Vi var 11 anmälda till Full Moon Race, en fegade ur och tio kom till start - "Yes tänkte jag - Topp 10!". :-) Skämt å sido ville jag ogärna komma sist (vilket jag räknade med). Målet för loppet var dock att inte komma i mål arg som på Lidingöultra förra året utan vara nöjd och glad över vad jag gjort. Jag kände mig taggad!
Jag och Peter kom till starten vid Haväng tidigt (efter en usel uppladdning i form av att leta mat och tillsist i panik tryckt kalla plättar med alltför söt sylt). Vi hade då åkt hela vägen från Norrköping (min fina Peter körde hela vägen så att jag kunde slappa). Vid Haväng var det halvt storm. Det blåste och regnade lite och var rätt så kallt. Söta Peter rastade en missnöjd Max och pratade med de andra deltagarna medan jag kurade i värmen i bilen. Efter ett ombyte vågade även jag mig ut.
Vi startade nere på stranden, där blåste det faktiskt mindre. Fältet delade snabbt upp sig, tre snabbisar längst fram, jag, Barbro och Zingo i mitten och tre löpare längst bak. Vi höll ca 5.30 tempo och jag var rädd att tempot var för högt för att jag skulle hålla hela vägen. Jag insåg dock rätt så snabbt att jag måste haka på någon för att hitta de pyttesmå och välgömda (glömda?) oranga markeringarna. Det fick bära eller brista, Zingo (som hade GPS-rutten inlagd) och Barbro som båda sprungit loppet förr skulle få lubba på bra för att bli av med mig!
Strax efter start gick solen ned bakom oss och färgade Stenshuvud (?) längre fram vackert rosa och vi trodde i vår enfald att vädret nu bara skulle bli bättre. Löpningen gick jättebra, havet brusade och allt kändes topp!
Strax innan vi kom fram till Stenshuvud - efter att bl.a. ha sprungit genom Kiviks äppelodlingar - blev det rejält mörkt; kolsvart i skogen faktiskt. Vi satte på våra pannlampor och skuttade som bergsgetar mellan sten och rötter. Klättringen uppför Stenshuvud gick lite långsamare. När vi sprang på relativt platt underlag (inkl stig) så gick mina ben av sig själv. Det kändes lite som att jag inte hade någon underkropp, jag flöt fram. Det var ett perfekt tempo för min dåvarande energinivå. Jag vet inte om det var mörkret, men det kändes lite som att ta sig fram i ingenting. Jag kände mig oövervinnelig!!
Zingo och Barbro guidade mig fram längs leden i den Skånska natten (de påstod efteråt att jag var till bra hjälp, men jag tvivlar, he he), vi småpratade om ditt och datt och tiden, liksom kilometrarna, tickade på. Ett tag sprang vi med Ross, men efter att ha slagits med vågorna längs en smal strandremsa (högvatten) tappade vi honom.
Trion höll ihop tills efter ca 4 mil om jag inte minns fel. Då sprang Zingo ifrån mig och Barbro. På den OÄNDLIGT långa strandremsan (sprang på stranden ca 1mil) innan Sandhammmaren kom vi på något magiskt sätt om Zingo. Vi nådde Sandhammaren och checkpointen efter 6 tim 40 min efter att ha korsat stranden i stark blåst och spöregn. Pausen blev därför kort och 10 min senare var jag och Barbro på G igen, blöta, men med kaffe i magen. Vid paus hann jag dock få en puss av underbara Peter som stått där i regnet i över tre timmar och väntat på oss... (1000-tack fina älskling för allt!)
Det gick rätt segt efter paus. Jag ville gå, men samtidigt ville jag haka på Barbro. Det var fortfarande mörkt och markeringarna var sparsamma. Stundtals hittade jag dock en bra lunk och benen flöt på bra. Vid Lödderups strandbad tänkte jag precis säga till Barbro att hon nog fick släppa mig nu, det är ju trots allt en tävling och jag ville inte sinka henne. Då säger hon att vi - tvärtemot leden - ska ned till campingen och upp igen! Mina ben var då mycket ömma och mitt humör hade regnet spolat bort. Jag argumenterade och frågade varför för jag kunde inte förstå. Barbro kunde inte förklara och vi började ta oss ned.
Tydligen hade denna "down and back again" passage varit med på förra årets karta. Dock inte nu. Jag kunde inte förstå varför vi skulle göra detta och kände mitt humör svikta. Jag sög i mig en "Burn energi shot" och följde ändå motvilligt med Barbro. Vi mötte snart Zingo som nu alltså gick om oss igen. Blev ännu surare. Barbro låg en bit framför mig och när vi kommit ned till campingen så vände jag. Nu var vi där och jag tänkte inte gå ett steg längre. Barbro skulle ändå strax vända, hon hade mer kraft än jag och skulle snart vara ikapp.
Till min förvåning kändes mina ben strax lätta! Jag fick upp en ganska bra fart och Barbro låg snart långt efter. Jag ville dock fortsätta fram, trots min "höga" fart segade sig kilometrarna fram (mycket tack vare oländig terräng) och jag ville gärna komma i mål. Det var dock skönt att få ett bra flyt igen!
