måndag, april 30, 2012

Dagens ros...

Till busschauffören som ville att jag skulle åka på ungdomsbiljett (under 26!)! Att jag har grisrosa jacka samt keps kan omöjligt ha påverkat! Nu mot Bjärka-Säby för långpanna in mot stan innan fler torpardagar! Passet kommer att gå genom eklandskapet med massor av vitsippor, fågelkvitter och solsken. Tyvärr fick jag (konstigt nog?!?) rejäl träningsvärk efter gårdagens blotta 7km i marafart! Märkligt. Men långpass brukar råda bot mot det ;-)

Så här glad blir man av ungdomsbiljett!! :-)

söndag, april 29, 2012

Torpardagar!

Premiärhelg på torpet! Umgås med goa grannar, äter smågodis, städar, fixar pumpen, rensar ogräs, dricker te i solen, plockar tussilago, dricker vin vid brasan, Peter premiärbadar (med kläderna på...) slåss med myggor, kissar i gräset på natten, får stryk i yatzy vid brasan, sover nära, vaknar av fågelsång, hittar blåsippor. Med mera!!!
 
Tycker att ajfånen tar rätt bra bilder!

torsdag, april 26, 2012

Om detta ni må berätta...

Jag tror att många håller med mig när jag säger att det gjorde stort intryck på mig att få lära mig och världskrigen. Framför allt andra världskriget. Andra världskriget, koncentrations- och utrotningslägren och berättelserna om de fasor som utspeglat sig på dessa platser var, och är, nästan ofattbara. Inte bara för brotten i sig, för den sinnessjuka organisationen utan (såklart) mycket för att ALLA tycktes se den slutgiltliga lösningen som en lösning! Massans sanning är skrämmande. Det enda som kändes tryggt när andra världskrigets händelser pluggades in var vetskapen att med denna historia i ryggen kändes det 100 procentigt säkert att det aldrig skulle kunna hända igen.

Som barn minns jag att jag ifrågasatte systemet som kom fram till att judarna var problemet, och hur man kunde veta vilka som var judar. Jag kunde heller inte se (och många med mig) hur en kort, närsynt man med lustigt utseende och brunt hår kunde övertyga alla om att den ariska blonda och blåögda ("felfria")rasen var det rätta. Hur gick man på det liksom. Det tycktes mig - som barn liksom nu - självklart att när man utrotat alla judar och alla romer, alla homosexuella och alla med funktionshinder så skulle det snart inte vara någon kvar. Det kommer alltid nya syndabockar. Hur kunde hatarna missa att det näsat gång kunde vara deras tur?

Därför tycks det mig omöjligt - OMÖJLIGT - att så många välupplysta människor fortfarande tror på den slutgiltliga lösningen. I annan skepnad, visst, med delvis andra syndabockar, men ändå. SVTs dokument utifrån lämnar mig med en besk smak i munnen. Stora grupperingar tror att det finns grupper i samhället som borde utrotas, eller i varje fall inte bo där de bor. När Europa dessutom, likt på 30-talet, befinner sig i ekonomisk regression och partier som Jobbik tar plats och får stor inverkan på Ungersk politik samt när 7 miljoner röstberättigade (!) i Frankrike röstar på Front National känns likgeterna mellan nu och då som alltför många. Var det naivt av mig att tro att vi av vår blodiga och fruktansvärda historia med oförlåtliga brott mot mänskligheten skulle förhindra liknande katastrofer? Att det skulle få oss att inse att utrotning av grupper av människor lämnar oss alla i spillror och aldrig löser problem?

Om detta ni må berätta... det heter Forum för levenade historias material om grymheterna under andra världskriget. Och om det inte räcker med att berätta vad gör vi då?

Vad kan du göra redan idag?

onsdag, april 25, 2012

Bordellen Ekkällan

Vi köpte en röd lampa till köket. För att matcha min vackra Francis! Francis! Espressobryggare. Det funkar inte. Bordellkänslan är så total att jag letar efter plånboken bara för att gå in i köket.

Annars var jag ned på jobbfika idag. För första gången sedan i mars. Hoppas på lite lugnare framöver...

måndag, april 23, 2012

Vad gör livet värt att leva?

