Påskhälsningar från hängmattan

April, solsken, dusch ute, 2mil skogsvägslöpning, vårbrasa, smågodis och häng ihängmattan...

Kan jag inte göra det bra så får det va?

Skäms lite men jag har inte riktigt (eller inte alls...) lyckats få till mina kvalitetspass denna vår. Inledningsvis (typ februari) var det ett medvetet val för att inte stressa igång kroppen efter ledighet och halvt/om/halvt-vila. Sedan blev det förkylning osv. Nu har jag egentligen ingen annan ursäkt än att jag inte känner mig riktigt i form. Det tar emot att ta i och öka farten. Inte så konstigt, practice makes perfect, och jag tränar inte fart, alltså blir jag inte bättre på det.

 

Men så läser jag på olika bloggar om kvalitetspass som mina bloggkompisar gör just nu. Av olika anledningar har vissa av dem inte heller riktigt hittat formen just nu och deras kvalitetspass går i betydligt långsammare takt än vad de brukar prestera. Jag kommer på mig själv med att undra varför de springer intervaller när de inte lyckas prestera en högre fart. Inser att det är ett riktigt konstigt tankesätt, men inser även att det är detta (och ett uns lathet) som gör att jag inte tar tag i kvalitetspassen. Varför springa fort om jag ändå inte lyckas springa fort? Missförstå mig rätt, jag behöver inte springa på PB varje kvalitetspass, men då tex mina 1000m intervaller brukar gå i typ 3:50-tempo så skulle det kännas som ett bortkastat pass att köra 1000-ingar i 4:XX-tempo. Då kan jag lika gärna lalla runt i skogen istället. Det är mysigt och så slipper jag 1) springa livet ur mig och 2) ändå bli grymt besviken för att jag sprang livet ur mig långsamt.

 

Men nu får ni hjälpa mig här, hur ska jag kunna få upp farten om jag inte tränar upp den? Hjälp mig komma ur denna tankefälla!

 

P.s. Inser att jag typ har samma inställning till tävling. Utan PB-chans har jag inte någon lust att tävla...

Silly season

Just draftade till stall Karin:

Nike Free Flyknit 3.0.

Röda (aka: snabba).

<3

Europas skam

9,3 miljoner människor (dvs lika många som i hela Sverige) i Syrien är i akut behov av humanitär hjälp; mat för dagen, skydd för kyla, rent vatten. Fyra miljoner syrier är internflyktingar i sitt eget land och 2,5 miljoner har flytt utanför landets gränser. Av dessa har så pass många tagit sig till inkringliggande länder så att i Jordanien består landets fjärde största stad av ett flyktingläger. 75 procent av flyktingarna är kvinnor och barn.

Till EU har blott ca 50-60 000 människor lyckats ta sig (!). Många av de som når gränserna med osäkra båtar över medlehavet förvägras dessutom sin internationellt erkända rätt att söka asyl. I oktober dog minst 650 människor som försökte korsa medelhavet med båt. Andra spärras in i väntan på beslut.

Idag finns inget lagligt sätt att ta sig in i EU för att söka asyl. För att komma in i EU måste du ha ett visum och inget EU-land utfördar visum för att kunna ansöka om asyl. Asyl kan endast sökas på plats, inte via ambassad. För att få söka skydd måste man alltså först illegalt ta sig hit, ofta med livsfarliga medel via skurkaktiga smugglare eller i livsfarliga farkoster. Och långt ifrån alla som tar sig till Europa ges rätten att stanna trots den horribla situationen i Syrien. Sverige har fattat ett beslut om att ge flyktingar från Syrien permenenta uppehållstillstånd. Situationen i Syrien är livsfarlig och inhuman och Sverige handlar därför inte enbart i enlighet med svenska och internationell rätt utan i enlighet med vad som kan anses mänskligt.

Det är en skam för Europa att vi som har så mycket inte kan tänka oss att dela med de som har förlorat allt utom sina liv. Det är även en skam att vi ser flyktingar, de i nöd, som problemet.

Läs gärna mer HÄR!

