Fegis!!!

Jag pallar inte tidsintervaller! Trots att jag vet att det tar mer än 70sek att springa 500m intervaller så känns det bra mycket tuffare att tänka tid än avstånd. Om någon på ett långpass säger att vi borde vara hemma om ca en timme så kan jag bli knäckt, om de säger att det är 12km kvar känns det som en baggis. Idag skulle vi köra Coopertest med NocOut på den sista träningen i Campushallen. Vi börjar 20:00. Jag var klar med orienteringen 19:20.

...sedan sprang jag en tur i den solvarma skogen i solnedgången. Men det var varken väder eller solen som gjorde att jag valde bort Coopertestet. Det var feghet. Out of my comfort zone! Jag pallar inte tidsintervall helt enkelt.

Vad får dig att fega ur? Eller är du tuffare än mig och inte backar för något?

Idag känns det...

...som att jag kommer att vara förkyld imorgon :-( Huvudvärk och trötthet. Är det sommartiden och en timme mindre som spökar eller är det (ytterligare) en förkylning på g? Ok, dålig timing isf men bättre nu än snart (Rotterdam maraton 15 april!). Denna gång kör jag motsatt taktik mot sist och vilar ut denna eventuella förkylning istället för att passa på att träna idag utifall jag inte kan imorgon. 

För jag ska nämligen träna imorgon vilket som. Kanske skippar jag Coopertestet med NocOut, men jag kommer absolut att ta mig till orienteringen med LOK. Mitt liv skulle ju kunna hänga på det under BAMM (även om, har jag nu insett, det är rätt så stor skillnad på fjällkartor och orienteringskartor. Så som att på orienteringskartor är skog vit. På fjällkartor är vitt kalfjäll. Liten skillnad där! Sedan var det något med olika skalor, men det kan väl inte vara så noga ;-P )

43:06

Klubbrekord - Check!
Personbästa - Check!

Dock hade det ju suttit fint sju sekunder avdrag. "42-någonting" låter ju häftigare... Solen strålade, loppremiären skedde i linne och 3/4-tights. Som vanligt ville jag dö innan loppet ("Varför, varför, VARFÖR har jag anmält mig till detta?", "Jag hatar att tävla" osv osv) men fick shysst pepp av alla NocOut:are. Är så impad av alla som har sinnesnärvaro nog att tänka på någonting annat än att inte falla ihop strax innan lopp. Jag håller nämligen på att gå i bitar. Tack och jag ska jobba på att bli mindre egocentrisk.

Tre varv på Mantorp park var den (föga charmerande) banan. Varv ett gick galant och sedan tror jag att jag fick typ PB på 5km (om vi bortser från 5000m bana). Sedan slog "hållet" till. Eller jag vet inte om det är håll, jag skulle vilja kalla det "kramp i diafragman" någon som vet vad jag talar om? Och gärna hur man får bort det!!! Detta tvingade mig att sänka farten rätt mycket (samma hände i slutet av Baltzarloppet förra året - inte bra). Jag har fortfarande nagelmärken på magen efter att jag försökte klösa bort det onda!

Ikväll blir det fest med NocOut och innan detta lycvkades jag sno åt mig en gratis halvtimme med en veterinär (hittade honom i djuraffären) som gav samma råd som han hade tagit typ 500pix för om jag bokat en tid i nästa vecka. Får se om vi kan få ordning på Max ben eller om vi får acceptera att han är snart 8bast och kommer att ha någon krämpa! Men ont, det får han inte ha! Imorgon testar vi hundmassage.

Vårens första dag!

Inspirerande dag på jobbet med mångfaldskonferens och gofika! ;-) Solen skiner, fåglar kvittrar och värmen är åter! Jag är PIGG (tack ljuset) trots sena kvällar hela veckan! Som sista bevis ger jag er kön till Bosses glassbar!

Imorgon blir det (har jag ödmjukt lovat) PB och klubbrekord på 10km :-D

Usel planering - bra resultat!

Igår tog jag vilodag för att jag hade tänkt försöka klämma in både kurs i orientering (japp, for dummies!) samt intervaller i arenan. Idag såg jag dock att första gången på kursen är teori, dålig planering! Eftersom det var ytterst osäkert att jag skulle hinna till intervallerna tog jag beslutet att springa innan. Då jag jobbade hemifrån på em så hade jag kunnat sticka iväg tidigt i solen. Men det gjorde jag inte och när jag stack ut var det spöregn. Dålig planering. Det blev ett lerigt fartlekspass, 9km i terrängen, snittempo 5:07 (ink upp och nedjogg).

Och orienteringsteorin teorin tog bara en timme (det är ju rätt så lätt detta med orientering?), jag var alltså i god tid till intervallerna. 9x600m, det tuffaste passet i år enligt coach Håkan. Jupp. Typ 3tim efter fartleken. Ska erkännas att jag fegade ur. Jag körde de sista tre som 400-ingar vilket innebar mer vila (och mindre spring!). Skyllde på håll (vilket iof var sant, jag får ont i magen av den där arenan). Men benen kändes lätta och kanske pga fusket så var jag inte alls helt knäckt efteråt. Jag har ju även tävlingspremiären på lördag att spara mig inför!

Nåväl, 9 intervaller 6st 600m och 3st 400m i snittempo 3:36 blev dagens andra pass.

Jag säger som Jonas Buud - "Trött? Nej det har jag inte varit!"

/Som alltid både ödmjuk och blygsam

Att hålla sig

Som jag skrev förut så planerade jag en lugn vecka denna vecka. Detta för att jag haft flera hyfsat intensiva träningsveckor, jag har tränat på bra samt känt mig lite sliten. Därtill har jag haft Amnestymöte i helgen och därför mycket att läsa på och diskutera i veckan samt jobb/möte HELA helgen. Således fanns det både skäl och förutsättning för en lugn vecka.

Fråga. Varför är det då så jävla svårt att acceptera att 32km och ett styrkepass är fullt tillräckligt? Varför så svårt att hålla sig från att "klämma" in ett extrapass (typ ikväll)? Varför svider det så att hamna efter i kommunlistan på Jogg.se? Jag trodde att jag bara "tävlade" med mig själv...

Om vad man bör tycka

Det är lätt att hata på internet. Det är lätt att skälla på någon, att ställa någon till svars eller att häckla någon man inte samtidigt behöver se i ögonen, när man kan vara anonym. Hävdas kan att det även är lättare att älska på internet, lättare att ge beröm osv, men detta är ju inget som kräver (typ tvärtom faktiskt) anonymitet.

