Jag kunde inte riktigt förstå att de inte INSÅG hur nördiga de var och jag var såååå glad att jag minsan aldrig skulle bli som de. Till saken hör att jag var aldrig särskilt extrem, jag hade ganska vitt dragna gränser för vad som var ok (kunde, och kan, till skillnad från många gå ut utan smink...) så det som inte var ok för mig var VERKLIGEN (tyckte jag då) över gränsen för normalt beteende.
Nu, är man där, där jag svor att jag aldrig skulle vara, där jag upprepar mina föräldrars ord "Det är väl ints så farligt, jag bryr mig inte om vad andra tycker." På nåt vis känns det givetvis bra att skita i vad andra tycker, men någonstans inom mig skriker tonårstjejen:
-Jag visste att det skulle bli så här!! De har förvridit hjärnan på dig! Du skiter inte i vad andra tycker, du har bara FÅTT FÖR DIG det. Jag har försökt hindra dig från nördträsket men du klampar - hypnotiserad av mjukisbrallor, bekväma skor, ohippa semestrar och fula solbrillor - ner på eget bevåg! Tag dig samman människa, du är ju för fan på väg att bli gammal!!!
Och, jag kan faktiskt inte låta bli att undra; när hade jag egentligen rätt? Har jag vuxit, mognat och blivit smartare? Eller, hemska tanke, har jag vuxit FAST i vissa tankegångar, gett upp och helt enkelt blivit bekväm eller mainstream? Har jag blivit gammal?