Running Chicago

Efter en sömnlös flygplansnatt sitter jag nu på Schiphol, TRÖTT. Aviicis "Wake me up" spelades när jag landade vilket på ett sätt kändes passande men tyvärr har jag ännu inte sovit.

I Chicago har jag faktiskt både hunnit med årsmöte, mingel med härliga Annestyfolk från USA, Norge, Mexico, Kanada mm, sprungit långa morgonjoggar längs lake Michigan samt shoppat och turistat bland imponerande skyskrapor. Men en bild säger mer än 1000 ord va?! Vi kör på det!

 

 

Edward Snowden liksom!! Just for us på direkt länk från godknowswhere (aka Ryssland?) #coolt. Han pratade bland annat om vikten av Amnesty samt det stöd han fått.

Morgonjogg längs stranden när solen just gått upp <3 p="">

#turist #skysrapor #Willistower

Chicago och mänskliga rättigheter

Jag besöker Amnesty USA och deras årsmöte. Över 1000människor samlas i Chicago - flest amerikaner och medlemmar i AIUSA men även en hel del internationella gäster. Årsmötet har temat "Bringing rights home" och Amnesty USA startar nu en nationell kampanj mot Gun violence. Vi får bland annat höra att 32 mord med skjutvapen sker i USA varje dag. Varje dag. Vi får även berättat om den polischef i Chicago som under 70-80-90-talet torterade mörkhyade i USA (elchocker mot könsorgan, kvävning med plastpåsar, skenavrättningar) och att detta erkänts, men att ingen ännu fått stå till rätta för detta.

Jag lyssnar även på föredrag om situationen i Centralafrikanska republiken och i Syrien. Amnestys utredare berättar bland annat att samtliga av CARs 4,6miljoner invånare är drabbade av krisen där, att stor del av våldet riktas mot civilbefolkningen samt att antalet barnsoldater fördubblats och att de nu uppskattas till 6000. Många svälter. Det är horribla siffror. Situationen är bortom allvarlig.

I Syrien finns nu 4 miljoner internflyktingar och 2,5 flyktingar har flytt landet. De flesta flyr till angränsande länder och därför är Jordaniens fjärde största stad just nu ett flyktingläger. 75% av flyktingarna är kvinnor och barn. Av alla flyktingar har Europa tagit emot ca 20 000. Flyktingar som försöker ta sig in i Europa stoppas och i strid med internationell lag hindras de från att söka skydd. Detta är horribla siffror.

Men det är inte siffror. Det är människor. Det är mammor och pappor, små barn. Det är splittrade familjer, föräldralösa, skadade, rädda, hungriga. Det är par som aldrig aldrig mer får ses, någons förlorade barndom. Det är våldtäkt, brist på sjukvård, vatten, mänskliga rättigheter - brist på medmänsklighet, brist på viljan att hjälpa, brist på möjligheten att få sina rättigheter tillgodosedda. Vi som har så mycket, hur kan vi tveka att ställa upp för de som saknar allt? Hur kan vi hindra dem att få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda? 

Jag är stolt att tillhöra en global människorättsorganisation som arbetar med dessa frågor, tillsammans är vi starka och kan få till förändring. Men varje förlorad sekund är forlorare liv och ofantligt lidande.

Director för AIUSA inleder mötet.

Vad har jag glömt?

Jag ska till Chicago och Amnesty USAs årsmöte (jättekul!). Packar kvällen innan. Är bara borta fem dag men packar ned två klänningar, andra ombyten, nessecär, två ombyten löparkläder, två par skor, två böcker, dator + annat. När jag är klar är halva väskan av modell handbagage full. Panik, hur gick det till? Vad har jag glömt??

Nu får det vara nog!

Nej hörrni, nu känner jag att det får vara nog! Springa flera mil i skogen per vecka, vad är vitsen med det? En fot framför den andra på otaliga stigar och skogsvägar har det blivit, men nu räcker det väl? Jag har sprungit klart. Jag lägger av. Gud va skönt!

Finns det inte så många roliga tjejer?

