#fail

Åh, jag som var så pepp och så positivt inställd kring detta med mina mål, så får jag en fail på första försöket!!! Inte bra. Löpningen har jag fixat, stretchingen likaså, men två styrkepass/vecka är liksom helt omöjligt att uppnå denna vecka när klockan strax är 20:00 på lördag och jag sitter på ett tåg. Attans. Visserligen har jag i tränade minuter tränat mer styrka än jag tänkt, men ändå.

Jag får skylla på att min arbetsvecka, främst med mitt jobb, men även med mitt förtroendeuppdrag, har varit helt galen. På fredag em (hade tänkt jobba halvdag pga mkt övertid, men kom iväg först efter 17) drog jag på mig skorna och tog med mig Max på en snabb mil. Det var som att jag försökte springa ifrån allt och tempot blev rätt högt trots att jag var helt slut. Superskönt och jag kunde lämna arbetsveckan bakom mig vilket jag inte hade fixat på gymmet. Känns som en bra prioritering.

Att prioritera kan ibland annars vara svårt trots att jag väl vet vad i livet jag mår bra av. För mig är detta något jag ofta måste fundera kring för att inte gå vilse i livet. Och även om man inte alltid kan göra de val man vill så finns det ofta något man kan göra för att hitta sig själv, lyckan och närvaron i nuet. Jag testar just nu en app som ger en små utmaningar för att träna upp sin lycka. "Happines is (like) a muscle, it gets stronger with exercise". Första uppgiften var att ta ögonkontakt med och le mot tre främlingar samt att tyst önska dem lycka. Jag utmanar dig att testa och se vad som händer (med dig själv och med andra!). #happines :-)

Är din attityd ett funktionshinder?

Jag är på ett möte om kollektivtrafik och det är fikadax! Jag står vid mackorna och pratar med två mötesdeltagare. Vi pratar om kollektivtrafiken på landsbygden, kommunernas och landstingets ansvar och de problem som finns att lösa. En annan mötesdeltagare ska ta en macka och kommer fram till oss. Då kommer samtalet plötsligt att handla om något annat! Det låter ungefär såhär:

Person 1: Man måste verkligen tänka på hur man placerar mackorna.

Person 2: Ja man måste ju se till att alla når. 

Person 1: Men visst har man satt ett mål inom Europa att nå full tillgänglighet? Var det till 2020?

Person 2: Mmm, så kanske det var. Alla har ju rätt att vara med.

Jag vill sjunka genom jorden för att jag skäms så över den vändning samtalet tagit! Personen som kom fram till oss (en deltagare på mötet) sitter i rullstol. Det enda mina möteskollegor har att säga till personen handlar alltså om det faktum att personen sitter i rullstol. Samtalet som strax innan (och direkt efter) hade handlat om landsbygdstrafik (dvs det aktuella ämnet, det som vi alla var där för att prata om) handlar nu om hur man ska placera smörgåsar så att alla når.

Jag säger inte att det är oviktigt att placera fikat så att alla når (jag ser det som självklart) men hur tröttsamt måste det inte vara att det enda som folk ser och det första samtalsämne som kommer upp är just det faktum att du inte kan gå. Att det som du är intresserad av, det som du kom dit för att diskutera, det pratar folk inte med dig om. De pratar om hur viktigt det är att du måste få vara med trots ditt funktionshinder och om att man fattat viktiga beslut för att tillse detta. Tydligen utan att fatta att man genom att göra just detta stänger dig ute. Varför fastnar vi så ofta med att se ett funktionshinder? Varför är det så svårt att se personen - individen - bakom? Hur kan man anta att funktionshindret är det enda som man kan prata med personen om? Att VARA inkluderande innebär inte att berätta att det är ok att någon är med, att vara inkluderande innebär att personen kan delta i mötet på samma villkor som alla andra, att personens röst, kompetens och synpunkter räknas. Att prata MED istället för OM eller FÖR någon är en rättighetsfråga. 

Kloka Hanna Gerdes har skrivit om detta här, om hur personer med funktionshinder förminskas till att bli sitt funktionshinder, ett "omsorgsobjekt". Många gånger sitter inte funktionshindret i oförmågan att gå utan i omvärldens oförmåga att se bortom rullstolen. Är det så att din attityd kan vara ett funktionshinder? I så fall är det tur att just det funktionshindret går att arbeta bort, för det hindrar både andra och dig själv.

Kvotering?

När jag ändå är inne på detta med jämställdhet... Vad tycker vi egentligen om kvotering? Först och främst tänkte jag att vi ska reda ut vad det egentligen är.

Positiv särbehandling (tillåten enligt lag i Sverige) innebär att när allt annat är lika - när Anna och Pelle har lika betyg, meriter och kompetens - då ska vi välja det underrepresenterade könet.

Kvotering är när man beslutar sig för att en viss andel i en styrelse eller ledningsgrupp ska betå av det underrepresenterade könet. Men nu händer nåt konstigt. Då drar plötsligt alla slutsatsen att vi inte längre väljer mellan Anna och Pelle utan även mellan Lars. Lars har dubbel examen och har varit hög chef i 100 år och är alltså mycket mer kompetent än både Anna och Pelle tillsammans. Men ändå måste man med kvotering välja Anna. Då undrar jag - var fan kom Lars ifrån??

När kvotering diskuteras dras alltid exemplet med den ytterst kompetente mannen och den knappt lågstadiekompetenta kvinnan upp. Varför ska de stackar bolagsstyrelserna behöva välja en inkompetent person när de kan välja Lars?

Då ska jag berätta en sak. Kvotering förekommer redan i Sverige. De flesta bolagsstyrelser och valberedningar ser nämligen ut såhär:

 

I deras nätverk (dvs där de letar efter lämpliga och kompetenta kandidater) ser alla ut såhär (alltså som Lars):

 

Det är därför dinosaurier som Jens Spendrup menar att det inte finns några tillräckligt många kompetenta kvinnor att välja in i deras bolagsstyrelser osv. Nu ska jag avslöja för er: Det är för att han inte känner några. De ser nämligen inte ut som Lars. ERGO har män kvoterat in andra män i evigheter! Men tjejer har högre betyg än pojkar och att fler kvinnor än män väljer att skaffa sig en högre utbildning. Det finns dessutom massor av forskning som har visat att styrelser/ledning med kvinnor har bättre avkastning, större kundkrets, bättre på riskhantering osv. Trots det finns det fler ledamöter i styrelser som heter Göran och fler VD:ar som heter Johan än det finns kvinnor på dessa positioner. Fler enbart som heter Göran än kvinnor trots att forskning visar på fördelar med könsblandade styrelser. Varför fattar Spendrup och co inte fördelarna och rättar till detta utan kvotering (aka marknaden löser problemet)? Eller finns det något sorts kakmonster som käkar upp alla kompetenta kvinnor innan det når den berömda "marknaden"? Eller är det så att män inte ser kompetens om de inte ser ut som Lars? Det känns ju även då extra beklämmande att när någon beslutar sig för "nä, nu ska namnet "Anna" upp på topp tio vanligaste namnet i en bolagsstyrelse" ja då står det någon Åsa Erlandsson där och öser bajs över henne för att hon inte är hemma mer med sina barn. Och jag frågar mig hur många fler timmar alla Anna inte har spenderat med sina barn om vi jämför med Göran (som har fullt upp med att sitta i styrelser) eller Johan (som är VD i Görans bolag)? Och ändå så är det Anna som får ovett om hon behagar lämna huset. På riktigt liksom? Är det rimligt?

Så nu till 10 000 kr frågan, vad är min poäng? Är det:

1. Inför kvotering, skippa Lars och ge Anna en chans.
2. Sluta kvotera. Upphör med manskvoteringen och öppna ögonen och se att där finns inte bara Anna, Lars och Pelle utan även Margareta som har examen från Harvard, Yale och Uppsala, som doktorerat 15 gånger och som varit chef redan åt Jesus. Aka det finns massa kompetens att välja mellan som inte heter Göran, Lars eller Johan.
3. Fel låt vann, hur fan kunde ni inte rösta på Linda Bengtzing?

