PB på maran: en vecka senare...

Söndagen och måndagen gick jag rätt så långsamt. Uppför och nedför var mycket smärtsamt. Tidsdagen gick jag konstigt. Det kändes som att kroppen kopplat bort framsida lår och jag såg nog ut lite som Charlie Chaplin när jag spatserade fram. På kvällen var det orientering. Eller GÅRientering. Tog med mig jycken och gick/trippade banan fram. Gick ok. På onsdagen tänkte jag således att jag var redo för en lugn 5km. Det gick inte bra. Benen blev bara mer och mer stela och spända ju mer jag sprang. Det kändes som att jag rev upp allt som läkt och därför gick jag mycket och vände strax hem.

Vila torsdag, 7km fredag. Första delen gick lätt och snabbt utan att jag ansträngde mig, sedan började det gå långsammare och trögare. Sista två sprang jag med TUNG ryggsäck (var in och handlade) och fick lite kalla fötter inför BAMM. Att springa med ryggsäck är jättedrygt.

Idag blev det gym. Körde två lätta benövningar men oj så benen klagade! Ännu inte färdigåterhämtad alltså.

Jag har även först nu kunnat kolla på mitt lopp ordentligt. Jag sprang i mitt tycke väldigt jämnt! Visst, nu kan det hävdas att ett spann på 4min/km till nära 5min/km inte är jämnt, men pga att det var många löpare så var det inte alltid lätt att hålla sitt tempo. Dessutom varierade farten för det mesta mellan 4:40-4:50 och det var sista km som gick på 4min... Sedan ska erkännas att km 37-40 blev långsamma (4:55). Är du intresserad av att kika mer så kan du (nog) gå in här, eller här (BIB F889).

Nu är det dock omstart i träningen (efter ett par lugna veckor) och mer terräng, mer backe och mer ryggsäckslöpning är att vänta!

Bra födelsedag!

Födelsedagen i Rotterdam bjöd mig och Peter på mer än maraton i ganska kylig blåst! T.ex en gammal herdelig kondom tandborstmaskin(?) på en toalett!

Vi var även på ett museum som dagen till ära visade sig vara gratis! Den visade seker från hela världen som Holländarna troligtvis snott från sina "upptäckts"resor. Skålarna på borden är gjorda av människoskallar...

 

Söta Peter bredvid ett av Rotterdams landsmärken, Erasmus Bridge.

 

...som ni nog känner igen från denna :-)

Två glada nissar i solskenet!

Och sedan en segerbild, såklart!!

 
 

 
   

Kort lopphistoria: det var rätt så kallt (+7C och blåsigt, ca 7m/sek) därför valde jag trekvartstights, kompressionsstrumpor, mitt fina Sverigelinne som tyvärr inte syntes under min snygga jacka som jag fått av självaste Anders Szalkai (för att jag tappade bort min jacka under ett gemensamt intervallpass i Portugal). Det var en bra klädsel och jag var varken för varm eller för kall. På fötterna valde jag Saucony A3, efter att ha övervägt favoriterna Nike free (som aldrig ger skav och är sjukt sköna!). A3 vann på en starkare "tävlingskänsla".

De första 30km var bara roliga, kändes lätta och jag kände mig stark! Efter detta började det gå lite segare, men mellan 30-32 ökade jag lite. Sedan var det bara att räkna km in i mål! Garmin låg lite före, vilket kändes tungt (vid kilometermarkeringen hade jag egentligen 300m kvar...), folk började gå, många såg rätt så slitna ut och haltade; detta var inte direkt peppande. Mina lår gjorde ont och jag fick kämpa sista milen, framför allt sista sju. Men så är det ju i ett maraton! På upploppet var det många som saktade ned, vinkade, sprang med sina barn mm. Jag kutade som jagad av en jävul  (tänkte de inte på sluttiden ;-) ?) således tog jag många på upploppet, men såg nog jäkligt plågad ut när sista km gick i 4km tempo!

Kul lopp ändå och väldigt skönt att klara sitt mål! Men nu undrar jag hur smart det är med halvmara om två veckor (eftersom att resa sig ur soffan är svårt...)?

3:23:02

Rotterdam marathon, lite blåsigt, lite sol och som alltid ca 5km för långt... Nu fortsätter födelsedagen!

Rotterdam marathon T-4days and counting...

Rödbetsjuice dricks, sista passet (6 km progressivt, snittempo 4:45) springs, vitargo ska inhandlas (och drickas, suck...), löparkläder tvättas, hotell bekräftas, tåg bokas, hunden hyrs ut. Snart är det dax!

Skamgräns: PB, dvs under 3:37:50 (annars blir jag kvar som Holländare hellre än sväljer det)

Godkänt: sub 3:30 (vilket är målet)

NYHET! Önskat/sikta-mot-stjärnorna-målet: sub 3:25... (eller varför inte sub 3:20??)

Sub 3:30 har varit mitt mål hela tiden. Då skulle jag bli nöjd. Det är en bra tid och rätt långt under PB.

...men nu påstår flera sötnosar på jogg.se och på bloggen att de tror att jag skulle kunna springa betydligt snabbare än så, typ 3:20(!) GALENPANNOR! Det innebär ett tempo på 4:44. Minst sagt tufft. Så tufft att jag knappast kommer att våga testa. Och om jag inte satsar så springer jag inte tillräckligt snabbt; jag kan ju inte börja i 4:55 och efter halva tro att jag kan öka och klara 3:20. Nä, enda chansen är att ligga på 4:44 tempo på en gång. Och det vågar jag inte.

...och nu känner jag att jag inte kommer att bli nöjd över 3:30 längre utan först vid 3:19. Skit också.

Hur var det där med prestation nu igen?



EDIT: Nää, skärpning nu!! Sub 3:30 ÄR mitt mål och jag ska banne mig bli nöjd med det. Basta!!!

BAMM rain outfit (just for show?)

Denna regnoutfit testade jag på orienteringen idag. I regn och blåst, skog och äng, den funkade bra! 5,3km på 38 min i tekniskt utmanande terräng (japp, det var mer följa-john än orientering från min sida, he, he...) K U L ! ! !

Detta är även matchdräkten som jag tänkt ha med mig på BAMM. Observera ordvalet "ha med mig". Nu är den testad och den var dyr men den kan få ligga oupackad i väskan under hela loppet faktiskt. Faktiskt.

