Doping pågår...

Rotterdam, you won't know what hit you :-)

Om varför rödbetsjuice är "doping" och förbättrar syreupptagningsförmågan samt prestation kan du läsa t.ex. här, eller här, eller här (eller googla!).

Sub 3:30 (kommer jag ens att behöva anstränga mig?)

Om att ladda batterierna (eller kärlek till skog)

Måste säga att dagen började rätt kasst då jag glömde lunchen och mobilen hemma samt glömde att borsta tänderna!! (Hur gammal är jag liksom?) Sedan fick jag fem minuters lunch och då det tog en kvart att få maten så kan ni ju gissa om jag hann till mötet 13:00...

När jag kom hem kändes huvudet helt urblåst och jag var skittrött. Sommartidsjetlag menar Peter. Då jag fortfarande var sugen på glass gick jag och Max till Statoil för glasspremiär. Jag hade tänkt gå direkt hem *trött*

Magnum, med en av Linköpings 3700 vackra "magnum"-ekar i bakgrunden!

Men så bestämde jag mig för att gå in i skogen bakom Statoil. Snart var jag omsluten av skogen, vinden rasslade i grenarna och stängde ute ljudet från trafiken några 100m bort. Bara jag, Max och skogens sus. Plötsligt kände jag hur tröttheten rann bort. Hela jag längtade efter att fortsätta bara gå och gå i skogen. Den nedgående solen silade mellan grenarna, och vi hittade ett vårtecken:

Jag ville inte gå hem! Krafter återvände och jag kände verkligen hur mycket jag älskar skogen! Jag kände även att det kan bli lätt att glömma denna känsla när man bor i stan. Lätt att glömma hur bra jag mår av att slippa stadens brus och hur bra jag mår av att bara vara i skogen... Ta på mossa, bark och sten! Det är lätt att bara tänka på hur smidigt och nära allt är i stan. Frågan är ju - vad är värt mest??

Vi kunde helt enkelt inte gå hem! Efter någon timme gick vi ut i eklandskapet, strosade lite och satt sedan i skydd bakom en väldig ek (det blåste) och tänkte på livet... (eller, jag tänkte på livet, Max åt pinnar)

Till sist strosade vi hemåt, fulla av ny energi! Nu blir det rödbetor, chèvre, valnötter, honung och amarone tillsammans med First Aid Kit :-) 

MER SKOG ÅT FOLKET!

Idag är jag stolt över

• Att jag sprang sex tusingar istället för fem (som jag tänkt inledningsvis).
• Att jag beslutade mig för att inte äta "Ben & Jerry" till middag utan istället gjorde en tok-nyttig sallad på rödbeta, bönor, avocado mm.

Mindre stolt över:

• Att jag inte lyckads hålla sub4 fart på de två sista intervallerna (motvind...)
• Att jag inte orkade stretcha
• Att jag är missnöjd trots att jag sprang 1000-ingar i ruskväder (pga av ovan)
• Att jag inte äter middag förrän 21.00

Fegis!!!

Jag pallar inte tidsintervaller! Trots att jag vet att det tar mer än 70sek att springa 500m intervaller så känns det bra mycket tuffare att tänka tid än avstånd. Om någon på ett långpass säger att vi borde vara hemma om ca en timme så kan jag bli knäckt, om de säger att det är 12km kvar känns det som en baggis. Idag skulle vi köra Coopertest med NocOut på den sista träningen i Campushallen. Vi börjar 20:00. Jag var klar med orienteringen 19:20.

...sedan sprang jag en tur i den solvarma skogen i solnedgången. Men det var varken väder eller solen som gjorde att jag valde bort Coopertestet. Det var feghet. Out of my comfort zone! Jag pallar inte tidsintervall helt enkelt.

Vad får dig att fega ur? Eller är du tuffare än mig och inte backar för något?

Idag känns det...

...som att jag kommer att vara förkyld imorgon :-( Huvudvärk och trötthet. Är det sommartiden och en timme mindre som spökar eller är det (ytterligare) en förkylning på g? Ok, dålig timing isf men bättre nu än snart (Rotterdam maraton 15 april!). Denna gång kör jag motsatt taktik mot sist och vilar ut denna eventuella förkylning istället för att passa på att träna idag utifall jag inte kan imorgon. 