Vem bör ta sig i röven?

Linda Bengtzing har fått kritik för att hon lämnar sin tio veckor gamla son hemma (med sin pappa) medan hon jobbar i samband med melodifestivalen (i fem dagar). Linda Bengtzing berättar att hennes son har det mycket bra med sin pappa och att de som tycker att hon gör fel som väljer att jobba i fem dagar kan "ta sig i röven". Detta får Åsa Erlandsson på Aftonbladet att gå i taket. Hon tycker att Bengtzing och alla andra arbetande föräldrar (för hon skriver inom parentes i slutet av sin artikel att hon avser föräldrar, hon lyckas dock otroligt nog inte exemplifiera med en enda arbetande pappa...) kan ta sig i röven. Småbarnstiden kommer inte igen och de kommer att ångra sig på sin dödsbädd. Hon drar samtidigt upp andra "stålmammor" som Charlotte Perelli och Petra Mede. Hon menar alltså (i parentes) att kritiken gäller samtliga arbetande föräldrar men tar bara exempel på arbetande MAMMOR. Är detta för att det saknas exempel på arbetande män? Knappast. Bara i den bransch hon kritiserar finns massvis av exempel (Frida Boisen tar exemplet Martin Stenmark) men det är ju aldrig arbetande pappor kritiseras så troligtvis går detta Åsa mfl obemärkt förbi. Hur många spaltmeter har det inte skrivits om Petra, Charlotte och Linda för att de arbetar och har små barn? Jag blir bara så jävla trött. Har vi inte kommit längre? Hur många kritiska artiklar har vi sett om t.ex. Martin, Jordbruksminister Eskil Erlandsson eller Zlatan som arbetat trots små (nyfödda) barn?

Och inte bara det att det öppet kastas skit på (arbetande)kvinnor i media, inte alls sällan glöms kvinnor helt bort. Jag läser på morgonen en artikel i DN och där står: "Amerikaner har ingen pappaledighet eller sabbatsår (eller sabbatsmånader) som i vissa länder, och som regel handlar det om två veckors betald semester." 

Jaha frågar sig vän av ordning, ingen "pappaledighet" men har de "mammaledighet"? Nej. Det har ingen FÖRÄLDRAledighet alls, men artikel gör det tydligt att det enbart är män som antas arbeta.

Åsa Erlandssons artikel är ett lågvattenmärke där kvinnor hamnar i den så ofta förekommande dubbelbestraffningen: de får skit om de jobbar för att det skadar barnen, de kommer att ångra sig mm, men de får även skit om de inte arbetar och "hamnar i kvinnofällan" och stannar hemma. Den är även ett lågvattenmärke för att det är en kvinna som känner sig nödgad att kasta skit på andra kvinnor och deras livsval (just för att de är kvinnor). Medan artikeln i DN är ett mer subtilt bevis på att kvinnor inte räknas i arbetslivet. Några av er tycker säkert att jag övertolkar DNs artikel, men på ett sätt tycker jag faktiskt att den är värre än Åsas. Åsa drev en tydlig (om än galen och kvinnofientlig) linje medan kvinnorna i DNs artikel helt enkelt glömts bort.

Ta er i röven säger jag bara. Typ allihopa.

Aj (fast ett bra pass!)

Idag var det långpass med fem andra NocOutare (+en bebis). Vi hade ca4C och sol (& ja, barmark!). Härligt!!!

Jag sprang i nya skor och de kändes helt ok. Innan passet skojade vi lite om det olämpliga i att testa skor just på långpass. Efter 20km frågade någon hur fötterna mådde och jag svarade sanningsenligt att de mådde prima! Efter 30 sköna km var jag åter hemma (fortfarande rätt pigg!!) allt kändes bra. Det var först när jag skulle ta av mig skorna som jag såg detta: 

 

Aj.

Mera mål

Det var kul detta med att tänka kring mål per månad istället för per år som jag tidigare gjort. För mig är det viktigt att målen är realistiska, men samtidigt så måste de ju vara en utmaning (Business as usual känns ju inte som mål...). Målet för i år (dvs den enda tävlingen som jag är anmäld till) är Ultravasan så alla delmål måste ju på nåt vis arbeta mot det. Lite knepigt att hitta balansen mellan utmaning/realistiskt/ bra för kroppen /bra för UltraVasan... Säg gärna till om ni tycker att jag tänkt fel gällande mars, april och maj:

Mars

• Fortsätta att stretcha samt att köra styrka minst två gånger per vecka
• Komma igång med fartträningen, fixa minst tre fartpass under mars (det är farten som dödar, jag vill skynda långsamt här)
• Springa årets första ultradistans
• Skamgräns 50km/vecka

April

• Fortsätta att stretcha samt att köra styrka minst två gånger per vecka
• Öka på fartträningen, springa ett pass/vecka (gärna med NocOut)
• Springa minst 300km (detta känns som en rejäl utmaning då jag har mycket på g under helgerna i april)

Maj

• Fortsätta att stretcha samt att köra styrka minst en gånger per vecka (när solen skiner känns det ok att dra ned på inomhusträningen)
• Satsa på PB på Blodomloppet, gärna sub 40
• Minst ett fartpass/vecka
• Minst 300km

Mera mat!!

Jag har en tid varit lite irriterad på att ingen matkasse erbjudit vegetariskt alternativ (utanför sthlm). Inte för att det utesluter mig utan mer för att det måste finnas en stor marknad och att det inte torde vara särskilt svårt att sno ihop en kasse med vegetariska mål. Men så kom den! Vanligtvis handlar jag efter ridningen på måndagar. Ofta frusen och lite trött vandrar jag planlös bland hyllorna och får med mig hälften av vad jag skulle ha. Idag stod en färdigpackad kasse utanför min dörr :-) Och inte bara det, den innehöll tre krukor färska örter något som för mig känns lyxigt men som jag nästan aldrig köper, den innehöll även en massa färska grönsaker samt många ekologiska varor. Dessutom - som kronan på verket eller pricken över "i:et" - så har någon både listat ut vad jag ska äta samt placerat recepten i kassen! Lite som magi faktiskt. Utan att ha provat något kan jag således konstatera att hitintills gillart! Slutgiltigt betyg kommer.

Just detta med att någon annan bestämmer vad vi ska äta känns nästan som det bästa. Just nu är det en väldig rundgång hos oss med gräddstuvad vitkål, ärtor och varmrökt lax som paradrätt. Gott, men kanske inte två gånger per vecka... 

Jag tänkte dock bjuda på ett recept som inspiration till er som fastnat i receptträsket. Detta har jag fått av min vän Anneli som i sin tur fick det av vår gemensamma vän Johanna som jag tror fått det från sin man Sean. Också något vi äter ofta. Annorlunda, gott och rätt nyttigt! Givetvis vegetariskt, men passar många kötterianer:

Tacolasagne

Sätt på ugnen. Typ 200C blir säkert bra. Hacka en lök och stek tillsammans med vitlök och gärna en hackad chilifrukt. Häll över en till två brukar tomatkross. Låt koka en stund, salta, peppra och krydda med cayennepeppar, chili och det som du gillar. Har du någon slatt tacosås så häll i den.

Skölj en bruk kidneybönor och en burk svarta bönor. Häll i bönorna i tomatsåsen, låt bli varmt.

Tag fram en lasagneform, smörj med olja eller smör. Lägg tortillabröd likt lasagneplattor längst ned. Häll på tomatbönsås och varva tortillabröd med sås. Toppa med ett lager tortillabröd som du river i bitar stora som enkronor ungefär, toppa detta med ost och in i ugnen tills det är gyllenbrunt. Ät med sallad, majs, tomat, avokado och gräddfil. 

Tydligen kan den även göras med kyckling ist för bönor. Vill du göra den busenkel (men dyrare) tar du tacosås istället för tomatkross. För variation kan du hälla i en bruk majs i tomatsåsen istället för att äta den bredvid.

