Mat

Detta med mat är ett känsligt ämne. Något som vissa gillar (typ bröd) ser andra nästan som gift. Därför tänker jag inte berätta vad en bör äta. Däremot är det min bestämda uppfattning att en inte bör kasta mat. Lite har jag detta efter min far, han är dock aningens extrem, jag anser ändå att livet är för kort för att pina i sig otäck mat (men det undviker jag att köpa). Det jag även försöker göra är att vara noga med är att se till att äta upp mat innan det blir (för) dålig. Som den goda pastasås som jag gjorde för en tid sedan genom att ugnsbaka skrumpna tomater och ledsen spenat.

Eller som idag när grädden visade sig gå (ha gått om vi ska vara petiga) ut i datum. Då var jag tvungen att ha grädde till mina kesopannkakor. Fick offra mig liksom :-) :-) 

200 grader (?)

Ibland får jag för mig att det vore bra att ibland ha sulor när jag springer. Och när jag nu har känt ett stort behov av fotmassage (en punkt under foten som känns som att den behöver tryckas på) så tänkte jag att fötterna behövde lite extra TLC och grävde fram det par sulor som jag köpt å gömt i garderoben. Det var sådana formbara som man lägger in i ugnen en stund för att de sedan ska forma sig efter just ens egna fötter. Sagt och gjort. Jag läste instruktionerna både en och två gånger innan jag la in sulorna på 200 grader där de skulle vara i max tre minuter.

Jag hann dock knappt stänga ugnen innan de i princip tappade all form och rullade ihop sig! Jag som gjort detta med bra resultat en gång förut blev förvånad - vad hände nu liksom!? Snabbt som attan tar jag ut de redan skållheta sulorna där sulans tre lager redan börjat släppa från varandra. De är supersladdriga och såklart jättesvåra att pilla ned i skorna. Hälen har helt tappat sin form och sulorna blir knöliga när de sakta svalnar. Jag är förvånad - såhär skulle det ju inte bli! Detta hade gått kalasbra sist! Jag sticker ut å springer i dem i alla fall. Det känns sådär. Ute i skogen fundrar jag på vad som kan ha gått fel. Jag gjorde ju precis som instruktionerna. 

Så småningom formar sig en misstanke som bekräftas när jag kommer hem och läser instruktionerna igen. Låt mig säga såhär: Fahrenheit och Celsius är inte samma sak.

(Till mitt försvar, vem f-n använder Fahrenheit?!?)

"Man har saker längre än vad man gör dem"

När jag var liten och otåligt ville få nåt "konstverk" eller hantverk som min farmor hjälpte mig med klart så brukade hon citera sin mamma och säga "Man har saker längre än vad man gör dem". Ergo var lite noggrann under en kort tid så blir du nöjd under en lång tid. Det är såklart sant. För även om man (läs: jag) otåligt vill bli klar snabbt så kan jag sedan irritera ihjäl mig på de ställen där det synts att jag slarvat.

Förra sommaren lät vi bygga ut vår sommarstuga med två extra rum. Nu är det vi som ska göra klart dem invändigt. För två veckor sedan slipade och spacklade vi hela påskhelgen. Vi blev helt ledbrutna av slit men hann både spackla, slipa och måla taken (allt två gånger). Denna helg var det dags för tapetsering. Vi är totala rookies på sådant här och har båda tummen mitt i hand. Dessutom är vi otåliga och slarviga. Jag vill dock ändå hävda att "Easy-up"-tapeter är en total lögn. Men efter mycket slit och hela lördagen lyckades vi få ett rum klart. Stoltheten var total! 

 

Den blåmönstrade fondväggen som ser lätt hysterisk ut är mycket finare IRL. Som synes hann vi även slipa och grundmåla golvet.

På söndagen skulle vi tapetsera lilla rummet. Denna tapet är rätt tunn jämfört med de i andra rummet och när vi satt upp första våden så visade det sig att det syntes var det var gips (grått) och spackel (gråvitt)! Det lyste alltså igenom och såg inte klokt ut. 