År 2006 gjorde jag praktik på Byrån mot diskriminering. Vi kom då att diskutera detta med anonyma sms. Vi kunde enbart se två skäl till att skicka anonyma sms 1) för att skoja med någon eller 2) för att man vill säga något man inte vill stå för så som mobbing eller hot. Ett elakt sms från en okänd avsändare kan du inte skydda dig mot och på så sätt kan mobbingen fortsätta ända in i sovrummet (och kanske från en vän?). Jag satte press på telebolagen som hade denna tjänst och jag kan (rätt så stolt) säga att efter en kampanj som jag drev så valde samtliga bolag att ta bort denna tjänst! Så nu måste alla mobbare stå för vad de säger. Jag tror på intet sätt att detta fått slut på mobbingen, men det ströp en kanal och tvingade till öppenhet. 

Internet är dock fortfarande (och bör så vara!) ett fritt forum och här kan häcklingar och hat ibland kan flöda fritt. Det läskiga med detta tycker jag är att det blir som en dominoeffekt. Om tillräckligt många säger en sak så säger snart "alla" det. Det blir som en norm ang. vad man bör tycka (och detta kan lätt bli så även fast det enbart är ett fåtal som inledningsvis har den åsikten, om de bara "skriker" tillräckligt högt). Ett otäckt exempel på detta är "Linnea" i Bjästa som blev våldtagen på skolans toalett men där sedan en kampanj MOT henne och för förövaren startades och gick otroligt långt! Det blev en sanning att det var pojken som man skulle hålla om ryggen och detta spreds i samhället tills i princip alla gjorde detta utan att tyckas tänka efter. Skrämmande.

Ett mer nytt exempel; ingen har väl missat Kony 2012?? Organisationen Invisible Childrens kampanjfilm om Joseph Kony med syfte att göra honom så känd att ett gripande till ICC i Haag skulle underlättas (jag kan för övrigt berätta att t.ex. Amnesty under många år arbetat för hans gripande). En dagen var info om filmen på typ ALLAS Facebook och Twitter. Initiativet hyllades och IC var hjältar. Dagen efter kom kritik mot organisationen och vips! På allas FB och Twitter fanns nu fördömmanden mot IC och Kony2012. 

Jag lägger mig inte i diskussionen om IC utan min poäng är att först hyllas de - normen är att tycka att de är bra - sedan blir normen plötsligt att de är skit. Hårt och skoningslöst förs en röst fram med än det ena än det andra. Plötsligt kan några fås åsikter bli allas. L Ä S K I G T.

Avslutningsvis, den underbara kvinna som inte rakade armhålan innan hon gick på Mello och för detta blev utsatt för en enorm hatkampanj på nätet, plötsligt var det "ok" att kalla henne "äcklig", att hon borde skämmas osv att hänga ut en individ. Helt utan förbehåll spreds hatet. Varför? För att hon inte passade in i EN norm. Det är viktigt att påpeka EN norm. Det finns flera i samhället. Det läskiga är att om vissa skriker tillräckligt högt så syns inga andra.

Hat och rädsla mot det som är utanför EN norm har vi sett förr. Det har skapat världskrig. Hata inte.  

Återhämtning

Den senaste tiden har jag bitvis känt mig lite sliten. När jag fått träningsvärk så har den suttit i läääänge! Sjukt länge. Det har dock kommit när jag tränat för mig lite ovana pass, så som mycket kvalitet eller styrka. Jag har inte tränat så särskilt mycket mer under 2012, men jag har tränat mer kvalitet. Därför hade jag tänkt mig en lugnare vecka nu (Amnestymöte hela helgen så långpass är ändå svårt att få till).

...och ibland är det ju tanken som räknas! Efter gårdagens långa och snabba pass (som jag är skitnöjd med) känner jag inget! En lugn jogg idag och benen var pigga och fräscha, helt utan träningsvärk! Igår em kände jag liiite i vaderna, men idag inget! Vad beror sånt här på egentligen? Varför är det ibland så svårt att återhämta sig och ibland tar det blott timmar? Mat och vila lika.

Jag grät inte!

Kl: 9:50 kutade jag iväg till samlingsplatsen 2,5km längre bort för att träffa NocOut för ett långpass kl: 10:00. Kom dit i tid med andan i halsen efter att ha inlett med 4:20-tempo. Perfekt uppvärmning med andra ord. Två andra ville köra lite snabbare, så vi satte iväg. 4:55-tempo kom vi överrens om, antagligen därför som vi inledde med sub 4:40-fart antar jag. Efter två timmar hade jag fått ihop 25km i snittfarten 4:47 och var då lämpligt nog hemma. Vi höll bra fart hela passet, jag kom hem fräsch, jag var bitvis svag men bitvis jäkligt stark under passet bra psykiskt att känna att det kan bli lätt igen under ett pass. Sååå skönt inför Rotterdam, kanske ska det gå ändå med sub 3:30??

Och, jag grät inte ;-) 

Intervaller...

Jag missade passet med klubben förra veckan (Eskil Erlandsson var ju i stan! f'låt på (Vikbo)landet), därför hade jag sett fram emot dagens pass lite extra. Jag såg fram emot det mycket hela dagen. Fram till ungefär 19.25 (tänkte springa dit 19.30). Då ville jag inte gå längre. Sprang dit på tunga ben i 5:40-fart och bedömde mina chanser att komma upp i farter snabbare än 5:35 som otroligt små. Önskade att jag tagit med en skämskudde. Ville vända.

...sedan sprang jag sex 1000m intervaller (och en 400m som bonus) med snittfarten 3:52. Hoppsan. Första intervallen kändes lätt, men fem till kändes oändligt långt borta. Sedan sa det poff! och alla sex var klara. Tiden flyger fram när man har kul :-) 

Kan även ha lovat att hänga med klubbens snabbisar på 24km i helgen... Snabbt långpass för mig är under 5min/km, snabbt långpass för dem är 4:20-tempo. Jag tänker börja gråta och tvinga dem att sakta ned om det går för fort :-D

Mitt första...