För jag ska nämligen träna imorgon vilket som. Kanske skippar jag Coopertestet med NocOut, men jag kommer absolut att ta mig till orienteringen med LOK. Mitt liv skulle ju kunna hänga på det under BAMM (även om, har jag nu insett, det är rätt så stor skillnad på fjällkartor och orienteringskartor. Så som att på orienteringskartor är skog vit. På fjällkartor är vitt kalfjäll. Liten skillnad där! Sedan var det något med olika skalor, men det kan väl inte vara så noga ;-P )

43:06

Klubbrekord - Check!
Personbästa - Check!

Dock hade det ju suttit fint sju sekunder avdrag. "42-någonting" låter ju häftigare... Solen strålade, loppremiären skedde i linne och 3/4-tights. Som vanligt ville jag dö innan loppet ("Varför, varför, VARFÖR har jag anmält mig till detta?", "Jag hatar att tävla" osv osv) men fick shysst pepp av alla NocOut:are. Är så impad av alla som har sinnesnärvaro nog att tänka på någonting annat än att inte falla ihop strax innan lopp. Jag håller nämligen på att gå i bitar. Tack och jag ska jobba på att bli mindre egocentrisk.

Tre varv på Mantorp park var den (föga charmerande) banan. Varv ett gick galant och sedan tror jag att jag fick typ PB på 5km (om vi bortser från 5000m bana). Sedan slog "hållet" till. Eller jag vet inte om det är håll, jag skulle vilja kalla det "kramp i diafragman" någon som vet vad jag talar om? Och gärna hur man får bort det!!! Detta tvingade mig att sänka farten rätt mycket (samma hände i slutet av Baltzarloppet förra året - inte bra). Jag har fortfarande nagelmärken på magen efter att jag försökte klösa bort det onda!

Ikväll blir det fest med NocOut och innan detta lycvkades jag sno åt mig en gratis halvtimme med en veterinär (hittade honom i djuraffären) som gav samma råd som han hade tagit typ 500pix för om jag bokat en tid i nästa vecka. Får se om vi kan få ordning på Max ben eller om vi får acceptera att han är snart 8bast och kommer att ha någon krämpa! Men ont, det får han inte ha! Imorgon testar vi hundmassage.

Vårens första dag!

Inspirerande dag på jobbet med mångfaldskonferens och gofika! ;-) Solen skiner, fåglar kvittrar och värmen är åter! Jag är PIGG (tack ljuset) trots sena kvällar hela veckan! Som sista bevis ger jag er kön till Bosses glassbar!

Imorgon blir det (har jag ödmjukt lovat) PB och klubbrekord på 10km :-D

Usel planering - bra resultat!

Igår tog jag vilodag för att jag hade tänkt försöka klämma in både kurs i orientering (japp, for dummies!) samt intervaller i arenan. Idag såg jag dock att första gången på kursen är teori, dålig planering! Eftersom det var ytterst osäkert att jag skulle hinna till intervallerna tog jag beslutet att springa innan. Då jag jobbade hemifrån på em så hade jag kunnat sticka iväg tidigt i solen. Men det gjorde jag inte och när jag stack ut var det spöregn. Dålig planering. Det blev ett lerigt fartlekspass, 9km i terrängen, snittempo 5:07 (ink upp och nedjogg).

Och orienteringsteorin teorin tog bara en timme (det är ju rätt så lätt detta med orientering?), jag var alltså i god tid till intervallerna. 9x600m, det tuffaste passet i år enligt coach Håkan. Jupp. Typ 3tim efter fartleken. Ska erkännas att jag fegade ur. Jag körde de sista tre som 400-ingar vilket innebar mer vila (och mindre spring!). Skyllde på håll (vilket iof var sant, jag får ont i magen av den där arenan). Men benen kändes lätta och kanske pga fusket så var jag inte alls helt knäckt efteråt. Jag har ju även tävlingspremiären på lördag att spara mig inför!

Nåväl, 9 intervaller 6st 600m och 3st 400m i snittempo 3:36 blev dagens andra pass.

Jag säger som Jonas Buud - "Trött? Nej det har jag inte varit!"

/Som alltid både ödmjuk och blygsam

Att hålla sig

Som jag skrev förut så planerade jag en lugn vecka denna vecka. Detta för att jag haft flera hyfsat intensiva träningsveckor, jag har tränat på bra samt känt mig lite sliten. Därtill har jag haft Amnestymöte i helgen och därför mycket att läsa på och diskutera i veckan samt jobb/möte HELA helgen. Således fanns det både skäl och förutsättning för en lugn vecka.