Egentligen hade vi nog velat ha målade väggar. Men eftersom vi inte hade trott att vi skulle kunna spackla tillräckligt snyggt så valde vi tapeter istället för att en tapet är lite mer förlåtande för skavanker än färg. Nu visade det sig att:

1) vi var jäkligt bra på att spackla
 och,

2) vi fick lov att måla väggarna i alla fall (för att det inte ska lysa igenom tapeten).

Ironin i detta...


P.S. Peter påpekade dock att "man har saker längre än vad man gör dem" inte alltid gäller. Tex inte gällande mat. Möjligt undantaget som bekräftar regeln??

Längta till musbajs?!?

Just nu kör jag i princip tre arbetsveckor på raken (utan helgvila). Detta eftersom förra helgen var det styrelsemöte hela helgen och denna helg ska jag på utbildning. Det blir rätt tungt. Därför tog jag ledigt i måndags och oj så jag längtade efter den dagen! Solen skulle skina (vilket den gjorde) och jag skulle ut till torpet. Ut till torpet och städa undan musbajs samt ta hem och tvätta de textilier behövdes tvättas... Jag längtade alltså ut till en utkyld stuga för att hantera bajs. Jag är i sanning en enkel människa!

Men det var jättemysigt bland snödroppar och solstrålar i stugan! Som alltid fick jag genast blåsor på händerna av att kratta lite och som alltid åt Max så mycket pinnar att han sedan bajsade masonit (ja, inne. Nej, inte i sängen. Denna gång).

När jag nu sitter på jobbet i många dagar till tar jag med mig känslan av när vi satt på trappen i solen och drack varm choklad och när jag sedan sprang knappt två mil i solen i Eklandskapet. Vardagslyx :-) 

Vår, sol och ledighet är en svårslagen kombo! 

Varför är världen ibland så ful?

Efter att ha suttit inne heeela fina helgen på styrelsemöte valde jag att inte ta tunnelbanan ända till T-centralen utan gå sista biten. Jag tvekade lite först då jag hade en halvtung väska att släpa på. När jag kommer upp från tunnelbanan så har ett antal utsatta EU-medborgare ("tiggare") samlats. Alla bär de på alla sina saker och har både stora väskor på ryggen, rullväskor samt påsar och väskor i händerna. Jag skäms nästan för min tvekan att gå en station och bära på min lilla helgpackning.

På stationen ser jag ytterligare en kvinna som bär på allt hon äger. Hon går fram till ett litet kafé som för tillfället helt saknar gäster. Hon ställer ned sina saker och tar fram en bägare med nudlar och ber om vatten. Servitrisen skakar på huvudet. Efter att ha bett ett par gånger så tar kvinnan fram lite pengar, några kronor och femmor, men servitrisen skakar fortfarande på huvudet. Det räcker inte. Kvinnan lägger fram några fler kronor och fortsätter att be men får nej. Hon ger upp. Jag kan inte hålla mig. Jag går fram och frågar vad det kostar och betalar de 29kr som de tar för "te". Servitrisen ursäktar sig lite med att hon inte får, de har regler. Jag förstår. I grunden är det inte hennes fel. 

Jag går därifrån bränner tårarna bakom mina ögonlock. Hur kan världen vara så jävla ful? Varför är det så orättvist? Varför är det så att för de allra fattigaste så kostar nästan allt mer? Hon hade köpt den allra billigaste maten men för att kunna äta den var hon tvungen att betala säkert tre gånger mer än vad den kostade. Jag hade kunnat värma vatten hemma nästan gratis. Hur kan världen vara funtad så att den allra fattigaste vägras lite varmt vatten när hon saknar andra sätt att skaffa sig detta? Hur kan det vara ok för mig (och för dig?) att flera gånger varje dag gå förbi otroligt fattiga utan att hjälpa? Hur kan jag sova i min sköna säng när 30 personer sover under en av Linköpings broar? Varför stänger vi vissa ute från sådant som för andra är rättigheter? 

