Ut med de gamla - in med de nya!

Idag sprang jag mitt sista pass i mina Saucony Kinvara, inköpta i oktober 2010, sprungna i drygt 100mil. Frågan jag ställer mig är: "Är Saucony Kinvara den mest överskattade skon på marknaden (med viss konkurrens från Asics DS trainer)?" 

Blev någon upprörd nu? Kinvaran dök upp på marknaden för ett par år sedan och fick direkt en popularitet av bibliska proportioner (i löparvärlden, ni utanför den kan helt ha missat detta). Den marknadsfördes som lätt, minimalistisk, mer naturlig - kort sagt det nya svarta. Givetvis var jag tvungen att testa! Kinvaran är ganska lätt, men minimalistisk är en stark överdrift. Jag tycker att sulan är plastig, skör och lätt klumpig. Sedan har skon dålig passform. Men vissa gillar nog att den sitter slappt på foten, men jag vill att en sko ska sitta som ett smäck. Kinvarans "minimalism" innebär material av undermålig kvalitet, sulan går lätt sönder och efter blott 40mil fick jag hål i meschen (vilket jag aldrig brukar lyckas med på andra skor). Löpningsmässigt anser jag Kinvaran vara tråkig och med rätt dålig löpkänsla. En helt usel sko alltså? Nej, det skulle jag inte säga. Kinvaran är ganska lätt, den har inte så högt häldrop och den fungerar bra som en stabil (men lite tråkig) arbetshäst till mellanmjölkspass. Det är en trotjänare, men jag kan bara inte se dess storhet.

Kinvaran för 60mil sedan när hålet uppkom. De är inte fräschare nu...

Sedan igår kan jag välkomna två nya par löparskor in i familjen och då Kinvaran ser ut som stryk så får den  nu gå till skohimmelen (vi hade ett avskedspass i morse, den har gjort ett bra jobb). Ett par var Nike free 3.0 version 3. Jag gillar inte version 4 och hamstrade därför utgående modell av min favvosko.

Mina nya Kinvara är en Asics Gel Hyper Speed. En sko som sägs vara en racer men som jag bedömde ha lagom mycket dämpning ändå. Skor med mycket dämpning och stabilitet betackar jag mig för. Denna sko blev lite av ett impulsköp på konkurrensutförsäljning, men den sitter som ett smäck, är lätt, har låg häldrop och är lagom dämpad. Den känns jättebra på foten, det återstår att se hur den är att kuta i. Asics blir en ny bekantskap. Spännande ;-)

My new babies! :-) 

Diet? Svar på vad man bör äta (typ)

Diet är inte riktigt min grej. Men jag tänker på vad jag äter, hur det påverkar andra (människor, djur, klimat). Ibland får jag en ambition av att vara nyttig också, men det brukar gå över snabbt. Just nu äter jag chiafrön, spirulinaalger och cocosolja. Jag utgår ifrån att det kommer att göra mig till superwoman.

Men som ni vet har jag tjatat, tjatat och tjatat om att man (du, jag ALLA) inte ska (never EVER) äta scampi (tigerräkor, gambas, jätteräkor eller vad de vill kallas). Som jag TJATAT om, vill du bara göra en enda sak i livet för planeten, ekosystemen, den biologiska mångfalden, moderjord, mänskligheten och så vidare så ÄT INTE SCAMPI! Om du fortfarande inte vet varför så har du länkarna ovan. Om du vet varför och fortfarande käkar scampi kan du logga ut från min blogg.

Och du som vill göra (ytterligare) en insats för miljö, klimat och djurskydd (dvs förutom att INTE äta scampi!!)  får här tips om fem varor att byta till eko som skulle innebära stora skillnader (dvs för alla utom för dig ERGO ingen uppoffring). Själv hade jag ingen aning om det med potatisen, medan de andra varorna sedan länge ligger på inköpslistan (vem köper egentligen "konventionellt odlat" kaffe??). För er som äter kött och är oroliga för er extensiva klimatpåverkan kan ta till er denna guide som SLU tagit fram: Köttguiden.

Trevlig spis!

Döm inte hästen efter håren!

Något jag verkligen ser fram emot i veckorna just nu är mina privatlektioner (LYX!) på Ängsstugans Barockridning. Jag brukar rida någon av Alains vackra vita hingstar. De flesta är franska "halvvildhästar" från Camargue, jag brukar ofta rida Itano. Idag fick jag rida en ny häst. Han hette Patou och var en liten brun valack av ponnytyp. Han var faktiskt rätt ful (!). Liten och knubbig med massor av raggig vinterpäls, ingen pannlugg och en allmänt lugn och sävlig uppsyn. 