Smaklig spis!!

Börja om från början, börja om på nytt

Efter min känning i ett ben i november, resor (Sierre Leone, Uganda, Kenya och Tanzania), julfirande, och vinterkräksjuka så fick jag till en rätt usel träningsmånad i december och en all-time-low i januari. Jag har nog inte tränat så lite som i januari på minst sju år...

Jag kände därför att det krävdes insatser i februari. Jag har beslutat om följande insatser/mål för februari:

• PT. Jag har för första gången i mitt liv gått till en PT. Detta för att få nya mer skräddarsydda övningar samt för att boosta min styrketräning. Jag har nu fått några övningar som jag ska köra minst två gånger i veckan. Detta blir således även februaris mål: styrketräning minst två ggr/vecka.
• Börja stretcha. Jag har lagt av med stretching sedan länge då det vad jag förstår inte finns någon forskning som visar att det är bra att stretcha (kanske tom någon som visar motsatsen) men ALLA behandlare jag varit hos (naprapater, kiropraktorer, massörer mfl) rekommenderar det. Samt att jag faktiskt blivit mycket stelare (om nu det är dåligt?). Jag tycker därtill att det är skönt att stretcha de muskler där man har problem (annars döden tråkigt). Mål för februari blir stretch efter 70% av alla pass.
• Komma igång med löpningen igen. Jag har saknat det! Sprang blott 9km nästsista veckan i januari (på Zanzibar), bara 20,5km sista veckan i januari och nådde denna vecka nästan min skamgräns (ett maraton) med 41,2km. Med denna föredömliga upptrappning blir målet för resten av februari 50km/vecka.

Några därute som har tips, råd eller tankar kring denna nystart? Kanske har du en egen nybörjan på g?

Mat

När Marathon-Mia i veckan skrev om att det var svårt att ge kostråd utan att vara expert tänkte jag först att hon hade fel och att det finns massor av bevisade saker som man kan säga om kost utan att vara expert. Men när jag började fundera på detta och inse att jag både läst studier som visar att det är bra att äta frukt, men även de som visat att det är dåligt, lika så med fett (både fett generellt och mättat fett i synnerhet), vissa hävdar att (japp jag hänvisar till LCHF maffian) morot är lika illa som karamellkungen, några menar att mjölkprodukter är satans gåva till mänskligheten medans andra att det är lösningen på alla världsproblem. Jag raljerar nu, men till sist inser jag att det enbart är ett enda råd som jag anser kan ges utan att få skäll av något läger: Ät mindre socker. Raffinerat socker specifikt men socker generellt.

Vilket väl också är typ det kostråd som jag i praktiken har absolut svårast att ta till mig... Därför får mitt bidrag till detta med kost får bli följande:

1) Det är skillnad på kost och mat. Jag är övertygad om att vi kemiskt skulle kunna ta fram en individanpassad näringslösning som skulle vara den optimala KOSTEN. Men MAT är så mycket mer. Mat är socialt, det är sällskap, det är en upplevelse. Oavsett vilken KOST man väljer att följa så kommer man att misslyckas om den inte fungerar i livet och om den sätter sociala hinder som man upplever som jobbiga. 

2) Det finns inte en kost som passar alla. Att en 95-åring sängbunden man skulle må bra av samma kost som ett 20-årigt kvinnligt hockeyproffs är det få som håller med om, liksom att en nötallergiker borde äta nötter. Men i andra fall kan folk envist hävda att just deras diet borde ätas av ALLA. Det finns frukterianer (precis så konstigt som det låter, de äter bara frukt och helst bara fallfrukt) som hävdar att de aldrig mått så bra som de gör på sin diet och att det kan bota sjukdomar från utslag till cancer, liksom det finns LCHF:are som tycker det är lika illa att äta apelsiner som att steka grannens katt (möjligt att de skulle föredra katten) och anser att alla borde tycka så. De har säkert båda rätt. Vi mår bra av olika saker. Säkert inom vissa ramar (som jag och hela forskarvärlden med mig misslyckats att identifiera), men det är bara inte one size fits all.

Nu ska jag baka blåbärsmuffins. Blåbär är nyttigt. Det tycker nästan alla.

Sportsing?

Jag ser inte mig själv som en sporttjej. Om nu det är ett begrepp. Nu är det ju så att jag UTÖVAR rätt mycket sport (ridning och långdistanslöpning mest) men på nåt märkligt vis är sport - en väldigt aktiv aktivitet - för mig förknippad med att TITTA på sport. Det undviker jag helst. Eller i varje fall lagsport som fotboll (minst 80min för långa matcher) och ishockey (bättre men minst två perioder för många). Man skulle kunna säga att jag och P är olika där... :-)

Kanske därför som följande konversation utspelade sig via sms:

Jag: "Förslag: sommar-OS i Rio 2016?"
P: "Ok, jag är på"
Jag: "Vilken sport satsar du på?"

Om jag vill vara elak kan jag även tänka att sportjournalistik 1) måste vara det enklaste man kan hålla på med (standardiserade frågor för samtliga sporter av typ "Hur känns det?"-karaktär) 2) gravt missbrukar ord som "strategi" och "analys"...

 

Bild snodd från internet.

Tre saker...

...jag saknat här i Afrika:

1) MAX!! Finaste, drygaste, bästaste vännen tillbyracka! Han har det dock bra med ett harem tikar och en av världens bästa hundvakter. Men han saknas oss!!

2) Löpningen. Två korta pass i värmen på Zanzibar är allt som fått plats. Längtar till långpass :-)

3) Min vigselring. ;-) fånigt kanske.

Tre saker jag verkligen (VERKLIGEN!) inte saknat:

1) Snö, kyla, is & halka.

2) Väckarklockor

3) Laga mat, städa mm

Hakuna matata

Saker jag (pga vinterkräksjukhelvettet) inte hann med innan bröllopsresan:

Betala räkningar, göra klart på jobbet, "piffa mig" (vaxa benen etc).

Saker vi hunnit med på resan:

Dykning, hälsat på gorillor, gått i regnskog, latat oss och safari:

 

Buffel, klart det farligaste men tråkigaste djuret hitintills...

 

Simba (två svartmaningar, rätt ovanligt! Vi såg även deras tjejer)

 

Pumba ;-)

Tembo

 

Twiga

Min man :-)

Hakuna matata (=inga bekymmer på swahili, för er som missat Lejonkungen...)

Zombies

Jag och Peter har börat kika på "The walking dead". Det rekommenderar jag inte till någon som vill tryggt vistas utomhus i vintermörkret. Jag är numer rädd typ jämt. Av någon anledning så finner jag zombies skitläskiga. Jag tror att detta är på följande grund:

 

1. Thrillers/skräckfilm faller ofta på en orimlig och ologisk skurk, det blir helt enkelt för svag motivbild - man tror inte på det. Som i SAW där en döende man börjar att sadistiskt tortera och döda folk för att de inte uppskattar livet. Ursäkta, men jag finner det föga troligt att en person vill lägga sin sista ork i livet på att bevisa denna poäng... (med detta sagt finns det många historier ur verkligheten som jag aldrig skulle finna troliga i fiktion. T.ex. fallet Fritzl i Österrrike). Zombies däremot saknar helt motiv! Det är sjuka - döda faktiskt om vi ska vara petiga - och drivs av en instinkt att äta (alt bita/smitta) andra människor. Inga krusiduller, fullt logiskt och rimligt (om man accepterar premisen att de fått en sjukdom som gör att de dör men ändå vill äta...).
2. Det går inte att resonera med zombies. Ödmjukt tänker jag att jag kan tala mig ur de flesta situationer, men zombies är helt oemottagliga för denna taktik/charm. De är döda och går inte att resonera med, att övertala, lura eller muta dem är således ingen utväg. S C A R Y .