Kvinnan tackade mig för hjälpen. Jag skämdes och blev nästan arg (om än inte på henne) vad är det hon behöver tacka för? För att jag hade turen att födas i ett av världens rikaste länder och för att hon hade oturen att inte göra det? Min relativa rikedom är inte gudagiven eller något jag förtjänat. Jag har haft tur i var jag föddes och det har gett mig möjligheter hon aldrig kommer att få. Hon kommer istället antagligen att straffas hela livet för att hon inte hade samma tur. Vägras tak över huvudet, utbildning, sjukvård eller mat. För att hon är fattig och för att hon alltid kommer att förvägras medel att göra något åt det. Det gör mig så oändligt ledsen. Och arg. 

Jävla fula värld.

Jämn löpning :-)

Jag och många löpare med mig är inte bara som hamstrar gällande antal kilometer (the more the merrier!), utan vi har även en fäbless för jämna tal. Grannar till oss kan notera att vi inte sällan avslutar löpturen med tre varv runt huset och kanske undrar om vi har problem med förståndet, men jag kan då säga att det är för att en helt enkelt inte stannar på 49,82 eller 9,76. Det är i princip fysiologiskt omöjligt och det ger mig i princip svåra allergiska reaktioner. Tror jag i alla fall. Givetvis har jag inte testat (en är ju inte galen liksom). Jag tror att många känner igen sig?

 

Jag blev därför väldigt glad när jag summerade februari. Detta är ju dels en kort månad men dels att jag visste att jag av olika anledningar inte skulle sätta något slags längrekord denna månad. Den första "besvikelsen" över en inte särskilt imponerande siffra övergick till glädje över den otroligt JÄMNA siffra jag, utan att ens försöka, lyckats prestera: 200,00!!

 

Givetvis blev jag dock rätt så nedslagen när jag på total träningstid såg siffran 19:54:09 - mindre än fem minuter från perfektion!! Men så inser jag att om jag stannat knappa fyra minuter längre på gymmet igår så hade ju det passet inte landat på snygga 45min utan hemska 49min vilket såklart hade varit en omöjlighet...

 

Jag väljer att fokusera på antalet löpta kilometer och snygga 200.

 

Nu kör vi ny månad, mot nya snygga tal!

Vad händer 2015?

2015 har börjat (ja det var ett tag sedan) & vi är nu inne i getens år. Vad händer 2015? Tävlingsmässigt: nada. Jag har slutat tävla. Detta kommer jag säkert att ta tillbaka 1000gånger, men just nu känns det rätt.  Jag gillar inte att tävla (jo ibland). Jag blir nervös. Allt fokus blir på tävlandet och all planering därefter. Tråkigt. Och jag känner mig låst. Kanske är det för att jag haft sådana pass stora tävlingar på sista åren. Tävlingar som verkligen kräver förberedelser. Att springa vårruset otränad kan typ alla göra,  men att fixa BAMM (som vi tom vann!) eller Ultravasan otränad är tuffare. Och att nästan missa Ultravasan förra året var så energikrävande. Hur som, just nu vill jag hellre fokusera på att lalla runt i skogen,  springa så som jag känner för, & slippa tvinga i mig frukost (nervös så att jag mår illa) på en tävlingsdag.

Jag brukar inte ha nyårslöften, däremot gillar jag att sätta mål. 2015 har jag följande:

- Jobba mindre. Inte så att jag gått ned i arbetstid, men som min man brukar påpeka när jag skanderar om sex timmars arbetsdag: "Du kan ju börja med att testa att gå ned till åtta timmars arbetsdag och se skillnaden". Han har rätt. Jag har lätt för att jobba över är ambitiös och gillar när det händer mycket. Men det innebär också att jag kan bli som en hamster med övertid och flex. Årets mål är minus på flexen minst en gång. Hitintills har jag varit jättedålig på detta men hoppas att sommaren kan rädda mig (Fast nej, innan också, kämpa!).

- Baka mer. Detta är en sak som jag brukar ta som exempel på vad jag skulle syssla med när jag jobbar mindre: baka eget bröd. Så nu är det upp till bevis! Dessutom ska jag testa egen surdeg mins en gång.

- Umgås mer. Ännu en svaghet. Har ofta så mycket att hinna med att jag blir dålig på att prioritera detta. Ändring ska ske. Vill du ses? Säg till!

