Max - 30kg kärlek

Max. Den finaste av vänner.

40 minuter. Så länge vill jag minnas att det tog när Max kom hem till oss innan vi blev en flock. Han kom in i vår lägenhet, liten (8v), rädd och saknade sin mamma. Ynklig gick han runt och pep innan han utmattad somnade en stund på golvet. När han vaknade var det som att han hade fötts hemma hos oss och han blev det självklara centrumet i mitt och Peters liv. Från början fick han inte sova i sängen och han var så liten och klumpig att han heller inte kunde komma upp. Men så, när han lärde sig det så somnade vi varje natt utan Max i sängen och vaknade varje morgon av att han låg mellan oss och flinade. Sedan dess har vi tre delat säng varje natt i nära 11 år.

Flinar är en sak som vissa hundar (och dalmatiner i synnerhet) gör. Max gjorde det både när han var glad – som när vi kom hem – eller när han gjort nåt bus. Han var hysteriskt söt när han skrynklade ihop hela sin prickiga nos!

Ett litet, litet flin. Svårt att fånga på bild.

Vi har gjort typ allt med Max. Vi har liftat, åkt buss, tåg, bil och färja. Vi har bott på hotell, vandrarhem, fjällstation och i tält. Vi har fjällvandrat, haft honom med på fest, plockat svamp, varit i storstan samt sprungit sex mil i ett svep som längst. Han har varit med oss på nästan allt. Varit med mig på nästan alla löprundor sedan han blev ett drygt år.

Vi har räddat livet på honom minst två gånger. En gång då han råkade hoppa ut genom fönstret på Brahehus och Peter (den hjälten!) orkade hålla emot och dra upp honom (han bar sele) så att han inte föll tiotal meter ned mot stenar. Eller som den gången då han trillade i Motala ström (ca 2m ned) och jag fick klättra ned på en stege för att lyfta upp honom (inte helt enkelt!). 

Dalmatiners brukar sägas vara enmanshundar. Max var en tvåmanshund – min och Peters. Visst fanns det andra människor som han gillade, men de allra flesta valde han att ignorera. Med mig och Peter kunde han vara nästan löjligt rättvis i sina kärleksbetygelser. Vi satt alltid i soffan och gosade om kvällarna. Först kunde han gå till mig, pussas, gosa, vilja bli klappad – för att sedan omedelbart gå till Peter för samma sak. Han ville alltid att det skulle vara vi tre. Helst med Max i mitten. Jag minns när jag kom hem från Indien efter att ha varit borta i ca två månader. Max blev helt tokig. Han skrek och sprang runt som tokig och var nästan utom sig av lycka. Max älskade verkligen sin flock. Och vi honom. En natt för ett par år sedan smög sig Peter närmare mig i sömnen, kramade mig och mumlade: ”Jag älskar dig Max”. Kanske blev jag lite stött just då, men det kan symbolisera hur tighta vi tre var. Vi var en flock, en familj.

Max har varit den bästa av vänner. Han har fått vardagen mindre grå, ledsna dagar mindre ledsna och glada dagar gladare och gett mer kärlek än som finns i universum. Han har alltid funnits där för kramar och gos. Han har varit olydig, dryg och ständigt hungrig, men mest alldeles alldeles underbar. Jag vet knappt vem jag är utan att vara Max matte. Vill inte ha en vardag utan hundpussar, trängsel i sängen, gos i soffan och mys i skogen.

Jag önskar att jag gett honom mer gos, mer mat som han gillade, att vi gjort fler roliga saker. Jag önskar att jag aldrig skällt på honom och att vi haft mycket mer tid. Max dog i helgen. Han var 11 år, hade hjärtsvikt och skyhöga levervärden. Nu fick han även svåra smärtor i ryggen samt att han hade vätska i buken. Mot slutet kunde han inte riktigt springa eller busa som han alltid annars gjorde. Han hade svårt att hoppa upp i sängen vilket gjorde honom olycklig och han hade problem med magen. Max blev 11 år, vilket motsvarar drygt 85 människoår. Han hade haft ett bra och långt liv.