Men Patou har tidigare varit tjurfäktningshäst och är sannerligen ingen mes! Han var dessutom otroligt lyhörd, pigg och framåt och en häst som verkligen försökte göra rätt i alla (säkert stundtals förvirrande) kommandon jag gav honom. Hans galopp var lite som en explosion! En riktig sötis med hjärtat på rätt ställe och sällan har väl uttrycket (som kanske är "hund" i originalet) "Döm inte hästen efter håren" stämt bättre. Jag rider gärna fina Patou igen!

Vissa tankar borde man inte tänka...

...som tex att musslorna som ligger i kylen faktiskt lever där i mörkret och kylan. Väntandes på vin och gräddöden. Längtandes till havet. God spis liksom...

Ps. För övrigt anser jag att semlan borde förgöras.

Nu och då

Den 19 januari 2012 skrev jag ett inlägg om (surprise!) träning. Inlägget var inte ett schema över hur jag tränade, utan mer en optimal träningsvecka (dvs en önskevecka). Sedan min stressfraktur i oktober så har dock min träning ändrats rätt mycket. Först för att jag var tvungen att alternativträna och sedan för att det känns som att jag nu har en bra mix! Och i ärlighetens namn är det rätt skönt att, dagar som denna (-15C), kunna träna inomhus! Hur tränar jag då (på gränsen till för lite konstaterade vi ju för ett tag sedan)? Jo ungefär såhär:

• Ett pass barockridning på Ängsstugans välutbildade hästar. Jag rider för att det är kul och för att jag har saknat det (hade egen häst i nästan 10 år) men rent träningsmässigt ger ridningen balans, kroppskontroll, koordination och coreträning (vilka jag är dåliga på allihop!).
• 1-3 pass styrka på gym (sedan kör jag ibland "hemmastyrka", ofta core, i små doser). På ett pass går jag igenom hela kroppen, jag tycker att jag känner mig lite starkare.
• Ca 50km löpning. Än vågar jag inte så mycket längre, men snart vill jag gärna satsa på ca 70km/vecka. Passen är fördelade på ett långpass, ett kvalitetspass och "övrigt". Ibland har jag världens bästa Max med mig (och ibland tom Peter!), ibland med NocOut men ofta själv och helst i skogen (vik hädan snö och arktiskkyla!).

Hur tränar du?

Astrid och aporna

Idag kom Jordbruksverket ut med en rapport som handlar om kött och konsumtionen av kött. Deras slutsats är att vi måste äta mindre kött i ett hållbart samhälle. Twitter har gått varmt med #köttskatt som ju inte var JBVs huvudförslag. Konsumtionen kan tex minskas mycket bara genom att vi slutar att slänga mat(kött)!

Jag som inte äter kött har ett tips till dig som vill bli mer hållbar. Finkonsum nära mig har dock en hel kyldisk med färska vegetariska produkter med enormt söta förpackningar. Namnet är "Astrid och aporna" bara det liksom ;-) Jag är lite kluven till vegprodukter som försöker efterlikna kött, men om inget annat så kan det vara rätt praktiskt.

Jag vill även skryta med att jag inlett 2013 inte med att sluta äta godis (vem gillar restriktioner?) utan jag har börjat äta lördagsgodis. Lätt som en plätt för dig kanske, stort för mig!

Om det inte ser ut som en väg...

...så är det ingen väg.

I går träffade jag Ida för en löptur i Norrköping. Ida jobbade till 15.00 så förutseende som få tog jag med mig reflexväst och pannlampa. Väldigt bra skulle det visa sig...

Jag hade kikat ut en runda på nätet. Både jag och Ida hade sprungit i området tidigare men hittade inte så bra. Idas jobbdator vägrade skriva ut en karta. Vi chansade. Kartan visade ett område med bara svagt synlig väg. Vis av erfarenhet anade vi att detta i verkligheten innebär ingen väg. Men "ovägen" var bara ca 500m. Vi chansade.