Någon däremot?

Då klubbar vi det.

(EDIT: vem har obäddat vår säng??)

En vecka...

...och två-tre träningspass kvar till Rotterdam marathon! Idag 10km i marafart. Tänker nog bara köra marafart på sista passen. På kortare pass är marafart ganska skonsam + att jag kanske kan få in tempot i kroppen.

I övrigt så ska det bli snöstorm imorgon och vi har sommardäck (ska Dalarna-Östergötland) samt att jag (som alltid innan "match") har blivit den inbillade sjuke...

Jag är en vampyr!

När jag kom hem efter långpasset i söndags visade det sig att jag hade blivit biten av en vampyr! För vad skulle annars kunna förklara dessa två små sår på halsen:

 

(För inte kan det väl vara min skitsnygga (och dyra!) Kari Tri tröja som skavt?? Nej, det låter för otroligt!) 

Varför springer jag?

Jag var elak i mitt förra inlägg! Jag vet att det finns en mängd personer som är allt annat än lata som ändå inte finner tid att springa pga barn, mycket jobb och andra engagemang. Givetvis finns det ju även de som är sjuka eller skadade. 

Men jag tror att ni fattar att detta inte var min poäng? Jag och många med mig får ofta frågan om varför jag springer, medan det typ inte är ok att fråga "Varför springer inte du?" (Typ som att man kan säga "Vad smal du är" men är skittaskig om man säger "Vad tjock du är"). Om man därtill ger de lite mer poetiska svaren "För att jag tycker om det", "För att det är skönt" eller "För att jag vill" så frågar folk ofta (IGEN) "Varför då?" med en tvåårings envishet! Svaret "För att jag kan" omöjliggör "Varför då?". Det är bara ett konstateraden av fakta.

MEN varför JAG springer är på ett sätt solklart, på ett sätt svårgripbart. När jag var skadad förra våren så blev det kristallklart varför jag springer (när jag inte kunde). Jag springer för att komma ut i skogen, få bara vara, motionera mig och Max, få se, uppleva, känna! För att jag vill. 

Men förra våren fastnade jag i prestationsspåret och sprang för mycket och fel (för min nivå). Även denna vår, när jag tränar med alla duktiga i NocOut samt när Andréa springer milen på sub 43, Åsa går och vinner sin första Ultratävling osv osv så fastnar jag lätt i prestationsfällan! Jag blir inspirerad och jag vill bli bättre (gärna bäst, ni hör så korkat?) och jag springer intervaller som en skållad råtta. Men är det det jag vill? Inte så att jag tycker illa om intervaller. Jag blir ofta stolt över att jag klarar det och förbättrar mig och det är skönt. Efteråt. Jag vill att det ska vara skönt under tiden. Inte efteråt. Som att springa i skogen - Balsam för själen!

Söta & kloka Snorkkis tar ned mig på jorden (där jag vill vara) och berättar om löparglödje. Om att inte tappa den. Om att den inte sitter i resultat. Och så är det ju, men ack så svårt det är att hålla fast i min kärna och inte fastna i längre, fortare bättre! Egentligen vill jag ju bara ut i naturen...

Next stop Rotterdam Marathon (se, där tappade jag mig igen...)

(Kan man kanske hitta någon gyllene medelväg? Träningsmängdsmässigt absolut, men mentalt?)

"Varför springer du?"

Min blogg är ju lite av en "allt-i-allo-blogg" men det finns ju många som med sina bloggar har ett tydligt syfte att ge kunskap. Coach MarathonMia är väl det främsta exemplet, men även Andréa (som därtill ger råd personligen) och hos Snorkkis kan då få lära dig ALLT om transportlöpning. Sedan finns det många (se lista till höger) som inspirerar och ger motivation och positiv energi. 

Men även jag har haft coachfeeling ibland. T.ex. har jag lärt ut hur man springer åtta mil (höger fot framför vänster, sedan vänster framför höger. Upprepa tills du är framme). Nu tänkte jag ge del två i träningsskolan, och den svarar på den viktiga frågan som nog många löpare får: 

Varför springer du?

Och visst, nu kan man vara pretto och berätta om alla fördelar med motion i allmänhet och löpning i synnerhet (så som friheten, möjlighet till naturupplevelser, enkelheten mm). Men egentligen så finns bara ett svar:

För att jag kan.

Detta svar fungerar även på (dumma)motfrågor så som "Varför springer du så fort/långsamt/långt?". Vi får ju heller inte glömma frågans motfråga: 

Varför springer inte du?

För att du inte kan?

Det finns många lama (och en del bra) svar på den frågan, men jag (och Finspångs kommun) vill då påminna om följande:

(Och till Finspångs kommun (som får bonus för fyndighet) vill jag bara påpeka att man säger funktionsnedsättning)

Doping pågår...

Rotterdam, you won't know what hit you :-)

Om varför rödbetsjuice är "doping" och förbättrar syreupptagningsförmågan samt prestation kan du läsa t.ex. här, eller här, eller här (eller googla!).

Sub 3:30 (kommer jag ens att behöva anstränga mig?)

Om att ladda batterierna (eller kärlek till skog)

Måste säga att dagen började rätt kasst då jag glömde lunchen och mobilen hemma samt glömde att borsta tänderna!! (Hur gammal är jag liksom?) Sedan fick jag fem minuters lunch och då det tog en kvart att få maten så kan ni ju gissa om jag hann till mötet 13:00...

När jag kom hem kändes huvudet helt urblåst och jag var skittrött. Sommartidsjetlag menar Peter. Då jag fortfarande var sugen på glass gick jag och Max till Statoil för glasspremiär. Jag hade tänkt gå direkt hem *trött*

Magnum, med en av Linköpings 3700 vackra "magnum"-ekar i bakgrunden!

Men så bestämde jag mig för att gå in i skogen bakom Statoil. Snart var jag omsluten av skogen, vinden rasslade i grenarna och stängde ute ljudet från trafiken några 100m bort. Bara jag, Max och skogens sus. Plötsligt kände jag hur tröttheten rann bort. Hela jag längtade efter att fortsätta bara gå och gå i skogen. Den nedgående solen silade mellan grenarna, och vi hittade ett vårtecken:

Jag ville inte gå hem! Krafter återvände och jag kände verkligen hur mycket jag älskar skogen! Jag kände även att det kan bli lätt att glömma denna känsla när man bor i stan. Lätt att glömma hur bra jag mår av att slippa stadens brus och hur bra jag mår av att bara vara i skogen... Ta på mossa, bark och sten! Det är lätt att bara tänka på hur smidigt och nära allt är i stan. Frågan är ju - vad är värt mest??