...skavsår från sportbh fick jag idag. Jäkligt oskönt, svider som eld. Märkligt för detta är en gammal bh som jag haft lääänge och på mååånga långa lopp - HELT utan skav. I veckan så har jag dock fått tendens till skav, därför bytte jag från rosa till turkos (samma modell) till dagens långpass, men färgen var icke problemet! Undrar hur jag ska lösa detta?? Har de blivit utslítna? Tur att jag av misstag råkade köpa en ny BH i veckan (de hade kamouflerats bland trosorna som var det jag trodde att jag köpte) får hoppats på bättre tur där.

Idag blev det (äntligen!) ett långpass! Dagen började med små hårda snökorn och jämnmulet, men lagom till då jag gav mig iväg till Bjärka Säby sken solen och jag hade klätt mig alldeles för varmt. Tyvärr gick det trots den vackra omgivningen i eklandskapet och trots sällis av ett helt gäng vackra hjortar rätt så segt. Ett sådant där pass när det är lite för skönt att gå istället för springa. Tråkigt.

Eftersom farten  var så pissig så tvingade jag mig till en fartökning på 4km i marafart (4:57) mot slutet när jag letat mig ut ur terrängen och ut på gångvägar. Riktigt jobbigt. Visst jag hade sprungit 28km redan och visst i terräng, men det hade gått långsamt och nu var det knappt att jag pallade 4km i denna fart. Hur ska jag fixa 42km i denna fart om typ en månad? :-(

Biggest looser nästa!

Som jag skrev om nyligen så gjorde Max illa sig i en färist. Sedan dess har han varit ohalt, pigg och glad men inte velat hoppa upp i säng och soffa (eller, jo, det har han velat. Han har suttit nedanför och gnällt (japp även mitt i natten) samt sett ledsen ut). När han i lördags plötsligt började halta på frambenet så beslöt vi oss för att gå till veterinären. Väl där så bände, kände och klämde hon på hela Max. Han bet ihop, stirrade rakt fram och låtsades vara någon annanstans. Hade han ont så visade han det inte med en min. Eftersom han har hjärtfel (och eftersom det är svindyrt kan jag tänka) så är det inte aktuellt att röntga ännu. Han fick antiinflammatorisk samt ordinerad vila i 10 dagar (och vi blev 1700kr fattigare...). 

Men. Dessutom blev han vägd: 36 pannor. 36!!! Vi som brukar referera till honom som 30kg kärlek! Han har alltså lagt på sig 6kg och jag tror att veterinären gick så långt att hon kallade honom TJOCK! Tjock!? Min Max? Max den ultralöpande hunden är alltså en tjockis!? Humor. När hände det liksom? 

Nu är det biggest looser som gäller här hemma. Att banta hund ser jag som en smal sak (ha, ha) minusarbete för mig (hälla upp mindre mat) om ingen skillnad för Max. Han går ändå alltid och lägger sig hungrig :-)

Max på Borgafjäll, 30pannor.

 Max i Peking, smärt.

Max 30kg kärlek - när det fortfarande stämde...

Fast hur ska man kunna motstå den lilla nosen när man ändå tänker slänga sina pizzakanter??

Februari 2012

Trots att februari är längre än vanligt i år (varför, VARFÖR kan man inte få en extra skottårsdag i juli istället?) är den nu till ända och mars kan vi väl ändå räkna som en vårmånad (om än oberäknelig och svekfull)? Om inget annat så har februaris sista dagar bjudit på härligt förvårväder med sol och ljumma vindar. 

Och jag kan nog tyvärr inte skylla på att februari (skottår till trots) enbart har 29 dagar när jag skralt summerar ihop 187,4 löpta km denna månad (jag vill ha MINST 200km/månad). Jag skyller lite på en höft som bråkat lite som gjort att jag skippat och dragit ned på lite pass. Men annars så får det väl konstateras vara lathet och dålig karaktär. 

DOCK vill jag framhålla att mitt snitttempo denna månad ligger på 5,09km/min. Snabbaste månaden förra året var 5,15 och fler månader låg kring 5,30 i snitt, så för mig är 5,09 snabbt! Flera pass (intervallpass) har bockats av i sub 4! Hävdas kan att jag inte dragit iväg på några riktiga långpass (27km som längst), men whatever, både fart OCH långt kan vara ett recept på skador, nu blev det fart denna månad :-)

På februaris sista dag vill jag även ge dig ett tipsa dig om min gymnasiekompis Sofia. Jag minns Fia som en tjej som alla tyckte om och som en tjej som typ jämt var glad. En sprallig tjej i ordets sanna bemärkelse och en tjej som var duktig både i läsämnen och i idrott. Hon brukade ofta hitta på något kul och bjöd alltid in alla att vara med. Sofia var (och är) en tjej med många vänner och man kunde lätt förstå varför. Jag och Fia har haft sparsamt med kontakt efter gymnasiet men nu har hon börjat blogga och det ska bli kul att följa henne mer! På Fias blogg kan du finna kraft i hennes glädje och styrka och följa hennes liv. År 2005 när Fia var 24år gammal fick hon diagnosen ALS. ALS är den sjukdom som nyhetsankaret Ulla-Karin Lindquist gick bort i samt samma sjukdom som forskaren Stephen Hawking lider av. Mer om ALS kan du lösa om hos Fia som kan mycket mer, men det är en obotlig neurodegenerativ sjukdom som ofta har ett ganska kort förlopp. Fia tänker såklart bekämpa ALS:en och jag tror att hon med sin blogg vill sprida lite kunskap om vad det innebär att leva med ALS. Jag tycker att Fia är jättemodig som vågar dela med sig av sitt liv och det som hon upplever. Läs du med och få lite styrka, inspiration och perspektiv på livet! Du hittar Fia HÄR!

Trainingday!

Laddning... (bananas are for monkeys?)

Snabba och roliga NocOut har anordnat en "trainingday" imorgon på FeelGood i Linköping. Flera duktiga fartdårar i klubben är även instruktörer så därför får vi medlemmar träna en hel dag gratis! Givetvis kunde jag inte gå med på det. Jag kommer att betala dyrt i svett (och kanske troligtvis tårar). Nu väntar:

Spinn
BodyPump
StepUp
Ultimate Functional Strength
Yoga

På morgonen ska jag bara springa en stund med Max. Såklart.

p.s. 1000-tack för alla lycko/grattisönskningar här och på FB, det bra med att lägga ut info på flera ställen är att man blir dubbelt hyllad :-)

Gonna get MÄÄÄRID! :-)

Jag kanske har låtit aningens arg i mina förra inlägg. Men jag blir arg över dumhet, lathet och elakhet. Över snålhet, orättvisor och själviskhet och över att andra tar sig rätt över enskilda.

