Jag överlevde...

Jag överlevde veckan med matförgiftning, tre(!) tågresor med SJ, ett spydigt inlägg om Linköpings "undre värld" samt backintervaller innan frukost i spöregn. Betyg godkänt på den.

Drick öl och bekämpa brottsligheten!

Nyöppnade "New York Legends" sportsbar i Linköping har nyligen blivit beskjuten. Exakt varför och exakt av vem är väl inte helt klarlagt ännu, men det spekuleras om diverse gäng. Tyvärr finns det en del gäng i Linköping. Småpojkar mest, men icke att förlöjliga eller glömma bort för det. Faktum är att jag i tjänsten fick möjlighet att lyssna på A som "införde" ett visst gäng till Linköping. Han är idag några år yngre än mig och har hoppat av. En modig och ärlig kille samt en sann entreprenör! Om fler kriminella vore som honom så skulle de snart ta över. A tog sin kriminalitet på största allvar och blev t.ex. nykterist för att kunna vara mer skärpt vid alla tillfällen. Han åkte heller aldrig fast. Hur som blir jag innerligt trött på dessa människor och tycker samtidigt gränslöst synd om dem. De finner en tillhörighet och en vänskap så stark i dessa gäng att det rättfärdigar deras våldtäkt på samhället och ibland på nära och kära. 

Kanske ska man själv starta ett gäng? Vi kan heta Röde orm (ormar verkar ju populärt...) och vara vapenvägrare. Vi ska givetvis ha inträdesprov och de ska vara stenhårda. Typ hjälpa tanter över gatan samt åka buss och betala. Fast alla får vara med oavsett tatuering. Dessa behöver alltså inte tas bort med vinkelslip.

I alla fall, jag tänker gå till Legends så snart de öppnar och dricka öl och bekämpa brottslighet. Jag tänker inte låta mig skrämmas därifrån för att några få tycker att de har rätt att rasera det andra bygger upp. Så kom du med vettja, ta en öl och gå med i Röde orm :-) 

"Farväl grymma värld!"*

Igår åt jag några nötter från min gömma på jobbet eftersom det blev en rätt sen lunch. Dessa är den enda orsaken som jag kan finna till att jag senare på dagen fick frossa, otroligt ont i skinnet och ett starkt illamående. Ingen feber, ingen förkylning, inget annat. Men det räckte. Hade en mycket jobbig natt (stackars Peter valde till sist att flytta in i gästrummet) och kastade till sist in handduken även till mitt eftermiddagsmöte.

Min diagnos är matförgiftning (från vad får man annars dessa symptom? Reaktion på loppet? Två dagar efter? Varför isf?) och jag har legat halft däckad halft arbetat från soffan idag (mer det första...). Imorgon bitti har jag konferens i Stockholm och tåget går 06:22 - något som jag ansåg vara inhumat tidigt redan innan den här persen. :-O

Jag som nyss tackade nej till en bit choklad, vilket får mig att misstänka att jag mer troligt är döende...

*"Farväl grymma värld" - ni som läser Kalle Anka känner igen Joakim Von Ankas lätt dramatiska utrop vid motgångar... Tja, Farväl grymma värld, ibland känns det så...

Jag har sprungit Jättelångt.

Efter att ha velat fram och tillbaka och med NOLL uppladdning varken mentalt eller mat/träningsmässigt (snarare nedladdning...) valde jag att ta mig till start i Grisslehamn för att springa Jättelångt. Det var regn och usligt och inte heller kunde man tänka "så här dåligt kan det ju inte vara HELA dagen" efter som STHLM marathon mer än bevisat att så kan vara fallet.

Första biten av banan var mycket blöt och sjukt kuperad/teknisk (vissa delar av "leden" hade jag lätt bedömt som oforcerbara om någon frågat). Redan  redan vid 5km så sprang jag fel första gången (loppet har felspringningsgaranti...) och redan efter ca två mil så tyckte jag att det var lite (rätt mkt) segt. Jag satte på en ljudbok med duktiga Katarina Everlöw som uppläsare. Det gick aningens lättare. Jag försökte tvinga mig själv att inte titta på klockan då km segade sig fram.