Här kan man svara stort och svävande; kärlek, vänskap, att våga...

...eller hitta lyckan i det lilla. Som samtidigt, sammantaget blir det stora. För mig är det (utan inbördes ordning):


  • Tidiga sommarmornar där dimman stiger ur skogen (ni vet, då när älvorna ännu inte somnat?)
  • Kaffe med mjölk i skogen eller på en solig gräsplätt
  • Tussilago
  • Rena lakan (ni som inte ha en hund som grusar ned fattar nog inte denna)
  • Skogsturer (fjäll går också bra!)
  • Jordgubbar med glass, eller blåbär med mjölk
  • Mitt hjärtas familj 
  • Varm choklad och apelsin på vintern
  • En glad hundpuss
  • Solvarma barrstigar
  • En varm hästmule
  • Rödvin, en filt, tända ljus och solnedgång vid torpet
  • Plockgodis
  • Mörka insjöar och djupa skogar. Och porlande bäckar och blommande ängar!
  • Svampställen
  • Gläcken (min farmor & farfars stuga i skogen där jag spenderat stora dela av min barndom)
  • En kram
  • Vackra vyer
  • Modiga människor
  • Hav av vitsippor

lördag, april 21, 2012

PB på maran: en vecka senare...

Söndagen och måndagen gick jag rätt så långsamt. Uppför och nedför var mycket smärtsamt. Tidsdagen gick jag konstigt. Det kändes som att kroppen kopplat bort framsida lår och jag såg nog ut lite som Charlie Chaplin när jag spatserade fram. På kvällen var det orientering. Eller GÅRientering. Tog med mig jycken och gick/trippade banan fram. Gick ok. På onsdagen tänkte jag således att jag var redo för en lugn 5km. Det gick inte bra. Benen blev bara mer och mer stela och spända ju mer jag sprang. Det kändes som att jag rev upp allt som läkt och därför gick jag mycket och vände strax hem.

Vila torsdag, 7km fredag. Första delen gick lätt och snabbt utan att jag ansträngde mig, sedan började det gå långsammare och trögare. Sista två sprang jag med TUNG ryggsäck (var in och handlade) och fick lite kalla fötter inför BAMM. Att springa med ryggsäck är jättedrygt.

Idag blev det gym. Körde två lätta benövningar men oj så benen klagade! Ännu inte färdigåterhämtad alltså.

Jag har även först nu kunnat kolla på mitt lopp ordentligt. Jag sprang i mitt tycke väldigt jämnt! Visst, nu kan det hävdas att ett spann på 4min/km till nära 5min/km inte är jämnt, men pga att det var många löpare så var det inte alltid lätt att hålla sitt tempo. Dessutom varierade farten för det mesta mellan 4:40-4:50 och det var sista km som gick på 4min... Sedan ska erkännas att km 37-40 blev långsamma (4:55). Är du intresserad av att kika mer så kan du (nog) gå in här, eller här (BIB F889).

Nu är det dock omstart i träningen (efter ett par lugna veckor) och mer terräng, mer backe och mer ryggsäckslöpning är att vänta!

måndag, april 16, 2012

Bra födelsedag!

Födelsedagen i Rotterdam bjöd mig och Peter på mer än maraton i ganska kylig blåst! T.ex en gammal herdelig kondom tandborstmaskin(?) på en toalett!


Vi var även på ett museum som dagen till ära visade sig vara gratis! Den visade seker från hela världen som Holländarna troligtvis snott från sina "upptäckts"resor. Skålarna på borden är gjorda av människoskallar...

 

Söta Peter bredvid ett av Rotterdams landsmärken, Erasmus Bridge.

 

...som ni nog känner igen från denna :-)


Två glada nissar i solskenet!



Och sedan en segerbild, såklart!!


Kort lopphistoria: det var rätt så kallt (+7C och blåsigt, ca 7m/sek) därför valde jag trekvartstights, kompressionsstrumpor, mitt fina Sverigelinne som tyvärr inte syntes under min snygga jacka som jag fått av självaste Anders Szalkai (för att jag tappade bort min jacka under ett gemensamt intervallpass i Portugal). Det var en bra klädsel och jag var varken för varm eller för kall. På fötterna valde jag Saucony A3, efter att ha övervägt favoriterna Nike free (som aldrig ger skav och är sjukt sköna!). A3 vann på en starkare "tävlingskänsla".