Vi började på välplogade grusvägar, -12C, snön knarrade, andedräkten steg som moln ur munnen och våra ögonfransar blev snabbt vita. Solen sjönk. Vi pratade bort tiden, funderade ett tag på att vända, men iphone och minnet visade att vi var på rätt väg. Snart skulle vi dock svänga av och den vägen visade sig vara oplogad... Nu vad det verkligen skymmning och att pulsa i 3dm snö går inte så fort. När vi kom fram till "ovägen" var det nästan mörkt. "Ovägen" visade sig dock vara skog. Mörk skog med 1m (!) snö. Vi sjönk till låren, mörkret kröp närmare och åt vilket håll skulle vi egentligen?? Vi irrade hit och dit i djupsnön innan vi besegrade "ovägen" kom ut på en annan oplogad grusväg och 2km senare hittade vi åter civilisationen. Jag ska erkänna att pulsen steg, att gå vilse i en mörk skog när det är -12C är ingen man drömmer om direkt...

Men vi fick en härlig och lagom jobbig tur i ett vackert landskap och jag fick reda på vad som händer den 15 juni (dvs förutom mitt och Ps bröllop)...

"Just nu skulle jag kunna springa hur länge som helst!"

800m intervaller i campushallen, målet var att springa dem på ca 3:08. Min sämsta blev 3:06, bästa 2:59. Snittempo 3:48. I am BACK!

På vägen hem fick jag sällis av fyra klubbkompisar. Vi pratade zombies, Hornidalrunt, BAMM och kärlek. Det var kall, men jag hade kläder nog för att värma en hel familj innuiter. Benen sprang av sig själv, snön knarrade. Det kändes verkligen så, så jag sa "Just nu skulle jag kunna springa hur länge som helst!"

Mitt sällskap sprang vidare när jag kom fram till min dörr, jag gick upp för trappen glad, nöjd med intervaller fylld av energi...

Så fort jag öppnat dörren tvärdog jag. Utan förvarning. Händerna skakade, hungern gjorde mig matt, jag frös, flämtade orkade knappt stå. Som det ska vara alltså ;-)

Ledsen i ögat

Fantastiska Lisa Nordén vann välförtjänt Jerringpriset (som btw är svenska folkets pris där man röstar fram sin favorit). Lisa hade då tagit OS-silver (i princip guld, så nära var det) och VM-guld trots att hon haft maginfluensa dagen innan. Dessutom i en rätt "ny" sport. Jättekul både för henne och sporten!

Men. Jag blir ledsen i ögat när jag minuterna efter hennes vinst (och innan) ser på facebook att de två finalisterna - Lisa och fälttävlansryttaren Sara Algotsson-Ostholt - hånas. Fler än jag upplevde detta. En person skrev: "En river sista hindret och en annan orkar inte spurta - årets Jerringprisfinalister". Sara tog OS-guld i en enormt tuff sport i vilken Sverige tidigare haft mycket blygsamma framgångar, Lisa tar både OS-silver och VM-guld - hur kan dessa två inte vara värdiga kandidater?

2011 vann hoppryttare Rolf-Göran Bengtsson Jerringpriset och även då blev det en enorm debatt. Träningsläras självutnämnda "guru" skrev ett fånigt inlägg (nej jag tänker inte länka) om vad som är idrott. Han och en del kritiker verkade mena att ridning inte var riktig idrott, att hästen stod för den största fysiska prestationen, att man med hästen får ett "hjälpmedel". Jag blir ett levande frågetecken inför detta. Vad har man för bild av idrott i så fall? Idrott handlar utan tvekan om fysisk prestation, men långt ifrån enbart. Tag sporter som skytte det är inte så mycket fysiskt prestation i det. Sedan har vi teknikgrenar som visserligen kräver fysisk prestation, men knappast total fysiskt utpumpning (som t.ex. marathon och längdskidor) hit hör höjdhopp, 100m löpning, kula, simhopp mm. 

Det är därtill MASSOR (alla?) sporter sm har "hjälpmedel". Skidåkning, där har du skidor, löpning har du skor, tennis har du racket. Men sedan har vi ju sporter som segling, motorcross och cykling där du verkligen har "hjälpmedel". Jag har aldrig hört någon säga att det ju mest var bilens förtjänst att någon vann rally (och om så är detta en del i tävlingen, att skaffa bäst bil/båt/cykel). I ridsport gör hästen en enorm fysisk prestation, men hästen gör inget självmant!! Detta gör det till en dubbel bedrift, både häst och ryttare måste prestera på topp OCH lyckas kommunicera detta med varandra, trots nerver. 

För mig handlar idrott om att kunna prestera i sin sport, fysiskt och tekniskt och vara bäst när det gäller. Det fixade både Lisa och Sara fantastiskt och uppenbarligen tyckte även svenska folket det. 