Fråga. Varför är det då så jävla svårt att acceptera att 32km och ett styrkepass är fullt tillräckligt? Varför så svårt att hålla sig från att "klämma" in ett extrapass (typ ikväll)? Varför svider det så att hamna efter i kommunlistan på Jogg.se? Jag trodde att jag bara "tävlade" med mig själv...

Om vad man bör tycka

Det är lätt att hata på internet. Det är lätt att skälla på någon, att ställa någon till svars eller att häckla någon man inte samtidigt behöver se i ögonen, när man kan vara anonym. Hävdas kan att det även är lättare att älska på internet, lättare att ge beröm osv, men detta är ju inget som kräver (typ tvärtom faktiskt) anonymitet.

År 2006 gjorde jag praktik på Byrån mot diskriminering. Vi kom då att diskutera detta med anonyma sms. Vi kunde enbart se två skäl till att skicka anonyma sms 1) för att skoja med någon eller 2) för att man vill säga något man inte vill stå för så som mobbing eller hot. Ett elakt sms från en okänd avsändare kan du inte skydda dig mot och på så sätt kan mobbingen fortsätta ända in i sovrummet (och kanske från en vän?). Jag satte press på telebolagen som hade denna tjänst och jag kan (rätt så stolt) säga att efter en kampanj som jag drev så valde samtliga bolag att ta bort denna tjänst! Så nu måste alla mobbare stå för vad de säger. Jag tror på intet sätt att detta fått slut på mobbingen, men det ströp en kanal och tvingade till öppenhet. 

Internet är dock fortfarande (och bör så vara!) ett fritt forum och här kan häcklingar och hat ibland kan flöda fritt. Det läskiga med detta tycker jag är att det blir som en dominoeffekt. Om tillräckligt många säger en sak så säger snart "alla" det. Det blir som en norm ang. vad man bör tycka (och detta kan lätt bli så även fast det enbart är ett fåtal som inledningsvis har den åsikten, om de bara "skriker" tillräckligt högt). Ett otäckt exempel på detta är "Linnea" i Bjästa som blev våldtagen på skolans toalett men där sedan en kampanj MOT henne och för förövaren startades och gick otroligt långt! Det blev en sanning att det var pojken som man skulle hålla om ryggen och detta spreds i samhället tills i princip alla gjorde detta utan att tyckas tänka efter. Skrämmande.

Ett mer nytt exempel; ingen har väl missat Kony 2012?? Organisationen Invisible Childrens kampanjfilm om Joseph Kony med syfte att göra honom så känd att ett gripande till ICC i Haag skulle underlättas (jag kan för övrigt berätta att t.ex. Amnesty under många år arbetat för hans gripande). En dagen var info om filmen på typ ALLAS Facebook och Twitter. Initiativet hyllades och IC var hjältar. Dagen efter kom kritik mot organisationen och vips! På allas FB och Twitter fanns nu fördömmanden mot IC och Kony2012. 

Jag lägger mig inte i diskussionen om IC utan min poäng är att först hyllas de - normen är att tycka att de är bra - sedan blir normen plötsligt att de är skit. Hårt och skoningslöst förs en röst fram med än det ena än det andra. Plötsligt kan några fås åsikter bli allas. L Ä S K I G T.

Avslutningsvis, den underbara kvinna som inte rakade armhålan innan hon gick på Mello och för detta blev utsatt för en enorm hatkampanj på nätet, plötsligt var det "ok" att kalla henne "äcklig", att hon borde skämmas osv att hänga ut en individ. Helt utan förbehåll spreds hatet. Varför? För att hon inte passade in i EN norm. Det är viktigt att påpeka EN norm. Det finns flera i samhället. Det läskiga är att om vissa skriker tillräckligt högt så syns inga andra.

Hat och rädsla mot det som är utanför EN norm har vi sett förr. Det har skapat världskrig. Hata inte.  

Återhämtning

Den senaste tiden har jag bitvis känt mig lite sliten. När jag fått träningsvärk så har den suttit i läääänge! Sjukt länge. Det har dock kommit när jag tränat för mig lite ovana pass, så som mycket kvalitet eller styrka. Jag har inte tränat så särskilt mycket mer under 2012, men jag har tränat mer kvalitet. Därför hade jag tänkt mig en lugnare vecka nu (Amnestymöte hela helgen så långpass är ändå svårt att få till).