Vi kunde helt enkelt inte gå hem! Efter någon timme gick vi ut i eklandskapet, strosade lite och satt sedan i skydd bakom en väldig ek (det blåste) och tänkte på livet... (eller, jag tänkte på livet, Max åt pinnar)

Till sist strosade vi hemåt, fulla av ny energi! Nu blir det rödbetor, chèvre, valnötter, honung och amarone tillsammans med First Aid Kit :-) 

MER SKOG ÅT FOLKET!

Idag är jag stolt över

• Att jag sprang sex tusingar istället för fem (som jag tänkt inledningsvis).
• Att jag beslutade mig för att inte äta "Ben & Jerry" till middag utan istället gjorde en tok-nyttig sallad på rödbeta, bönor, avocado mm.

Mindre stolt över:

• Att jag inte lyckads hålla sub4 fart på de två sista intervallerna (motvind...)
• Att jag inte orkade stretcha
• Att jag är missnöjd trots att jag sprang 1000-ingar i ruskväder (pga av ovan)
• Att jag inte äter middag förrän 21.00

Fegis!!!

Jag pallar inte tidsintervaller! Trots att jag vet att det tar mer än 70sek att springa 500m intervaller så känns det bra mycket tuffare att tänka tid än avstånd. Om någon på ett långpass säger att vi borde vara hemma om ca en timme så kan jag bli knäckt, om de säger att det är 12km kvar känns det som en baggis. Idag skulle vi köra Coopertest med NocOut på den sista träningen i Campushallen. Vi börjar 20:00. Jag var klar med orienteringen 19:20.

...sedan sprang jag en tur i den solvarma skogen i solnedgången. Men det var varken väder eller solen som gjorde att jag valde bort Coopertestet. Det var feghet. Out of my comfort zone! Jag pallar inte tidsintervall helt enkelt.

Vad får dig att fega ur? Eller är du tuffare än mig och inte backar för något?

Idag känns det...

...som att jag kommer att vara förkyld imorgon :-( Huvudvärk och trötthet. Är det sommartiden och en timme mindre som spökar eller är det (ytterligare) en förkylning på g? Ok, dålig timing isf men bättre nu än snart (Rotterdam maraton 15 april!). Denna gång kör jag motsatt taktik mot sist och vilar ut denna eventuella förkylning istället för att passa på att träna idag utifall jag inte kan imorgon. 

För jag ska nämligen träna imorgon vilket som. Kanske skippar jag Coopertestet med NocOut, men jag kommer absolut att ta mig till orienteringen med LOK. Mitt liv skulle ju kunna hänga på det under BAMM (även om, har jag nu insett, det är rätt så stor skillnad på fjällkartor och orienteringskartor. Så som att på orienteringskartor är skog vit. På fjällkartor är vitt kalfjäll. Liten skillnad där! Sedan var det något med olika skalor, men det kan väl inte vara så noga ;-P )

43:06

Klubbrekord - Check!
Personbästa - Check!

Dock hade det ju suttit fint sju sekunder avdrag. "42-någonting" låter ju häftigare... Solen strålade, loppremiären skedde i linne och 3/4-tights. Som vanligt ville jag dö innan loppet ("Varför, varför, VARFÖR har jag anmält mig till detta?", "Jag hatar att tävla" osv osv) men fick shysst pepp av alla NocOut:are. Är så impad av alla som har sinnesnärvaro nog att tänka på någonting annat än att inte falla ihop strax innan lopp. Jag håller nämligen på att gå i bitar. Tack och jag ska jobba på att bli mindre egocentrisk.

Tre varv på Mantorp park var den (föga charmerande) banan. Varv ett gick galant och sedan tror jag att jag fick typ PB på 5km (om vi bortser från 5000m bana). Sedan slog "hållet" till. Eller jag vet inte om det är håll, jag skulle vilja kalla det "kramp i diafragman" någon som vet vad jag talar om? Och gärna hur man får bort det!!! Detta tvingade mig att sänka farten rätt mycket (samma hände i slutet av Baltzarloppet förra året - inte bra). Jag har fortfarande nagelmärken på magen efter att jag försökte klösa bort det onda!

Ikväll blir det fest med NocOut och innan detta lycvkades jag sno åt mig en gratis halvtimme med en veterinär (hittade honom i djuraffären) som gav samma råd som han hade tagit typ 500pix för om jag bokat en tid i nästa vecka. Får se om vi kan få ordning på Max ben eller om vi får acceptera att han är snart 8bast och kommer att ha någon krämpa! Men ont, det får han inte ha! Imorgon testar vi hundmassage.

Vårens första dag!

Inspirerande dag på jobbet med mångfaldskonferens och gofika! ;-) Solen skiner, fåglar kvittrar och värmen är åter! Jag är PIGG (tack ljuset) trots sena kvällar hela veckan! Som sista bevis ger jag er kön till Bosses glassbar!

Imorgon blir det (har jag ödmjukt lovat) PB och klubbrekord på 10km :-D

Usel planering - bra resultat!

Igår tog jag vilodag för att jag hade tänkt försöka klämma in både kurs i orientering (japp, for dummies!) samt intervaller i arenan. Idag såg jag dock att första gången på kursen är teori, dålig planering! Eftersom det var ytterst osäkert att jag skulle hinna till intervallerna tog jag beslutet att springa innan. Då jag jobbade hemifrån på em så hade jag kunnat sticka iväg tidigt i solen. Men det gjorde jag inte och när jag stack ut var det spöregn. Dålig planering. Det blev ett lerigt fartlekspass, 9km i terrängen, snittempo 5:07 (ink upp och nedjogg).

Och orienteringsteorin teorin tog bara en timme (det är ju rätt så lätt detta med orientering?), jag var alltså i god tid till intervallerna. 9x600m, det tuffaste passet i år enligt coach Håkan. Jupp. Typ 3tim efter fartleken. Ska erkännas att jag fegade ur. Jag körde de sista tre som 400-ingar vilket innebar mer vila (och mindre spring!). Skyllde på håll (vilket iof var sant, jag får ont i magen av den där arenan). Men benen kändes lätta och kanske pga fusket så var jag inte alls helt knäckt efteråt. Jag har ju även tävlingspremiären på lördag att spara mig inför!

