Det travar på...

Så. Oktober är nu till ändå. Det är skitmörkt och börjar bli kallt (dåligt väder känns väldigt 2012 faktiskt). Det och att jag inte kan springa gör att det känns lite tungt. Men, idag var jag hos hästarna igen, så sjukt välutbildade och duktiga hästar som gör det skitkul att rida. Jag är ringrostig men börjar bli bättre! Jättekul! Jag har även, trots ingen löpning, tränat lika många timmar denna månad som jag vanligtvis gör, det måste ju ändå vara godkännt?

Stormiga nyheter?

Jag inbillade mig lite att en viss storm (ja, Sandy) skulle ta över media totalt idag. Med tanke på var den slår till (USA och inte Långtbortistan), med tanke på ett visst presidentval samt (såklart) pga dess materiella och humana konsekvenser. Och trots att dramatiska bilder finns att tillgå så valde Aftonbladet löpsedeln nedan. Expressen hade annat fokus och hade "Ensamma mammornas kvalfyllda val" som huvudnyhet.

Men, det är klart, det är ju bara väder. Vem bryr sig om vädret? Vi har ju väder varje dag...

Utanför zonen...

Att gå utanför sin bekvämlighetszon handlar om mer än att utmana sig tycker jag. Att för mig sätta mål att springa tex 10 mil på en gång eller 1 mil på sub 40 är klart utmanande men knappast utanför min bekvämlighetszon (därmed inte sagt att det skulle vara lätt eller att jag ens skulle klara det...). Nej, utanför min bekvämlighetszon vore typ Vätternrundan (en ny era är inledd den dagen jag anmäler mig till denna!) eller - ÄN VÄRRE - tvinga mig att dansa. Dvs något jag verkligen inte kan eller tror mig klara av.

Kloka Sofie - min olyckssyster med bekräftad stressfraktur - menar att det varit lite bra för henne att vara skadad. Att hon genom det upptäckt alternativ träning, rörlighetsträning och MTB. Jag vill absolut inte hålla med henne (saknar löpningen och saknar skogen!), men jag har ju i alla fall äntligen tagit mig i kragen och träffat en nygammal kärlek (hästar) - vilket jag tänkt på lääänge. Jag styrketränar också (samt utmanar mig på spinncykeln). Jag försöker tom att uppskatta de (ändå rätt fåniga) rörlighetsrörelserna som Friskis och Svettis envisas med att klämma in i ALLA pass. Förr hade jag blivit stressad för att dessa "onödiga" rörelser tar tid från den RIKTIGA träningen. Nu uppskattar jag att göra sådant som jag aldrig skulle ha lagt tid på själv.

Så, kan man då hävda att jag nu är utanför min bekvämlighetszon? Kanske är det fortfarande att överdriva. Men jag utmanar mig själv, testar nya saker (Indoor walking imorgon!), gör det fast jag egentligen inte vill och jag har (äntligen) tagit upp ridningen. Så när jag kommer tillbaka så tänker jag vara starkare än någonsin!

Ben, ben, ben...

Ok, nu har jag slingrat mig länge nog, jag ska prata om det. Hur mår benet? Men först, en kort resume:

Sista veckan i augusti blev jag förkyld. Sprang därför inte på en vecka. När jag började fick jag  direkt "benhinneprobelm" (min diagnos; ont på insidan av skenbenet ca 5-15cm upp från fotknölen, öm främst vid beröring). Jag mer eller mindre ignorerade problemet som dock blev gradvis något sämre. En månad senare var det tävling, 5,2mil terräng. Det fick bära eller brista, jag sprang tävlingen och sedan dess har jag rejält ont. Jag är punktöm (till skillnad från innan då jag var mer öm över ett större område) och det gör ont vid frånskjut.

Efter tävlingen gick jag till naprapat (hade en tid för min nacke). Hon misstänker stressfraktur och föreslår behandling med stötvåg. Stötvåg för stressfraktur är rätt nytt men har haft goda resultat och använts av storstjärnor som Klüft och systrarna Kallur samt (för iaf mig mindre kända) Stiller. Lite mer finns att läsa här och här. 