Men för min egen del och i mitt liv så skiner solen. Idag bokstavligen (då jag flexskolkade en timme för att kunna springa i en härlig sol i ett vårlikt eklandskap) men även på andra plan. Jag och Peter har varit ett par i över tolv år. Vi träffades på skolavslutningen (ja, så länge sedan) den 5 juni 1999 (dvs tom förra seklet ÅRTUSENDET). Nu tänkte vi gifta oss! 

Det känns både stort och fint men också alldeles självklart. Jag kan inte se mitt liv framöver utan Peter!

Alla hjärtans dag är en dag vi inte brukar fira så särskilt, vi tycker om varandra varje dag, inte bara den 14 februari, men å andra sidan bör man i livet ta varje tillfälle att fira :-) Jag tror att vi från och med nu kommer att fira mer :-) Men för i år köpte jag en ask med 40 olika sorters Jelly Belly Beans till Peter. 

Jag var trött och förkyld denna hjärtedag och föreslog något enkelt till middag, typ Raggmunk. Peter hade andra tankar. Han föreslog hämtmat och Amarone. Jag påpekade käckt att vi hade en rödvinsslatt kvar sedan helgen. Peter svepte sitt glas i ett nafs men rörde knappt maten. Jag babblade på som vanligt. 

Sedan fick Peter gelégodis (iof i 40! olika smaker) medan han erbjöd mig ett "för evigt". Ibland är vi inte på samma plan :-) och vi är ganska olika. Men vi hör ändå samman. 

  

Han är min hummer helt enkelt :-)

Å grädde på moset, lök på laxen:

"Den svenska vapenexporten skenar. Sverige har aldrig tidigare sålt så mycket vapen. Räknat per person säljer svenskar mest vapen i världen. (WTF!!?)

Bland de största köparna förra året finns Thailand, Saudiarabien, Indien, Pakistan och Förenade Arabemiraten, länder som är inblandade i krig, kränker mänskliga rättigheter eller är diktaturer.

Trots riksdagens beslut förra året om att skärpa vapenexporten till diktaturer ökar den istället dramatiskt. Detta måste nu få ett slut."

Skriv på Svenska Freds misstroende förklaring (och skönt att iaf någon försöker göra världen lite bättre)

http://www.svenskafreds.se/upprop/node/5 

WTF!?!

Ja, ursäkta franskan, men ibland blir jag så jävla förbannad!!

SJ ska sluta köra sträckan Göteborg-Malmö. "Och?", tänker kanske du, det gjorde jag (eller snarare, "skiter väl jag i, jag bor inte där"). Men nu ska vi backa bandet. För nästan 20 år sedan tjatade SJ till sig en viss tunnel genom en viss Hallandsås.  Projektet skulle spara drygt 10min på... tada - sträckan Göteborg-Malmö (på 2tim 33min)! Att tio minuter var värt de estimerade kostanderna diskuterades men att hela bygget är ett enormt fiasko med förstört grundvatten, förlamade kor och förgiftade arbetare är en (jävligt allvarlig) dimension. Att skitbygget dessutom kostat dig och mig LÅNGT över vad som estimerades - 10 miljarder - får mig redigt förbannad. Att Bajs-SJ nu har mage att inte tycka att sträckan är lönsam gör mig mållös. Östersundståg, som tar över sträckan, åker med långsamma tåg som tar (utan tunnel) 3tim 9min. Trots åsen (med vilken resan tar 2:57) så kommer det alltså att ta dig längre tid att åka sträckan än innan! DESSUTOM längre tid än att åka bil. W T F ! ? !

Om jag inte lyckats göra dig tillräckligt upprörd och ledsen så tag då gärna en titt på denna film om "Peak oil" så lovar jag att du kommer att bli jävligt deppig (igen, ursäkta franskan). Om man funderat på att skaffa barn så är det bara att tänka om, allt är ändå kört och åt helvette och irreversibelt! Vad håller vi på  med i världen???

Att jag sedan bakade "bröllopsfikamuffins" till jobbet som blev helt misslyckade samt fortfarande har svår träningsvärk sedan i söndags (i SÖNDAGS!) är liksom droppen som får mig att vilja dra täcket över huvudet och ta ned skylten.

"Max en hantel i taget!"

Kloka Jennie gör rätt i att irritera sig på sitt gym som mellan vissa tider enbart tillåter 30min åt gången på konditionsmaskinerna. Mitt gym är värre och ger enbart 10min(!) vid kö. Vilket iof är ett korkat system för mig veterligen så blir det aldrig kö. Är alla maskinerna upptagna gör man ju nåt annat och väntar på att de ska bli lediga, eller? Jag har trött accepterat detta påfund (trots att en av anledningarna till ett dyrt kort är att kunna springa inne om det blir vargavinter), men nu när Jennie påpekade detta så blev det allt tydligare för mig hur bissart det är. Tänk om det skulle stå en skylt med "max en hantel i taget" - hur många skulle vara kvar på det gymmet? Även fast de gärna får förbjuda stressiga gymidioter som går stenhårt på sitt schema och forcerat frågar "kan jag gå emellan (och köra mina 1000repetitioner)" när jag vilar i 10sek på en maskin. Och detta mina damer och herrar är en av anledningarna till varför ni mest finner mig i skogen!

...en annan anledning är att jag knappt har kunnat gå sedan gymmet i söndags. Träningsvärken från Helvettet sitter från höft till knä och gör att nästan allt gör ont. Nu (om 60min) väntar 2000m intervaller med NocOut och jag frågar mig om det är så klokt med denna värk? Eller är detta latmasken som talar?

Vad sliter på dig?!

Jag sitter här med nya Runners World och läser om (som så många gånger förut) att långpass inte är nödvändiga för att bli en bra (lång)löpare. Denna artikel, liksom andra jag läst på samma tema, menar att långpass sliter och är i princip onödiga. Denna filosofi tycks också anspela på antagandet att de flesta tycker att det är tråkigt att träna och vill göra det så kort tid som möjligt. De förespråkar då kortare och intensiva pass och menar att dessa ger mer och är full tillräckliga även för de med mara-ambitioner.