Nåväl, 9 intervaller 6st 600m och 3st 400m i snittempo 3:36 blev dagens andra pass.

Jag säger som Jonas Buud - "Trött? Nej det har jag inte varit!"

/Som alltid både ödmjuk och blygsam

Att hålla sig

Som jag skrev förut så planerade jag en lugn vecka denna vecka. Detta för att jag haft flera hyfsat intensiva träningsveckor, jag har tränat på bra samt känt mig lite sliten. Därtill har jag haft Amnestymöte i helgen och därför mycket att läsa på och diskutera i veckan samt jobb/möte HELA helgen. Således fanns det både skäl och förutsättning för en lugn vecka.

Fråga. Varför är det då så jävla svårt att acceptera att 32km och ett styrkepass är fullt tillräckligt? Varför så svårt att hålla sig från att "klämma" in ett extrapass (typ ikväll)? Varför svider det så att hamna efter i kommunlistan på Jogg.se? Jag trodde att jag bara "tävlade" med mig själv...

Om vad man bör tycka

Det är lätt att hata på internet. Det är lätt att skälla på någon, att ställa någon till svars eller att häckla någon man inte samtidigt behöver se i ögonen, när man kan vara anonym. Hävdas kan att det även är lättare att älska på internet, lättare att ge beröm osv, men detta är ju inget som kräver (typ tvärtom faktiskt) anonymitet.

År 2006 gjorde jag praktik på Byrån mot diskriminering. Vi kom då att diskutera detta med anonyma sms. Vi kunde enbart se två skäl till att skicka anonyma sms 1) för att skoja med någon eller 2) för att man vill säga något man inte vill stå för så som mobbing eller hot. Ett elakt sms från en okänd avsändare kan du inte skydda dig mot och på så sätt kan mobbingen fortsätta ända in i sovrummet (och kanske från en vän?). Jag satte press på telebolagen som hade denna tjänst och jag kan (rätt så stolt) säga att efter en kampanj som jag drev så valde samtliga bolag att ta bort denna tjänst! Så nu måste alla mobbare stå för vad de säger. Jag tror på intet sätt att detta fått slut på mobbingen, men det ströp en kanal och tvingade till öppenhet. 

Internet är dock fortfarande (och bör så vara!) ett fritt forum och här kan häcklingar och hat ibland kan flöda fritt. Det läskiga med detta tycker jag är att det blir som en dominoeffekt. Om tillräckligt många säger en sak så säger snart "alla" det. Det blir som en norm ang. vad man bör tycka (och detta kan lätt bli så även fast det enbart är ett fåtal som inledningsvis har den åsikten, om de bara "skriker" tillräckligt högt). Ett otäckt exempel på detta är "Linnea" i Bjästa som blev våldtagen på skolans toalett men där sedan en kampanj MOT henne och för förövaren startades och gick otroligt långt! Det blev en sanning att det var pojken som man skulle hålla om ryggen och detta spreds i samhället tills i princip alla gjorde detta utan att tyckas tänka efter. Skrämmande.

Ett mer nytt exempel; ingen har väl missat Kony 2012?? Organisationen Invisible Childrens kampanjfilm om Joseph Kony med syfte att göra honom så känd att ett gripande till ICC i Haag skulle underlättas (jag kan för övrigt berätta att t.ex. Amnesty under många år arbetat för hans gripande). En dagen var info om filmen på typ ALLAS Facebook och Twitter. Initiativet hyllades och IC var hjältar. Dagen efter kom kritik mot organisationen och vips! På allas FB och Twitter fanns nu fördömmanden mot IC och Kony2012. 

Jag lägger mig inte i diskussionen om IC utan min poäng är att först hyllas de - normen är att tycka att de är bra - sedan blir normen plötsligt att de är skit. Hårt och skoningslöst förs en röst fram med än det ena än det andra. Plötsligt kan några fås åsikter bli allas. L Ä S K I G T.

Avslutningsvis, den underbara kvinna som inte rakade armhålan innan hon gick på Mello och för detta blev utsatt för en enorm hatkampanj på nätet, plötsligt var det "ok" att kalla henne "äcklig", att hon borde skämmas osv att hänga ut en individ. Helt utan förbehåll spreds hatet. Varför? För att hon inte passade in i EN norm. Det är viktigt att påpeka EN norm. Det finns flera i samhället. Det läskiga är att om vissa skriker tillräckligt högt så syns inga andra.

Hat och rädsla mot det som är utanför EN norm har vi sett förr. Det har skapat världskrig. Hata inte.  

Återhämtning

Den senaste tiden har jag bitvis känt mig lite sliten. När jag fått träningsvärk så har den suttit i läääänge! Sjukt länge. Det har dock kommit när jag tränat för mig lite ovana pass, så som mycket kvalitet eller styrka. Jag har inte tränat så särskilt mycket mer under 2012, men jag har tränat mer kvalitet. Därför hade jag tänkt mig en lugnare vecka nu (Amnestymöte hela helgen så långpass är ändå svårt att få till).

...och ibland är det ju tanken som räknas! Efter gårdagens långa och snabba pass (som jag är skitnöjd med) känner jag inget! En lugn jogg idag och benen var pigga och fräscha, helt utan träningsvärk! Igår em kände jag liiite i vaderna, men idag inget! Vad beror sånt här på egentligen? Varför är det ibland så svårt att återhämta sig och ibland tar det blott timmar? Mat och vila lika.

Jag grät inte!

Kl: 9:50 kutade jag iväg till samlingsplatsen 2,5km längre bort för att träffa NocOut för ett långpass kl: 10:00. Kom dit i tid med andan i halsen efter att ha inlett med 4:20-tempo. Perfekt uppvärmning med andra ord. Två andra ville köra lite snabbare, så vi satte iväg. 4:55-tempo kom vi överrens om, antagligen därför som vi inledde med sub 4:40-fart antar jag. Efter två timmar hade jag fått ihop 25km i snittfarten 4:47 och var då lämpligt nog hemma. Vi höll bra fart hela passet, jag kom hem fräsch, jag var bitvis svag men bitvis jäkligt stark under passet bra psykiskt att känna att det kan bli lätt igen under ett pass. Sååå skönt inför Rotterdam, kanske ska det gå ändå med sub 3:30??