- Laga mer mat. Eftersom det redan är februari kan jag stolt skandera att detta är redan uppfyllt (om än ett ständigt återkommande arbete). Slippa köpa dålig lunch och istället fixa egen. Win!

- Fixa klart i stugan. Spackla, tapetsera, måla, hur svårt kan det vara? Innan andra veckan i juli ska det vara klart :-)

Jag tror det får räcka. Har du några mål eller löften 2015?

Ny familjemedlem!

Ibland bara känner en att en hittat rätt. Att en totalt landat och typ hittat "hem". Ibland varar det för evigt, ibland inte och en måste  ge sig av på jakt igen. Tråkigt, men sånt är livet. För några år sedan hade jag verkligen hittat rätt, som passade mig som handen i handsken som bar mig framåt när det var tufft och gick tungt, som hjälpte mig över backars krön, men även såg till att jag säkert kom nedför. Men det höll inte.

Jag pratar givetvis om skor. Ända sen den dagen de slutade tillverka mina darlings Puma Trailfox har jag varit på jakt efter nästa darling. När jag hade trailfoxarna sprang jag typ bara i dem och typ bara i skogen. I ett gammalt skoinlägg kan jag läsa att jag 2009 fick ihop blott 6 mil asfalt, resten skog... Men när så trailfoxarna gick ur produktion var jag tvungen att leta efter ett par nya. För att hitta ett par bra var jag tvungen att gå igenom ett gäng lite sämre. Jag har nog testat de flesta märken :-) och sorter och skaffat mig rätt många... Eftersom jag nu är lite mer diversifierad och springer både i stan och i skogen har jag även behov (?) av fler skor. Just nu ser mitt stall ut såhär:

Saucony Kinvara Trail: min defaultsko i skogen, skön men dock inte med överlägset fäste. En arbetshäst.

Inov8 Orc 280: en dubbad sko som hängt med långt och länge, över fjäll och genom myr. Love it.

New Balance 101: ultralätt och tunn trailsko, tyvärr inte överlägsen passform, använder sällan.

IceBug Spirit3 OLX: Tortyrredskap. Nästan helt nya men åker snart i sopen. Jag får blödande skavsår av att bara titta på dem. Dubbade orienteringsskor tänkta för islöpning där den är överlägsen.

Saucond Grid typ A: tävlings och intervallsko. Har hängt med riktigt länge och är stenhård. Men den var så tunn innan att jag inte ser så stor skillnad :-)

Wibram Fivefingers: ultratunn tåsko, använder som styrketräning för fötterna, men rätt sällan.

Mizuno Wave Hitogami: impulsköp från XXL i höstas för att de var så sjukt sköna. Knallgröna. Köpta i september men de har redan gått 535km...

Nike free 3.0 Flyknit: Min nya knallröda kärlek. Världens bästa sko. Sitter som en socka, eller snarare som ett andra skin, är superflexibla, lagom dämpade, noll styva - ren kärlek!! Det enda minuset (nu när de löst problemet med stensamlandet) är att de inte är särskilt väl lämpade för vinterlöpning. För hala. Jag fick mitt första par i flyknit (har nog testat samtliga versioner av Nike free 3.0) av Peter (min riktiga kärlek) i april. De har sedan dess gått över 840km. Jag skulle gärna sova i dem :-)

Bränd av att ha förlorat tidigare darlings så tog jag i veckan en försäkring. Även om röda älsklingarna är lite slitna så har de en massa mil kvar. Jag passade dock på att fixa en lillasyster! Nu i den nästan lika snabba färgen "Mango" (whats not to love?)! Jag har ju inte riktigt varit monogam innan så jag är säker på att jag har lika mycket kärlek att ge till dessa. Välkommen in i familjen:

 

Har du en skokärlek?

Är du topp 1% i världen?

En miljard människor lever i extrem fattigdom och har under 10 kronor per dag att överleva på. EN MILJARD. Det är fler än alla i hela Europa. Ofattbart många och det innebär ett enormt lidanden.