I lunchrummet igår börjar vi diskutera film/serier och jag erkänner så småningom min zombieskräck. Min kollega (en typ 2m lång och nästan lika bred fd tyngdlyftare som alltså inte behöver vara rädd för nåt (förutsatt att han är immun mot zombiesmitta)) tittar på mig som om jag sagt att jag trodde på tomten.

 

"Eh, jaha, säger han skeptiskt, jag blir mer rädd av sånt som faktiskt skulle kunna hända. Typ att man blir jagad av en rabiessmittad hund som i Cujo. Det skulle kunna hända (jag avstår här från att dra upp det orimliga med rabies i Sverige, jag har ett dåligt förhandlingsläge med tanke på den "sjukdom" jag hänvisar till) men att folk skulle gå upp ur sina gravar för att äta upp dig, nej det är inte troligt."

 

"Men nej, protesetrar jag ivrigt, zombies handlar inte om folk som går upp ur sina gravar! Det börjar ofta på en forskningsanläggning där de forskat kring någon sjukdom, forskningen slår fel och poff! så blir någon smittad till zombie och sedan sprider sig detta."

 

"Är det? säger kollegan och ser lite rädd ut -Men då skulle det ju kunna hända"

 

I told you.

 

 

EDIT: märk väl att wikipedia skriver: "Andra forskare är skeptiska till att det över huvud taget skulle finnas zombier..." ERGO några forskare tror att de faktiskt finns. OMG! We are doomed.

 

Kommunikationsproblem?

Inatt vaknade jag totalt invirad i vårt tjocka täcke inklämd mellan Peter och Max. Genomsvettig. Jag försöker krångla mig ur den "konong" som jag hamnat i och då vaknar (?) Peter (alt. pratar i sömnen...):

 

Peter (som känner att jag är genomsvettig): Är du sjuk?

Jag: Nej, jag är varm.

Peter: Stackars dig som är sjuk!!!

Jag: Jag är inte sjuk, jag är varm. Du och Max har typ sovit på mig.

Peter: Jag ska ta hand om dig när du är sjuk.

Jag: suck (ger upp kommunikationen).

Peter: kryper närmre.

 

Jag läste nyligen att forskning visar att många skulle sova bättre med skilda sovrum. Att man då slipper bli väckt av sin partner samt kan sova ostört i vilken ställning man vill. Jag tänker dock att den forskningen inte kan ha tagit med i beräkningen hur svårt det kan vara att somna själv, hur mysigt det är att småprata sig till sömns, hur skönt det är att få somna på någons arm eller få hjälp att värma upp kalla fötter. För att inte tala om få tröst vi mardrömmar (eller ett skratt vid lustiga prata-i-sömnen sejourer) :-) För om forskningen hade tagit med det skulle de aldrig föreslagit skilda sovrum. Inte för mig iaf. Trots att jag ibland vaknar i en hög av hund och äkta make. För annars skulle jag inte vilja sova alls!

2013 eller 1913?

På en konferens idag fick vi en övning att tänka på när vi senast ansåg att något var "värt varenda krona" (för att sedan påbörja en diskussion kring betalningsvilja och värde). En person nämner en resa som både innebar upplevelser och affärskontakter, en kvinna nämner då hon dagen innan kom hem till ett nystädat hem då hon köpt hemstädning - och här någonstans väcktes tydligen något hos en ur publiken. Ivrigt räcker en gubbe 60+ upp handen och berättar:

- Det var i förra veckan när jag köpte en ny dammsugare. Min fru har brutit båda handlederna och därför behövde jag en ny dammsugare så att jag kan hjälpa henne att dammsuga då det gör så ont för henne att göra det.

W.T.F?! Jag hoppade till och undrade givetvis om jag hört rätt. Han ansåg alltså att då han - 60+ - började dammsuga hemma hos sig själv så är det att "hjälpa till"?? Och att han gör detta enbart för att hans fru brutit BÅDA sina handleder? OCH att detta då kräver en ny dammsugare (för att den hon använt är så dålig?)? Och tydligen kände han sig tvingad att säga detta just när en kvinna berättat att hon köpt hemstädning? Jag suckade och muttrade "jamen va fan" för mig själv när chock nummer två kom. Deltagarna på konferensen applåderade honom. Applåderade!! S.K.J.U.T.M.I.G. På riktigt alltså.

Och Sverige som ju är så jäkla jämställt att de flesta av oss blir trötta av att bara höra ordet. MEN kvinnor tjänar dock (år 2013) i snitt 14,3% mindre än män (allt annat lika förutom kön). Detta innebär att efter kl 15:51 varje dag så arbetar jag gratis. Eller att jag (och alla kvinnor i Sverige) skulle kunna sluta jobba någon gång i november. Om vi inte vill jobba gratis resten av året alltså. Så det är ju verkligen fantastiskt att herr X fru nu dessutom slipper lägga större delen av sin fritid på att jobba gratis. Bussigt. Verkligen. Välkommen till 2013. Vilket århundrade som helst nu.

"Our Police are beggars"

På väg från Sierra Leones huvudstad Freetown till Masiaka på landsbygden för ett möte kring kvinnors rättigheter stoppas vår bil av militärpolis. Män i mörka solglasögon, kamouflageuniform samt automatvapen frågar ut mig och mina kollegor från svenska Amnesty om var vi ska, vart vi varit samt om var vi kommer ifrån. De är vänliga och efter en kortare utfrågning får vi åka vidare. Vår chaufför ursäktar stoppet och berättar att de egentligen inte ska stoppa privatbilar men att han inte vågade annat än stanna. Vi säger att det inte bara är ok att stanna utan att det dessutom är att föredra om personer med automatgevär frågar. Han skakar på huvudet och säger ”They saw white people and they want money. Our police are beggars”. Han åsyftar att både polis och militär i Sierra Leone får väldigt lite betalt. Detta ökat såklart risken för korruption och lagöverträdelser av just de som är satta att upprätthålla lag och ordning; OCH som dessutom har våldsmonopol... en situation som känns ineffektiv, farlig och troligen kontraproduktiv.

Mötet i Masiaka – som arrangerades av Amnesty Sierra Leone med stöd av Special Programme for Africa – var en diskussion mellan regionala kvinnorättsgrupper, Amnesty samt parlamentsledamöter. Under mötet delade kvinnorättsgrupperna med sig av de problem med våldtäkt, tonårsgraviditeter samt kvinnomisshandel som de stötte på i sina byar. Generalsekreteraren för Amnesty Sierra Leone, Solomon Sogbandi, berättar att det finns flera problem med rättssystemet i Sierra Leone, något som särskilt drabbar kvinnor. Bland annat berättar han att rättssystemet är dyrt, ineffektivt, korrumperat, underbemannat samt saknar förståelse för flera brott som begås gentemot kvinnor. En stor affisch på vägen ut mot Masiaka kan sägas illustrera detta då denna påminde förbipasserande om att ”Rape is punishable in Sierra Leone” vilken från en svensk kontext kan tyckas vara självklart.

De avslutande orden från en av parlamentsledamöterna fastnar hos mig. Han pratar om att stärka kvinnors rättigheter med hjälp av en lagöversyn och han avslutar med att säga: ”When we all respect the rights of others, then we truly will be free”.  

Hur (gott) sover du?

Åtta timmars sömn är ju det som brukar beskrivas som det enda rätta. Jag undrar hur många av oss som fixar detta? Inte jag iaf. Jag kikar på tv alt. slösurfar i soffan med P och M vid kl 21. Vid 22 har jag som ambition att gå och lägga mig. MEN ofta fastnar jag i något totalt ovidkommande (dålig TV, webben, mail osv). Vid 23 får jag lätt panik och börjar gå och lägga mig. Jag skriver börja för ofta tar det ju minst 30min! Att borsta tänderna! (Typ). Vi 23:30 brukar jag oftast ligga i sängen. Men sedan ligger vi och pratar, spelar Quizkampen eller läser lite. Så sällan somnar jag innan 23:30, troligtvis väldigt sällan innan 23 och inte sällan vid 00:00... Sedan ringer min klocka 6:15. ERGO drygt sex timmars sömn och alltså för lite varje natt... Nog för att jag är rätt bra på att sova igen på helgen ;-) men frågan är om detta är för lite? Kan det vara för lite om man inte är sömnig?