Men det är så oändligt tomt här hemma. Allt från hans tomma skålar och filtar till soffan där vi alltid satt och gosade eller sängen där vi tre alltid sov, påminner om honom. Jag väntar på att få höra hans tassar mot parketten och få se honom komma yrvaken runt hörnet. Jag saknar honom så att det gör ont. Och jag hatar att han nu ligger själv under äppelträdet (han älskade äpplen!!) i stugan. Även om han älskade stugan och fick med sig sin älskade Ru (leksak från McDonalds som han haft i säkert 8 år utan att ha sönder!). Han ville inte vara själv. Han ville att det skulle vara vi tre. Det vill jag med. 

 

Mest av allt hatar jag att aldrig mer få träffa honom. Inte få krama honom och pussa hans öra med en hjärtformad prick på. Att inte få gosa med honom i soffan eller gå tillsammans i skogen. Jag hatar att Max inte finns och jag saknar honom av hela mitt hjärta.

Vårrullen. Varje vår, när det blivit tillräckligt varmt och vårligt så rullade Max. Det var det säkraste vårtecknet. 

Älskade fina Max, tack för tiden vi fick ihop. Vi saknar dig oändligt här hemma och vi hoppas så att du äter älgfärs och sover på mjuka duntäcken i hundhimlen. Galna, underbara du!

Max 30kg kärlek (en lite halvfånig blogg som jag gjorde en gång i tiden)

Veckans bästa

...tre saker (och det är bara tisdag! Lägger in en för onsdag med):

1. Zara Larsson. Inte för att hon framför min typ av musik utan för att hon är så otroligt cool och inspirerande och en person som imponerar stort på mig. Hon är 17bast i en bransch där du är enormt utsatt som ung (kvinna) och hon bara vägra göra det lätt för sig. Hon står upp för det hon tycker är rätt, vägrar ta skit och vågar peka finger åt de som (läs: gubbslemmen) som trycker ned henne. Läs gärna hennes blogg (om ni missat stormen i media och på twitter...) om hur hon hanterar de män som vill örfila henne eller på annat sätt trycka ned henne med nedsättande tillmälen. Och nu pratar vi alltså om etablerade vuxna män som ger sig på en sjuttonåring. Två lysande blogginlägg hittas HÄR och HÄR. #backazara 
2. Fotrally. En tävling som mest liknar nåt taget ur skräckroman "Marathonmarschen" av Stephen King. Du går tills alla utom vinnaren "stupat". Du får 20min /dygn för att använda den rullande bajamajan, annars ska alla gå i samma tempo. Förra året gick galenpannorna i 55 timmar!  Men anledningen att detta hamnar på veckans bästa lista är för att två av dem i år gick i 87 timmar och 45 minuter!!! G.A.L.E.T! Inte nog med det, bästa kvinna gick i 69 timmar och slog debutantrekord med 35 timmar! Ursäkta antalet utropstecken, men detta är helt galet. Jag framstår som helt normal i jämförelse :-)
3. Mig själv. Jag tog mod till mig och sprang tusingar för första gången för i. år. Istället för att skämmas för detta är jag stolt som en tupp att jag gjorde det. Inte ens särskilt jobbigt och jag slog till med fem st med snittfart på 3:54 snabbaste på 3:50 (och detta var inte på bana). Detta är jag nöjd med, även om jag brukar ta dem snabbare, med tanke på hur länge sedan det var sedan sist...
4. Vädret. Imorgon kommer värmen! Först blygsamt med 24C för att sedan öka till typ 30C på lördag! Tack gud. Jag kommer att jobba från torpet resten av veckan.

Same procedure as last year?

Förra året snubblade jag på en löptur på midsommarafton och slog sönder hela knät. Ett rejält krossår som sedan vätskade och varade länge efteråt. Jag hade ca en mil kvar efter fallet och fick springa hem med gråten i halsen. 