Oxfam berättar i dagens DN att "Om inget drastiskt görs så kommer den rikaste procenten av jordens befolkning nästa år att äga mer än alla andra tillsammans." Många har idag delat artikeln i sociala medier och jag tycker att jag samtidigt kan utläsa ett slags anklagade i detta. Typ: Varför roffar vissa åt sig på bekostnad av andra? Varför kan inte de rika ta sitt jävla ansvar och dela med sig? Hur kan de låta en miljard människor leva i fattigdom.

Men vilka är då dessa rikingar? Vem är det som roffar åt sig? Är det Bill Gates, en av världens rikaste personer? Kanske, men med Bill & Melinda Gates foundation är idag den tredje största bidragsgivaren till global hälsa (efter UK och USA!) så man kan ju hävda att de tar sitt ansvar...

Jag tror faktiskt inte att du behöver gå så långt innan du kan hitta en av dessa personer. Jag tror att du antagligen kan vända dig till: dig själv.

Jag har skrivit om det förr, men på den här länken kan du jämföra din inkomst gentemot resten av världens (jag är medveten om att detta blir schabloniserat, men det ger en hint). När jag klickar in min så hamnar jag med dem som äger hälften av jordens tillgångar, dvs med Bill gates, den rikaste procenten i världen. Faktum är att alla ni som tjänar mer än 24 000 kr i månaden gör mig och Bill sällskap i "toppen" (och det är ungefär medelinkomsten i Sverige).

Så varför roffar vi åt oss? Varför tar vi inte vårt ansvar? Eller gör vi det? Hur gör du?

Vintertrött?

Mörkret som omger oss nästan dygnet runt på den här delen av planeten vintertid är ett gissel tycker jag och många med mig. Många känner sig extra trötta under vinterhalvåret och en del påverkas än mer och känner sig nere eller blir tom deprimerade.

Mörkret brukar påverka mig rätt mycket, trötthet men framför allt brukar det kännas så tungt, ja nästan sorgligt när solen försvinner strax efter lunch. Inte sällan känns det esom en smocka i magen när jag kikar ut genom mitt fönster på jobbet och ser in i ett kompakt mörker. All ork att hitta på nåt efter jobbet rinner av mig och tröttheten kommer smygande. Som sagt, jag vet att jag är långt ifrån ensam om detta.

Men. I år har jag inte alls drabbats av detta! Jag vet inte varför men jag har några teorier (vilken tror du stämmer?):

1. Jag har moffat vitaminer sedan sent i somras. Både multivitamin samt extra D och B. Jag har dock ätit vitaminer under vinterhalvåret även andra år, möjligtvis inte så här strukturerat...
2. Vi var i Spanien i september. En extra dos solsken alldeles innan mörkret helt enkelt.
3. Eller var det kanske att sommaren var så bra i år att jag var fullladdad med sol, uteluft etc?
4. Vi var även i Afrika nästan hela januari vilket gjorde att min totala vinterdos 2014 blev kortare.
5. Eller (och denna förklaring känns lite sorglig om den är rätt) var det pga att jag hade så fanatiskt mycket att göra i höst och att all övertid och helgarbete gjorde att jag knappt hann tänka på att solen försvunnit?

Hur har din vinter varit? Mörk och deppig, bättre än vanligt eller status quo? Varför tror du att jag påverkats så lite i är (eller har det bara ännu inte hunnit komma ikapp mig?).

Idag motade jag mörkret ur mig än mer med 28,5km i strålande sol, med härligt sällskap (NocOut) och 5-tempo!

En vana på riktigt!

Som jag skrivit om tidigare har jag lyckats köra kvalitet på senaste. Trots vinter och elände. Visserligen samma pass, men i princip ett i veckan! 5km snabbdistans på typ 21min blankt. Inte nära-döden-jobbigt, men tufft. 

Idag, trots halka, blev det 21:14. Att köra ett benpass på gymmet efteråt är dock inget jag har för avsikt att göra som vana, det gick rätt uselt.

Nästa gång kanske jag vågar mig på variation och kör 1000-ingar? Sist jag fick sub 4-fart i benen var 2014...