...och ibland är det ju tanken som räknas! Efter gårdagens långa och snabba pass (som jag är skitnöjd med) känner jag inget! En lugn jogg idag och benen var pigga och fräscha, helt utan träningsvärk! Igår em kände jag liiite i vaderna, men idag inget! Vad beror sånt här på egentligen? Varför är det ibland så svårt att återhämta sig och ibland tar det blott timmar? Mat och vila lika.

Jag grät inte!

Kl: 9:50 kutade jag iväg till samlingsplatsen 2,5km längre bort för att träffa NocOut för ett långpass kl: 10:00. Kom dit i tid med andan i halsen efter att ha inlett med 4:20-tempo. Perfekt uppvärmning med andra ord. Två andra ville köra lite snabbare, så vi satte iväg. 4:55-tempo kom vi överrens om, antagligen därför som vi inledde med sub 4:40-fart antar jag. Efter två timmar hade jag fått ihop 25km i snittfarten 4:47 och var då lämpligt nog hemma. Vi höll bra fart hela passet, jag kom hem fräsch, jag var bitvis svag men bitvis jäkligt stark under passet bra psykiskt att känna att det kan bli lätt igen under ett pass. Sååå skönt inför Rotterdam, kanske ska det gå ändå med sub 3:30??

Och, jag grät inte ;-) 

Intervaller...

Jag missade passet med klubben förra veckan (Eskil Erlandsson var ju i stan! f'låt på (Vikbo)landet), därför hade jag sett fram emot dagens pass lite extra. Jag såg fram emot det mycket hela dagen. Fram till ungefär 19.25 (tänkte springa dit 19.30). Då ville jag inte gå längre. Sprang dit på tunga ben i 5:40-fart och bedömde mina chanser att komma upp i farter snabbare än 5:35 som otroligt små. Önskade att jag tagit med en skämskudde. Ville vända.

...sedan sprang jag sex 1000m intervaller (och en 400m som bonus) med snittfarten 3:52. Hoppsan. Första intervallen kändes lätt, men fem till kändes oändligt långt borta. Sedan sa det poff! och alla sex var klara. Tiden flyger fram när man har kul :-) 

Kan även ha lovat att hänga med klubbens snabbisar på 24km i helgen... Snabbt långpass för mig är under 5min/km, snabbt långpass för dem är 4:20-tempo. Jag tänker börja gråta och tvinga dem att sakta ned om det går för fort :-D

Mitt första...

...skavsår från sportbh fick jag idag. Jäkligt oskönt, svider som eld. Märkligt för detta är en gammal bh som jag haft lääänge och på mååånga långa lopp - HELT utan skav. I veckan så har jag dock fått tendens till skav, därför bytte jag från rosa till turkos (samma modell) till dagens långpass, men färgen var icke problemet! Undrar hur jag ska lösa detta?? Har de blivit utslítna? Tur att jag av misstag råkade köpa en ny BH i veckan (de hade kamouflerats bland trosorna som var det jag trodde att jag köpte) får hoppats på bättre tur där.

Idag blev det (äntligen!) ett långpass! Dagen började med små hårda snökorn och jämnmulet, men lagom till då jag gav mig iväg till Bjärka Säby sken solen och jag hade klätt mig alldeles för varmt. Tyvärr gick det trots den vackra omgivningen i eklandskapet och trots sällis av ett helt gäng vackra hjortar rätt så segt. Ett sådant där pass när det är lite för skönt att gå istället för springa. Tråkigt.

Eftersom farten  var så pissig så tvingade jag mig till en fartökning på 4km i marafart (4:57) mot slutet när jag letat mig ut ur terrängen och ut på gångvägar. Riktigt jobbigt. Visst jag hade sprungit 28km redan och visst i terräng, men det hade gått långsamt och nu var det knappt att jag pallade 4km i denna fart. Hur ska jag fixa 42km i denna fart om typ en månad? :-(

Biggest looser nästa!

Som jag skrev om nyligen så gjorde Max illa sig i en färist. Sedan dess har han varit ohalt, pigg och glad men inte velat hoppa upp i säng och soffa (eller, jo, det har han velat. Han har suttit nedanför och gnällt (japp även mitt i natten) samt sett ledsen ut). När han i lördags plötsligt började halta på frambenet så beslöt vi oss för att gå till veterinären. Väl där så bände, kände och klämde hon på hela Max. Han bet ihop, stirrade rakt fram och låtsades vara någon annanstans. Hade han ont så visade han det inte med en min. Eftersom han har hjärtfel (och eftersom det är svindyrt kan jag tänka) så är det inte aktuellt att röntga ännu. Han fick antiinflammatorisk samt ordinerad vila i 10 dagar (och vi blev 1700kr fattigare...). 