Övertränad?

Jag får ibland höra att jag tränar för mycket. Jag funderar mycket över vad som menas med detta. Vem tränar för mycket? (och (kanske mer intressant) vem tränar för lite?!!) Givetvis tränar man för mycket om man inte kan återhämta sig och man kan nog inte jämföra sig med någon annan än sig själv men jag tänkte ändå att vi skulle räkna lite på detta. Dygnet har 24 timmar. Av dessa kan vi direkt räkna bort 8tim för då (borde) jag sova. Sedan kan vi dra bort ytterligare 8tim för då jobbar jag. Och, även om jag sitter på tredje våningen och kaffet är på andra våningen så måste man ändå säga att jag har ett stillasittande jobb. Kvar är då 8tim. Hur spenderas dessa en genomsnittsdag?

Varje morgon går jag med Max 20-30min. Är det mycket dåligt väder går vi kortare så vi kan säga 20min i snitt. Sedan cyklar jag till jobbet. Det tar (med bra underlag) 10min. Två-tre dagar i veckan cyklar jag hem på lunchen och går med Max. Det brukar ge ca 20min promenad. När arbetsdagen är slut har vi en sådan dag 4x10min=40 (lugn)cykling 2x20min=40min promenad. Direkt efter jobbet brukar jag gå med Max eller så springer vi ihop. Jag springer inte riktigt 1tim/dag i snitt, men jag gör ju annat också (ridning, styrketräning mm), så vi kan runda av genomsnittsdagen med 1tim löpning.

Då har vi 8tim sömn + 8tim jobb + 40min cykling + 40min promenad + 60min löpning = 18tim och 20min av dygnet (varav 1tim 20min i rörelse och 1tim träning). Detta ger alltså 5tim och 40min till att titta på TV och att jag har tränat mindre än 5% av dygnet eller ca 10% om man räknar promenad och cykling. Och visst, vissa helgdagar så springer jag nästan hela dagen. Men å andra sidan äter jag praliner framför TVn en försvarlig tid andra dagar så jag tror att genomsnittsdagen få tyckas rättvis.

Ett år har 8760timmar. År 2012 tränade jag ca 300 av dessa (ej inkluderat hundpromenader och jobbcykling då). Detta ger att jag tränade 3,4% av tiden. 

Övertränad? Knappast!! 

Tränar jag för lite??

Sponsrad?

Slutade tidigare idag (jobbar imorgon) och gav mig ut i snöstormen. Efter 14km med Max i eklandskapet drog jag till gymmet i en timme. Jag och 1000 andra... I bloggvärlden har det varit snack om att många nu snackar skit om de som äntligen tar sig iväg t gymmet så här efter nyårslöften. Givetvis är det skitkul att fler tränar! Dock tycker jag (ensamvarg som jag är i träningssammanhang...) att det är tråkigt att det blir så trångt (borde gymmen vara hårdare här? När är det fullt?)! Lite sorgligt är det ju också att MÅNGA försvinner innan mars.

Men jag är ingen avhoppare (eller? kommer jag att palla fortsätta med styrkan) och jag tror att man kan säga att jag fått en sponsor! Nike borde iaf sponsra mig efter denna perfekta Nike swosh i min panna...

Mörkrädd?

På joggforum och i verkliga livet diskuteras ofta löpning i mörkret. Väldigt många (typ enbart tjejer) vittnar om att de inte vågar springa i mörker. Jag har alltid blivit lite provocerad av detta och beklämd över att de låter rädsla begränsa livet. Jag förminskar absolut inte deras rädsla; men jag beklagar den. Och jag har aldrig förstått den. Jag känner inte den rädslan. Detta är det synsätt som jag alltid har haft i dessa diskussioner.

I höstas i Bryssel i mörkret tidig på morgonen gav jag mig ut på en löptur. I det stilla regnet blev jag medveten om mörkret. Och om att man typ borde vara rädd. Och, till mitt förtret, jag blev lite rädd!!! Som en självuppfyllande profetia.

Hur är det med dig? Är du mörkrädd?

Inte som man tänkt sig

Denna vecka har jag tränat 1 1/2 tim MER än en normalvecka, och sprungit längre på en vecka (och vid samma tillfälle!) sedan i oktober. Inget konstigt med det egentligen, jag har varit ledig och är bra i benet. Men jag var även sjuk två dagar och min vilodag var inte densamma som någon av de dagarna... Ibland blir det inte som man tänkt sig helt enkelt! Jag vill dock passa på att tydliggöra att jag egentligen inte tycker att det är ok att träna när man är sjuk! Men den här gången blev det helt enkelt fel. Imorgon jobb, puh, hoppas jag inte glömt hur man gör!!!