Men jag frågar mig då ett par saker:

1. Vad är "långpass" för dem? De nämner 20-min träning/pass och 400m intervaller. De skriver dock även att förespråkaren tränade 10 tim/vecka. För en snabb kille (som detta) blir det rätt så många mil ändå. De som läser artikeln kanske dock tror att det räcker med lite fartlek, gym och 5km pass. Det tror jag är fel.
2. Jag tror inte att så många tycker att det är tråkigt att träna och vill träna kortare. Däremot tror jag att de som tycker att det är tråkigare att träna knappast tycker att det är roligare efter ett par "jag-spyr-pass" där man nästan dör av trötthet. Då tror jag att de slutar.
3. Jag tror inte att långpassen sliter. Jag tror (och VET gällande mig själv) att det är farten som dödar. Det är farten som ger överbelastningsskador, träningsvärk, sträckningar osv. Det är efter ett fartpass som jag får ont i dagar, efter ett långpass (och mina långpass är ju rätt långa) så är jag oftast väldigt fräsch i benen. Dessutom ger långpassen energi i själen :-)

Hur är det för dig? Är det farten som får dig att känna dig överkörd av tåget eller är det långpassen som gör att du viker ned dig??

P.s. Tack för all omsorg om Max. Han verkar vara sitt vanliga jag och kunde både hoppa in i bilen och rejsa i snön. 

En bra förkylning!

I söndags så kände jag ju liiite, liite och i måndags var jag förkyld. Tisdagen var tung, men på onsdag så mådde jag bra!! En kort löprunda på onsdagen för att "testa". Lite snorigt i kylan (men är det inte alltid det?) men annars bra! Sju sega km på fredag em bådade inte gott, men sedan 15 snabba km idag (4:46tempo) ex upp- och nedjogg. Ännu dåligt veckosumma (29km) men ändå godkänt för en sjukvecka (och en riktigt bra förkylning!).

Någon mer som är "sjuk" är lilla Max. Han fastnade och trillade i en färist i dag och gjorde sig illa. Jag hade ingen mobil med mig och Max vägrade sätta ned tassen! Förtvivlat såg jag mig omkring och långt bortåt  vägen såg jag ett gäng ute på promenad. När de kommer fram berättar jag att Max gjort sig illa och att jag vill ringa min sambo. De tittar frågande först på mig, sedan på Max som glatt dansade kring mig. På alla tassar. Förvirrat känner jag på hans ben och går med gänget en stund. De säger att visst kan jag få låna en mobil, men hunden är inte halt. Jag släpper Max som lyckligt dansar runt. Går en sväng, men sedan springer vi vidare. Max är lös och han springer på snabbt på rundan. Allt verkar bra. Men tyvärr är ju hundar så att de har svårt att visa/inse att allt inte är bra. Nu på kvällen har stackarn ont i benet (kan/vill inte hoppa upp i soffan och är allmänt låg) jag har ont i hjärtat av medömkan och dåligt samvete. Jäkla färist, jäkla mig! Bli bra snabbt jycken!

Ett bra träningspass (?)

Jag kände mig nöjd med mitt pass igår, dryga 5km återhämtningslöpning och sedan en timme gym som idag känns rejält i både armar och bål! MEN något annat som känns är det som jag anade igår, en annalkande förkylning. Jag kände det liite, eller snarare anade det liiite igår (trötthet , tung i huvudet mm) och idag är det betydligt mer än en aning (om än inget värre än en förkylning). Frågan är då om gårdagens pass var ett bra pass?

Så som jag ser det kan man se det på två sätt: 1) det var ju tur att jag tränade igår då jag inte kan idag eller 2) det var dumt att jag tränade igår då jag kanske "satte igång det" eller gjorde ont värre.

Personligen tror jag mer på 1. Om förkylningen var på g så spelar det ingen roll att jag tränade. MEN gav passet med en förkylning i kroppen nåt? Eller var det slöseri med tid och kraft? Bröt jag ned snarare än att byggde upp? Hur resonerar du?

I love sundays!

Söndagar har alltmer utkristalliserat sig till mina favoritdagar. Kravlösa dagar där inget behöver göras men massor blir gjort! Denna söndag vaknar vi (efter en sovmorgon) till strålande sol och ett nylagt och fluffigt snötäcke hade bäddat in landskapet. Efter en morgonprommis, stooor och lååång frukost (som jag bara ÄLSKAR!) beger jag, Peter och Max oss ut i Eklandskapet. En härlig tur i solen, hela familjen, det är livskvalitet! Max busade i snön och vi fick d-vitamin och frisk luft i solen!

Efter detta var tanken att jag och P skulle klättra, men P hade gjort illa sitt finger. Klockan vara strax före tre och jag insåg att jag skulle klättra på väggarna istället om jag inget mer gjorde. Trots trött kropp tog jag ett lugnt återhämtningspass i löparskorna innan jag drog av en timme på friskis gym (yes, där kom alternativträningen!). Det kändes kanon för musklerna att få röra sig men göra annat än löpning. Att sedan avsluta passet med en bastu var balsam för både kropp och själ! Hela jag myste på vägen hem och fortfarande känns kroppen så härlig!!

Efter quornfärssås och rödvin och snart smågodis och tv känns dagen komplett!

Jag + söndagar = sant :-)

Min stora mun...

Inför veckans intervallpass med NocOut föreslog jag core efter passet (klubben har många duktiga instruktörer och jag har svårt att få det gjort annars). Efter 15 st 400 i 3:36 tempo så ångrade jag mig. Kan ha fått någon trött blick från någon också, he he (men de flesta verkar gilla det så det verkar nu bli ett permanent inslag i träningen...). Efter coren (på tartarbanan, fokus på plankan) hade jag blåmärken på armarna...

Inför långpasset idag föreslog jag en grupp i 5-min tempo. Jag tror att lite snabbare långpass är ett nyckelpass inför mara och liknande och samma som med coren så har jag svårt att få till dem själv. Efter att träningsvärken från 400:ingarna fortfarande satt i (en knut baksida lår) på fredag kväll började jag ångra även detta.

Totalt blev passet 27,30km men vi höll enbart högre fart i 20km av dessa. Enbart alltså. En hel del kilometer gick i 4:36-4:45, som sämst 5:05 men då var det lite tekniskt (trappor) som hindrade farten. Det var tre starka killar från klubben (aspirerande järmän och de som drar av en mara på 3:07) och lilla jag. Passet var bra, utmanande och gav säkert massor, men OJ så trötta ben som trallade hem. Är huvudet dumt får kroppen lida heter det ju. Man kan även säga att om munnen är för stor så blir man i bättre form :-)

Tot: 56km denna vecka och det är ju en dag kvar!