Jag hade tidsmålet under 6-min tempo och på flacken sprang jag på i bra fart, möjligtvis för bra, men jag tror inte att det var detta som gjorde att jag vid tre mil (mer än halva kvar alltså) verkligen ville ge upp. Allt gick segt. Benen var ömma som efter 5-6mil, jag flåsade, mådde illa och kände mig obekväm. Jag hade ju dock skippat en dag av ett Amnestystyrelsemöte för att vara med på detta, då kunde jag ju inte INTE göra detta. Mitt obefintliga pannben slogs i bitar gång på gång medans jag grisade på i leran.

Med ca 1,5mil kvar träffade jag en NocOutare (!). Vi höll ihop loppet ut och trots att vi var lika trötta och lika negativa så var detta peppande för oss båda. Detta TROTS en felspringning på 2-4km ca 3km innan mål (japp, typ samma som på Full Moon Race 2010...).

Nä, ett riktigt skitlopp för min del trots en fantastiskt bra organisation!

Sämst: Ok, det var blött (men jag tror att jag hade märkt om jag passerat Östersjön) och ok jag sprang fel. Men att få  SMS:et "Välkommen till Finland" kändes verkligen som ett hån... Detta samt min dåliga dag.

Bäst: Att jag överlevde. Faktiskt. Att jag genomförde. Jag hade inte kunnat göra det en minut bättre just denna dag (hur snabbt/sakta det gick har jag ingen aning om!). Samt att jag trots detta inte var sur när jag kom i mål. Och arrangemanget. Och såklart fantomen. Även om han inte lånade ut sin häst.

Konstigast: Taxicaffissen som verkade tycka att det var absurt att vilja bli körd från Tekniska högskolan ända till Bromma. 

Samt hans kommentar på mina 68 (som blev 72km): "Det var ju JÄTTELÅNGT" - Hur visste han det? ;-)

Lunchdate med Max

Några dagar i veckan cyklar jag hem på lunchen och går ut med Max. En av fördelarna med detta (förutom frisk luft och gos med vovve) är att hemma finns det kakor :-)

Matrester...

Har ni tänkt på att matrester som fenomen är lite lustiga. De kan vara fruktansvärt osexiga (soggig tacos i micrad matlåda...) eller nästan poetiska. Som när man slipper laga mat efter ett träningspass :-)

Än bättre när man hittar några frysta hembakade brownies efter det. Och en skvätt grädde. Rester rules :-)

Löprundan idag bland söta lamm, stolta rådjur och pigga harar. Jag lyckades tajma in just när det inte regnade, *nöjd*

I benen annars träningsvärk. Liksom övriga kroppen. Jag tror inte att gym är till för människor!

 

Ljuvliga, doftande liljekonvalj! Knappt vakna, 

juni får en överkryssad sommarsol av fem möjliga hinintills!

Gissa bajset!

Idag sprang jag Omberg runt med två NocOut:are. En vacker och kuperad runda i alldeles för kallt väder för att vara juni! Jacka på! Efter ca halva (då vi sprang uppför en slalombacke...) sprang vi längs en tipspromenad. Jag finssade länge åt frågan "Gissa bajset", medan O och C verkade ha växt ifrån kiss-och-bajshumorn. 

Så kom vi in en en kohage, jag pladdrade på som vanligt, tappade koncentrationen (som vanligt...) och snubblade till. Jag landade mitt i en nylagd koblaffa och kanade i bajset nedför kullen! Hela min ena sko var totalt täckt av bajs, båda mina händer och jag hade bajsstänk överallt. 

Jag skrattade så att jag kiknade och O & C trodde nog ett tag att jag gjort mig hemskt illa. Jag försökte frusta fram att det inte alls gjorde ont medan jag smetade av kobajs i gräset. Gissa bajset liksom! 

Jag småfinssade typ hela vägen hem. 