Men. Dessutom blev han vägd: 36 pannor. 36!!! Vi som brukar referera till honom som 30kg kärlek! Han har alltså lagt på sig 6kg och jag tror att veterinären gick så långt att hon kallade honom TJOCK! Tjock!? Min Max? Max den ultralöpande hunden är alltså en tjockis!? Humor. När hände det liksom? 

Nu är det biggest looser som gäller här hemma. Att banta hund ser jag som en smal sak (ha, ha) minusarbete för mig (hälla upp mindre mat) om ingen skillnad för Max. Han går ändå alltid och lägger sig hungrig :-)

Max på Borgafjäll, 30pannor.

 Max i Peking, smärt.

Max 30kg kärlek - när det fortfarande stämde...

Fast hur ska man kunna motstå den lilla nosen när man ändå tänker slänga sina pizzakanter??

Februari 2012

Trots att februari är längre än vanligt i år (varför, VARFÖR kan man inte få en extra skottårsdag i juli istället?) är den nu till ända och mars kan vi väl ändå räkna som en vårmånad (om än oberäknelig och svekfull)? Om inget annat så har februaris sista dagar bjudit på härligt förvårväder med sol och ljumma vindar. 

Och jag kan nog tyvärr inte skylla på att februari (skottår till trots) enbart har 29 dagar när jag skralt summerar ihop 187,4 löpta km denna månad (jag vill ha MINST 200km/månad). Jag skyller lite på en höft som bråkat lite som gjort att jag skippat och dragit ned på lite pass. Men annars så får det väl konstateras vara lathet och dålig karaktär. 

DOCK vill jag framhålla att mitt snitttempo denna månad ligger på 5,09km/min. Snabbaste månaden förra året var 5,15 och fler månader låg kring 5,30 i snitt, så för mig är 5,09 snabbt! Flera pass (intervallpass) har bockats av i sub 4! Hävdas kan att jag inte dragit iväg på några riktiga långpass (27km som längst), men whatever, både fart OCH långt kan vara ett recept på skador, nu blev det fart denna månad :-)

På februaris sista dag vill jag även ge dig ett tipsa dig om min gymnasiekompis Sofia. Jag minns Fia som en tjej som alla tyckte om och som en tjej som typ jämt var glad. En sprallig tjej i ordets sanna bemärkelse och en tjej som var duktig både i läsämnen och i idrott. Hon brukade ofta hitta på något kul och bjöd alltid in alla att vara med. Sofia var (och är) en tjej med många vänner och man kunde lätt förstå varför. Jag och Fia har haft sparsamt med kontakt efter gymnasiet men nu har hon börjat blogga och det ska bli kul att följa henne mer! På Fias blogg kan du finna kraft i hennes glädje och styrka och följa hennes liv. År 2005 när Fia var 24år gammal fick hon diagnosen ALS. ALS är den sjukdom som nyhetsankaret Ulla-Karin Lindquist gick bort i samt samma sjukdom som forskaren Stephen Hawking lider av. Mer om ALS kan du lösa om hos Fia som kan mycket mer, men det är en obotlig neurodegenerativ sjukdom som ofta har ett ganska kort förlopp. Fia tänker såklart bekämpa ALS:en och jag tror att hon med sin blogg vill sprida lite kunskap om vad det innebär att leva med ALS. Jag tycker att Fia är jättemodig som vågar dela med sig av sitt liv och det som hon upplever. Läs du med och få lite styrka, inspiration och perspektiv på livet! Du hittar Fia HÄR!

Trainingday!

Laddning... (bananas are for monkeys?)

Snabba och roliga NocOut har anordnat en "trainingday" imorgon på FeelGood i Linköping. Flera duktiga fartdårar i klubben är även instruktörer så därför får vi medlemmar träna en hel dag gratis! Givetvis kunde jag inte gå med på det. Jag kommer att betala dyrt i svett (och kanske troligtvis tårar). Nu väntar:

Spinn
BodyPump
StepUp
Ultimate Functional Strength
Yoga

På morgonen ska jag bara springa en stund med Max. Såklart.

p.s. 1000-tack för alla lycko/grattisönskningar här och på FB, det bra med att lägga ut info på flera ställen är att man blir dubbelt hyllad :-)

Gonna get MÄÄÄRID! :-)

Jag kanske har låtit aningens arg i mina förra inlägg. Men jag blir arg över dumhet, lathet och elakhet. Över snålhet, orättvisor och själviskhet och över att andra tar sig rätt över enskilda.

