Löss i maten!?!

Mer mat som tema. Jag är lite bitter. Jag hade köpt fylld färsk pasta som jag tänkte äta med en gräddsås med broccolli och vitlök. Broccollin sköljdes noggrant men trots det hittade jag en lus i min mat när jag satte mig för att äta. Jag valde att inte bli äcklad, plocka bort detta lilla undantag och bestämde mig för att glömma den. Tills jag någon tugga senare hittade nästa. Och insåg att svartpepparkornen var lusbäbisar. Min mat var alltså full av löss. B L Ä. Resterande tre portioner åket i sopen och här sitter jag med en kliande känsla i halsen.

En bättre matupplevelse var mitt besök på Boställets vedungsbageri utanför Linköping. Bor du i trakten, åk dit, det är verkligen värt ett besök! Där köpte jag ett fantastiskt valnötsbröd men tyvärr var sparrisen slut. Det känns dock rätt härligt att handla på ett ställe där man får kommentaren; "tyvärr vi plockade bara halva fältet eftersom det var så lerigt". Snacka om när härodlat! Min mat hade ju dessutom fått ett annat slut med sparris istället för broccolli. *bitter*

Annars myser jag lite över mitt genidrag att kolla vädret och springa i morse istället för att hänga på NocOut på leriga intervaller i spöregnet. Men den mysiga känslan kommer lite av sig när en röst i skallen påstår: "Det som inte dödar gör dig starkare". Jag har just ätit löss till middag, kan det sägas ha samma effekt?

P.s. Max fick haka på 4 av 11km i morse, det gick galant!!!

Ärtsoppa och pannkaka...

...på en onsdag! Var är världen på väg!?! :-)

Idag körde jag 5km med Max. Sedan han gjorde sig illa i vintras har han i princip inte kunnat springa med mig. Han har varit eller blivit halt då. Därför har vi slutat springa ihop. Jag och min lilla hjälte. Orsaken till att jag springer rent av! Nu är han, sedan vi bokade tid hos hundortopeden, frisk som en stålman. Därför beslutade jag mig för att testa/pressa honom. Jag vill absolut inte att han ska ha ont, men hellre nu än efter ortopeden (som annars inte kommer att hitta nåt). Så vi tog 5km längs Tinnerbäcken. Ingen hälta!!! Åh, tänk om han kunde bli helt bra!! Inte främst som springkompis utan för hans skull. Jag drog sedan på mig ryggsäck med träningskläder och sprang 5km till (lång omväg till gymmet) för att köra 60min styrka.

Men väl på gymmet blev jag lite yr. Detta började i torsdags på Amnestymötet, en konstig lätt yrsel (light-headed?) som kommit och gått sedan dess. Och (mamma och farmor) ni behöver inte påstå att jag springer för mycket (satt som ett ljus på mötet!) eller äter för lite (Peter konstaterade igår: "Vilka grova ben du börjar få". BTW precis vad varje tjej vill höra...). Men jag tyckte att det var obehagligt och gick hem. Till pannkakor med hemgjord blåbärssylt och glass!

Idag 100 dagar kvar till BAMM!

Hur är formen?

Ja, frågan är enkel, hur är formen? Svaret svårare. Jag tänkte med en och två PB på lika många tävlingar (och detta redan i mitten av april...) och ett stort steg framåt gällande kvalitetsträning i år, att jag skulle kunna svara ett rungande "BRA!" på den frågan. Det kan jag inte. Du blir bra på det du tränar, så mycket kan jag säga - vis av erfarenhet.

Jag påpekade redan efter maran att jag borde ändra min träning nu med ändrat fokus inför BAMM. Inget mer platt och slätt (en utmaning bara det, jag bor på en slätt!) och helst med rygga. Jag har faktist sedan dess testkört några pass med (tung) rygga och även valt fler pass i terräng. Då var det bara backe kvar för att få en komplett BAMM-träning. Detta testade jag idag. Fem km uppvärmining och sedan 6x vidingsjö pulkabacke, fem km hem.