Långt, plågsamt och naturskönt (Ultravasan och lite jante)

I somras lyckades jag med att hamna på första sidan i Dagens nyheter och detta mitt i valrörelsen! Jag var med i samma artikel som Sveriges/Europas bästa och världens nästbästa ultralöpare (Jonas Buud), men det var ändå jag (och Max) som var på första sidan och tog upp HELA första sidan på bilagan. Galet. Vet inte om jag hade vågat tacka ja till att delta i artikeln om jag hade vetat detta, känns lite som att "förhäva sig", vem är jag att komma här och komma liksom. Lite jante?

Hur som, många med mig tycker att artikeln blev bra. Den är inte skriven av en sportjournalist vilket ger den ett helt annat djup och fokus än resultat och prestation. Flera har berättat för mig att de finner den inspirerande och det känns ju kul! I somras kunde jag inte länka den då det var en betalartikel, men nu finns den fritt. Så om du vill ha mer Karin-och-Max-flärd i ditt liv så kan du klicka dig vidare till artikeln Långt, plågsamt och naturskönt om Ultravasan, Jonas Buud, Max och lilla jag! 

 

Jag å Marre poserar för en av Sveriges största dagstidningar. Typ sommarens varmaste dag. Jag fick tvinga Max att bada i en bäck för att han inte skulle flyta bort.

Årets första löp!

 Idag fick jag fick sällskap av Bengt och Jonas från Brokind till Linköping! Lite blåsigt men strålande solsken hela dagen. Turen är mest terräng och bitvis lite hinderbana men väldigt fin! Vi passerade både urskog, två slott, några slussar samt ett otal sjöar.

Årets första pass hoppas jag sätter standard för hur (löpar)året ska vara: vackert väder, långlöp och mysig terräng. Samt ultra. Idag landade vi på 47,5km. Rätt trött. Men inte kunde jag sluta vid ett så ojämt tal?! Max fick rasta benen och vips 50,50km. Mycket snyggare :-)

 

Bjärka-Säby nya slott, gast det syns knappt. Dock syns SOLEN (välkommen tillbaka).

 

Hovetorps sluss i Kunda kanal som vi följde några km.

Jag vid Hovetorp, hög på solsken ;-)

2014

Första dagen på 2015. Nyårsdagen är alltid en do-nothing-dag för mig. B.A.R.A slappa i soffan och mysa. Att bara slappa är egentligen inte min grej, men att ha en dag helt vikt för dålig dag-tv och pizza med typ krav på att inte göra något alls, det passar mig bra! Men vad hände egentligen 2014?

Året började sådär med vinterkräksjuka, men det blev snabbt bättre när vi åkte på bröllopsresa till Uganda, Kenya och Tanzania. Vi såg alla ur Bigfive på savannen (och en massa andra djur såklart!), var blott en meter ifrån vilda gorillor i djupaste regnskog samt dök och solade på Zanzibars bländande vita stränder.

Resor har det blivit rätt mycket av i år (givetvis har jag sprungit på varje ort!):

• Uganda, Kenya, Tanzania (Zanzibar) - bröllopsresa
• USA, Chicago - Amnesty USAs årsmöte
• Frankrike - Disneyland Paris med syrror och systerdotter.
• Estland - Familjeresa till Peters rötter.
• Mallorca - "3G"-resa med min mamma, systrar samt min mammas sambo + familj
• Rumänien - jobbresa till några byar varifrån fattiga EU-medborgare kommer ifrån. Lärorikt men sorgligt.
• UK, London - styrelsemöte med Amnesty förlagt till vårt internationella sekretariat.

2014 har jag även varit rätt arg. Arg på den här orättvisa världen vi lever i och otroligt arg på de bruna äckliga krafter som tyvärr växer både i Sverige och i världen. Detta har gjort att jag skrivit en hel del politiska inlägg så som om funktionshinder och attityder, om vem som bör ta sig i röven, om kvotering, om chokladbollar (att det fortfarande behövs tjat om detta bakverk?), om roliga (?) tjejer, om mänskliga rättigheter, om asyl, om rikedom (jag tillhör den rikast procenten i världen! Troligen du också.) om brist på visioner i politiken, om visioner, om varför SD inte är vilket parti som helst, om hur de brunas jakt på vissa kommer att jaga oss alla, om att män (fortfarande!) tjänar mer än kvinnor, om att det finns fler ledamöter i styrelser som heter Göran och fler VDs som heter Johan än kvinnor på dessa positioner, om SD och de brunas våldtäktskultur, om de bilder som bestämmer hur vi ser på folk, om drevet mot en ny (kvinnlig) minister och om sport.