Snart började dock den värsta ettappen, backarna kring Ale stenar (med smått mordiska kor och TJURAR!). Ett oändligt antal backar med knögligt gräs som underlag. Mina fötter värkte vilket gjorde det svårt att springa nedför och uppför var jag tvungen att gå. Men trots att mitt tempo var lågt så kom Barbro inte närmare. Jag var kluven inför detta, det kändes taskigt att ha sprungit om henne och hon hade hjälpt mig mycket. Jag tänker att om vi springer i mål ihop så ska hon få gå före.
Efter en evighet var backarna slut. Jag sprang omedelbart fel, och hann nästan få panik när Barbro dök upp och återigen guidade mig rätt. Efter ett tag ville jag gå och Barbro drog ifrån. Vi sprang nu på en asfaltsväg som var lång och platt, precis det som jag tycker är jobbigast - att se hur långt man har kvar och knappt känna att avståndet minskar. Jag lyckades dock drömma mig bort och komma in i en lunk under kortare stunder, men det krävde min fulla koncentration, jag var tvungen att gå ett stycke för att samla kraft.
Efter ett tag såg jag att Barbro fortsatte rakt fram, medan jag skymtade svaga oranga markeringar ned till vänster. Jag sprang ned (allt för att slippa asfalten) fick ett tag mer energi när jag följde havet, men stig byttes snart ut mot lös sand och jag gled mer bakåt än fram. Fortsatte fram, blev än tröttare och arg och osäker på om jag var på leden - dock säker på att jag var på väg åt rätt håll (fanns en bättre - snabbare - väg?). Efter en stunds pulsande kom jag fram tilll en gång- och cykelväg med tydliga markeringar - äntligen var jag rätt och det borde inte vara mer än ca 10 km kvar!
Jag fick upp en rätt så hög fart eftersom jag var så sugen på att komma i mål. Jag hade fått blåsor på tårna som sved rejält och benen var möra. Döm om min förvåning när jag snart skymtar både Barbro och Zingo!! Jag kommer snart ikapp och förbi. "Siktar du på under 11timmar?" frågar Zingo glatt. "Jag vill bara härifrån" fräser jag surt tillbaka. Det är sant, men jag lät nog värst sur. Skäms.
Jag ångar på. Går korta sträckor och försöker pilla med tårna för att få bort ett sandkorn som gör rejält ont. Det går inte. Jag längtar i mål (undrar varför i h-vete jag ställde upp på detta. Tänker "aldrig mer") men stigen tar aldrig slut! Till sist ser jag den gångbro som är alldeles innan mål. Jag går, rätt sakta, uppför, jag skiter i om både Zingo och Barbro kommer ikapp. Efter bron ser jag inga markeringar och antar därför att jag ska fortsätta rakt fram. Efter ett tag inser jag att det är fel. Jag frågar en parkarbetare om vägen, men jag har glömt namnet på torget dit jag ska. Jag försöker ringa Peter - han har inget batteri. Sliter fram tävlingsledningens nummer - minutrarna tickar - ringer, signalerna går och går, äntligen ett svar. Får ett namn på torget - men var ligger det??? Jag uppfattar ordet tågstation, trycker av luren och minns att bron jag sprang över var över järnvägsspår. Jag skriker "FAN!" av ilska bland de söta korsvirkeshusen i Ystad, slänger väskan över axeln och springer tillbaka.
Jag ser torget 200m bort samtidigt som jag ser Barbro gå i mål med Zingo ca 20 m efter. Jag kommer i mål som femma på ca 11tim och 7 minuter. Jag hade varit trea på kanske under 11 timmar om jag inte sprungit fel de sista 400 m. Jag sätter mig ned. Är arg, arg, arg. De deltagare som redan är i mål gratulerar och försöker småprata. Jag vill skrika och muttrar att jag behöver vara själv ett tag. Snälla Zingo föreslår att jag behöver mat, trots att jag vet att han har rätt så irriterar det mig. Jag vill bort. Klockan är strax efter 8.00 och Peter borde vara här. Jag försöker ringa men vet att hans telefon har dött (jäkla Skåne - finns ingen tre-täckning där?). Jag är oändligt trött, benen värker och jag är arg. Besviken.
Trots att jag innan loppet hade som mål att inte komma sist, trots att jag kom i mål på en riktigt bra tid, trots att jag kom I MÅL efter 50 miles så är jag inte nöjd alls.
Peter kommer snart och jag frågar tävlingsledningen om det är ok att vi åker på en gång. Det är det så klart. Jag kämpar fram "tack för sällskapet" och ett matt leende och sätter mig i bilen.
Efter en dusch kommer de tankar som jag hade redan då jag sprang före Barbro. Att utan henne och Zingo hade jag nog fortfarande letat markeringar på Österlen. Att jag långt innan mål gett upp för att jag inte funnit rätt väg, att de sporrat mig att springa fortare än vad jag tänkt att de båda förtjänade att komma före mig. Med råge. Jag skäms för min ilska vid målgång. Jag har sprungit 50 miles, med alla felspringningar säkert närmare 85km. Jag har gjort detta i stark blåst och regn en mörk natt och i svår terräng - på en bra tid. Jag borde vara jättenöjd!
Jag tar en ipren för att kunna somna trots värkande ben och tänker att jag ska öva på att springa i mål leendes - tills nästa gång.
Får får får? Nej lamm får lamm-ungar...