I morse gav jag mig av från min farmor och farfars sommarstuga för att springa en favorittur runt sjön. Det blev en fin tur och jag träffade bland annat en trio tjädrar och en stor älg. Men ca 4km innan jag kom tillbaka snubblar jag på en pytteliten sten (likt förra året) och faller handlöst (som förra året) och slår i axel, överarm, armbåge, händer, höft och knä (samma som förra året). Min jacka och mina tights går sönder (som förra året) och det gör ont som F-N (som förra året)!! Jag blöder från händerna och knät och har rätt långt hem, ingen mobiltelefon (som förra året). Efter att ha jämrat mig vid vägkanten ett tag så haltar jag smålöpande hem.

Så, helt nykter har jag två år på raken lyckats med att nästan slå ihjäl mig runt midsommarafton. På grund av en liten, liten sten. Vissa midsommartraditioner bryter jag gärna.

Hemligheten med löpning (och livet!?)

Att springa handlar att vara närvarande i nuet och om rörelse framåt men inte sällan om att testa sina gränser. Hur långt, hur fort, hur ofta? En sak löpningen lärt mig är just att flytta gränser. Jag har massor av gånger upplevt att något jag tidigare sett som ouppnåeligt sedan känns som vardagsmat. Innan jag sprungit mitt första Lidingölopp var jag orolig över att inte komma i mål. Efter att jag kommit i mål tvivlade jag aldrig på min förmåga att springa tre mil. Det var alltså allt som krävdes, att jag en gång fixade sträckan.

Första gången jag sprang över en mil var min första gräns. En mil var långt för mig då och att styra stegen mot 3,5km spåret efter att ha fixat 10:an kändes stort. Det gick, såklart, och efter det var en mil inte längre lång. Och känslan efteråt... som att ha bestigit Mount Everest. 2008 beskriver jag en tydlig bergsbeskrivning här, en tur som idag är både vardagsmat och en favorit.

En skulle kunna tro att en blir blasé efter ett tag, att en slutar att passera sina gränser (om en inte fortsätter springa än längre). Så är det inte. Även om jag numer vet att jag kan springa 9mil på raken eller (teoretiskt) klämma 5km på ca 20min så kan jag korsa gränser på andra sätt. Under våren har jag av olika skäl mest lallar runt i för mig mellanmjölkstempo. Att sedan öka farten och springa snabbt kändes som jag skrev om i förra inlägget väldigt tufft. Svårmotiverat och jag hittade på massor av ursäkter. Men, så gjorde jag det. Fick tummen ur och sprang snabbt. Sedan dess har jag klämt in snabbdistans varje vecka (igår 5km på 21 blankt!). Det känns inte längre tufft och jag hittar inte på ursäkter. Jag ser tom fram emot det. Jag har åter hittat snabbheten. Jag har alltså passerat en gräns som jag visserligen passerat förr, men blev ändå förvånad över hur lätt det går att springa snabbt nu.

Det är även tydligt att avstånd är olika saker för olika personer. Jag har ofta på frågan om jag morgonjoggat svarat att jag bara hunnit med en kortis om sju kilometer fått förvånade blickar och utrop om att "men det är väl inte alls kort!" Då är det min tur att bli förvånad för allt under en mil är väl kort? Folk tror vidare att jag är sarkastisk när jag berättar att jag inte alls springer så mycket, bara 5-7mil i veckan. Men jag jämför mig ju med de som springer 100miles och inte med de som inte är löpare. Och det fina är att de som tycker 7km är långt bara är ett pass på över en mil för att flytta sin gräns.

För att komma till poängen så tror jag att det är med livet som med löpningen. Vissa saker känns så oöverstigliga att en inte ens vågar/vill/ids testa. Men när en väl tagit steget, när en en gång testat det som känns omöjligt, så har en svårt att förstå hur det kunde verka skrämmande alls. Så gåtan torde vara varför vi inte vågar oftare?

Och jag vet. Hopplöst pretentiös titel på detta inlägg.

Blåst på snabbdistansen?