På tal om politik så var jag den som avslöjade SDs Kristina Winbergs bluff och att hon jobbat på SIDA. Jag lyckades även hamna på DNs förstasida mitt i supervalårets hetaste valrörelse (samt SEX sidor i tidningen), fast då om en helt annat fråga...

Jag sprang i fäders spår, de nio milen från Sälen till Mora, trots löpvila pga skada i en månad innan. Trots att jag var nöjd med loppet så lackade jag ur på att giganten Vasaloppet inte behagade köpa in vinster till oss damer, vilket även det hamnade i riksmedia (SvD och T-shirt gate) och uppmärksammades stort på jogg.se.  

2014 var även sommaren då Peter å jag blev byggherrar och byggde ut vårt torp. 2014 var dock inte året det blev klart... Som vanligt hade vi en ojämn "kamp" om herraväldet med alla vilda djur i serien "torpet är ett zoo" :-)

Så när jag ser tillbaka så hände en hel del saker under 2014 ändå. Jag dock att 2015 kan bräcka det så bring it on!

Dubbelt upp

Är i Dalarna och firar jul. Har firat dubbelt, både med min familj och med Peters (som ju också är min!). Idag körde jag en dubbel mil (23km) över Tjärnaberget. Turen innebar visserligen grus- och skogsvägar men en hel del av dem i djup skog. Jag gillar det, men när det är -10C hann jag även bli lite nervös för om jag skulle trampa snett och få lov att gå hem. Att gå en mil i löparkläder skulle vara skitkallt. Men det blev en härlig tur i vacker vinterskog. Fast det var kallt! Jag körde dubbla: byxor, buffs, mössor, vantar etc och trots det så var det bitvis kallt om händerna.

 

På toppen av Tjärnaberget. Välklädd :-)

 

Lite sol i en vacker vinterskog!

Väl hemma och efter ett varmt bad körde jag en hundpromenad med dubbelt syfte: rasta hund och skrapa bort nazistaffischer från lyktstolpar :-( 

Trots det sista njuter jag av att vara ledig och att vara i Dalarna med tjocka släkten.

Vardagslyx

Det finns många små saker som jag helt enkelt bara älskar! Min mormor brukar säga att den som kan vara glad åt lite har mycket att vara glad åt, så att ha till synes små saker som lyx i vardagen är ju ett bra recept på ett gladare liv. Dessutom är det ju så att vi i den här delen av världen, vi som aldrig behöver bekymra oss om tak över huvudet eller mat för dagen ofta glömmer att det finns så mycket att vara tacksam för. Sådant som vi tar för givet.

Igår storstädade jag och P. Vi gnodde och fejade och plockade. Det känns lite som ett guilty pleasure; men jag känner mig nästan fånigt lycklig över att sedan kunna gå runt i ett lätt såpaluktande hem, utan smulor, dammråttor eller lortiga strumpor. Lätt vardagslyx för mig!!

En annan vardagslyx är rena lakan. Ni som inte delar säng med en ständigt halvlortig hund kan nog inte riktig ana hur skönt det är att slippa få en peeling varje natt utan bara få glida ned mellan tvättmedelsdoftande mjuka lakan helt utan grus...

En tredje vardagslyx är långfrukost. Jag och Peter tillsammans med latte gjorda i min från Italien egenimporterade kaffemaskin, surdegsbröd med nötter, gott pålägg, radio (P1 föredrar tant...) och att sitta ungefär till lunch :-)

Vardagslyx är också långpass i skogen, tända ljus, umgås med vänner och en stor kartong skumtomtar. 

Jag är i sanning en galet lycklig människa som fick in alla sakerna ovan denna helg! Och nu är det blott en vecka kvar till "jullov" - det är dock ren LYX :-)

En gång är ingen gång

Men två gånger är en vana!! Två veckor på raken har jag dragit av ett pass snabbdistans med 5km på typ 21min blankt. Och det var inte en nära-döden-upplevelse (förutom på slutet då det var isbana och nedför).