Jag blir så trött. TV fullkomligt svämmar över av manliga humorduos som gör allt från att ta kort, resa runt eller bara vara i största allmänhet. Det har typ blivit så inne att man tror att det är så TV ska se ut. Emma Knyckare skrev en strålande krönika om detta fenomen som ni gärna kan läsa här. Hon analyserar bland annat att när det väl syns roliga kvinnor i rutan så bedöms de efter en helt annan måttstock. Mäns "gemytliga stämning" blir till "fånigt fnitter" om det är kvinnliga utförare. 

Sedan valde även debatt att ta upp det i ett riktigt lågvattenmärke till debatt. Av okänd anledning fick Erik Hörstadius (journalist) debattera. Han tar då ickeargumentet: "Jag älskar roliga tjejer och vill gärna att de ska ta större plats men problemet är att det inte finns så många kvinnliga humorduos. Så enkelt är det." Jaså Erik. Är det så enkelt? Två snabba frågor på det: 1) har du letat? 2) har du funderat på vad det kan bero på att du inte kan hitta några? (Eller tycker du helt enkelt att kvinnor inte är roliga/förtjänar inte plats i rutan?). En annan (manlig...) komiker försöker rädda situationen med att det nog ligger i mäns gener att försöka vara roliga för att få kvinnors uppmärksamhet. Till exempel, analyserar han skapt *ironi* har många hanfåglar vackra fjädrar och utför roliga danser för att få honfåglarnas uppmärksamhet. Och lejonet har sin man och så vidare.

Skjut. mig.

Har vi inte kommit längre?

Träna med förkylning?

Denna ständiga 10 000 kr fråga - när, var, hur, kan/får/bör man träna med/efter en förkylning? Att träna med en infektion i kroppen tror jag få anser vara en bra idé, men frågan är väl när den antingen inte är så särskilt allvarlig eller när den gått över? Jag läser ofta på Jogg.se om de som blir förkylda, vilar en dag och sedan kan köra på som vanligt. Jag fattar inte hur det är möjligt. Inte om det är bra, utan hur det är möjligt. Jag är förkyld nu och har så varit halva veckan och jag kan säga att jag knappt orkar cykla till jobbet (1,7 km) och när jag går uppför en backe med Max så känns det som att huvudet ska sprängas! Hur kan då andra vila en dag och sedan är allt hunky dory? Visst kan förkylning vara olika "svåra" men jag tycker att det för mig alltid är ett par dagar när jag är helt knäckt med hosta, huvudvärk och en förlamande trötthet...

Mitt mål om MINST 5mil/vecka kommer således inte att nås denna vecka. Ej heller två styrkepass/vecka. Styrka är ju inte lika slitit (för luftrör mm) men jag orkar faktiskt inte göra det idag heller. Och det tycker jag inte gör nåt alls. Ibland måste man bara ta det piano! Men, en lugn promenad med Max och Peter i solen, DET fixar jag! Sticker ut nu - hejja våren!

P.s. Övertygade jag dig inte om att det heter Chokladboll, och att kalla det annat är allt från aningslöst till direkt kränkande? Kolla då på Raskortet på SVT : Där jämför de istället med ordet "hora" och då blir användningen av N-ordet än mer absurt.. Det skulle då låta såhär: "Men vadå, tar du illa upp för att jag kallar dig för hora? Jag menar inget illa med det. För mig är hora ett ord på världens äldsta yrke bara, varför blir du stött för det? Det måste ha med din snuskiga fantasi att göra. För mig är det ingen skillnad på det och  t.ex. flygvärdinna." 

Absurt? Absolut.

We call it winerbröd

Vad är det som är så provocerande med ordet chokladboll? Vari ligger oviljan att använda detta ord? Varför måste vissa hävda sin "rätt" att kalla chokladboll för "negerboll"? 

Ordet "neger" är på grund av sin historia starkt förknippat med slaveri, förtryck och brist på respekt för människors lika värde. Det har använts - och används idag - nedsättande. Till skillnad från (för att föregripa dessa "argument") ord som t.ex. "Finska pinnar" och/eller "fransyska"? För att de orden är neutrala.

Att hävda att ”det har vi alltid sagt” håller givetvis inte. Värderingar & språk förändras med tiden. Under 1900-talets första hälft var det fortfarande kutym att kalla personer med en utvecklingsstörning för "idioter" och "sinnesslöa". Det anses djupt kränkande idag, "idiot" används som nedsättande skällsord och ingen hävdar sin rätt att säga så. 