Glasögon

Jag ser dåligt. Väldigt dåligt, -4,5. Det innebär att allt längre bort från mina ögon än 20cm (utan glasögon eller linser) blir jättesuddigt. Jag har ofta linser men bär även glasögon ca 2-3 dgr/ vecka. Förr har jag haft lite komplex för glasögonen, nu tycker jag att det är snyggt, men ofta opraktiskt (de blir smutsiga, skaver, hamnar snett). Men det är ingen stor grej.

DOCK verkar detta med glasögon vara en stor grej för andra! Om jag träffar någon för första gången med glasögon och andra gången utan känner de knappt igen mig. Många, många påpekar även: "Sist hade du glasögon". ???? Tänk om jag skulle påpeka: "Sist hade du en ful tröja". De menar säkert inte illa, men det stör mig lite.

Jag med glasögon:

Ps. Igår var det Blodomloppet. Jag kom fyra av typ 3000, missade sub 19 med 7sek och insåg (än en gång) hur mycket jag hatar att tävla. Särskilt sådana "folkfester" är inte alls min grej #skogsmulle

Jag, full fokus innan loppet :-) (och sist hade jag ju glasögon!)

Bild lånad från http://lopningforalla.se/index.php

Ps2. Tur att man rakat sig under armarna. Man vill ju inte dra igång något drama a la mello. Eller jo. Det hade jag gärna :-)

ANTI-SCAMPI!!!! (igen)

Jag tjatar och tjatar, jag vet. Men ge er nu och sluta äta scampi! (Ingen som läser denna blogg vågar väl äta scampi och erkänna det för mig iof...).

Ica gav Naturskyddsföreningen i 100års present att sluta sälja scampi. Det har de inte gjort. De har därtill en dålig ursäkt om varför, och inga ica-butiker som säljer scampi vill stå för det i radio. Både Coop och Ica har dessutom flera recept med Scampi bland sina receptsök. URUSELT.

Vill dock hylla Hemköp som inte har det.

Berätta gärna för de restauranger som har scampi om varför ni väljer bort det och dem. Det blir lite dålig stämmning om ni redan satt er till bords (har testat) men den får de stå för.

Men nu tar vi det en gång till:

S K I P P A   S C A M P I N!!! (allt fler gör det)

mat...

I morse åt jag en macka med avocado till frukost. Till lunch slängde jag i mig en macka med räkor & ägg från macken, jag fick en bulle på ett möte. I bilen överlevde jag på dessa: 

Vid 19:30 (typ död av hunger) åt jag två rostade mackor med smör innan jag sprang en tur. När jag kom hem orkade jag inte mer än att bre en rostmacka till. Macka till frukost, lunch och middag (LCHF:arna sliter sitt hår...). Behöver jag säga att jag är tom på energi? Inte ens Snickers & jordnötter gör situationen bättre. Skärpning imorgon utlovas (krävs om jag ska överleva tror jag...)

I Synddalen (på riktigt alltså)

På lördagen packade vi gasolkök, extra kläder, snickers (såklart), första hjälpen samt kompass och begav oss upp på fjäll efter fjäll! Vi besökte sex toppar bla Flatfjället, Köarsfjället och Källfjället, sedan ned i Lördagsgraven och Synddalen. Det kändes trots namnen bra! Vädret var strålande sol, vi sprang i shorts och t-shirt. Bergen var vackra, himlen blå och snön vit - energin och frihetskänslan var TOTAL!!! Lycka! Tom frystorkat var helt ok, även om det såg ut som kräks.

Måste man åka hem?

Det enda som kom bort sig var min kompass!! Hög på fjälluft, endorfiner och lite stolthet över att ha orienterat sig både över och under trädgränsen fram och åter.

Give me more!!!

26C och snö(?!?)

Till fjälls är vädret lika som i övriga Sverige! Jag och Ida drog upp på fjället som bjöd på vackra vyer, svalkande duggregn, solsken OCH snö(!) samt bitvis riktigt jobbigt underlag! En ordentlig dos frihetskänsla!!