Nu är det dock bäst att sova, ska upp redan vid 05:00 för vidare transport mot Afrika och Sierra Leone.

Hur mycket sover du?

Co2 skuld?

När vi bodde i Australien jobbade jag (bland annat) med att omplantera trädplantor. Enligt uppgift tre miljoner trädplantor (fast det var nog troligtvis en överdrift). Små-små plantor (5-10cm) som vi gallrade och planterade om. Oavsett om tre miljoner var en överdrift eller ej så blev det många plantor. Därför kanske inte nedhuggandet av 20 svenska  40+ åriga granar ger en så stor Co2 skuld ändå? Hur som vi tog in en offert för att ta bort den "skog" som stod bakom vårt torp. Ett 20-tal stora granar som bildade som en tråkig vägg. Vi fick två offerter. En på 11 000kr + moms och en på 1 500kr + moms... Ni kan ju gissa vilken vi valde? 

Nu är det gjort och så här bidde det (för er som inte varit på plats så stod granarna som en vägg bakom torpet): 

 

 

Hittade en gammal bild på hur det sett ut:

Vi passade också på att gå en vända i vackra vackra Vegalla naturreservat (typ 4km från torpet) fullt med gammelskog och mossa! samt skogsfika!

"Hundar äter bullar husse, tänk på det!"

Förnuft eller känsla?

Jag började springa sommaren 2007. Eller egentligen har jag sprungit sedan lång tidigare, men då enbart som komplementträning till ridning och gym. Sedan dess (dvs under sex år) kan jag konstatera att jag har varit skadad tre gånger (borträknat lite barnsjukdomar...). Första gången var efter en träningsresa i Portugal i mars 2010 då jag sprang lika mycket på en vecka som jag då vanligtvis gjorde på en månad (typ 13 mil). Efter det var min ena vad helt kass och detta blev jag inte av med förrän i maj samma år.

Gång två var februari 2011. Det började med en lätt känning i vaden (som jag ignorerade) och att jag sedan sprang runt Stockholms alla öar (typ) dvs sex mil. Efter det så sprang jag inget på ett par månader pga skada i vaden (obs, ej samma vad). Missade Rom marathon och kände mig allmänt ynklig. Bröt ihop men kom igen.

Förra året fick jag liten känning i vaden, typ lätt benhinneinflammation, och sedan sprang jag Holaveden Ultra. Det fick bära eller brista (och det brast). Och nu har du säkert listat ut resten:; jag sprang inte på typ två månader, behövde ytterligare två för att bli helt bra. 

Det är faktiskt först nu som jag ser mönstret i detta (call me stupid, men jag har inte tänkt på detta innan). Vadproblem är uppenbarligen min akilleshäl och detta i mönstret: liten känning + ignorera + springa långt = invalido. 

Troligtvis ser jag detta mönster för att jag 1) har en känning i vaden och 2) ska springa 2x5 mil i helgen (KUL-Helg*). Känslan säger mig förstås att åka på KUL-helgen. Det hörs ju på namnet, det kommer att bli skitKUL! Jag har sett fram emot detta, betalat, bokat skjuts (i ärlighetens namn är jag chaufför...). Jag vill, jag vill, jag vill!!! Förnuftet säger alternativträning denna vecka helvila nästa (pga resa till Sierra Leone) och fit for fight innan första advent {booring} Jag har ju liksom knappt ont. Det bara känns (fel). Och kanske går det bra denna gång? Jag kanske bara behöver vila till helgen?

Vad säger du kloka cyberspace? Ska jag lyssna på förnuft eller känsla?

*KUL= Kommittén för UltraLöpining, KUL-helg=ett gäng glada ultrafantaster som bjuder in till ultralöpning i dagarna två. I år är det i Kristinehamn och i mycket goda Ultrahänder.

Ett bajsbo?! (Eller "torpet är ett zoo", för vilken gång i ordningen minns jag inte...)

Efter mitt lilla mörkerlöpningsäventyr (varför är allt mycket läskigare i mörker? Jag är väl aldrig rädd för tex vildsvin i dagsljus? Inte för att jag skulle vilja bli jagad av en då heller...) behövde jag gå på dass. Sanning att säga hade jag behövt det ett längre tag men inte vågat stanna :-) 

Eftersom vi stängt av elen i stugan gick jag in på dass med pannlampan, jag lyfte på locket och... nåt rör på sig!! Fy, hinner jag tänka, en råtta! Vår granne hade nämligen en råtta i sitt dass och även om vår tunna är så djup att det finn exakt noll chans att bli biten i rumpan så känns det ändå olustigt.

Jag tar mod till mig och kikar ned. Och mycket riktigt där är en rå... Vad är det där?? En lite brunpälsad varelse, men det är ingen råtta. Inte heller en mus, betydligt större. Den är faktiskt söt som socker, vit på bröstet och stora pepparkorn till ögon som nyfiket plirar upp mot mig. Det bor en hermelin i vår bajstunna. Stackarn måste ha trillat ned och vår tunna är som sagt väldigt djup (usel lösning, jag vet!) så därur kommer man inte ens som en väldigt skicklig klättrare (möjligtvis som ödla, med sugproppsfötter). Hermelinen springer ut och in ur ett bo hen byggt nere i bajset (vi har ju inte varit till torps sedan i september så botten ser mest ut som jord faktiskt). Ett bo! Så sorgligt, men sött på samma gång. Hen hade gjort det lite hemtrevligt trots att hen snart skulle frysa och/eller svälta ihjäl nere i ett bo av bajs. 

Operation rädda hermelin påbörjas och efter en stunds famlande och letande i mörkret (för min pannlampa är som bekant inte lysande, ha ha) lyckas jag hitta en lagom lång planka som jag kan sätta ned i tunnan för att bilda en rätt så brant bro upp till kanten. Hermelinen testar oblygt genast plankan går en bit upp skuttar ned för att sedan pila hela vägen upp, ta en sväng om på tunnkanten innan den skuttar iväg! 

Så slutet gott allting gott för både mig och för herr/fru hermelin denna kväll!

 

En annan hermelin. Blid oblygt snodd från webben.

EDIT: ok, som hobbybiolog kan jag erkänna att det kan ha varit en vessla. Dessa tycks i mina ögon se exakt likadana ut. Men då vesslan ska vara ovanligare så var det säkert en hermelin. 

Running the Blair witch project

Efter en date med några trädfällare ute i torpet beslöt jag mig för att springa en tur där innan vi återvände hem. Ca kl 16:00 gav vi oss iväg - inte skulle det väl hinna bli så mörkt? Turen är ju bara 13km. Typ såhär gick det...

1km

Äsch, det här är ju lugnt! Tror knappt det kommer att hinna skymma!

4km

Hmm, ok det börjar bli mörkt... Tur att jag tog med pannlampan.

5km

Ok, jag måste visst sätta på pannlampan (klick), men varför lyser den inte? Jaha, den lyser redan. Fan så svagt den lyser! Den når ju knappt till backen. Hur långt är det kvar egentligen? Hälften?

6km 

Fan det är ju jakt! Hur kunde jag glömma? Men inte jagar man väl när det är mörkt? I så fall måste de väl se att jag har pannlampa och inte är en älg? ÄLG! Tänk om det kommer en arg älg?! Eller ett vildsvin, eller ett gäng vildsvin? Hjälp, de tycker säkert att detta är jätteprovocerande. Och var är Max egentligen? 

7km

HJÄLP!! Vad är det där? En gris? Jaha, det var visst Max. Tänk om han skulle gå bort sig? Då skulle jag aldrig hitta honom. Men han följer ju mig och jag kan ju den här vägen. Fast vad i... vad är det där för väg? Den har jag aldrig sett. Jag har ju sprungit här 1000 gånger! Fan inget ser ju ut som det brukar (för att man inte kan se något ALLS!). Är jag på rätt väg? Var hamnar jag om jag hamnar fel? Ok, nu gäller det att inte tänka på läskiga saker, och du är på rätt väg Karin...