Vissa säger att det är mörkhyade personer själva som använder ordet. Men givetvis spelar avsändaren roll. Min man brukar ibland kalla mig för "gumman". Det är kärleksfullt och jag tycker om när han gör det. Om en manlig kollega däremot skulle kalla mig för "gumman" skulle jag anse det djupt nedsättande och kränkande; och det alldeles oavsett i vilken avsikt denne kollega sa det.

Och så har vi dem som med en dåres envishet menar att "men JAG menar inget illa, när jag säger så". Och då undrar jag, vad är det som gör att de måste hävda sin "rätt" att säga så även om det kränker andra? Varför anser dessa personer att det är viktigare vad de menar än hur det tas emot av de som får kränkande ord kastade i ansiktet? Om man inte menar något illa varför i h-vette är det då så svårt att kalla en boll av choklad för en chokladboll?

Varför är det så viktigt att få kalla en liten boll av choklad för "negerboll"? Varför har det gått någon form av korståg i denna sötsak? Och vad är egentligen viktigast; att använda ordet negerboll/neger eller att undvika att kränka en annan människa?

Jag tycker att det valet är lätt. Jag kan inte förstå att inte alla tycker att det valet är (galet!) lätt.

Unna dig själv...

Jag kan faktiskt bli i det närmaste religiös när jag tänker på morgonjogg. Vissa av er känner kanske att detta låter superpräktigt och slutar läsa nu, för er som ids fortsätta läsa vill jag förklara varför. Att ge sig ut på morgonen, nästan innan världen har vaknat har en särskild känsla...

Jag har nyss vaknat. Bara klätt på mig och gett mig iväg. Luften är ny och "oandad", inget damm eller avgaser. Jag börjar springa. Vaknar så sakta till. Kanske håller solen på att gå upp och ljuset är blekt rosa, kanske är det fortfarande mörkt förutom bleka morgonstjärnor. Det är färre bilar än vanligt och nästan inget folk ute. Förutom på vintern så sjunger fåglarna som mest intensivt på morgonen och om vår/sommar/höst glänser ofta daggen i gräset. Kanske ligger dimma som dansande älvor på åkrar och ängar. På vintern glimmar det ofta av frost, ibland nästan likt diamanter och snön knarrar extra under fötterna. 

Kanske tycker du att det jag skrivit mest är en hyllning till morgonen generellt? På ett sätt är det så. Men jag är morgontrött och "upplever" sällan morgonen. Det är att kämpa sig upp för att sedan försöka få morgonen undanstökad så snart som. Men under morgonjoggen, då hinner jag riktigt UPPLEVA morgonen, stanna i nuet, få en stund för mig själv innan dagen har vaknat. Jag hinner med det jag vill göra förutom jobbet den dagen och kommer hem uppiggad, nyvaken, nöjd, och ändå är det inte ens frukost ännu! Och vid frukosten smakar kaffet bättre och brödet mer. Kvällen innan morgonjoggen kan det nästan kännas som att jag ska få en present. På morgonen ska jag få stjäla lite fritid, lite tid i naturen för mig själv och detta redan innan jobbet!  

Jag kommer ut från husen, bort från bebyggelse och in bland träden. Dagen har knappt börjat och ändå gör jag redan något jag älskar och jag får en stund för mig och en stund ute, får en stunds stillhet mitt i rörelsen. Andetag, steg, vinden mot kinden och en värld som vaknar. En ny dag, en chans att vila i den nya dagen. Vilken present! Något jag unnar mig. Något du kan unna dig.

Skräckvägen

Idag tog jag mig till supersöta byn Bjäsäter för att springa en runda i skogarna runt ikring. Beväpnad med en karta och en bra ljudbok tog jag mig på små grusvägar runt i vackra skogar kring byn. Jag sprang förbi små torp, gölar och genom täta skogar. Jag kände helt klar att jag har hittat ett nytt favoritställe att springa på!!! Eller iaf tills jag kom förbi denna skylt:  

 

Behöver jag berätta att jag inte valde den vägen? Sprang även förbi denna väg som jag ser det lite oklart vad den innebär:

 

Men den lät helt klart mer lockande än den första. Är mycket nöjd med att ha hittat ett nytt favoritställe att springa på, det är det en lycka i :-) Idag 2,5mil lycka i skogen.