De första 30km var bara roliga, kändes lätta och jag kände mig stark! Efter detta började det gå lite segare, men mellan 30-32 ökade jag lite. Sedan var det bara att räkna km in i mål! Garmin låg lite före, vilket kändes tungt (vid kilometermarkeringen hade jag egentligen 300m kvar...), folk började gå, många såg rätt så slitna ut och haltade; detta var inte direkt peppande. Mina lår gjorde ont och jag fick kämpa sista milen, framför allt sista sju. Men så är det ju i ett maraton! På upploppet var det många som saktade ned, vinkade, sprang med sina barn mm. Jag kutade som jagad av en jävul  (tänkte de inte på sluttiden ;-) ?) således tog jag många på upploppet, men såg nog jäkligt plågad ut när sista km gick i 4km tempo!

Kul lopp ändå och väldigt skönt att klara sitt mål! Men nu undrar jag hur smart det är med halvmara om två veckor (eftersom att resa sig ur soffan är svårt...)?

söndag, april 15, 2012

3:23:02

Rotterdam marathon, lite blåsigt, lite sol och som alltid ca 5km för långt... Nu fortsätter födelsedagen!

onsdag, april 11, 2012

Rotterdam marathon T-4days and counting...

Rödbetsjuice dricks, sista passet (6 km progressivt, snittempo 4:45) springs, vitargo ska inhandlas (och drickas, suck...), löparkläder tvättas, hotell bekräftas, tåg bokas, hunden hyrs ut. Snart är det dax!

Skamgräns: PB, dvs under 3:37:50 (annars blir jag kvar som Holländare hellre än sväljer det)

Godkänt: sub 3:30 (vilket är målet)

NYHET! Önskat/sikta-mot-stjärnorna-målet: sub 3:25... (eller varför inte sub 3:20??)

Sub 3:30 har varit mitt mål hela tiden. Då skulle jag bli nöjd. Det är en bra tid och rätt långt under PB.

...men nu påstår flera sötnosar på jogg.se och på bloggen att de tror att jag skulle kunna springa betydligt snabbare än så, typ 3:20(!) GALENPANNOR! Det innebär ett tempo på 4:44. Minst sagt tufft. Så tufft att jag knappast kommer att våga testa. Och om jag inte satsar så springer jag inte tillräckligt snabbt; jag kan ju inte börja i 4:55 och efter halva tro att jag kan öka och klara 3:20. Nä, enda chansen är att ligga på 4:44 tempo på en gång. Och det vågar jag inte.

...och nu känner jag att jag inte kommer att bli nöjd över 3:30 längre utan först vid 3:19. Skit också.

Hur var det där med prestation nu igen?



EDIT: Nää, skärpning nu!! Sub 3:30 ÄR mitt mål och jag ska banne mig bli nöjd med det. Basta!!!

tisdag, april 10, 2012

BAMM rain outfit (just for show?)

Denna regnoutfit testade jag på orienteringen idag. I regn och blåst, skog och äng, den funkade bra! 5,3km på 38 min i tekniskt utmanande terräng (japp, det var mer följa-john än orientering från min sida, he, he...) K U L ! ! !

Detta är även matchdräkten som jag tänkt ha med mig på BAMM. Observera ordvalet "ha med mig". Nu är den testad och den var dyr men den kan få ligga oupackad i väskan under hela loppet faktiskt. Faktiskt.

Någon däremot?

Då klubbar vi det.


(EDIT: vem har obäddat vår säng??)

söndag, april 08, 2012

En vecka...

...och två-tre träningspass kvar till Rotterdam marathon! Idag 10km i marafart. Tänker nog bara köra marafart på sista passen. På kortare pass är marafart ganska skonsam + att jag kanske kan få in tempot i kroppen.

I övrigt så ska det bli snöstorm imorgon och vi har sommardäck (ska Dalarna-Östergötland) samt att jag (som alltid innan "match") har blivit den inbillade sjuke...

onsdag, april 04, 2012

Jag är en vampyr!