8km 

Blair witch. Såklart. Inte fan kunde jag låta bli den. Världens läskigaste film om folk som irrar runt i en förbannad skog. I mörkret. Gahhh!! Varför tänker jag på detta? Inte tänka på Blair witch, inte tänka på Blair witch. Ok, nu tänker jag mer på Blair witch. Nä, fy, Öka takten nu Karin, detta går bara inte, måste komma fram fort. Men vad är det där? Ett hål!! Ok, hela vägen är full av hål. Jag måste sakta ned (och brukar det se ut så här på den här vägen? Var är jag egentligen? VARFÖR tog jag inte med mobilen?) Ok. Nu slocknade lampan. HJÄLP!

9km

Fast, den slocknade inte. Det blev tjock dimma. Precis som i Blair witch, fan, inte tänka på Blair witch! Men jag måste investera i en bättre pannlampa. Eller sluta springa i en kolsvart skitläskig skog. Åh, bara det inte kommer några grisar! Jag ser ju ingenting! Åh, gahh! Vad är det där? Hoppsan, ett vildsvinsuppbökat hål över hela vägen... och lera. Massor av lera.

10km

Toppen. Regn. Eller är det snö? Blött iaf. Fast nu måste vi väl vara framme snart? Inte för att jag vet var vi är... På tal om "vi" var är Max? Fy vad det är mörkt. Blair witch, blair witch, blair witch - SLUTA TÄNKA PÅ BLAIR WITCH!

11km

Är jag på rätt väg? Vad är det som rör sig i utkanten av synfältet hela tiden? De här gamla övergivna militärbyggnaderna är läskiga. De får mig att tänka på Blair witch. Nej Inte tänka på Blair witch. Blair witch, Blair witch, Blair witch - SLUTA TÄNKA PÅ BLAIR WITCH!

12km

Puh, bara 2km kvar, ute på en större väg, jag har inte sprungit fel. Max är med. Fast va blöt det börjar bli. Hm, jag måste nog se om den där filmen. Blair witch, hur läskig kan den vara egentligen? Allt har ju gått bra...

13km

Framme!!! Blöt, lite rädd, nöjd. Hade trots allt en riktigt trevlig tur. Med ett extra adrenalinpåslag :-)

Långpass med livet som insats?

Efter mycket tvivel på det smarta att ge sig ut i skogen när prognosen sa spöregn så åkte jag och Christoffer mot Kolmårdsskogarna. När vi kom fram öste det ned. Jag bytte suckande till vintertights, drog på mig regnjackan och... det slutade regna. Fint tänkte vi och började springa längs den inledande grusvägen. Det var först när vi svängde av in på stigen i skogen som det slog oss att "Jösse! Det är ju jakt!" Lite nervös skrattade vi åt detta faktum och skojade lite då och då om saken. Tills vi sprang in i en kamouflageklädd man med ett gevär stort som en 10-åring. Då var det kanske tur att vi valde att korta ned turen från tänkta 32km till 24... 

Och trots att jag var kall när jag kom hem beslöt jag för att samla ihop resten av km i Eklandskapet med Max. I spöregn. :-) Men utan risk för att bli ihjälskjuten.

Uppslukad av mörkret?

Vissa tycker säkert att jag tjatar kring detta med hösten/vintern och mörkret, men jag kan liksom inte låta bli när de som omsluter så mycket tid och rum. Många "känner av" mörkret och blir nere eller tom deprimerade. Jag känner mig inte nere generellt (men så är det ju heller inte mörkt jämt...) men jag känner mig mer "skör". Motgångar påverkar mig mer och småsaker kan lätt blåsas upp. Framför allt är det åsynen av mörkret som jag finner jobbig. Ni vet känslan i magen man kan få när man får ett tråkigt besked? En sådan känsla får jag verkar gång jag tittar ut genom fönstret och möts av en svart vägg. På ett sätt finner jag det märkligt. Om vård /sommaren när det blir mörkt så får jag inte alls samma känsla, nu kommer den varje gång som ett litet hugg i magtrakten... 

Än så länge tänkte jag försöka lite bort det mesta med att springa om morgonen (medan det fortfarade är ljust) samt att jag faktiskt finner mörkret värst inifrån. När man väl kommer ut är det inte lika hotande. Kanske för att man är mitt i det. Inifrån är det mer som att det hotar att krypa in under skinnet...

Hur gör du för att slippa uppslukas av mörkret?

Soluppgång i vackra Sigtuna en kall morgon för någon vecka sedan. #älskasolen

Dax!!

Så, då var det dax för:

 

Det är även dax för att boka bröllopsresa,  vi åker till Uganda och hälsar på de få bergsgorillor som finns kvar på planeten (man får inte gå närmre än 5m ;-) men ibland kommer de närmre). De gorillor som du ser på zoo är oftast låglandsgorillor då bergsgorillorna helst bor i (föga förvånande) berg. Sedan åker vi till Kenya för traditionell safari innan vi avslutar på Zanzibar med lättja och dykning. Behöver jag säga att vi längtar?

Men innan dess är det dax för storm och hoppas på att man överlever den. Det känns ju som ett öppet kort då den fått namnet JUDAS!!! Vem kom på det?!?

Växjö maraton

Efter ett evigt velande fram och åter beslöt jag mig för att kuta Växjö maraton (eller Växjömaraton?). På tåget ned, trött som en död, ångrade jag bittert det beslutet... Somnade redan vid 22-tiden och sov rätt dåligt. Nervös som en idiot på  frukosten ångrade jag mig nästan än mer... 

Starten gick och jag hade beslutat mig för att springa för klubbrekordet (3:15). En mycket tuff målsättning, men det fick bli KR eller väggen. Jag startade i4-tempo och låg sedan före planerad tid vid 5km, 10km och stretade på mot halvmaran. När jag passerat halvmaran med typ en minut till godo (!) gick tyvärr luften ur mig lite. Hade 1) gått ut hårt samt 2) sett 21,1km liite för mycket som ett mål. Efter detta blev det en kamp för att hålla farten och efter 25km hade jag svårt att hålla sub5-fart (målfart=4:36-tempo). Vid valet KR eller väggen blev det således väggen :-S

Jag funderade flera gånger på att bryta. Det var jobbigt och jag skulle inte klara mitt mål. Jag låg heller inte så bra till (förra året var vinnartiden 3:18:50) med typ sex damer framför mig. Att fortsätta skulle ju bara slita onödigt mycket. Eller?

Sprang på, det var lika jobbigt men gick lite bättre. Sprang förbi några damer och landade på 3:19. PB med 4min får jag väl vara nöjd med? Fick tom pris :-)

Vanligtvis är det benen som tar slut på mig vid långlopp. Denna gången var det flåset. Visst det var inte helt smärtfritt i benen på sista varvet, men inte så farligt (ej heller så illa nu). Men idag orkade jag helt enkelt inte hålla farten. Flåsade som efter en snabbdistans vid mål :-)

Ett bra löppass, en bra ny erfarenhet (gå ut stenhårt och vekna), att jag inte vek ned mig, ett nytt PB, fyra totalt, tvåa i min åldersklass; med den skörden får jag vara nöjd ändå :-)

 

EDIT: Btw ett mycket välarrangerat lopp och inte alls så tråkigt med 8 varv som man kan tro! Bra gjort Växjö löparklubb!

Mörker

Idag stack jag hem (bara något försenad från jobbet, dvs strax efter 17) gick direkt ut med Max och sprang sedan ut i Tinnerö. Som av en slump beslöt jag mig för att ta med pannlampan. Jag springer aldrig med pannlampa och tänkte att den nog skulle vara onödig. Jag springer ju jämt på vinterhalvåret och alltid utan pannlampa. Vad jag måste ha glömt är att jag tydligen inte brukar springa i Tinnerö (naturreservat) utan pannlampa. Det blev kolsvart. Strax efter 18:00.