Jag fick första behandlingen på tisdagen efter tävlingen. Det gjorde skitont och blev inte bättre. Behandling två fick jag på fredag samma vecka och efter det blev det mycket bättre. Smärtan försvann när jag gick. Behandling två gjorde inte alls så ont. Men trots en förbättring är jag fortfarande långt ifrån bra. Jag går nu på gym och spinning och vid belastning på benet så smärtar det och molar efteråt. En vecka senare får jag behandling tre och inför den har jag blivit något sämre igen. Behandling tre gör skitont. Efter behandlingen har det varit lite status quo, men ändå något bättre. På torsdag ska jag få behandling fyra. Idag testade jag att springa 10-20m på promenaden med Max och det gick rätt bra! Jag hade känning men det gjorde inte direkt ont. Efter springturen molade det lite, men det gick rätt snabbt över. Jag testade igen och även det gick rätt bra.

Så, läget knappt tre veckor efter haveriet är "sådär" men kanske går det ändå åt rätt håll?

Och innan stötvåg tänkte jag dejta Herr J igen :-)

Nya ben!!

Inte helt olikt fantastiska Oscar Pistorius bestämde jag mig för att det inte fungerar att halta runt på gym. Jag blir inte mig själv. Jag behöver skaffa mig nya ben för att överleva. Sagt och gjort. För säkerhets skull skaffade jag två par:

Junco heter den här stiliga hingsten som snällt lånade ut sina ben till mig så att jag kunde få skutta runt lite. Junco bor på Ängstugan och där kan du även se andra bilder på honom. Han är ingen vanlig ridskolepålle utan kan konster som att både sitta och ligga på kommando (vi testade aldrig det...). Junco var därtill (med rätta) helt övertygad om att han kan detta med Barockridning mycket bättre än mig. Men trots några små försök från honom att köra solo så satt jag kvar och även om Junco hade större potential än jag lockade fram så gick han bitvis rätt bra och framför allt så gav han prov på vilken enorm kraft han har - riktigt häftigt!

 

Junco en Lustiano hingst :-)

Så, innan vi ses igen jag och Junco, tänkte jag bita ihop och skaffa mig pannben på gymmet, Junco får bli mitt vattenhål i löparöknen...

Tack Posten!

Härom veckan fick jag en bok från en bokklubb som jag behövde returnera (japp, glömt att avbeställa!). Jag gjorde som jag gjort någon gång förr, kryssade min adress, skrev returadress och la på lådan. Givetvis borde jag ha omfrankerat paketet. Men, 1) posten är lat och hade inte stämplat frankeringen och 2) det har fungerat förr samt 3) i så fall hade jag aldrig fått iväg paketet...

Någon dag senare får jag ett eftertaxeringskrav för portot! Jag blev märkligt glad. Systemet fungerade, de tog fuskaren!!

Om det blev dyrare? Mm, men rätt obetydligt. Om jag kommer att frankera nästa gång? Knappast. Det var ju jättessmidigt att istället få faktura :-) Tack posten för bra koll å bra service!

Det finns förbättringspotential...

...för en dag som börjar 5:30 med en hundspya i sängen (jag vaknade av att jag la fötterna i den).

Annan förbättringspotential är mångfald. Många håller med om (inte Jimmy Åkesson) att mångfald berikar. Det finns studier om att mångfald är ekonomiskt lönsamt. Så varför är det då så jäkla svårt? Och framför allt, vad gör vi åt det? En lätt sak är att strunta i mångfaldsplaner och gräva där man står.

Jag tänkte be dig göra ett test. Titta på dig själv, sedan tittar du på dina vänner (fuska inte med arbetskamrater och bekanta!). Hur många av dina vänner är väsentligt olik dig? Då menar jag inte utseendemässigt... Jag erkänner rakt av att de flesta av mina vänner i många avseenden är en kopia av mig: heterosexuella, vita, högutbildade, icke funktionshindrade kvinnor.

Men det kan ju inte jag ha påverkat? (eller?!?)

[Edit: frågan ovan är alltså ironisk...]

Om att ha större drömmar än billig mat...