När jag kom hem efter långpasset i söndags visade det sig att jag hade blivit biten av en vampyr! För vad skulle annars kunna förklara dessa två små sår på halsen:

 

(För inte kan det väl vara min skitsnygga (och dyra!) Kari Tri tröja som skavt?? Nej, det låter för otroligt!) 

måndag, april 02, 2012

Varför springer jag?

Jag var elak i mitt förra inlägg! Jag vet att det finns en mängd personer som är allt annat än lata som ändå inte finner tid att springa pga barn, mycket jobb och andra engagemang. Givetvis finns det ju även de som är sjuka eller skadade. 

Men jag tror att ni fattar att detta inte var min poäng? Jag och många med mig får ofta frågan om varför jag springer, medan det typ inte är ok att fråga "Varför springer inte du?" (Typ som att man kan säga "Vad smal du är" men är skittaskig om man säger "Vad tjock du är"). Om man därtill ger de lite mer poetiska svaren "För att jag tycker om det", "För att det är skönt" eller "För att jag vill" så frågar folk ofta (IGEN) "Varför då?" med en tvåårings envishet! Svaret "För att jag kan" omöjliggör "Varför då?". Det är bara ett konstateraden av fakta.

MEN varför JAG springer är på ett sätt solklart, på ett sätt svårgripbart. När jag var skadad förra våren så blev det kristallklart varför jag springer (när jag inte kunde). Jag springer för att komma ut i skogen, få bara vara, motionera mig och Max, få se, uppleva, känna! För att jag vill. 

Men förra våren fastnade jag i prestationsspåret och sprang för mycket och fel (för min nivå). Även denna vår, när jag tränar med alla duktiga i NocOut samt när Andréa springer milen på sub 43, Åsa går och vinner sin första Ultratävling osv osv så fastnar jag lätt i prestationsfällan! Jag blir inspirerad och jag vill bli bättre (gärna bäst, ni hör så korkat?) och jag springer intervaller som en skållad råtta. Men är det det jag vill? Inte så att jag tycker illa om intervaller. Jag blir ofta stolt över att jag klarar det och förbättrar mig och det är skönt. Efteråt. Jag vill att det ska vara skönt under tiden. Inte efteråt. Som att springa i skogen - Balsam för själen!

Söta & kloka Snorkkis tar ned mig på jorden (där jag vill vara) och berättar om löparglödje. Om att inte tappa den. Om att den inte sitter i resultat. Och så är det ju, men ack så svårt det är att hålla fast i min kärna och inte fastna i längre, fortare bättre! Egentligen vill jag ju bara ut i naturen...

Next stop Rotterdam Marathon (se, där tappade jag mig igen...)

(Kan man kanske hitta någon gyllene medelväg? Träningsmängdsmässigt absolut, men mentalt?)

söndag, april 01, 2012

"Varför springer du?"

Min blogg är ju lite av en "allt-i-allo-blogg" men det finns ju många som med sina bloggar har ett tydligt syfte att ge kunskap. Coach MarathonMia är väl det främsta exemplet, men även Andréa (som därtill ger råd personligen) och hos Snorkkis kan då få lära dig ALLT om transportlöpning. Sedan finns det många (se lista till höger) som inspirerar och ger motivation och positiv energi. 

Men även jag har haft coachfeeling ibland. T.ex. har jag lärt ut hur man springer åtta mil (höger fot framför vänster, sedan vänster framför höger. Upprepa tills du är framme). Nu tänkte jag ge del två i träningsskolan, och den svarar på den viktiga frågan som nog många löpare får: 

Varför springer du?

Och visst, nu kan man vara pretto och berätta om alla fördelar med motion i allmänhet och löpning i synnerhet (så som friheten, möjlighet till naturupplevelser, enkelheten mm). Men egentligen så finns bara ett svar:

För att jag kan.

Detta svar fungerar även på (dumma)motfrågor så som "Varför springer du så fort/långsamt/långt?". Vi får ju heller inte glömma frågans motfråga: 

Varför springer inte du?



För att du inte kan?

Det finns många lama (och en del bra) svar på den frågan, men jag (och Finspångs kommun) vill då påminna om följande:


(Och till Finspångs kommun (som får bonus för fyndighet) vill jag bara påpeka att man säger funktionsnedsättning)