Men för min egen del och i mitt liv så skiner solen. Idag bokstavligen (då jag flexskolkade en timme för att kunna springa i en härlig sol i ett vårlikt eklandskap) men även på andra plan. Jag och Peter har varit ett par i över tolv år. Vi träffades på skolavslutningen (ja, så länge sedan) den 5 juni 1999 (dvs tom förra seklet ÅRTUSENDET). Nu tänkte vi gifta oss! 

Det känns både stort och fint men också alldeles självklart. Jag kan inte se mitt liv framöver utan Peter!

Alla hjärtans dag är en dag vi inte brukar fira så särskilt, vi tycker om varandra varje dag, inte bara den 14 februari, men å andra sidan bör man i livet ta varje tillfälle att fira :-) Jag tror att vi från och med nu kommer att fira mer :-) Men för i år köpte jag en ask med 40 olika sorters Jelly Belly Beans till Peter. 

Jag var trött och förkyld denna hjärtedag och föreslog något enkelt till middag, typ Raggmunk. Peter hade andra tankar. Han föreslog hämtmat och Amarone. Jag påpekade käckt att vi hade en rödvinsslatt kvar sedan helgen. Peter svepte sitt glas i ett nafs men rörde knappt maten. Jag babblade på som vanligt. 

Sedan fick Peter gelégodis (iof i 40! olika smaker) medan han erbjöd mig ett "för evigt". Ibland är vi inte på samma plan :-) och vi är ganska olika. Men vi hör ändå samman. 

  

Han är min hummer helt enkelt :-)

Å grädde på moset, lök på laxen:

"Den svenska vapenexporten skenar. Sverige har aldrig tidigare sålt så mycket vapen. Räknat per person säljer svenskar mest vapen i världen. (WTF!!?)

Bland de största köparna förra året finns Thailand, Saudiarabien, Indien, Pakistan och Förenade Arabemiraten, länder som är inblandade i krig, kränker mänskliga rättigheter eller är diktaturer.

Trots riksdagens beslut förra året om att skärpa vapenexporten till diktaturer ökar den istället dramatiskt. Detta måste nu få ett slut."

Skriv på Svenska Freds misstroende förklaring (och skönt att iaf någon försöker göra världen lite bättre)

http://www.svenskafreds.se/upprop/node/5 

WTF!?!

Ja, ursäkta franskan, men ibland blir jag så jävla förbannad!!

SJ ska sluta köra sträckan Göteborg-Malmö. "Och?", tänker kanske du, det gjorde jag (eller snarare, "skiter väl jag i, jag bor inte där"). Men nu ska vi backa bandet. För nästan 20 år sedan tjatade SJ till sig en viss tunnel genom en viss Hallandsås.  Projektet skulle spara drygt 10min på... tada - sträckan Göteborg-Malmö (på 2tim 33min)! Att tio minuter var värt de estimerade kostanderna diskuterades men att hela bygget är ett enormt fiasko med förstört grundvatten, förlamade kor och förgiftade arbetare är en (jävligt allvarlig) dimension. Att skitbygget dessutom kostat dig och mig LÅNGT över vad som estimerades - 10 miljarder - får mig redigt förbannad. Att Bajs-SJ nu har mage att inte tycka att sträckan är lönsam gör mig mållös. Östersundståg, som tar över sträckan, åker med långsamma tåg som tar (utan tunnel) 3tim 9min. Trots åsen (med vilken resan tar 2:57) så kommer det alltså att ta dig längre tid att åka sträckan än innan! DESSUTOM längre tid än att åka bil. W T F ! ? !

Om jag inte lyckats göra dig tillräckligt upprörd och ledsen så tag då gärna en titt på denna film om "Peak oil" så lovar jag att du kommer att bli jävligt deppig (igen, ursäkta franskan). Om man funderat på att skaffa barn så är det bara att tänka om, allt är ändå kört och åt helvette och irreversibelt! Vad håller vi på  med i världen???

Att jag sedan bakade "bröllopsfikamuffins" till jobbet som blev helt misslyckade samt fortfarande har svår träningsvärk sedan i söndags (i SÖNDAGS!) är liksom droppen som får mig att vilja dra täcket över huvudet och ta ned skylten.