Detta får mig att fundera. Dels över minnet (det enda jag minns är en stjärnklar kväll med massor av snö och att det då gick jättebra att springa i Tinnerö, trots mörkret) dels över möjliga springvägar på vintern. Alltså, hur kan man glömma detta och hur kan jag springa bara i stan under hela vintern (boring!!)!?! 

Så jag tänkte börja öva mig på monotoni (samma löpvägar hela vintern) med att springa Växjömaraton i helgen. En varbsbana runt Växsjön. Åtta gånger...

Mycket snack...

Och liten verkstad?

 

 

Mode jag inte förstår

När kusinen från landet (läs jag) satt på Uppsalapendeln i morse satte jag kaffet i halsen. Framför mig sitter detta: 

 

Den omedelbara och enligt mig enda koppling man då kan göra är detta:

 

Efter lite googlande hittar jag även denna bild som gör sambandet ÄN tydligare:

 

Alltså, hur kan man bära en nazistsymbol? Är det ett tecken på omdömeslöshet, okunskap och historielöshet? Eller är detta ett märke för uttalade nazister? 

Eftersom det sista känns otroligt så antar jag att det är något av det första. Fast jag fattar fortfarande inte. Jag fattar heller inte varför inte fler reagerar som jag, med en olustklump i magen, hur kan detta vara coolt? Vad är det jag inte fattar? 

Två tankar om kroppen

För det första, påminn mig, vänjer man sig verkligen? Vid kylan alltså (mörkret slår en som en jäkla käftsmäll varje gång). När jag springer nu så fryser jag inte, men jag blir kall. När jag kommer in är armar, ben, mage kalla utifrån (men varma inuti) och trots heta duschar har jag sedan svårt att få upp värmen när kylan sen krupit innanför skinnet. Blir det bättre? Hur fixar jag -10C när jag nu tycker att det är kämpigt med +10C?

Två. Vi har gjort ett hälsotest på jobbet. "Body-age". Jag blev 24år vid båda testtillfällena, tackar som frågar, men mer intressant var vad uppföljningstestet idag visade i detalj. Jag har sedan det förra testet (innan en sommar med bröllop, fika, grillat och vinpavor) gått upp två kilo. Buhu. Men mer intressant är att de även testade kroppssammansättningen och då har jag gått NED ett kilo fett. Detta betyder att jag gått upp tre kilo i muskelmassa på en futtig sommar och det enbart med hjälp av långdistanslöpning. Halleluja, här har ju jag en dold talang! Bodybuilders skulle troligtvis sälja sin morsa för att gå upp tre kilo muskler på lika många månader. Hade jag istället varit på gymmet så hade jag säkert sett ut som Arnold. Eller så är det ett jäkla skittest. Vad tror du?

P.s. Flera kommenterade mina skänkelvikningar i galopp och att jag måste vara en grym ryttare. Jag skulle gärna ta åt mig, men måste istället framhålla att jag har en bra lärare och grymma hästar! Kika in på mina killar via Ängsstugan. Eller åk dit och testa vettja!

Body & soul

Något jag gillar med löpningen är lite detta att man kopplar bort. På med skorna, ut och spring. Inget lull-lull. Ingen koordination eller svåra steg. En fot framför den andra bara. Jag gillar att fly in i naturen och in i en bra ljudbok. Försvinna bort i tankarna. Bara vara.

Mindfullness, när man ska vara extremt närvarande i allt man gör (multitaskingens fiende nummer ett!), typ: "nu borstar jag tänderna och därför tänker jag bara på att borsta tänderna" är inte riktig min grej. Kanske är jag för dum för att fatta, men jag gillar att springa OCH drömma om sommaren. Inte att springa och tänka på att springa. MEN ibland kan man verkligen tjäna på att tänka på löpningen. Att tänka på sitt steg, sin fotisättning, sin andning. Ibland (ofta när jag har nya skor) så brukar jag tänka mycket på fotisättning och jag slås då varje gång av hur mycket bättre jag springer. Det känns lättare, stegen känns "rättare", jag blir studsig. Så, om inte annat så som LÖPSKOLNING tror jag att det är bra att ibland plugga ur lurarna och gå in i sig själv.

En sport där man inte kan lämna hjärnan hemma är ridning. Det är body and soul - eller inte alls. Att bara mekaniskt GÖRA har i bästa fall liten effekt. Ridning, måste du KÄNNA och TÄNKA och framför allt VILJA och GÖRA med hela kroppen. Ibland känns det som att ridningen finns latent i kroppen. När man slutar försöka och plötsligt bara gör ÄR, med kropp och själ, så blir man ju lite ett med hästen (en klyscha men sant) och bitarna faller på plats. Vara fullständigt närvarande, veta vad du gör, vart du ska och hur du ska komma dit. Fast liksom med hela kroppen snarare än med huvudet.

Som idag när jag gjorde skänkelvikning i galopp i serpentiner. De hade visserligen inte vunnit någon skönhetstävling, men de KÄNDES rätt i hela kroppen. Ända ned till hovarna.

En dag ska jag ha häst igen. Nothing fancy. Bara typ (skitsnygg och underbar):

Helg <3

Fredag kväll:

Vilodag

Indisk take-out

Slappa med P och M i soffan

Godis 

Tidig kväll

Lördag:

Sovmorgon

Långfrukost

Amnestyjobb

+3tim med vänner i vacker svampskog

MASSOR av trattkantareller!

Middag med vänner

Efterrätt (chokladchock)

Häng

Gott vin

Söndag:

Sex mil i solen

Gofika på vägen

Härligt sällskap

Orka en extra mil på slutet!

Goda rester

Massor av steg

Rensa svamp...

Planera bröllopsresa

Kvällsfika

Mys i soffan med P och M

Härligt trötta ben

 

                   #snartoktober?

Bra träning

Kräver bra mat... 

 

Och ibland är den bästa maten den som är snabb. Som efter veckans intervaller. Veggkorv med hamburgedressing, gött mos :-) 

Favorittippad

Så, tävlingen som vi alla väntat, längtat och bävat inför är nu här. Troligtvis idrottssveriges största arrangemang 2014. Benhård konkurrens. Kommunstyrelsens förvaltnings stegräknartävling!! Undertecknad lär vara lite av en förhandsfavorit och pressen är således mycket stor. Jag avser ge tillbaka med samma mynt och psyka de andra genom att dra av ett ultrapass i helgen. Jag räknar med att casha in rekordstort antal steg iom det. Annars räknar jag med att min placering i Stadshuset ("penthouse" som vi på avdelningen säger, "vinden" säger andra lite avundsjukt) innebär en fördel. Givetvis med knep som att skriva ut alla mina utskrifter på bottenplan. Ett i sänder. Game on!

Joråmensåatt...

Japp då har jag nåt att pyssla med även nästa år...

Fel fokus

Jag vet att detta är fel fokus. Jag vet att man borde vara stolt och nöjd över det man gjorde istället för det man inte fixade. Men så funkar det ju faktiskt inte. Jag sprang KM:et idag (bara det en seger mot mitt motto "If you don't play you don't loose"). Mitt mål var sub 40 (jäkligt högt satt). Det missade jag. Klubbrekordet på 10 000m är 40;42. Det missade jag. Jag sprang på 40:51.

Att jag vann är en klen tröst.

En bra söndag!

Idag fick jag sovmorgon innan jag träffade Thomas, Oscar och Per från NocOut för att springa 30km kring Ågelsjön. Vi hade sol och lite moln på vår tur som gick i vacker höstlig natur (jag har saknat dessa skogar nu när vi bor i LKPG!). I stan hade det tydligen spöregnat! Vi tog en gofika i skogen (Oscar hade med sig kaffe, vilken hjälte!) och var åter vid bilen efter 27,5km. Killarna ville bada, jag ville ha 30km jämt så jag tog sista 2,5km själv.