(med detta sagt har mängden alternativträning varit USEL de senaste veckorna! Jag trodde det var en vecka sedan sist på friskis, det visade sig vara tre...)

31,5...

31,5km är tyvärr hela skörden kilometrar för denna vecka. Jag har en slags "skamgräns" på en mara per vecka och en önskan om 50-55km så jag hamnade rätt så långt off!

Men! Denna vecka har jag jobbat två em och kväll samt heldag fre-lör med mina ideella engagemang samt en vanlig arbetsvecka på det! Ibland går det inte ihop sig, och rysskylan i veckan har därför haft rätt bra timing... Sedan är det ju inte bara kvantitet som räknas. Ett pass var ju mina fina 1000-ingar och även två andra pass var kvalitetspass: 2x snabba backintervaller (på löpband).

Och imorgon är det måndag, ny vecka och ny chans!

Svårt att få detta att gå ihop...

Ja, flera saker faktiskt. Dels träningen med Amnestymöte hela helgen och nära -20C som förhindrar morgonlöpning... Annat än på USELT löpband på Park inn Hammarby (dock med snygg utsikt över Hammarby backen). Något annat som jag har svårt att få ihop är vädret. Dels hur man ska överleva kylan, men främst vädret i "Extra" -11C och (snöblandat)regn?!? Är det ens kemiskt möjligt? En nollpunkt torde ju vara en, tja, nollpunkt?

Perspektiv...

Innan jag somnade igår kollade jag väder för morgondagen (dvs idag). -10C löd domen. Givetvis trodde jag inte på det. -10 har typ Sibirien, Östergötland har haft +10 i vinter.

06:35 ringer klockan. Det är -9,5C. "Ha! Tänker jag, vad var det jag sa!?" Innan jag hunnit ut är det -10,3C. Jag tror fortfarande inte på det. 5,5km senare är jag dock övertygad. Ryssvintern är här! Brrr!

På vägen till jobbet undrar jag hur jag överlevde (och var jag får alla lysande idéer (typ morgonlöpning) ifrån). Samtidigt drar jag mig till minnes när vi i februari förra året sprang runt typ alla öar i Stockholm. Då var det -17C. Johanna menar på FB att jag är en mes och berättar om sina -25C.

Men för mig är ett (is)helvette ett helvette. Graderna i helvettet spelar mindre roll. Ge mig vår. Nu.

Uppdrag slutfört!

1. 
   Karin Armgren
2. Datum / tid:31 januari 2012 - 21:55
3. Träningstyp:Löpning - Lång intervall

4. Sträcka	Distans	Tid	Snitt
   Repetition 1	1000 m	03:50	3:50 min/km
   Repetition 2	1000 m	03:52	3:52 min/km
   Repetition 3	1000 m	03:54	3:54 min/km
   Repetition 4	1000 m	03:57	3:57 min/km
   Repetition 5	1000 m	03:52	3:52 min/km
   Repetition 6	1000 m	03:50	3:50 min/km

5. Distans:6 km
6. Tid:0:23:15
7. Snitt:3:52 min/km
8. Snittpuls / maxpuls:0 / 0
9. Skor:Saucony Grid type A3

Gött mos :-)

Uppdrag intervall

Uppdrag: 1000m intervaller i campushallen (200m bana!)
Önskat Krävt tempo: 3:45-3:59
Antal: 6st
Vila: 1min (blott!)

Resultat: Återkommer (om jag överlever vill säga... efter "olgorna" förra veckan var det på gränsen att jag kom hem)

45 000m hinder i eklandskapet!

B och jag trodde nog att fyra mil bland ekar, slott och sjöar skulle locka någon mer, men icke! Så ensamma på hela bussresan (!) drog vi till vackra Brokind och hoppade på östgötaleden mot Linköping. Vi hade en fantastiskt härlig tur som kändes rätt så lätt hela tiden. Snittempot blev blygsamma 6.07 men då har vi skuttat över, under och igenom nedfallna träd samt vattendrag (nåja, inte under dem kanske, men väl igenom). Typ 45 000m hinder :-)

På vägarna, särskilt på slutet, låg vi i 5-min tempo. Och det kändes bra. Känner mig oförtjänt pigg nu efter! Härligt!

Jag tror även att jag kan ha hittat eken med 6m i diameter. Den var mer imponerande irl.

Draftad...

Den som med mig trodde att det stod var och en fritt att byta (löpar)klubb som man ville tror fel. Inte Mustafa Mohammed kanske, elitlöpare får nog nu klubb betala lite för, men för oss andra blåbär...

...så är det så att "om man tävlat för en klubb under året så är man bunden till den klubben även året därpå". Jaha. Fast om man byter vid säsongskifte kan man ändå relativt enkelt byta. Mot en kostnad på 300pix. Och säsongsskifte är årskiftet? Nope oktober. Suck. Men man kan även byta klubb "under säsong". Detta kostar 500kr. Och kräver överenskommelse och underskrift av både gammal och ny klubb. Suck.

"Då får det vara" tänkte jag, jäkla krångel. Mailade ändå en klubb för att bekräfta om denna info verkligen var korrekt. Fick (efter lååång tid) svar att så var det. Gav upp. Av en händelse kom jag att ändå kontakta en annan klubb. De sa: "kom hit och skriv på blanketten så fixar vi resten inklusive avgift." !

Minimal insats från mig och trevligt bemötande! Jag ser det som mitt livs första "draftning".

Jag kommer numer (efter en urfåning karantänmånad) att springa för IK NocOut.se :-)

P.s. Kära Tjalveiter, ta inte illa upp, men ni ligger ju i fel stad! 

Igen...

Återigen kan jag hälsa ett par dojjor välkomna in i skofamiljen!!! Någon som kan gissa när jag tänker använda dessa?

I fredags blev det skön tjejmiddag och gårdagen bjöd på vacker och mysig löpning i saknade Kolmårdenskogarna tillsammans med Ida och Max. Vi valde pga sämre väder att korta av tilltänkta 34km till 24 och gick i mål pigga och glada! Lite långsamt, men tung terräng som jag och Ida måste träna på inför BAMM! Härligt!