Och, jag grät inte ;-) 

Intervaller...

Jag missade passet med klubben förra veckan (Eskil Erlandsson var ju i stan! f'låt på (Vikbo)landet), därför hade jag sett fram emot dagens pass lite extra. Jag såg fram emot det mycket hela dagen. Fram till ungefär 19.25 (tänkte springa dit 19.30). Då ville jag inte gå längre. Sprang dit på tunga ben i 5:40-fart och bedömde mina chanser att komma upp i farter snabbare än 5:35 som otroligt små. Önskade att jag tagit med en skämskudde. Ville vända.

...sedan sprang jag sex 1000m intervaller (och en 400m som bonus) med snittfarten 3:52. Hoppsan. Första intervallen kändes lätt, men fem till kändes oändligt långt borta. Sedan sa det poff! och alla sex var klara. Tiden flyger fram när man har kul :-) 

Kan även ha lovat att hänga med klubbens snabbisar på 24km i helgen... Snabbt långpass för mig är under 5min/km, snabbt långpass för dem är 4:20-tempo. Jag tänker börja gråta och tvinga dem att sakta ned om det går för fort :-D

Mitt första...

...skavsår från sportbh fick jag idag. Jäkligt oskönt, svider som eld. Märkligt för detta är en gammal bh som jag haft lääänge och på mååånga långa lopp - HELT utan skav. I veckan så har jag dock fått tendens till skav, därför bytte jag från rosa till turkos (samma modell) till dagens långpass, men färgen var icke problemet! Undrar hur jag ska lösa detta?? Har de blivit utslítna? Tur att jag av misstag råkade köpa en ny BH i veckan (de hade kamouflerats bland trosorna som var det jag trodde att jag köpte) får hoppats på bättre tur där.

Idag blev det (äntligen!) ett långpass! Dagen började med små hårda snökorn och jämnmulet, men lagom till då jag gav mig iväg till Bjärka Säby sken solen och jag hade klätt mig alldeles för varmt. Tyvärr gick det trots den vackra omgivningen i eklandskapet och trots sällis av ett helt gäng vackra hjortar rätt så segt. Ett sådant där pass när det är lite för skönt att gå istället för springa. Tråkigt.

Eftersom farten  var så pissig så tvingade jag mig till en fartökning på 4km i marafart (4:57) mot slutet när jag letat mig ut ur terrängen och ut på gångvägar. Riktigt jobbigt. Visst jag hade sprungit 28km redan och visst i terräng, men det hade gått långsamt och nu var det knappt att jag pallade 4km i denna fart. Hur ska jag fixa 42km i denna fart om typ en månad? :-(

Biggest looser nästa!

Som jag skrev om nyligen så gjorde Max illa sig i en färist. Sedan dess har han varit ohalt, pigg och glad men inte velat hoppa upp i säng och soffa (eller, jo, det har han velat. Han har suttit nedanför och gnällt (japp även mitt i natten) samt sett ledsen ut). När han i lördags plötsligt började halta på frambenet så beslöt vi oss för att gå till veterinären. Väl där så bände, kände och klämde hon på hela Max. Han bet ihop, stirrade rakt fram och låtsades vara någon annanstans. Hade han ont så visade han det inte med en min. Eftersom han har hjärtfel (och eftersom det är svindyrt kan jag tänka) så är det inte aktuellt att röntga ännu. Han fick antiinflammatorisk samt ordinerad vila i 10 dagar (och vi blev 1700kr fattigare...). 

Men. Dessutom blev han vägd: 36 pannor. 36!!! Vi som brukar referera till honom som 30kg kärlek! Han har alltså lagt på sig 6kg och jag tror att veterinären gick så långt att hon kallade honom TJOCK! Tjock!? Min Max? Max den ultralöpande hunden är alltså en tjockis!? Humor. När hände det liksom? 

Nu är det biggest looser som gäller här hemma. Att banta hund ser jag som en smal sak (ha, ha) minusarbete för mig (hälla upp mindre mat) om ingen skillnad för Max. Han går ändå alltid och lägger sig hungrig :-)

Max på Borgafjäll, 30pannor.

 Max i Peking, smärt.

Max 30kg kärlek - när det fortfarande stämde...

Fast hur ska man kunna motstå den lilla nosen när man ändå tänker slänga sina pizzakanter??

Februari 2012

Trots att februari är längre än vanligt i år (varför, VARFÖR kan man inte få en extra skottårsdag i juli istället?) är den nu till ända och mars kan vi väl ändå räkna som en vårmånad (om än oberäknelig och svekfull)? Om inget annat så har februaris sista dagar bjudit på härligt förvårväder med sol och ljumma vindar. 

Och jag kan nog tyvärr inte skylla på att februari (skottår till trots) enbart har 29 dagar när jag skralt summerar ihop 187,4 löpta km denna månad (jag vill ha MINST 200km/månad). Jag skyller lite på en höft som bråkat lite som gjort att jag skippat och dragit ned på lite pass. Men annars så får det väl konstateras vara lathet och dålig karaktär. 

DOCK vill jag framhålla att mitt snitttempo denna månad ligger på 5,09km/min. Snabbaste månaden förra året var 5,15 och fler månader låg kring 5,30 i snitt, så för mig är 5,09 snabbt! Flera pass (intervallpass) har bockats av i sub 4! Hävdas kan att jag inte dragit iväg på några riktiga långpass (27km som längst), men whatever, både fart OCH långt kan vara ett recept på skador, nu blev det fart denna månad :-)

På februaris sista dag vill jag även ge dig ett tipsa dig om min gymnasiekompis Sofia. Jag minns Fia som en tjej som alla tyckte om och som en tjej som typ jämt var glad. En sprallig tjej i ordets sanna bemärkelse och en tjej som var duktig både i läsämnen och i idrott. Hon brukade ofta hitta på något kul och bjöd alltid in alla att vara med. Sofia var (och är) en tjej med många vänner och man kunde lätt förstå varför. Jag och Fia har haft sparsamt med kontakt efter gymnasiet men nu har hon börjat blogga och det ska bli kul att följa henne mer! På Fias blogg kan du finna kraft i hennes glädje och styrka och följa hennes liv. År 2005 när Fia var 24år gammal fick hon diagnosen ALS. ALS är den sjukdom som nyhetsankaret Ulla-Karin Lindquist gick bort i samt samma sjukdom som forskaren Stephen Hawking lider av. Mer om ALS kan du lösa om hos Fia som kan mycket mer, men det är en obotlig neurodegenerativ sjukdom som ofta har ett ganska kort förlopp. Fia tänker såklart bekämpa ALS:en och jag tror att hon med sin blogg vill sprida lite kunskap om vad det innebär att leva med ALS. Jag tycker att Fia är jättemodig som vågar dela med sig av sitt liv och det som hon upplever. Läs du med och få lite styrka, inspiration och perspektiv på livet! Du hittar Fia HÄR!