Hemma käkade jag och P pizza innan vi tillsammans dammtorknade, dammsög, tvättade, städade toan och fixade rena lakan i sängen. Härligt effektivt!

Dagen kändes lång då jag även hann läsa igenom lite amnestydokument, internetshoppa samt kolla på film med P och M. Hoppas nu att jag "laddat batterierna" ordentligt inför kommande vecka! Då har vi bl.a. KM på 10 000m på Folkungavallen. Fast det vet jag då rakt inte om jag vågar!! Vore jättekul med ett snyggare milPB (som jag tror jag har chans på), men 25varv... Och jag som blir nervös av intervallTRÄNING... Som sagt, vet ej om jag törs!

Trädgårdsarbete=träning?

Får man regga plantering som träning? Det jobbigaste jag gjort på länge och händerna värker av alla blåsor! Marken var både stenhård och tung (kompakt lerjord). Det tog över tre timmar att plantera ett träd och fyra hallonbuskar. Puh!

Men nu är vi stolta ägare till en Betula Pendula Dalrcarlica! (Eller en Ornäsbjörk, för oss som inte är så haj på latin). 

Ornäsbjörken upptäcktes första gången 1767 i lilla Ornäs och beskrevs då för Carl vin Linné. Moderbjörken föll tyvärr i en storm 1887 men alla Ornäsbjörkar tros härstamma från denna då trädet ska vara sterilt och inte förökar sig själv. 1985 utnämndes Ornäsbjörken till Sveriges riksträd. Eftersom jag är från Ornäs så känns trädgården inte komplett utan en Ornäsbjörk!

 

Ornäsbjörken har vackra flikiga blad, dessa lite höstrostiga.

Att snitta 3:49-tempo

Idag gjorde jag come-back på NocOuts träning. Som vanligt blir jag löjligt (verkligen) nervös innan intervallträningen men samtidigt var jag rätt pepp. 1000-ingar stod på schemat. För att mildra nervositeten bestämde jag mig för att vara jättenöjd med 3:50-3:55 och inte försöka springa fortare än så. Ingen av mina vanliga farthållare var på plats, men jag hittade snart några att springa med. Jag höll 3:50 kontrollerat i fyra intervaller. Det kändes bra! Lugnt, men givetvis jobbigt. På nästsista sprang "min" klunga något långsammare (3:53) men jag orkade inte förmå mig att kuta om själv. Sista gick dock på 3:45 så det vägde upp lite. Snittet blev snygga 3:49, snabbare än mitt mål och mina snabbaste 1000-ingar någonsin - och jag som inte tränat kvalitet sedan snön låg kvar (typ)! 

Jättenöjd!

Om du tvekar

"Du kan vad du vill, och när du säger att du inte kan, så vill du inte." (Baltzar Von Platen)

 

Göta kanal

 

Glassiga 33km

Vad göra en solig ledig söndag när min söta P envisas med att spela golf? Tja, vad sägs om att ta en utflykt till ett gårdsmejeri som gör närproducerad glass? Givetvis för att äta glass. Sagt och gjort! I 24C värme tog jag mina nya Nike free (älskade sko!!) mot Stafsäter glass. Jag sprang efter karta på nya vackra småvägar. Jag hade tänkt mig att kuta ca 20km idag, men när jag kommer upp på gårdsplanen vid Stafsäter står klockan redan på över 14km... Jag käkar hallonsorbet och gräddkola med havssalt samt dricker en cider från Brunneby Musteri. Det är gott. Solen står högt. Jag halvligger på mjuka dynor. Jag blir trött. Magen är full av glass. Har ingen lust alls att springa hem. Det kommer att vara typ en mil längre än jag tänkt.  Hur ska detta gå?

 

Glass :-)

Men det går jättebra! Benen pinnar på i värmen, förbi får, stora ekar och små söta hus. Glassen ger energi och kilometrarna rullar på. Snart står klockan på 30km och jag är hemma. Jag har fått glass. Har utforskat nya vägar. Varit ute i solen. Jag är nöjd! Men Max är inte nöjd. Han vill såklart ut. Och jag är sugen på en klosyrad dricka. Och om jag får ihop 3km till kan jag avsluta veckan på snygga och jämna 75. Alltså tar jag och Max en tur till Statoil och jag kan så småningom stänga av klockan på 33km blankt. Gött! Härligt pass och jag tappade inte modet trots att det blev mycket längre än planerat. Och jag fick avsluta veckan jämt ;-)

Pepp!!

Jag känner mig jäkligt pepp (gällande löpningen alltså) just nu! Kul! Jag är inställd på och ser fram emot både längre distanser och fart samt tom styrka! 

Idag drog jag till med 2mil på 1,5tim (4:43-tempo, negativ split) - skönt! Detta är lite av ett favoritpass (om än utmanande!) för kort för att slita längdmässigt, men det känns som att det ger riktigt mycket att hålla en högre fart under en längre period. Ett kanonpass för maran. Får se om jag vågar 8varv i Växjö? 

Testar 5:2 dieten

Otroligt i ropet nu, 5:2-dieten ("fasta" två dagar i veckan, normaläta fem), sägs kunna ge både ett längre liv och minskad risk för cancer förutom då en slank lekamen - en universallösning med andra ord! Fantastiskt. Eller inte. Jag är beredd att hålla med Harvard-professorn David Sinclair: ”Kalorirestriktion får i alla fall livet att kännas långt.” :-)

Ursäkta mig men är det inte lite dumt? Svälta sig två dagar i veckan måste ju innebära att fokus på mat enbart ökar? Hur hållbart känns det? Vilken förebild är föräldrar för sina barn? Vem vill gå och lägga sig hungrig (för att hetsäta nästa dag?)? Och dessutom är de fördelar som dieten påstås ge kraftigt överdrivna (och kräver ett annat tillvägagångssätt, läs tex här).

 

Min kollega går på dieten och det var ett fasligt smällande i dörrar och irritation i luften igår - så som det ju blir när man är hungrig! Eller som en kär bekant som även hen fastnat i träsket sa "Helst vill jag ju inte gå upp ur sängen på fastedagarna". Det låter verkligen jättebra. Sen finns det ju många som "kortfastar" i enlighet med en viss triatlet. Detta innebär (iaf en variant) att man äter middag och sedan fastar fram till lunch. Jag är dock ledsen att behöva meddela att detta kallas "hoppa över frukosten" och inte fasta...

 

Trots det så tänker jag testa dieten (!). Jag har dock valt att ändra den något: godisförbud fem dagar, ok med godis i två dagar. Vardag för många, ett stooort steg för godisråttan. Nu kör vi!

 

 

Testar ny sport!

Det är ett väldigt tjat om sportbyte i hushållet. Från löpning till golf. Som den välartade (?) hustru jag är beslutade jag mig för att storsint inte förkasta golf utan att ha testat. Eller JAG anser att jag har testat. Jag har spelat minigolf. Det brukar sluta med att jag ger upp och surt säger "skriv åtta på mig" utan att ens slå de sista hålen. Golf känns som samma sak fast än längre avstånd att hamna fel på. Men idag gick jag alltså caddie för Peter. Med detta menar jag att jag pratade öronen av golfarna och Peter fick bära sin bag själv (jag är hans fru, inte hans slav). Rätt så trevligt men jag har fortfarande svårt för att se hur jag 1) ska ha tid för en till så tidskrävande sport och 2) ha tålamod nog. Dessutom, golf går rätt långsamt, men ändå var det inte tid för fika?!?

Nåväl, efter nio hål tog jag en kaffe (som ultralöpare tycker jag att fikapausen är helig) innan jag på vindlande småvägar sprang från Västerby mot Linköping. I solskenet sprang jag genom eklandskap förbi betande får, röda stugor och flera naturreservat. En vacker och skön tur om 23km och trots att jag har liite kvar av förkylningen så gick det lätt och kändes bra!

Så om jag byter sport? Det var väldigt kul att få göra nåt och umgås med P, men än är jag långt ifrån övertygad...