Idag blev det sovmorgon till chockerande 11.30 innan frukost på stan och klättring med Peter innan jag och Max tog en tur kring Stångån. På ett ställe var det sjukt halt och jag gjorde en riktig "på film" vurpa och landade mitt på ryggen!

Skön helg, men är det bara jag som tycker att den var för kort :-) ?

Å så lite träning också!

Ormar och krig, nu får det väl vara nog - springer inte människan?

Jodå, lugn bara lugn, jag kutar på i mörker och kyla. MEN jag har även investerat i ett Friskis och svettis kort för gym som jag tidigare nämnt. Tanken är att bli starkare samt att jag nog trots allt behöver lite alternativträning. Detta resulterar i att jag nu vissa kvällar kör dubbla pass; först en löptur sedan på gymmet en timme. Jag är totalt ostrukturerad och rycker mest i alla lediga maskiner i en huller om buller ordning. Men det är jobbigt så nåt måste det väl ge?

Jag följer inga program eller har häftiga coacher som vissa. Det är säkert kanon, men som glädjelöpare avskyr jag tvingande planering. Vilket är konstigt då jag egentligen älskar att planera, planerar ofta och genomför så gott som alltid det jag redan bestämt. Att ändra mig är liksom inte min grej (spontan - vad är det?). Men jag kan inte förmå mig att träna på särskilda tider (pass) eller göra som någon säger åt mig. Detta betyder inte att jag anser mig själv veta bäst, det bara är så. Jag tänkte därför avslöja en - i mitt tycke - bra träningsvecka så kan ni alla kloka (t.ex.) där ute såga eller hylla. I åtanke bör ni ha mina mål, med Rotterdam Maraton (skitsnabbt) som första anhalt.

En bra träningsvecka:

• 1-2(3) pass styrka. I denna ingår alltid core och oftast hela kroppen med olika fokus.
• Ett långpass. Detta kan vara allt från 18-80km, men mest troligt kring 25-35km.
• Ett kvalitetspass. Antingen (långa)intervaller eller backintervaller. Fartlek och korta intervaller är på gränsen till ok.
• Andra bra pass är morgonlöpning (får upp förbränning och tränar att springa på tom kropp), terrängpass och ("tyvärr") ett gäng slaskpass i mellanmjölkstempo. Jag vill med dessa få upp antalet km till ca 55km/vecka (helst längre förståss, men realistiskt).

Så vad är domen? Tycker ni att jag ska öka/minska något? Flytta fokus? Våga mer? Våga mindre? Bring it on :-) 

The rules of engagement

Ett historiskt konsensus har uppstått. USA, Afganistan, FN och Talibanerna är överens. Härligt när forna fiender och antagonister kan enas. De är överrens om att det som visas på den film som nu sprids inte får förekomma. Filmen visar amerikanska soldater som kissar på lik från afganer. Vad jag förstår strider detta mot "the rules of engagement".

Jag kan dock inte - nu som ofta - sluta häpnas över att om man kan komma överens om regler för krig, vad sägs då som att regel ett bör vara att krig INTE ska förekomma? Kalla mig naiv, men jag kan verkligen inte förstå varför vuxna människor inte kan komma överrens om det. Alternativt att inte ha regler alls. Krig är ju de facto en kränkning av mänskligt liv och jag kan inte se hur detta på något sätt kan göras ogjort med regler (som bryts vid varje konflikt).

Och, jag kan faktiskt inte hålla med om att det värsta i filmen som visas är att soldaterna kissar på sina offer. det värsta måste väl ändå vara att de är offer, att de är mördade?

Sara Hansson säger det bättre än de flesta:

Nu är den äntligen här!

För er som ända sedan september 2010 väntat och längtat så kan jag meddela, väntan är över! Tidningen "Snoken" är här och yours truly är givetvis nämnd. Vårt once in a lifetime fynd i form av en albino huggorm fick en egen artikel och en rätt så snygg bild (tagen av Peter). Tydligen ska de betyda tur och vi hoppas att detta gäller oss lika väl som det gäller den själv. För som orange är man ju inte så diskret i den svenska faunan...

P.s. För er ormfobiker som öppnade en (i princip) träningsblogg och får en orm upptryckt i ansiktet kan jag trösta er med att: den inte var mer än ca 15-20cm och vi hittade en större daggmask samt att ni kan ju se det som terapi :-)

Bjärka-Säby till Linköping

Efter att bussen släppt av mig vid vackra Bjärka-Säby slott (det nya...) så hittade jag ganska snart Östgötaleden i den vackra slottsparken. Jag hann inte springa så långt förrän det var dax att passera en lite bro för att sedan fortsätta på vackra små stigar. Solen sken från en klarblå himmel, det var ca -1C och inte så blåsigt. Perfekt löparväder! Det kändes lätt att springa från start och landskapet var verkligen vackert! En lång bit sprang jag på mjuka grässtigar längs Kinda Kanal och kom då bland annat till Hovetorp. Slussarna är tömda och det var läskigt långt ned till vattnet!

Tur att Max inte var med, han hade definitift trillat ned den lilla klanten... Ni får ursäkta den vindögda blicken, svårt att ta kort på sig själv...

Efter slussarna sprang jag en bit i Ullstämmanskogen innan det åter blev mer utpräglat Eklandskap likt det ni ser ovan. Jag kan tänka mig att det blir bedövande vackert här på våren...

Jag kände mig pigg under hela passet som totalt blev ca30km. Kilometertiden blev ingen höjdare, men terrängen var lite utmanande på sina ställen, ibland fick jag leta led, men mest av allt så hade jag ju inte bråttom! När jag kom hem kände jag mig fortfarande pigg och då var Peter och Max på väg ut i nyss lämnade Eklandskap (som vi ju når lätt strax utanför dörren!). P hade kokat varm choklad och brett mackor så givetvis ville jag med! Jag bytte bara om till torra kläder och sedan gick vi en långtur med fika.

 

Mina killar i solen!

Kort och gott en suverän lördag och jag lyckades vara ute under nästa samtliga av dagen soltimmar!

På bussen mot Bjärka-Säby!

...hoppas att jag hittar hem! ca 25-28km slottsmiljö och eklandskap på östgötaleden väntar! där ska finnas en ek med 6m i omkrets, hoppas jag hittar den :-) Ses!