Tre gånger är tradition? Nu kör vi tradition på mer kvalitet :-)

I mål!!

Obeskrivligt skönt att vara klar!!! Jag sprang en mil var tredje timme (aka ultraintervaller) i 24 timmar; totalt 80km på 6:56.

Jag blev uttråkad och less typ vid femte, men riktigt jobbig var nog bara sista, några innan dock svåra att komma iväg på. Började må lite illa nu på sista och ville bara bli klar. Ville duscha håret, vila magen (som varit lite i upprör) och mest bara slippa ut igen. Jag minns UI som mycket roligare förr jag gjort dem :-)

Jag är hur som stolt att jag fixade det, helt själv och på en bra tid. Men det kommer att dröja rätt länge innan jag blir sugen igen... Nu ska jag sussa!

En sak dock, den tredje intervallen (06:00) sprang jag runt universitetet via Ryd och hem. Lite senare på dagen hittar jag en artikel i Aftonbladet om Linköping. De jagar en man för en överfallsvåldtäkt i Ryd. Våldtäkten ägde rum strax innan sju, dvs ungefär när jag var där. Väldigt obehagligt.

Vad jag ätit under ultraintervaller

Lite navelskåderi, men jag tänkte att det kunde vara intressant att visa vad jag ätit under 24tim ultraintervallande:

1 Gainomax
1 sportlunch
2 glas äppeljuice
2 stora mackor med ost och marmelad
1 latte
2 koppar te med mjölk
1 skål müsli och yoghurt
nästan ett paket kakor med choklad och mint
1 fryst pizza
1 liten chiapudding (chiafrön, mjölk och sylt)
2 mandariner
1 kopp kaffe med lite mjölk
2 digestivekex med osötat jordnötssmör
1 brustablett berocca
1 tablett probiotika
något hekto smågodis

Många glas vatten har det också blivit :-)

Innan jag gav mig av (dvs på fredagen) åt jag frukost och lunch och middag som vanligt. Falafel till middag. Och lite smågodis. Drack en Cola.

Analys? Utan att orka räkna kalorier så skulle jag tippa på att det inte är tillräckligt. Min Garmin visar på 666kalorier/mil (lite djävulskt...) vilket ger över 5000kcl utöver det som en vanligtvis gör av med (typ 2000? Kan inte sånt, men förutom UI har jag inte gått många meter idag). Jag kan dock avslöja att magen inte uppskattar UI jättemycket och att det kan vara svårt att trycka ned mycket mat. Jag har lagt fokus på vad jag varit sugen på/kunnat fått ned snarare än fokus på nyttigt eller x antal kalorier.

Nu är det snart dax för sista UI. Jag hoppas jag får i mig nåt efter den också.

Vad har du fått i dig?

Varför ultraintervaller?

Har läst på jogg och någon blogg att man ifrågasätter ultraintervaller. Det kan man absolut göra. Jag tycker att de flesta aktiviteter som kräver att man går upp 03:00 går att ifrågasätta... Det har efterfrågats någon form av "vetenskaplighet". Det kan jag inte redogöra för. Dock kan jag bjuda på empiri efter att ha testat (snart) tre gånger.

• Ultraintervaller ger åtta mil i benen, men är långt mer skonsamt än åtta mil i ett svep. För oss kilometerknarkare är detta guld :-)
• Det är på ett sätt lättare att springa 8x10km istället för 1x80km. Såklart subjektivt, men att orka enbart en mil (i taget) är lättare att ta än att ge sig ut på 80km...
• Det är dock en rejäl träning av viljestyrkan att gå upp 03:00 för att springa en mil i beckmörkret = Pannbensträning.
• Som ultralöpare är det bra träning i att äta under träning.

Nyss har jag (och delvis Max) fixat den fjärde. Jag dricker te och äter yoghurt med müsli. Har tagit vitaminer och probiotika (magen ogillar UI...). Det blir nog en kaka också innan nästa vid 12:00. Bara hälften kvar, nu blir det nedförsbacke härifrån :-)