Så här såg det ut:

Vi drar till fjällen!!

...fest hela kvällen?

Ja, en löparfest! Fast mest dagtid (hoppas jag! Annars har vi orienterat fel...). Jag och Ida tar BAMM-träningen på allvar (förlåt att jag tjatar så om BAMM!) och åker till Sälen i helgen. Där ska vi träna på att springa med ryggsäck, laga mat på gaskök (träna på att äta frystorkat...), springa i fjällen, sova i sovsäck samt (den lilla detaljen...) fjällorientering.

Efter en helg tror jag att man är fullärd så då kan vi slappa tills augusti!

B R I N G   I T   B A M M ! ! !

Jag har förändrats!

Förut var jag usel på, samt ogillade starkt, kvalitetspassen. Jag fick sällan till mer än ett varannan vecka. Högst. De andra passen sprang jag på i min egen takt. Jag trivdes mycket bra med det!

Nu, utan att jag fattat hur, har jag gått över till att tycka att distanspassen känns tråkiga. Nästan meningslösa. Jag försöker numer ofta få till någon kvalitet på de flesta pass. Förutom de riktiga kvalitetspassen (ett till tre i veckan, snabbpass) någon fartökning, ett längre pass, en extra backe. Kul med förändring! Och jag känner mig stark. Många i min "bloggsfär" tränar på sjukt bra just nu (hårdare, längre och fortare!) men vi alla bör betänka att det är i vila man blir starkare!

Och mina favoritpass är fortfarande lååånga, lugna, långpass i vacker miljö...

...kanske med en liten fartökning på slutet ;-) ?

Och så här varmt var det idag, hejja sommaren!

 

...och vem är det som aldrig bäddar sängen?? ;-)

Perspektiv...

Att ha perspektiv på sin verklighet är viktigt. Jag sprang spyjobbiga 500m intervaller idag. 12st, dvs 6km, snittiden på dem 3:46. Ett bra snitt för mig. Den snabbaste (nr 4 tror jag) gick på 3:34.

Detta innebär dock att inte en enda femhundring gick i samma fart eller snabbare än Isabellah Anderssons snittid på ett helt maraton (ca 3:25).

!!

Jag hade nog fixat en femhundring i 3:25. Kanske två. Kanske tre. Men knappast 12st.

Perspektiv. Man kan ju välja perspektiv :-) och från ett perspektiv så är jag är ju bara 10 sek ifrån!

Familjen Koltrast

I flera år har det bott en familj Koltrastar i Kaprifolen som slingrar sig upp längs båda sidorna om vår dörr i stugan. Peter som tycker att småfåglar är obehagliga har röstat för borttagning av boet, jag har tyckt att det är taskigt och röstat emot. Men i våras tog vi bort boet. Dels kände vi oss ofta skyldiga när vi skrämde bort mamma eller pappa Koltrast från boet dels var de ibland nära att flyga in i skallen på oss (vi skrämde med andra ord varandra!). Som pricken över "i" hade de förstört väggen bakom boet. Så, vi tänkte att de ville bo någon annanstans, där de slipper bli störda.

Det ville de inte. 

Två veckor senare hade de byggt om sitt bo. I Kaprifolen på andra sidan dörren. Vad gör man? Välkommen tillbaka familjen trast!

P.s. Det märks tydligt vilka inlägg som är mest populära, flest antal kommentarer och visningar får inläggen om löpning (allra flest de som gäller rekord & tävling) mindre populära är MR-inläggen (som för mig är väldigt viktiga) eller de inlägg som, likt detta, handlar om livet i allmänhet. Men det skiter jag i, bloggen heter ju Karin Tänker, ni får hålla till godo med det som surrar i min skalle :-)

Ulrika-Rimforsa!

Jag var vaken alltför länge igår för att besluta om jag skulle springa Ulrika-Rimforsa eller tvärtom. Har man inte svårare problem än så får man väl vara nöjd... Jag steg upp löjligt tidigt på en ledig dag för att ta 7:15 bussen mot Ulrika. 