Trainingday!

Laddning... (bananas are for monkeys?)

Snabba och roliga NocOut har anordnat en "trainingday" imorgon på FeelGood i Linköping. Flera duktiga fartdårar i klubben är även instruktörer så därför får vi medlemmar träna en hel dag gratis! Givetvis kunde jag inte gå med på det. Jag kommer att betala dyrt i svett (och kanske troligtvis tårar). Nu väntar:

Spinn
BodyPump
StepUp
Ultimate Functional Strength
Yoga

På morgonen ska jag bara springa en stund med Max. Såklart.

p.s. 1000-tack för alla lycko/grattisönskningar här och på FB, det bra med att lägga ut info på flera ställen är att man blir dubbelt hyllad :-)

Gonna get MÄÄÄRID! :-)

Jag kanske har låtit aningens arg i mina förra inlägg. Men jag blir arg över dumhet, lathet och elakhet. Över snålhet, orättvisor och själviskhet och över att andra tar sig rätt över enskilda.

Men för min egen del och i mitt liv så skiner solen. Idag bokstavligen (då jag flexskolkade en timme för att kunna springa i en härlig sol i ett vårlikt eklandskap) men även på andra plan. Jag och Peter har varit ett par i över tolv år. Vi träffades på skolavslutningen (ja, så länge sedan) den 5 juni 1999 (dvs tom förra seklet ÅRTUSENDET). Nu tänkte vi gifta oss! 

Det känns både stort och fint men också alldeles självklart. Jag kan inte se mitt liv framöver utan Peter!

Alla hjärtans dag är en dag vi inte brukar fira så särskilt, vi tycker om varandra varje dag, inte bara den 14 februari, men å andra sidan bör man i livet ta varje tillfälle att fira :-) Jag tror att vi från och med nu kommer att fira mer :-) Men för i år köpte jag en ask med 40 olika sorters Jelly Belly Beans till Peter. 

Jag var trött och förkyld denna hjärtedag och föreslog något enkelt till middag, typ Raggmunk. Peter hade andra tankar. Han föreslog hämtmat och Amarone. Jag påpekade käckt att vi hade en rödvinsslatt kvar sedan helgen. Peter svepte sitt glas i ett nafs men rörde knappt maten. Jag babblade på som vanligt. 

Sedan fick Peter gelégodis (iof i 40! olika smaker) medan han erbjöd mig ett "för evigt". Ibland är vi inte på samma plan :-) och vi är ganska olika. Men vi hör ändå samman. 

  

Han är min hummer helt enkelt :-)

Å grädde på moset, lök på laxen:

"Den svenska vapenexporten skenar. Sverige har aldrig tidigare sålt så mycket vapen. Räknat per person säljer svenskar mest vapen i världen. (WTF!!?)

Bland de största köparna förra året finns Thailand, Saudiarabien, Indien, Pakistan och Förenade Arabemiraten, länder som är inblandade i krig, kränker mänskliga rättigheter eller är diktaturer.

Trots riksdagens beslut förra året om att skärpa vapenexporten till diktaturer ökar den istället dramatiskt. Detta måste nu få ett slut."

Skriv på Svenska Freds misstroende förklaring (och skönt att iaf någon försöker göra världen lite bättre)

http://www.svenskafreds.se/upprop/node/5 

WTF!?!

Ja, ursäkta franskan, men ibland blir jag så jävla förbannad!!

SJ ska sluta köra sträckan Göteborg-Malmö. "Och?", tänker kanske du, det gjorde jag (eller snarare, "skiter väl jag i, jag bor inte där"). Men nu ska vi backa bandet. För nästan 20 år sedan tjatade SJ till sig en viss tunnel genom en viss Hallandsås.  Projektet skulle spara drygt 10min på... tada - sträckan Göteborg-Malmö (på 2tim 33min)! Att tio minuter var värt de estimerade kostanderna diskuterades men att hela bygget är ett enormt fiasko med förstört grundvatten, förlamade kor och förgiftade arbetare är en (jävligt allvarlig) dimension. Att skitbygget dessutom kostat dig och mig LÅNGT över vad som estimerades - 10 miljarder - får mig redigt förbannad. Att Bajs-SJ nu har mage att inte tycka att sträckan är lönsam gör mig mållös. Östersundståg, som tar över sträckan, åker med långsamma tåg som tar (utan tunnel) 3tim 9min. Trots åsen (med vilken resan tar 2:57) så kommer det alltså att ta dig längre tid att åka sträckan än innan! DESSUTOM längre tid än att åka bil. W T F ! ? !

Om jag inte lyckats göra dig tillräckligt upprörd och ledsen så tag då gärna en titt på denna film om "Peak oil" så lovar jag att du kommer att bli jävligt deppig (igen, ursäkta franskan). Om man funderat på att skaffa barn så är det bara att tänka om, allt är ändå kört och åt helvette och irreversibelt! Vad håller vi på  med i världen???

Att jag sedan bakade "bröllopsfikamuffins" till jobbet som blev helt misslyckade samt fortfarande har svår träningsvärk sedan i söndags (i SÖNDAGS!) är liksom droppen som får mig att vilja dra täcket över huvudet och ta ned skylten.

"Max en hantel i taget!"