#fail

Åh, jag som var så pepp och så positivt inställd kring detta med mina mål, så får jag en fail på första försöket!!! Inte bra. Löpningen har jag fixat, stretchingen likaså, men två styrkepass/vecka är liksom helt omöjligt att uppnå denna vecka när klockan strax är 20:00 på lördag och jag sitter på ett tåg. Attans. Visserligen har jag i tränade minuter tränat mer styrka än jag tänkt, men ändå.

Jag får skylla på att min arbetsvecka, främst med mitt jobb, men även med mitt förtroendeuppdrag, har varit helt galen. På fredag em (hade tänkt jobba halvdag pga mkt övertid, men kom iväg först efter 17) drog jag på mig skorna och tog med mig Max på en snabb mil. Det var som att jag försökte springa ifrån allt och tempot blev rätt högt trots att jag var helt slut. Superskönt och jag kunde lämna arbetsveckan bakom mig vilket jag inte hade fixat på gymmet. Känns som en bra prioritering.

Att prioritera kan ibland annars vara svårt trots att jag väl vet vad i livet jag mår bra av. För mig är detta något jag ofta måste fundera kring för att inte gå vilse i livet. Och även om man inte alltid kan göra de val man vill så finns det ofta något man kan göra för att hitta sig själv, lyckan och närvaron i nuet. Jag testar just nu en app som ger en små utmaningar för att träna upp sin lycka. "Happines is (like) a muscle, it gets stronger with exercise". Första uppgiften var att ta ögonkontakt med och le mot tre främlingar samt att tyst önska dem lycka. Jag utmanar dig att testa och se vad som händer (med dig själv och med andra!). #happines :-)

Är din attityd ett funktionshinder?

Jag är på ett möte om kollektivtrafik och det är fikadax! Jag står vid mackorna och pratar med två mötesdeltagare. Vi pratar om kollektivtrafiken på landsbygden, kommunernas och landstingets ansvar och de problem som finns att lösa. En annan mötesdeltagare ska ta en macka och kommer fram till oss. Då kommer samtalet plötsligt att handla om något annat! Det låter ungefär såhär:

Person 1: Man måste verkligen tänka på hur man placerar mackorna.

Person 2: Ja man måste ju se till att alla når. 

Person 1: Men visst har man satt ett mål inom Europa att nå full tillgänglighet? Var det till 2020?

Person 2: Mmm, så kanske det var. Alla har ju rätt att vara med.

Jag vill sjunka genom jorden för att jag skäms så över den vändning samtalet tagit! Personen som kom fram till oss (en deltagare på mötet) sitter i rullstol. Det enda mina möteskollegor har att säga till personen handlar alltså om det faktum att personen sitter i rullstol. Samtalet som strax innan (och direkt efter) hade handlat om landsbygdstrafik (dvs det aktuella ämnet, det som vi alla var där för att prata om) handlar nu om hur man ska placera smörgåsar så att alla når.

Jag säger inte att det är oviktigt att placera fikat så att alla når (jag ser det som självklart) men hur tröttsamt måste det inte vara att det enda som folk ser och det första samtalsämne som kommer upp är just det faktum att du inte kan gå. Att det som du är intresserad av, det som du kom dit för att diskutera, det pratar folk inte med dig om. De pratar om hur viktigt det är att du måste få vara med trots ditt funktionshinder och om att man fattat viktiga beslut för att tillse detta. Tydligen utan att fatta att man genom att göra just detta stänger dig ute. Varför fastnar vi så ofta med att se ett funktionshinder? Varför är det så svårt att se personen - individen - bakom? Hur kan man anta att funktionshindret är det enda som man kan prata med personen om? Att VARA inkluderande innebär inte att berätta att det är ok att någon är med, att vara inkluderande innebär att personen kan delta i mötet på samma villkor som alla andra, att personens röst, kompetens och synpunkter räknas. Att prata MED istället för OM eller FÖR någon är en rättighetsfråga. 

Kloka Hanna Gerdes har skrivit om detta här, om hur personer med funktionshinder förminskas till att bli sitt funktionshinder, ett "omsorgsobjekt". Många gånger sitter inte funktionshindret i oförmågan att gå utan i omvärldens oförmåga att se bortom rullstolen. Är det så att din attityd kan vara ett funktionshinder? I så fall är det tur att just det funktionshindret går att arbeta bort, för det hindrar både andra och dig själv.

Kvotering?

När jag ändå är inne på detta med jämställdhet... Vad tycker vi egentligen om kvotering? Först och främst tänkte jag att vi ska reda ut vad det egentligen är.

Positiv särbehandling (tillåten enligt lag i Sverige) innebär att när allt annat är lika - när Anna och Pelle har lika betyg, meriter och kompetens - då ska vi välja det underrepresenterade könet.

Kvotering är när man beslutar sig för att en viss andel i en styrelse eller ledningsgrupp ska betå av det underrepresenterade könet. Men nu händer nåt konstigt. Då drar plötsligt alla slutsatsen att vi inte längre väljer mellan Anna och Pelle utan även mellan Lars. Lars har dubbel examen och har varit hög chef i 100 år och är alltså mycket mer kompetent än både Anna och Pelle tillsammans. Men ändå måste man med kvotering välja Anna. Då undrar jag - var fan kom Lars ifrån??

När kvotering diskuteras dras alltid exemplet med den ytterst kompetente mannen och den knappt lågstadiekompetenta kvinnan upp. Varför ska de stackar bolagsstyrelserna behöva välja en inkompetent person när de kan välja Lars?

Då ska jag berätta en sak. Kvotering förekommer redan i Sverige. De flesta bolagsstyrelser och valberedningar ser nämligen ut såhär:

 

I deras nätverk (dvs där de letar efter lämpliga och kompetenta kandidater) ser alla ut såhär (alltså som Lars):

 

Det är därför dinosaurier som Jens Spendrup menar att det inte finns några tillräckligt många kompetenta kvinnor att välja in i deras bolagsstyrelser osv. Nu ska jag avslöja för er: Det är för att han inte känner några. De ser nämligen inte ut som Lars. ERGO har män kvoterat in andra män i evigheter! Men tjejer har högre betyg än pojkar och att fler kvinnor än män väljer att skaffa sig en högre utbildning. Det finns dessutom massor av forskning som har visat att styrelser/ledning med kvinnor har bättre avkastning, större kundkrets, bättre på riskhantering osv. Trots det finns det fler ledamöter i styrelser som heter Göran och fler VD:ar som heter Johan än det finns kvinnor på dessa positioner. Fler enbart som heter Göran än kvinnor trots att forskning visar på fördelar med könsblandade styrelser. Varför fattar Spendrup och co inte fördelarna och rättar till detta utan kvotering (aka marknaden löser problemet)? Eller finns det något sorts kakmonster som käkar upp alla kompetenta kvinnor innan det når den berömda "marknaden"? Eller är det så att män inte ser kompetens om de inte ser ut som Lars? Det känns ju även då extra beklämmande att när någon beslutar sig för "nä, nu ska namnet "Anna" upp på topp tio vanligaste namnet i en bolagsstyrelse" ja då står det någon Åsa Erlandsson där och öser bajs över henne för att hon inte är hemma mer med sina barn. Och jag frågar mig hur många fler timmar alla Anna inte har spenderat med sina barn om vi jämför med Göran (som har fullt upp med att sitta i styrelser) eller Johan (som är VD i Görans bolag)? Och ändå så är det Anna som får ovett om hon behagar lämna huset. På riktigt liksom? Är det rimligt?

Så nu till 10 000 kr frågan, vad är min poäng? Är det:

1. Inför kvotering, skippa Lars och ge Anna en chans.
2. Sluta kvotera. Upphör med manskvoteringen och öppna ögonen och se att där finns inte bara Anna, Lars och Pelle utan även Margareta som har examen från Harvard, Yale och Uppsala, som doktorerat 15 gånger och som varit chef redan åt Jesus. Aka det finns massa kompetens att välja mellan som inte heter Göran, Lars eller Johan.
3. Fel låt vann, hur fan kunde ni inte rösta på Linda Bengtzing?

Vem bör ta sig i röven?

Linda Bengtzing har fått kritik för att hon lämnar sin tio veckor gamla son hemma (med sin pappa) medan hon jobbar i samband med melodifestivalen (i fem dagar). Linda Bengtzing berättar att hennes son har det mycket bra med sin pappa och att de som tycker att hon gör fel som väljer att jobba i fem dagar kan "ta sig i röven". Detta får Åsa Erlandsson på Aftonbladet att gå i taket. Hon tycker att Bengtzing och alla andra arbetande föräldrar (för hon skriver inom parentes i slutet av sin artikel att hon avser föräldrar, hon lyckas dock otroligt nog inte exemplifiera med en enda arbetande pappa...) kan ta sig i röven. Småbarnstiden kommer inte igen och de kommer att ångra sig på sin dödsbädd. Hon drar samtidigt upp andra "stålmammor" som Charlotte Perelli och Petra Mede. Hon menar alltså (i parentes) att kritiken gäller samtliga arbetande föräldrar men tar bara exempel på arbetande MAMMOR. Är detta för att det saknas exempel på arbetande män? Knappast. Bara i den bransch hon kritiserar finns massvis av exempel (Frida Boisen tar exemplet Martin Stenmark) men det är ju aldrig arbetande pappor kritiseras så troligtvis går detta Åsa mfl obemärkt förbi. Hur många spaltmeter har det inte skrivits om Petra, Charlotte och Linda för att de arbetar och har små barn? Jag blir bara så jävla trött. Har vi inte kommit längre? Hur många kritiska artiklar har vi sett om t.ex. Martin, Jordbruksminister Eskil Erlandsson eller Zlatan som arbetat trots små (nyfödda) barn?

Och inte bara det att det öppet kastas skit på (arbetande)kvinnor i media, inte alls sällan glöms kvinnor helt bort. Jag läser på morgonen en artikel i DN och där står: "Amerikaner har ingen pappaledighet eller sabbatsår (eller sabbatsmånader) som i vissa länder, och som regel handlar det om två veckors betald semester." 

Jaha frågar sig vän av ordning, ingen "pappaledighet" men har de "mammaledighet"? Nej. Det har ingen FÖRÄLDRAledighet alls, men artikel gör det tydligt att det enbart är män som antas arbeta.

Åsa Erlandssons artikel är ett lågvattenmärke där kvinnor hamnar i den så ofta förekommande dubbelbestraffningen: de får skit om de jobbar för att det skadar barnen, de kommer att ångra sig mm, men de får även skit om de inte arbetar och "hamnar i kvinnofällan" och stannar hemma. Den är även ett lågvattenmärke för att det är en kvinna som känner sig nödgad att kasta skit på andra kvinnor och deras livsval (just för att de är kvinnor). Medan artikeln i DN är ett mer subtilt bevis på att kvinnor inte räknas i arbetslivet. Några av er tycker säkert att jag övertolkar DNs artikel, men på ett sätt tycker jag faktiskt att den är värre än Åsas. Åsa drev en tydlig (om än galen och kvinnofientlig) linje medan kvinnorna i DNs artikel helt enkelt glömts bort.

Ta er i röven säger jag bara. Typ allihopa.

Aj (fast ett bra pass!)

Idag var det långpass med fem andra NocOutare (+en bebis). Vi hade ca4C och sol (& ja, barmark!). Härligt!!!

Jag sprang i nya skor och de kändes helt ok. Innan passet skojade vi lite om det olämpliga i att testa skor just på långpass. Efter 20km frågade någon hur fötterna mådde och jag svarade sanningsenligt att de mådde prima! Efter 30 sköna km var jag åter hemma (fortfarande rätt pigg!!) allt kändes bra. Det var först när jag skulle ta av mig skorna som jag såg detta: 

 

Aj.

Mera mål

Det var kul detta med att tänka kring mål per månad istället för per år som jag tidigare gjort. För mig är det viktigt att målen är realistiska, men samtidigt så måste de ju vara en utmaning (Business as usual känns ju inte som mål...). Målet för i år (dvs den enda tävlingen som jag är anmäld till) är Ultravasan så alla delmål måste ju på nåt vis arbeta mot det. Lite knepigt att hitta balansen mellan utmaning/realistiskt/ bra för kroppen /bra för UltraVasan... Säg gärna till om ni tycker att jag tänkt fel gällande mars, april och maj:

Mars

• Fortsätta att stretcha samt att köra styrka minst två gånger per vecka
• Komma igång med fartträningen, fixa minst tre fartpass under mars (det är farten som dödar, jag vill skynda långsamt här)
• Springa årets första ultradistans
• Skamgräns 50km/vecka

April

• Fortsätta att stretcha samt att köra styrka minst två gånger per vecka
• Öka på fartträningen, springa ett pass/vecka (gärna med NocOut)
• Springa minst 300km (detta känns som en rejäl utmaning då jag har mycket på g under helgerna i april)

Maj

• Fortsätta att stretcha samt att köra styrka minst en gånger per vecka (när solen skiner känns det ok att dra ned på inomhusträningen)
• Satsa på PB på Blodomloppet, gärna sub 40
• Minst ett fartpass/vecka
• Minst 300km

Mera mat!!

Jag har en tid varit lite irriterad på att ingen matkasse erbjudit vegetariskt alternativ (utanför sthlm). Inte för att det utesluter mig utan mer för att det måste finnas en stor marknad och att det inte torde vara särskilt svårt att sno ihop en kasse med vegetariska mål. Men så kom den! Vanligtvis handlar jag efter ridningen på måndagar. Ofta frusen och lite trött vandrar jag planlös bland hyllorna och får med mig hälften av vad jag skulle ha. Idag stod en färdigpackad kasse utanför min dörr :-) Och inte bara det, den innehöll tre krukor färska örter något som för mig känns lyxigt men som jag nästan aldrig köper, den innehöll även en massa färska grönsaker samt många ekologiska varor. Dessutom - som kronan på verket eller pricken över "i:et" - så har någon både listat ut vad jag ska äta samt placerat recepten i kassen! Lite som magi faktiskt. Utan att ha provat något kan jag således konstatera att hitintills gillart! Slutgiltigt betyg kommer.

Just detta med att någon annan bestämmer vad vi ska äta känns nästan som det bästa. Just nu är det en väldig rundgång hos oss med gräddstuvad vitkål, ärtor och varmrökt lax som paradrätt. Gott, men kanske inte två gånger per vecka... 

Jag tänkte dock bjuda på ett recept som inspiration till er som fastnat i receptträsket. Detta har jag fått av min vän Anneli som i sin tur fick det av vår gemensamma vän Johanna som jag tror fått det från sin man Sean. Också något vi äter ofta. Annorlunda, gott och rätt nyttigt! Givetvis vegetariskt, men passar många kötterianer:

Tacolasagne

Sätt på ugnen. Typ 200C blir säkert bra. Hacka en lök och stek tillsammans med vitlök och gärna en hackad chilifrukt. Häll över en till två brukar tomatkross. Låt koka en stund, salta, peppra och krydda med cayennepeppar, chili och det som du gillar. Har du någon slatt tacosås så häll i den.

Skölj en bruk kidneybönor och en burk svarta bönor. Häll i bönorna i tomatsåsen, låt bli varmt.

Tag fram en lasagneform, smörj med olja eller smör. Lägg tortillabröd likt lasagneplattor längst ned. Häll på tomatbönsås och varva tortillabröd med sås. Toppa med ett lager tortillabröd som du river i bitar stora som enkronor ungefär, toppa detta med ost och in i ugnen tills det är gyllenbrunt. Ät med sallad, majs, tomat, avokado och gräddfil. 

Tydligen kan den även göras med kyckling ist för bönor. Vill du göra den busenkel (men dyrare) tar du tacosås istället för tomatkross. För variation kan du hälla i en bruk majs i tomatsåsen istället för att äta den bredvid.

Smaklig spis!!