Nu sitter jag här och stirrar tomt framför mig med ansträngningshuvudvärk, ömmande ben och totalt urblåst knopp och kropp. Totalt slutkörd med andra ord. Av 11km.

Så, hur är formen? "Sådär" tyvärr. Ändring utlovas?

Amnestys årsmöte!

Sitter på Amnestys årsmöte och diskuterar it-strategier, demokrati, riskhantering samt överföring av makt och medel till "syd". Spännande och massor av tyckanden! Får massor av inspiration av allt engagemang. Härligt att sitta i styrelsen för en sådan levande organisation! Kom nästa år. För jag förutsätter att du är medlem? Om inte så kan du fixa det på www.amnesty.se (typ nu).

Jag har även hunnit med två morgonlöpturer och därför trots mkt packade dagar hunnit med att uppleva lite av Uppsala. Löpning är mer än motion. Totalt sju mil denna vecka, äntligen mer mängd!

BAMM

BAMM - Björkliden Arctic Mountain Marathon, det är mitt mål för sommaren/året! BAMM är tvådagars fjällorientering i nordligaste Sverige (Nordligaste. Det tar lika lång tid att åka tåg dit som att flyga till Filippinerna). Det ska bli skitkul bara att få komma så högt upp i landet samt att få vara i vår vackra fjällvärld! Problemet är att jag inte kan orientera. Problem två är att förra året ställde ultraräven Andreas Falk upp (en av Sveriges bästa). Han gav upp. Inte bra. Men väl en utmaning!

Jag och min partner in crime Ida ska springa i 50km klassen. Det innebär ungefär 2,5mil löpning per dag. En barnlek med andra ord, det gör jag i sömnen! Problemet är att det är 2,5mil fågelvägen. Över berg. I fjällterräng. Med packning. MINST 2,5mil, om man hittar rätt. Nu är Ida en duktig orienterare och jag har just gått en orienteringskurs, så hur svårt kan det bli?

I maj åker vi upp till Sälen och tjuvtränar på att springa med ryggsäck. Det har jag redan testat i två km och det var skitjobbigt. Därför la jag igår en smärre förmögenhet på en lätt (men varm!) sovsäck från Uteliv. Tur att de hade 40%. Då blev sovsäcken bara att kosta ett par hotellnätter istället för en hel vecka på Hilton.

Vårt lag heter  "I rörelse" och vårt motto är ett citat av Karin Boye. Pretto. Fast sant. MEN om jag känner tävlingsskallen Ida rätt kommer hon att jaga oss som skållade lemmlar över fjället. Jag kommer att sura. Och äta snickers. 

"Nog finns det mål och mening i vår färd -

men det är vägen, som är mödan värd"

BAMM -  Bring it!

Sådärja! - Livet som det borde vara

Äntligen sammanfaller sol och långledigt!! Vi tog premiärtur till torpet, städade fixade pumpen eldade, grillade bjöd in grannarna för lite skitsnack och levde livet. Härligt med tidig premiär så blir det lång säsong ute i härligheten!

Peter jobbade på måndagen och då passade jag på att ta en långtur och dusch (vilket vi saknar i torpet, och det var väl kallt för ett dopp. Även om Peter testade. Med kläderna på). Mycket träningsvärk innan pga blott 7km i marafart dagen innan(??) efter 30 km var all värk borta och ett fartlekspass idag gick lekande lätt! Konstigt.

Jag har ju tidigare skrivit om att fokusera på rätt saker. Jag tycker oftast inte om att tävla. Jag blir nervös och mår dåligt innan och är ofta missnöjd efter. Lose-lose liksom. Det är heller inte därför som jag springer eller det som är det viktiga. Därför känns det som helt rätt beslut att skippa Kanallöpet idag och hellre hänga med Peter och Max (och sex huggormar... varav en blå, bild nedan) i torpet (detta trots att jag meritmässigt hade kunnat komma trea).

Nu är batterierna laddade!

Picture-perfect! Peter kommer med fika, sol, torp och Max!

Smultronen blommar redan! Tänk om även 2012 blir ett smultronår? :-)

Dagens ros...