Kloka Jennie gör rätt i att irritera sig på sitt gym som mellan vissa tider enbart tillåter 30min åt gången på konditionsmaskinerna. Mitt gym är värre och ger enbart 10min(!) vid kö. Vilket iof är ett korkat system för mig veterligen så blir det aldrig kö. Är alla maskinerna upptagna gör man ju nåt annat och väntar på att de ska bli lediga, eller? Jag har trött accepterat detta påfund (trots att en av anledningarna till ett dyrt kort är att kunna springa inne om det blir vargavinter), men nu när Jennie påpekade detta så blev det allt tydligare för mig hur bissart det är. Tänk om det skulle stå en skylt med "max en hantel i taget" - hur många skulle vara kvar på det gymmet? Även fast de gärna får förbjuda stressiga gymidioter som går stenhårt på sitt schema och forcerat frågar "kan jag gå emellan (och köra mina 1000repetitioner)" när jag vilar i 10sek på en maskin. Och detta mina damer och herrar är en av anledningarna till varför ni mest finner mig i skogen!

...en annan anledning är att jag knappt har kunnat gå sedan gymmet i söndags. Träningsvärken från Helvettet sitter från höft till knä och gör att nästan allt gör ont. Nu (om 60min) väntar 2000m intervaller med NocOut och jag frågar mig om det är så klokt med denna värk? Eller är detta latmasken som talar?

Vad sliter på dig?!

Jag sitter här med nya Runners World och läser om (som så många gånger förut) att långpass inte är nödvändiga för att bli en bra (lång)löpare. Denna artikel, liksom andra jag läst på samma tema, menar att långpass sliter och är i princip onödiga. Denna filosofi tycks också anspela på antagandet att de flesta tycker att det är tråkigt att träna och vill göra det så kort tid som möjligt. De förespråkar då kortare och intensiva pass och menar att dessa ger mer och är full tillräckliga även för de med mara-ambitioner.

Men jag frågar mig då ett par saker:

1. Vad är "långpass" för dem? De nämner 20-min träning/pass och 400m intervaller. De skriver dock även att förespråkaren tränade 10 tim/vecka. För en snabb kille (som detta) blir det rätt så många mil ändå. De som läser artikeln kanske dock tror att det räcker med lite fartlek, gym och 5km pass. Det tror jag är fel.
2. Jag tror inte att så många tycker att det är tråkigt att träna och vill träna kortare. Däremot tror jag att de som tycker att det är tråkigare att träna knappast tycker att det är roligare efter ett par "jag-spyr-pass" där man nästan dör av trötthet. Då tror jag att de slutar.
3. Jag tror inte att långpassen sliter. Jag tror (och VET gällande mig själv) att det är farten som dödar. Det är farten som ger överbelastningsskador, träningsvärk, sträckningar osv. Det är efter ett fartpass som jag får ont i dagar, efter ett långpass (och mina långpass är ju rätt långa) så är jag oftast väldigt fräsch i benen. Dessutom ger långpassen energi i själen :-)

Hur är det för dig? Är det farten som får dig att känna dig överkörd av tåget eller är det långpassen som gör att du viker ned dig??

P.s. Tack för all omsorg om Max. Han verkar vara sitt vanliga jag och kunde både hoppa in i bilen och rejsa i snön. 

En bra förkylning!

I söndags så kände jag ju liiite, liite och i måndags var jag förkyld. Tisdagen var tung, men på onsdag så mådde jag bra!! En kort löprunda på onsdagen för att "testa". Lite snorigt i kylan (men är det inte alltid det?) men annars bra! Sju sega km på fredag em bådade inte gott, men sedan 15 snabba km idag (4:46tempo) ex upp- och nedjogg. Ännu dåligt veckosumma (29km) men ändå godkänt för en sjukvecka (och en riktigt bra förkylning!).

Någon mer som är "sjuk" är lilla Max. Han fastnade och trillade i en färist i dag och gjorde sig illa. Jag hade ingen mobil med mig och Max vägrade sätta ned tassen! Förtvivlat såg jag mig omkring och långt bortåt  vägen såg jag ett gäng ute på promenad. När de kommer fram berättar jag att Max gjort sig illa och att jag vill ringa min sambo. De tittar frågande först på mig, sedan på Max som glatt dansade kring mig. På alla tassar. Förvirrat känner jag på hans ben och går med gänget en stund. De säger att visst kan jag få låna en mobil, men hunden är inte halt. Jag släpper Max som lyckligt dansar runt. Går en sväng, men sedan springer vi vidare. Max är lös och han springer på snabbt på rundan. Allt verkar bra. Men tyvärr är ju hundar så att de har svårt att visa/inse att allt inte är bra. Nu på kvällen har stackarn ont i benet (kan/vill inte hoppa upp i soffan och är allmänt låg) jag har ont i hjärtat av medömkan och dåligt samvete. Jäkla färist, jäkla mig! Bli bra snabbt jycken!

Ett bra träningspass (?)

Jag kände mig nöjd med mitt pass igår, dryga 5km återhämtningslöpning och sedan en timme gym som idag känns rejält i både armar och bål! MEN något annat som känns är det som jag anade igår, en annalkande förkylning. Jag kände det liite, eller snarare anade det liiite igår (trötthet , tung i huvudet mm) och idag är det betydligt mer än en aning (om än inget värre än en förkylning). Frågan är då om gårdagens pass var ett bra pass?

Så som jag ser det kan man se det på två sätt: 1) det var ju tur att jag tränade igår då jag inte kan idag eller 2) det var dumt att jag tränade igår då jag kanske "satte igång det" eller gjorde ont värre.

Personligen tror jag mer på 1. Om förkylningen var på g så spelar det ingen roll att jag tränade. MEN gav passet med en förkylning i kroppen nåt? Eller var det slöseri med tid och kraft? Bröt jag ned snarare än att byggde upp? Hur resonerar du?

I love sundays!

Söndagar har alltmer utkristalliserat sig till mina favoritdagar. Kravlösa dagar där inget behöver göras men massor blir gjort! Denna söndag vaknar vi (efter en sovmorgon) till strålande sol och ett nylagt och fluffigt snötäcke hade bäddat in landskapet. Efter en morgonprommis, stooor och lååång frukost (som jag bara ÄLSKAR!) beger jag, Peter och Max oss ut i Eklandskapet. En härlig tur i solen, hela familjen, det är livskvalitet! Max busade i snön och vi fick d-vitamin och frisk luft i solen!