P.S. Vet ni, det har blivit 20minuter LJUSARE sedan årets mörkaste dag!!!!

Hårt

Idag körde jag långpass med NocOut. Första på lääänge. Jag fick bestämma väg :-) och jag ville ha barmark. Det lyckade vi med till ca 60 procent men där det var is så var det inte så halt så det var en bra runda. Första milen gick snabbare än jag hade tänkt (vi brukar hålla rätt moderat fart på långpass) men inte så snabb (under 5:30-tempo) men sedan drog de upp farten allt mer och sista milen gick i typ 5:05-tempo. Ingen jättefart, men bra mycket snabbare än vad jag trott (5:40) och med min nuvarande form så kändes det snabbt (om än fullt överkomligt). Totalt 25,3km i strålande sol och med bra sällskap och fart - härligt (men hårt)!

Något annat som känns hårt är att vi igår fick våra bröllopsinbjudningar från trycket och då inser att vi skrivit ett fel. Sedan inser vi att vi beställt typ dubbelt så många som vi behöver... #fail

Jag bantar?

I Evansville i USA (var annars?) är 37,5% så pass överviktiga att det räknas som fetma. TRETTIOSJU PROCENT ÄR FETA! De tillverkar numer extra stora likkistor. Den yngste som begravdes i en sådan var 11år. ELVA ÅR! Portionerna där har dubblat/tripplats i storlek och vissa portioner innehåller mer än 2000kcl PER PORTION (dvs typ en normalkvinnas totala dagsförbrukning...).

Sådant här fattar jag bara inte. Jag fattar verkligen inte. HUR är det möjligt? Jag förstår fullt ut hur man kan bli lite mullig (utan en lust för löpning skulle jag nog själv vara det (och leva längre?) men man vaknar ju inte upp en dag och väger 160kg. Jag förstår fullt ut att mat är mer än näring för många (tröst, sällskap, vana mm), men ändå. För mig känns det omöjligt.

Fast kanske är jag extra elak just för att jag inte ätit typ alls idag? Åkte till ridningen (det kändes inte schysst att avboka så sent) och det var rätt skönt att komma ut men jag orkade inte riktigt hela lektionen å tränaren är rätt hård ;-) Resten av dagen i soffan med dålig TV (bla "Superfat VS Superskinny varifrån fakta ovan kommer ifrån) och ont i magen. Jag och tre toast. Ingen viktökning idag. Mer vinterkräksjuka till Evansville? (Som sagt: elak).

Bra jobbat?

Jag tänkte kickstarta träningsåret 2013 med intervaller. Det jobbigaste jag vet och samtidigt längtade jag lite då det var länge sedan sist (innan skadan i oktober, fast jag fuskade med några på löpbandet i förra veckan, men bara lite). Sen planerade jag att gymma också. Dubbelpass på ledig dag - Kul!

Men under frukosten känner jag mig inte riktigt bra. Jag känner mig obekväm, illamående och har ont i magen. Envis bytte jag dock om och sprang iväg på en uppvärmningsrunda med Max (även för att hitta isfria "löparbanor"). Det går rätt bra att springa, illamåendet sjönk liksom undan även om benen inte kändes jättepigga. Jag beslutar mig för att köra intervallerna i lagom takt. Det går helt ok med tanke på hur länge sedan sist det var. Jag kör 800m intervaller (5st) och lyckas hålla kring 4min tempo som planerat, om än rätt ojämt tempo. Vissa går sämre (4:20-tempo) och vissa bättre (3:50-tempo). Jag springer hem, illamåendet gör sig påmint när jag hämtar gymväskan och beger mig till Friskis. Jag gymmar (överkropp enbart) i dubbla tröjor och fryser fast det säkert är varmt. Jag orkar inte mer än 40min (inte så högt tempo ska erkännas) innan jag springer till Coop och handlar. Nu sitter jag här, har ont i skinnet, mår illa, kan inte ens tänka på att äta maten jag handlat (tvingar i mig te) undrar vad som är fel? Fast mest om detta var ett bortslösat pass? Att träna utan att vara kry kan ju knappast ge särskilt mycket. Helst som man inte kan fylla på magasinet efteråt... 

Bra jobbat? Vad tycker du?