Först en bekännelse. Förutom några lama backintervaller och lite halvhjärtad fartlek så har jag inte sprungit kvalité (dvs intervaller eller snabbdistans), sedan... Januari. Pinsamt. Till del har det sina skäl, men till stor del är det för att jag har "väntat på rätt tillfälle". En bra dag att springa snabbt. Men så fort jag tänkt snabbdistans så har det blivit väldigt blåsigt. Eller så har jag sovit dåligt. Eller så kanske jag jobbat över till sent. Eller, ja, ni hör ju, jag har drabbats av bortförklaringsinism. Ofta tämligen taggad kvällen innan och även på morgonen, men när väl springskorna kommit på framåt em så har jag resonerat mig till en annan fart. Kanske en skön tur i skogen, kanske lite längre, men inte snabbt, "det blåser ju för mycket". Så idag bestämde jag mig att det får väl blåsa orkan och gå skitlångsamt, men i em blir det snabbdistans!! Jag laddade hela dagen. Berättade för min löparkollega på jobbet så att jag inte skulle kunna ändra mig. Men...

Först fastnade jag på jobbet. Kom därifrån först 17:45 och hade något samtal ytterligare kvar att beta av på kvällen. Så, när jag kom ut ur Stadshuset blev min första tanke: "nej, det blåser för mycket." För det blåste faktiskt. Men kom. Igen.

Lite stolt kan jag dock avkunna att jag fann ett strå av beslutsamhet, brände hem på cykeln, bytte om och drog iväg innan jag hann tänka mer. 5km 21:14 och det var inte ens särskilt jobbigt. Trots blåst.  

"Ta orättvisor personligt"

Nu avslutas strax Amnesty årsmöte 2015 som har ägt rum i Umeå. Vi har avhandlat motioner om strategiska mål och långsiktig inriktning, om att säkerställa vårt arbete med och för individer etc.

 

Inledde årsmötet med coola glajjor och duckface :-) 

Som alltid är det fantastiskt peppande och engagerade att träffa över 100 MR-aktivister som brinner för att göra världen bättre och att tillsammans kunna göra världen mer rättvis;  som tar orättvisor personligt.

 

"Tortyr river upp sår"

Jag tackar för förtroendet att bli omvald till svenska Amnestys sektionsstyrelse (högsta beslutande organ mellan årsmöten) som vice ordförande. 

Förutom årsmötande bjöd Umeå på underskön morgonlöpning längs älvstranden.

 

Umeälven! 

Himmel eller hav (och skavsår på hakan!)

I helgen har jag och P återigen varit flitiga ute i stugan. Med risk för tjat, vi är löjligt stolta över det vi lyckas knåpa ihop! Målat, tapetserat, slipat etc, även om där finns skavanker så imponerar jag (föga ödmjukt) mig själv. I helgen har vi flyttat in i vårt nya sovrum (och målat klart golvet i det andra)! Med vita golv och delvis vita väggar blev vårt nya sovrum precis som vi ville ha det; fräscht, rymligt och ändå mysigt. Dock även väldigt ljust, vi vaknade båda tidigt av allt ljust som flödade in.

 

Vi har även hunnit med att bo en natt på Söderköpings brunn i helgen (Peter bjöd!) där vi både SPA:ade och åt väldigt god mat. Väldigt härligt och otroligt passande väder då det spöregnade medans vi bubblade i värmen! Mindre härligt var att jag beslutade mig för att springa från stugan till Söderköping. Det är ca 2 mil och en rätt fin tur i vanliga fall. Men det var under 10C, blåst och regn hela vägen till Sörping. Jag var både genomsur och isande kall när jag kom fram, dessutom hade jag fått skavsår. På hakan! Min dyra regnjacka hade skavt på hakan så att jag fått ett sår! Detta kände jag i kylan inte alls av. Det ser ut som att jag trillat på cykeln. Kall tur, men jag fick två friska mil i benen :-)

Skön och händelserik helg som även involverade middag hos våra fina grannar ute till torps, plantering samt musjakt.

 

Att vakna tidigt har sina fördelar, söndagmorgon var fantastisk!

 

Himmel eller hav (sjö)? :-) och Marre-Maräng såklart!