Efter detta var tanken att jag och P skulle klättra, men P hade gjort illa sitt finger. Klockan vara strax före tre och jag insåg att jag skulle klättra på väggarna istället om jag inget mer gjorde. Trots trött kropp tog jag ett lugnt återhämtningspass i löparskorna innan jag drog av en timme på friskis gym (yes, där kom alternativträningen!). Det kändes kanon för musklerna att få röra sig men göra annat än löpning. Att sedan avsluta passet med en bastu var balsam för både kropp och själ! Hela jag myste på vägen hem och fortfarande känns kroppen så härlig!!

Efter quornfärssås och rödvin och snart smågodis och tv känns dagen komplett!

Jag + söndagar = sant :-)

Min stora mun...

Inför veckans intervallpass med NocOut föreslog jag core efter passet (klubben har många duktiga instruktörer och jag har svårt att få det gjort annars). Efter 15 st 400 i 3:36 tempo så ångrade jag mig. Kan ha fått någon trött blick från någon också, he he (men de flesta verkar gilla det så det verkar nu bli ett permanent inslag i träningen...). Efter coren (på tartarbanan, fokus på plankan) hade jag blåmärken på armarna...

Inför långpasset idag föreslog jag en grupp i 5-min tempo. Jag tror att lite snabbare långpass är ett nyckelpass inför mara och liknande och samma som med coren så har jag svårt att få till dem själv. Efter att träningsvärken från 400:ingarna fortfarande satt i (en knut baksida lår) på fredag kväll började jag ångra även detta.

Totalt blev passet 27,30km men vi höll enbart högre fart i 20km av dessa. Enbart alltså. En hel del kilometer gick i 4:36-4:45, som sämst 5:05 men då var det lite tekniskt (trappor) som hindrade farten. Det var tre starka killar från klubben (aspirerande järmän och de som drar av en mara på 3:07) och lilla jag. Passet var bra, utmanande och gav säkert massor, men OJ så trötta ben som trallade hem. Är huvudet dumt får kroppen lida heter det ju. Man kan även säga att om munnen är för stor så blir man i bättre form :-)

Tot: 56km denna vecka och det är ju en dag kvar!

(med detta sagt har mängden alternativträning varit USEL de senaste veckorna! Jag trodde det var en vecka sedan sist på friskis, det visade sig vara tre...)

31,5...

31,5km är tyvärr hela skörden kilometrar för denna vecka. Jag har en slags "skamgräns" på en mara per vecka och en önskan om 50-55km så jag hamnade rätt så långt off!

Men! Denna vecka har jag jobbat två em och kväll samt heldag fre-lör med mina ideella engagemang samt en vanlig arbetsvecka på det! Ibland går det inte ihop sig, och rysskylan i veckan har därför haft rätt bra timing... Sedan är det ju inte bara kvantitet som räknas. Ett pass var ju mina fina 1000-ingar och även två andra pass var kvalitetspass: 2x snabba backintervaller (på löpband).

Och imorgon är det måndag, ny vecka och ny chans!

Svårt att få detta att gå ihop...

Ja, flera saker faktiskt. Dels träningen med Amnestymöte hela helgen och nära -20C som förhindrar morgonlöpning... Annat än på USELT löpband på Park inn Hammarby (dock med snygg utsikt över Hammarby backen). Något annat som jag har svårt att få ihop är vädret. Dels hur man ska överleva kylan, men främst vädret i "Extra" -11C och (snöblandat)regn?!? Är det ens kemiskt möjligt? En nollpunkt torde ju vara en, tja, nollpunkt?

Perspektiv...

Innan jag somnade igår kollade jag väder för morgondagen (dvs idag). -10C löd domen. Givetvis trodde jag inte på det. -10 har typ Sibirien, Östergötland har haft +10 i vinter.

06:35 ringer klockan. Det är -9,5C. "Ha! Tänker jag, vad var det jag sa!?" Innan jag hunnit ut är det -10,3C. Jag tror fortfarande inte på det. 5,5km senare är jag dock övertygad. Ryssvintern är här! Brrr!

På vägen till jobbet undrar jag hur jag överlevde (och var jag får alla lysande idéer (typ morgonlöpning) ifrån). Samtidigt drar jag mig till minnes när vi i februari förra året sprang runt typ alla öar i Stockholm. Då var det -17C. Johanna menar på FB att jag är en mes och berättar om sina -25C.

Men för mig är ett (is)helvette ett helvette. Graderna i helvettet spelar mindre roll. Ge mig vår. Nu.

Uppdrag slutfört!

1. 
   Karin Armgren
2. Datum / tid:31 januari 2012 - 21:55
3. Träningstyp:Löpning - Lång intervall

4. Sträcka	Distans	Tid	Snitt
   Repetition 1	1000 m	03:50	3:50 min/km
   Repetition 2	1000 m	03:52	3:52 min/km
   Repetition 3	1000 m	03:54	3:54 min/km
   Repetition 4	1000 m	03:57	3:57 min/km
   Repetition 5	1000 m	03:52	3:52 min/km
   Repetition 6	1000 m	03:50	3:50 min/km

5. Distans:6 km
6. Tid:0:23:15
7. Snitt:3:52 min/km
8. Snittpuls / maxpuls:0 / 0
9. Skor:Saucony Grid type A3

Gött mos :-)

Uppdrag intervall

Uppdrag: 1000m intervaller i campushallen (200m bana!)
Önskat Krävt tempo: 3:45-3:59
Antal: 6st
Vila: 1min (blott!)

Resultat: Återkommer (om jag överlever vill säga... efter "olgorna" förra veckan var det på gränsen att jag kom hem)

45 000m hinder i eklandskapet!

B och jag trodde nog att fyra mil bland ekar, slott och sjöar skulle locka någon mer, men icke! Så ensamma på hela bussresan (!) drog vi till vackra Brokind och hoppade på östgötaleden mot Linköping. Vi hade en fantastiskt härlig tur som kändes rätt så lätt hela tiden. Snittempot blev blygsamma 6.07 men då har vi skuttat över, under och igenom nedfallna träd samt vattendrag (nåja, inte under dem kanske, men väl igenom). Typ 45 000m hinder :-)

På vägarna, särskilt på slutet, låg vi i 5-min tempo. Och det kändes bra. Känner mig oförtjänt pigg nu efter! Härligt!

Jag tror även att jag kan ha hittat eken med 6m i diameter. Den var mer imponerande irl.