Turen bjöd på många BRANTA backar (puh!), steniga grusvägar, knixiga stigar, vackra skogspartier, gömda gölar, mjuk mossa (jag testade...) stora rovfåglar och djupa grottor!

Jag sprang bland annat genom vackra Öna som är ett kulturreservat där man bevarat området som det såg ut när gården var i bruk. Väldigt vackert!!

 

Vackra Öna!

 

Öna hade även en informativ skylt, som jag tydligt saknade på en annan tur...

 

Mer från Öna, åk dit och titta själv vettja! Ta med matsäck, perfekt för picknick!

Turen skulle vara 40km men blev bara ca 36km. Givetvis blev det en utökad lov hem från Kustpilen så att jag ändå landade på 40. Skön tur, tog det lugnt och fint. Är detta kanske första gången jag springer så här långt själv? Max brukar ju alltid vara med, och ofta även löparkompisar på dessa utforskningsturer där man inte vet var man hamnar!

 Idag sprängde jag även 100mils gränsen för i år :-)

Backintervaller på morgonen...

...innan frukost. Ibland undrar jag om jag inte tycker om mig? :-D

Men att bo på en slätt ger mina konkurrenter i BAMM en orättvis fördel, så jag försöker. Bakom mitt hus finns tre korta men BRANTA backar. Jag körde alla, två gånger. Inte mer för imorgon ska jag ut på äventyr och vill ha fräscha ben!

p.s. Max var med på 5km uppvärming i morse och det gick galant! Nu har vi sprungit 5-8km på olika underlag, i koppel eller lös och han har inte varit halt på länge! Är UltraMax tillbaka?? Hoppas!

Ferdinand och jag (& Max)

Vi kom hem SENT igår, somnade än senare och gick upp tidigt, jag hoppas det är detta som är orsaken till att jag känner mig helt klubbad och alltför lättirriterad idag. Träningsvärk har jag också. Tanken var löpning och gym (nog enda chansen för gym denna vecka), men jag känner att detta inte skulle ge nåt. Bara slita. Max och jag tog en tur ut på Tinnerö istället (och hann sedan med städning, tvätt och ansiktsmask!). Leden går genom hagar och idag stod där kor.

Trodde jag. Då jag, efter en lång omväg för att slippa störa dem, fångade deras intresse insåg jag att detta var Fredinand och hans polare. Jag är varken rädd för kor eller tjurar, men de är så rackarns oberäkneliga! Strax var alla Ferdinands runt oss. Max gjorde små fåniga utfall (i koppel) och jag försökte (än fånigare!) att schasa bort dem. Det tyckte de var kul. De var på inget sätt elaka, men om de fick för sig så skulle vi snart ha varit nedtrampade i leran! Så, lite rädda, och rätt skamsna, lyckades vi fly ut och fick lägga om vår rutt till hagar utan "kor" (och ursäkta, vem har tjurar på en vandringsled? Vad sägs om får?).

Nu slickar vi våra sår med (eller iaf jag):

Utsikt och framåtblick!

Jag är i Dalarna över helgen och avslutar en bra träningsvecka med ett långpass i vacker miljö!

Vi kan börja med veckan! Ett pass backintervall, ett pass snabbdistans några distanspass, långpasset idag och ett pass styrka (+ytterligare ett kort pass core). Jag har således hunnit med många viktiga pass!

Långpasset idag gick över Tjärnaberget; från Skräddarbacken till övre tjärna. Jag sprang med hyffsat tung ryggsäck (bra Bamm-träning!) och jag förvånades dels över hur vackert det var (djupa mossiga skogar med klara forsande bäckar, blommor och hisnande utsikt) dels över att det kändes som djupaste vildmark! Lyx så pass stadsnära. Dock väldigt backigt och för varmt för 2dl vatten på 23km.

Om två veckor är det Dalarna igen, Sälen närmare bestämt och fjällöpning, jag och Ida tar BAMM-träningen på allvar :-)

En tjuvkik från utsikten på passet idag: