Onsdag 24/9, strax efter jobbet:
Peter: Karin, hur ska du göra med Lidingöloppet?
Karin: Jag vet inte, vi får se hur jag mår, just nu känner jag mig krasslig.
P: Ok, men blir inte det typ världens sämsta uppladdning? Vara sjuk i två veckor och sedan springa?
K: Nähä? Menar du? Det har jag inte tänkt på men tack för den peppningen. *sarkasm*
Onsdag 24/9, kväll:
Anneli: Har du bestämt dig om loppet?
K: Nä, men jag tror att jag testar.
A: Men är det så bra? Du har ju varit sjuk och inte tränat på två veckor?
K: *sammanbitet* Jo, jag vet, det är ju inte så bra uppladdning direkt, Peter upplyste mig så snällt om det.
A: Nej, verkligen inte. Det kan ju tom vara farligt.
K: Nja... vi får se hur jag mår...
Så, nedtryckt i skorna av dessa underbara peptalks bestämde jag mig för att ändå testa springa. Innan jag blev förskyld så hade jag målet att ta mig i mål på under tre timmar. I lördags var målet att ta sig runt.
DET GJORDE JAG! Det var jättekul att springa, klart det roligast loppet i år! Jättefin natur, bra och utmanande bana, mycket folk osv. Jag hade jättekul, men visst, de tre sista kilometrarna var jobbiga... Första fem km gick långsamt pga trängseln och så var det fortsättningsvis bitvis längs banan. Hade jag haft en bättre startgrupp så kanske jag hade kommit in under 3tim, men det är ju alltid någonting man kan skylla på eller göra annorlunda, jag är nöjd med mina 3:05:05!