Till busschauffören som ville att jag skulle åka på ungdomsbiljett (under 26!)! Att jag har grisrosa jacka samt keps kan omöjligt ha påverkat! Nu mot Bjärka-Säby för långpanna in mot stan innan fler torpardagar! Passet kommer att gå genom eklandskapet med massor av vitsippor, fågelkvitter och solsken. Tyvärr fick jag (konstigt nog?!?) rejäl träningsvärk efter gårdagens blotta 7km i marafart! Märkligt. Men långpass brukar råda bot mot det ;-)

Så här glad blir man av ungdomsbiljett!! :-)

Torpardagar!

Premiärhelg på torpet! Umgås med goa grannar, äter smågodis, städar, fixar pumpen, rensar ogräs, dricker te i solen, plockar tussilago, dricker vin vid brasan, Peter premiärbadar (med kläderna på...) slåss med myggor, kissar i gräset på natten, får stryk i yatzy vid brasan, sover nära, vaknar av fågelsång, hittar blåsippor. Med mera!!!

 

Tycker att ajfånen tar rätt bra bilder!

Om detta ni må berätta...

Jag tror att många håller med mig när jag säger att det gjorde stort intryck på mig att få lära mig och världskrigen. Framför allt andra världskriget. Andra världskriget, koncentrations- och utrotningslägren och berättelserna om de fasor som utspeglat sig på dessa platser var, och är, nästan ofattbara. Inte bara för brotten i sig, för den sinnessjuka organisationen utan (såklart) mycket för att ALLA tycktes se den slutgiltliga lösningen som en lösning! Massans sanning är skrämmande. Det enda som kändes tryggt när andra världskrigets händelser pluggades in var vetskapen att med denna historia i ryggen kändes det 100 procentigt säkert att det aldrig skulle kunna hända igen.

Som barn minns jag att jag ifrågasatte systemet som kom fram till att judarna var problemet, och hur man kunde veta vilka som var judar. Jag kunde heller inte se (och många med mig) hur en kort, närsynt man med lustigt utseende och brunt hår kunde övertyga alla om att den ariska blonda och blåögda ("felfria")rasen var det rätta. Hur gick man på det liksom. Det tycktes mig - som barn liksom nu - självklart att när man utrotat alla judar och alla romer, alla homosexuella och alla med funktionshinder så skulle det snart inte vara någon kvar. Det kommer alltid nya syndabockar. Hur kunde hatarna missa att det näsat gång kunde vara deras tur?

Därför tycks det mig omöjligt - OMÖJLIGT - att så många välupplysta människor fortfarande tror på den slutgiltliga lösningen. I annan skepnad, visst, med delvis andra syndabockar, men ändå. SVTs dokument utifrån lämnar mig med en besk smak i munnen. Stora grupperingar tror att det finns grupper i samhället som borde utrotas, eller i varje fall inte bo där de bor. När Europa dessutom, likt på 30-talet, befinner sig i ekonomisk regression och partier som Jobbik tar plats och får stor inverkan på Ungersk politik samt när 7 miljoner röstberättigade (!) i Frankrike röstar på Front National känns likgeterna mellan nu och då som alltför många. Var det naivt av mig att tro att vi av vår blodiga och fruktansvärda historia med oförlåtliga brott mot mänskligheten skulle förhindra liknande katastrofer? Att det skulle få oss att inse att utrotning av grupper av människor lämnar oss alla i spillror och aldrig löser problem?

Om detta ni må berätta... det heter Forum för levenade historias material om grymheterna under andra världskriget. Och om det inte räcker med att berätta vad gör vi då?

Vad kan du göra redan idag?

Bordellen Ekkällan

Vi köpte en röd lampa till köket. För att matcha min vackra Francis! Francis! Espressobryggare. Det funkar inte. Bordellkänslan är så total att jag letar efter plånboken bara för att gå in i köket.

Annars var jag ned på jobbfika idag. För första gången sedan i mars. Hoppas på lite lugnare framöver...

Vad gör livet värt att leva?

Här kan man svara stort och svävande; kärlek, vänskap, att våga...

...eller hitta lyckan i det lilla. Som samtidigt, sammantaget blir det stora. För mig är det (utan inbördes ordning):

• Tidiga sommarmornar där dimman stiger ur skogen (ni vet, då när älvorna ännu inte somnat?)
• Kaffe med mjölk i skogen eller på en solig gräsplätt
• Tussilago
• Rena lakan (ni som inte ha en hund som grusar ned fattar nog inte denna)
• Skogsturer (fjäll går också bra!)
• Jordgubbar med glass, eller blåbär med mjölk
• Mitt hjärtas familj 
• Varm choklad och apelsin på vintern
• En glad hundpuss
• Solvarma barrstigar
• En varm hästmule
• Rödvin, en filt, tända ljus och solnedgång vid torpet
• Plockgodis
• Mörka insjöar och djupa skogar. Och porlande bäckar och blommande ängar!
• Svampställen
• Gläcken (min farmor & farfars stuga i skogen där jag spenderat stora dela av min barndom)
• En kram
• Vackra vyer
• Modiga människor
• Hav av vitsippor

PB på maran: en vecka senare...

Söndagen och måndagen gick jag rätt så långsamt. Uppför och nedför var mycket smärtsamt. Tidsdagen gick jag konstigt. Det kändes som att kroppen kopplat bort framsida lår och jag såg nog ut lite som Charlie Chaplin när jag spatserade fram. På kvällen var det orientering. Eller GÅRientering. Tog med mig jycken och gick/trippade banan fram. Gick ok. På onsdagen tänkte jag således att jag var redo för en lugn 5km. Det gick inte bra. Benen blev bara mer och mer stela och spända ju mer jag sprang. Det kändes som att jag rev upp allt som läkt och därför gick jag mycket och vände strax hem.

Vila torsdag, 7km fredag. Första delen gick lätt och snabbt utan att jag ansträngde mig, sedan började det gå långsammare och trögare. Sista två sprang jag med TUNG ryggsäck (var in och handlade) och fick lite kalla fötter inför BAMM. Att springa med ryggsäck är jättedrygt.

Idag blev det gym. Körde två lätta benövningar men oj så benen klagade! Ännu inte färdigåterhämtad alltså.

Jag har även först nu kunnat kolla på mitt lopp ordentligt. Jag sprang i mitt tycke väldigt jämnt! Visst, nu kan det hävdas att ett spann på 4min/km till nära 5min/km inte är jämnt, men pga att det var många löpare så var det inte alltid lätt att hålla sitt tempo. Dessutom varierade farten för det mesta mellan 4:40-4:50 och det var sista km som gick på 4min... Sedan ska erkännas att km 37-40 blev långsamma (4:55). Är du intresserad av att kika mer så kan du (nog) gå in här, eller här (BIB F889).

Nu är det dock omstart i träningen (efter ett par lugna veckor) och mer terräng, mer backe och mer ryggsäckslöpning är att vänta!

Bra födelsedag!

Födelsedagen i Rotterdam bjöd mig och Peter på mer än maraton i ganska kylig blåst! T.ex en gammal herdelig kondom tandborstmaskin(?) på en toalett!

Vi var även på ett museum som dagen till ära visade sig vara gratis! Den visade seker från hela världen som Holländarna troligtvis snott från sina "upptäckts"resor. Skålarna på borden är gjorda av människoskallar...

 

Söta Peter bredvid ett av Rotterdams landsmärken, Erasmus Bridge.

 

...som ni nog känner igen från denna :-)

Två glada nissar i solskenet!

Och sedan en segerbild, såklart!!

 
 

 
   

Kort lopphistoria: det var rätt så kallt (+7C och blåsigt, ca 7m/sek) därför valde jag trekvartstights, kompressionsstrumpor, mitt fina Sverigelinne som tyvärr inte syntes under min snygga jacka som jag fått av självaste Anders Szalkai (för att jag tappade bort min jacka under ett gemensamt intervallpass i Portugal). Det var en bra klädsel och jag var varken för varm eller för kall. På fötterna valde jag Saucony A3, efter att ha övervägt favoriterna Nike free (som aldrig ger skav och är sjukt sköna!). A3 vann på en starkare "tävlingskänsla".

De första 30km var bara roliga, kändes lätta och jag kände mig stark! Efter detta började det gå lite segare, men mellan 30-32 ökade jag lite. Sedan var det bara att räkna km in i mål! Garmin låg lite före, vilket kändes tungt (vid kilometermarkeringen hade jag egentligen 300m kvar...), folk började gå, många såg rätt så slitna ut och haltade; detta var inte direkt peppande. Mina lår gjorde ont och jag fick kämpa sista milen, framför allt sista sju. Men så är det ju i ett maraton! På upploppet var det många som saktade ned, vinkade, sprang med sina barn mm. Jag kutade som jagad av en jävul  (tänkte de inte på sluttiden ;-) ?) således tog jag många på upploppet, men såg nog jäkligt plågad ut när sista km gick i 4km tempo!

Kul lopp ändå och väldigt skönt att klara sitt mål! Men nu undrar jag hur smart det är med halvmara om två veckor (eftersom att resa sig ur soffan är svårt...)?

3:23:02

Rotterdam marathon, lite blåsigt, lite sol och som alltid ca 5km för långt... Nu fortsätter födelsedagen!

Rotterdam marathon T-4days and counting...

Rödbetsjuice dricks, sista passet (6 km progressivt, snittempo 4:45) springs, vitargo ska inhandlas (och drickas, suck...), löparkläder tvättas, hotell bekräftas, tåg bokas, hunden hyrs ut. Snart är det dax!

Skamgräns: PB, dvs under 3:37:50 (annars blir jag kvar som Holländare hellre än sväljer det)

Godkänt: sub 3:30 (vilket är målet)

NYHET! Önskat/sikta-mot-stjärnorna-målet: sub 3:25... (eller varför inte sub 3:20??)

Sub 3:30 har varit mitt mål hela tiden. Då skulle jag bli nöjd. Det är en bra tid och rätt långt under PB.

...men nu påstår flera sötnosar på jogg.se och på bloggen att de tror att jag skulle kunna springa betydligt snabbare än så, typ 3:20(!) GALENPANNOR! Det innebär ett tempo på 4:44. Minst sagt tufft. Så tufft att jag knappast kommer att våga testa. Och om jag inte satsar så springer jag inte tillräckligt snabbt; jag kan ju inte börja i 4:55 och efter halva tro att jag kan öka och klara 3:20. Nä, enda chansen är att ligga på 4:44 tempo på en gång. Och det vågar jag inte.

...och nu känner jag att jag inte kommer att bli nöjd över 3:30 längre utan först vid 3:19. Skit också.

Hur var det där med prestation nu igen?



EDIT: Nää, skärpning nu!! Sub 3:30 ÄR mitt mål och jag ska banne mig bli nöjd med det. Basta!!!

BAMM rain outfit (just for show?)

Denna regnoutfit testade jag på orienteringen idag. I regn och blåst, skog och äng, den funkade bra! 5,3km på 38 min i tekniskt utmanande terräng (japp, det var mer följa-john än orientering från min sida, he, he...) K U L ! ! !

Detta är även matchdräkten som jag tänkt ha med mig på BAMM. Observera ordvalet "ha med mig". Nu är den testad och den var dyr men den kan få ligga oupackad i väskan under hela loppet faktiskt. Faktiskt.

Någon däremot?

Då klubbar vi det.

(EDIT: vem har obäddat vår säng??)

En vecka...

...och två-tre träningspass kvar till Rotterdam marathon! Idag 10km i marafart. Tänker nog bara köra marafart på sista passen. På kortare pass är marafart ganska skonsam + att jag kanske kan få in tempot i kroppen.

I övrigt så ska det bli snöstorm imorgon och vi har sommardäck (ska Dalarna-Östergötland) samt att jag (som alltid innan "match") har blivit den inbillade sjuke...

Jag är en vampyr!

När jag kom hem efter långpasset i söndags visade det sig att jag hade blivit biten av en vampyr! För vad skulle annars kunna förklara dessa två små sår på halsen:

 

(För inte kan det väl vara min skitsnygga (och dyra!) Kari Tri tröja som skavt?? Nej, det låter för otroligt!) 

Varför springer jag?

Jag var elak i mitt förra inlägg! Jag vet att det finns en mängd personer som är allt annat än lata som ändå inte finner tid att springa pga barn, mycket jobb och andra engagemang. Givetvis finns det ju även de som är sjuka eller skadade. 

Men jag tror att ni fattar att detta inte var min poäng? Jag och många med mig får ofta frågan om varför jag springer, medan det typ inte är ok att fråga "Varför springer inte du?" (Typ som att man kan säga "Vad smal du är" men är skittaskig om man säger "Vad tjock du är"). Om man därtill ger de lite mer poetiska svaren "För att jag tycker om det", "För att det är skönt" eller "För att jag vill" så frågar folk ofta (IGEN) "Varför då?" med en tvåårings envishet! Svaret "För att jag kan" omöjliggör "Varför då?". Det är bara ett konstateraden av fakta.

MEN varför JAG springer är på ett sätt solklart, på ett sätt svårgripbart. När jag var skadad förra våren så blev det kristallklart varför jag springer (när jag inte kunde). Jag springer för att komma ut i skogen, få bara vara, motionera mig och Max, få se, uppleva, känna! För att jag vill. 

Men förra våren fastnade jag i prestationsspåret och sprang för mycket och fel (för min nivå). Även denna vår, när jag tränar med alla duktiga i NocOut samt när Andréa springer milen på sub 43, Åsa går och vinner sin första Ultratävling osv osv så fastnar jag lätt i prestationsfällan! Jag blir inspirerad och jag vill bli bättre (gärna bäst, ni hör så korkat?) och jag springer intervaller som en skållad råtta. Men är det det jag vill? Inte så att jag tycker illa om intervaller. Jag blir ofta stolt över att jag klarar det och förbättrar mig och det är skönt. Efteråt. Jag vill att det ska vara skönt under tiden. Inte efteråt. Som att springa i skogen - Balsam för själen!

Söta & kloka Snorkkis tar ned mig på jorden (där jag vill vara) och berättar om löparglödje. Om att inte tappa den. Om att den inte sitter i resultat. Och så är det ju, men ack så svårt det är att hålla fast i min kärna och inte fastna i längre, fortare bättre! Egentligen vill jag ju bara ut i naturen...

Next stop Rotterdam Marathon (se, där tappade jag mig igen...)

(Kan man kanske hitta någon gyllene medelväg? Träningsmängdsmässigt absolut, men mentalt?)

"Varför springer du?"

Min blogg är ju lite av en "allt-i-allo-blogg" men det finns ju många som med sina bloggar har ett tydligt syfte att ge kunskap. Coach MarathonMia är väl det främsta exemplet, men även Andréa (som därtill ger råd personligen) och hos Snorkkis kan då få lära dig ALLT om transportlöpning. Sedan finns det många (se lista till höger) som inspirerar och ger motivation och positiv energi. 

Men även jag har haft coachfeeling ibland. T.ex. har jag lärt ut hur man springer åtta mil (höger fot framför vänster, sedan vänster framför höger. Upprepa tills du är framme). Nu tänkte jag ge del två i träningsskolan, och den svarar på den viktiga frågan som nog många löpare får: 

Varför springer du?

Och visst, nu kan man vara pretto och berätta om alla fördelar med motion i allmänhet och löpning i synnerhet (så som friheten, möjlighet till naturupplevelser, enkelheten mm). Men egentligen så finns bara ett svar:

För att jag kan.

Detta svar fungerar även på (dumma)motfrågor så som "Varför springer du så fort/långsamt/långt?". Vi får ju heller inte glömma frågans motfråga: 

Varför springer inte du?

För att du inte kan?

Det finns många lama (och en del bra) svar på den frågan, men jag (och Finspångs kommun) vill då påminna om följande:

(Och till Finspångs kommun (som får bonus för fyndighet) vill jag bara påpeka att man säger funktionsnedsättning)