Jag kommer ihåg känslan i magen då hans blå (i mitt minne i alla fall) bil stod parkerad bredvid vår uppfart. Han parkerade aldrig på uppfarten, kanske för att mina föräldrar hade två bilar, kanske gjorde han det bara att jag inte minns.
Jag kommer ihåg att jag brukade springa hem då jag såg bilen för att träffa honom, att jag blev glad och upprymd bara av att se hans bil stå där. Jag kommer också ihåg besvikelsen då det inte var hans utan någon annans bil och han inte alls var och hälsade på. Jag brukade sitta i morfars knä och prata. Jag kommer inte ihåg något särskilt som han sa eller gjorde, men i mitt minne har han alltid skjorta på sig.
Ett mycket starkt minne är att han i dörren på sin bil hade en burk, en ganska vanlig burk då jag var barn, en gammal sirapsburk. Den var fyrkantig fast med runda hörn. Jag kommer ihåg den som beige och med vitt lock. Fast morfar hade inte sirap i sin burk utan karameller! Oftast (eller var det alltid?) polkagrisar. Jag fick alltid ett par stycken.
Jag kommer även mycket starkt ihåg hans hem i ”Bygget”. Jag kommer framför allt ihåg de skämt som alla brukade dra om ”Pang i bygget” som jag inte förstod då jag aldrig sett den serien. Av någon anledning kommer jag inte ihåg hur vi sov när vi var där, kanske hade vi husvagnen? Jag kommer dock ihåg köket i huset. Inte i detalj, utan mer känslan och vad vi gjorde. Jag åt fil där med hjortron där. Jag tyckte inte om hjortron då (troligtvis hade jag aldrig vågat smaka) så jag ville helst inte ha. Men jag kommer ihåg att då jag smakade tycket jag att det var gott, men det erkände jag inte förståss! Jag har även ett minne av att jag var ute på en myr och plockade hjortron i träskor… låter inte så värst smart…
Morfar hade djur också. Han hade svarta grisar med betar, men jag tror inte att det var vildsvin, för jag var inne och lekte med dem (även om mamma inte var så förtjust i det…). Jag älskade grisar på den tiden och att träffa livs levande grisar var ju toppen! Morfar hade getter också. Det jag mest kommer ihåg är att mamma var livrädd för dem (också), men jag var inte rädd alls. En gång hade jag fått en ring ur en automat. Den hade en grön skimrande plaststen klistrad på dem. Jag gillade verkligen denna ring, men det visade sig att det gjorde även en av getterna. Getter äter ju som bekant allt så efter ett tag då jag stått där och gullat med en av dem så hade hon sugit i sig min vackra sten! Morfars fru lovade att hålla utkik efter stenen, men hon hittade den aldrig, konstigt nog… Jag minns inte om jag bara tänkte limma dit en ny sten eller om jag faktiskt gjorde det.
Ett mindre roligt minne är att en gång då vi kom till bygget fanns där inga getter men däremot gethudar uppspända på tork…
Det var även däruppe som jag för första gången såg hundvalpar. Jag minns faktiskt inte om det var morfars valpar eller någon bekants, men som jag minns det var det någon slags jaktras och de var väldigt små och söta. I mitt minne ligger de i en korg under ett fönster.
Jag minns även starkt morfars kopor, eller heter det så? Sådana små koppar med handtag som man dricker varm choklad ur i skogen, som scouter har? Fast morfars var i trä, han hade snidat dem själv av utbuktningar i träden. Jag kommer speciellt ihåg en, som är min, den är ganska liten och har som piggar på undersidan, fast mellan piggarna är den väldigt len.
Det finns många minnen, men mest minns jag morfar som stor, mjuk och varm och innerligt snäll. Min mamma och moster säger att han aldrig gnällde eller var sur, detsamma sa de på Hällsjöhemmet. De kallade honom för en stor snäll björn. Min morfar björnen, jag kommer alltid att minnas honom.
Sov gott morfar, vi ses i nagjala.