När man arbetar med de frågor som jag gör (landsbygdsfrågor) samt alltid har haft ett stort intresse för miljö och djur(skyddsfrågor) så är det rätt så självklart att jag tycker att vi ska köpa svenska mat. Det är nästan så att jag blir helt ställd när någon frågar "varför"? Typ som att någon frågat mig varför jag valt att utesluta kattbajs från min kost. Dessa frågor får mig dock att inse att inte alla vet fördelar med svensk mat. Så jag tänkte berätta.

...men först en liten parantes. Jag äter inte kött och har så inte gjort sedan 13-års åldern. Det är jag av etiska skäl. Egentligen tycker jag inte att det per definition är fel att äta kött, men jag tycker att djurindustrin är VIDRIG. Det som fick mig att bli vegetarian var hemska bilder på djurtransporter i Europa. Nu (dvs nära 20år senare) har kommissionen föreslagit att man ska lagstadga om max 8 tim transport av levande djur. Ett bra initiativ, men innan dess så kan jag trösta er med (vilket kan bli argument 1) att detta redan gäller i Sverige.

Svensk matproduktion upprätthåller vårt svenska öppna landskap och är en viktig del av vårt kulturarv. Att handla nära produktion minskar dessutom både svinn och utsläpp. Detta är nog så viktigt tycker jag. Men förutom det finns det konkreta skillnader. Gällande djurskyddet så är det i Sverige förbjudet att fixera suggor (dvs krav på frigång) och vi har lagstadgade krav på utrymme som övergår EU-normer gällande alla köttdjur (maxantalet kyklingar per kvadratmeter är t.ex. i Sverige hälften mot vad som är vanligt inom EU). Antibiotika får enbart användas vid behandling och hormoner är ej tillåtet. Kor och får ska gå på bete och kupering av får och grisar (som görs rutinmässigt i Europa utan bedövning) är inte tillåtet. Gällande växtodling innehåller svenska livsmedel sällan några rester av bekämpningsmedel och Sveriges restriktioner gällande besprutning går långt över EUs, både gällande antal tillåtna medlel samt antal besprutningar. 

Vad innebär då detta? Jo att svensk mat ofta är dyrare. Det gäller framförallt kött. I många EU länder kuperas grisar per rutin. Utan bedövning. Grisarna äter annars upp varandras svansar av uttråkning och stress. Suggorna hålls fixerade och antibiotika kan användas regelmässigt i förebyggande syfte. Grisarna står på spaltgolv (typ galler för att underlätta rengöring, i Sverige har de alltid tillgång till strö och har helt golv). Din julskinka kan sedan transporteras genom halva Europa under långa tider utan paus eller vatten för att sedan slaktas utan bedövning (förbjudet i Sverige). För jävligt? Ja. Något du vill delta i? Annars kan du köpa svenskt. Gärna lokalt.

P.s. "Men maten är ju så DYR i Sverige!!" LÖGN. Det är vad PRO vill få dig att tro med sina årliga test. Faktum är att vi för 60 år sedan la mer än 50% av vår inkomst på mat. Nu lägger vi nästan minst i EU och blott 14%. Du har råd att låta bli att plåga ihjäl grisen. Eller ta en köttfri måndag?

Coola Ekobonden har tagit initiativ till #localfriday (för er twittrare) och Jessica äter www.barasvenskmat.se 

Vad gör du?

For better or worse

Jag brukar bli lite... "irriterad" (starkt ord kanske) på de som undviker att blogga när det går dåligt eller när de skadat sig. Livet är ju liksom inte bara guld å gröna skogar... 

...men nu gör jag lite samma sak själv. På ett sätt är det naturligt. Jag skriver såklart mycket för mig själv och det blir ju nästan som att uppleva en rolig händelse en gång till när man skriver ned den. Problemet är att detta ju även stämmer för de mindre roliga händelserna. Men, om man ser till en läsare så vill man ju även höra det lite sämre. Annars kan man som läsare av något få för sig att det går alltid bra för alla andra men inte för en själv.

Nåväl. Som ni förstod så gick det inte så bra efter Holaveden Ultra för en vecka sedan. Det fick bära eller brista och det brast. Mitt smalben (insidan, ca 5cm ovan fotknölen) har smärtat rejält. Min naprapat tror att det kan vara en stressfraktur. Jag är väldigt öm vid beröring på främst en punkt, det gör ont vid belastning. Jag testar stötvågsbehandling och tänkte uppdatera er hur det fungerar! Whish me luck!

Skyller mig själv

Tjurar.

Drar på mig min Rotterdam marathon finisher tröja, haltar iväg och köper dyrt gymkort. Hänger bland "hunden i Tom&Jerry" wannabees. Saknar skogen. Skyller mig själv.

Holaveden Ultra

Igår sprangs det Holaveden Ultra (52km) som coola Tranås Triatlon annordnade på ett utomordentligt sätt! Vädret var alla tiders höstväder med hög klar luft (?), vackra höstlöv och en sol som faktsikt fortfarande kunde ge en varm smekning. Loppet gick på Holavedsleden från Gränna till tranås. Vi startade i söta Gränna med en vidunderlig utsikt över vättern sedan var det leriga stigar som på vissa ställen mest liknade bäckar, höga snår av ormbunkar (det kändes nästan som att ha skickats tillbaka i tiden och springa i dinousarieskog) vackra djupa skogar och gnistrande sjöar vid sidan av.

Jag tog det lugnt på äkta ultramaner. Gick i typ alla backar. Jag försökte uppmana mig själv till att njuta här och nu i det vackra vädret i den härliga skogen, men när det är tävling har jag lätt för att mest räkna ned. Fram till 30km så flög kilometrarna förbi! Efter 30 gick det lite segare men ändock rätt bra. Jag sprang nästa hela loppet själv då det kändes viktigt att hålla mitt eget tempo. Jag hade inga ambitioner i detta lopp och startfältet var stenhårt i damklassen. Så döm om min förvåning när jag kutade in som andra dam! Kul!

Loppet var utmärkt arrangerat med gemensam buss till start, fyra utmärkta kontroller längs banan som var bra markerad. I mål bjöds det på mat! Jag sprang och skrattade fraktfullt åt de tokar som envisas med att trängas i STHLM på maran och i GBG på halva dito. Vet de inte att det finns många andra kanonbra lopp?

Så vad säger kroppen? Benet säger "aj". Jag hoppas på att det skärper till sig till imorgon. Men tvivlar...

Att lyssna på kroppen

I slutet av augusti var jag sjuk och sprang inte på en vecka. När jag körde igång fick jag problem med benhinnorna. Värsta nybörjarproblemet kan tyckas, men så var det. Jag använde taktiken körahuvudetisanden för att bota problemet. Det gick sådär.

Imorgon ska jag tävla. Blott 5,2mil (i fantastisk terräng!). Jag hör inte riktigt vad kroppen säger om detta. Det kan ju gå på två sätt:

1) Skitbra! Efter KUL-helgen 2010 sprang jag bort mina långvariga problem i en rumpmuskel.
2) Åt helvette. Jag har även gjort motsatsen, tex då jag sprang runt alla öar i Sthlm och missade både Rom marathon och TEC.

Hur som kan kroppen säga "vadvardetjagsa?" på söndag. Återstår att se hur jag tar det...

Vad säger du?

Glöm inte hjälmen!

Nu, tänker nu, nu har det hänt! Hon har äntligen börjat med triathlon! 

Glöm det. 

Detta är t o m dummare och mer otroligt än så. Nåja, nästan...

Iform är en tidning som jag då och då luras att prenumerera på (de har nämligen ofta sjukt bra premier!). Jag kommer alltid fram till att tidningen är usel, motsägelsefull och skriven för tjejer på ett sätt som knappast tilltalar någon vettig människa! Allt i tidningen går ut på att se snygg ut och att bli smalare, träning är enbart ett nödvändigt ont för att nå dit. Sedan tipsar de om att blomkål kan bota bröstcancer i en artikel och att blomkål ger hjärntumörer i nästa. Typ.

I veckan fick jag ett nummer som jag läste idag på lunchen. Med en ängels tålamod ger jag dem en chans till och ger mig på artikeln om traillöpning. Den avslutas med så här: 

"Men viktigare än kläderna är att du har hjälm på huvudet. Den skyddar dig när du ska passera genom snår och lågt hängande grenar som kan smälla i hjälmen istället för i ditt ansikte."

WTF?!?

Jag. ger. upp.