Inne och utelistan

Iskallt

• Rehab
• Prehab
• Core-träning
• Alternativträning
• Stretching
• Uppvärmning
• Nedvarvning
• Naprapater/sjukgymnaster/kiropraktorer

Inne

• Löpning (i stan, i skogen, plant, backigt mm)

...fast, ännu mer ute är benknäckaren från helvettet. Som nog kan undvikas med hjälp av utelistan.

Alternativa januari??

Med enbart en mara sprungit hitintills i år är jag inte supernöjd med årets inledning, längdmässigt. Dock har jag köpt ett halvårskort på mitt lokala (400m bort...) friskis-gym. För att tjäna på detta istället för ett (eller två?) 10 kort behöver jag gå fler än 20 gånger. Jag har satt en (skamm)gräns på 30 gånger fram till juni. Puh! Men det är en medveten satsning att bygga styrka inför BAMM!

Utöver det går jag och P en kurs i klättring! Det är skoj men verkar dyrt i längden med all utrustning. I helgen tar jag igen med långpass, så även den 28:e vad det verkar :-)

I övrigt, var får jag tag på en sådan här? En must-have!

Vad händer 2012??

Så, nytt år nya planer! Hos Laila kan du som letar finna massor av inspiration på roliga saker att göra under året om du har ont om uppslag. Men jag har redan smitt mina planer om än inte till 100 procent... Ungefär så här hade jag tänkt 2012, vi börjar med de stora målen (dit jag är anmäld och klar!):

Mål 1 Rotterdam Marathon

Förra året så spenderade jag min födelsedag med valhajar, detta tyckte jag var ett bra sätt att fira. I år tänkte jag köra favorit i repris och dra iväg på min födelsedag. Jag letade efter roliga lopp i Europa och hittade Rotterdam Marathon på min födelsedag! Klart och betalt. (I efterhand har jag upptäckt att jag på samma dag istället hade kunnat springa Paris eller Milano Marathon, men Rotterdam blir säkert kalas! Vi kan flyga från Linköping och dessutom ska det vara platt som en pannkaka!). Tidsmål följande: Skamgräns: under 3:38, Godkänt: under 3:30, Väl Godkänt: under 3:20.

Mål 2 Vansbro Marathon

Jag kommer återigen att springa den fantastiskt vackra banan och det roliga arrangemanget Vansbro Marathon! Det ska bli skitkul och givetvis vill jag slå min tid (och placering?) från 2011 men annars så ser jag detta mer som upplevelse och träning inför...

Mål 3 (årets grej!) BAMM50

BAMM50 2012. Årets stora mål och en riktig utmaning! Jag och Ida är anmälda till BAMM50, 50km (fågelvägen) fjällorientering under två dagar. Du bär med dig allt som du behöver under dessa dagar och det är alltså ORIENTERING. Detta är något som jag inte behärskar... Därav en STOR utmaning. Det ska bli skitkul och vi kommer att träna för fullt inför detta.

Andra lopp jag sneglar på

Jag hoppas även hinna/orka med dessa gobitar: 

I mars så har jag lust att kicka igång året med en start i Premiärmilen. Även om det är en lögn att banan är flack så hoppas jag på att kunna slå PB. Jag funderar på att ställa upp i Säter Marathon, men inte maratonklassen, utan halv- eller kanske premiär på kvartsmaran? Time will tell. I maj kommer jag nog att ställa upp i halvmaran Kanalöpet som går bekvämt nära och längs vackra Göta Kanal. Senare den månaden kommer jag antingen att springa den spännande träningstävlingen Limsjön Marathon i vackra Leksand som tuffa Jonna arrangerar helt själv! Eller alternativt testa formen i BUM 50miles som är ett ultralopp som går i på leder (dvs ett topplopp i min värld!) i Borås trakten. För tredje året i rad tänkte jag sedan försöka springa Jättelångt. Detta är lite som min Nemesis då något alltid tycks komma emellan. Vi får se hur det går i år... I juli vill jag springa Baltzarloppet igen. Banan var kanonfin och det var ett roligt lopp (jag kom ju tvåa på PB!). Kraftloppet i augusti kommer jag nog tyvärr att missa... Inget av dessa lopp har dock satt dag ännu, så vi får se!

Och till hösten...

Höstens tävlingar får avgöras efter våren och sommaren och deras resultat. Kanske blir det Hässelbyloppet för att fixa en snygg miltid. Är jag inte nöjd med mitt resultat i Rotterdam kanske det blir en mara, kanske Åland marathon? Banan var tråkig och vädret uselt, men ett ok arrangemang till bra pris! Fast kanske hellre Växjö Marathon som ska vara snabbt? DN Stockholm Halvmarathon var så kul sist (2010) så kanske blir det detta? Jag är även sugen på SUM (som likt Jättelångt aldrig tycks bli av för mig) samt Hovaleden Ultra. Båda är terränglopp på vackra leder och är lita lagom 50km långa. Troligtvis testar jag åter Höstmilen i vackra Jurslaskogen, däremot är jag glad att slippa trängseln (och det höga priset) på Lidingöloppet, där har jag ju redan mitt silver...

Vad ska du göra 2012? Tycker du att jag glömt nåt? (de med tidsultratips göre sig icke besväret. Jag har inte pannben för det! Däremot gillar jag små lopp, gärna i terräng!)

2011 - ett oväntat år!

2011 var ett händelserikt år! Många saker som jag inte hade någon aning om i början av året hände! I början av året började jag att träna med Goif Tjalve. Eftersom det var vargavinter och massor av snö så var det riktigt skönt att vara inomhus och springa snabbt! Man kan nog säga att jag ökade mina kvalitetspass med 100 %... Vad man lätt kan se i efterhand var att jag då borde ha dragit ned på nåt annat. Så var ej fallet. Jag sprang lika många och lika långa pass ändå. Och det höll!

...till slutet av februari. Efter en kall (-17C) men härlig tur runt typ 15 öar i Stockholm så var en vad trasig. Jag vill inte tjata mer om det då det var rätt smärtsam att missa årets två stora mål: Rom Marathon och TEC.

För att trösta mig för detta och för den tråkiga nyheten att inte längre vara "20-something" så åkte jag och Peter till Filippinerna. Där uppfyllde jag en gammal dröm om att få se världens största fisk (valhajen) dök bland vackra koraller, badade i kristallklart hav, latade mig och fick lära känna lite av detta fantastiska land. Väl hemma var mitt ben rätt så bra och jag beslutade mig (ok blev övertalad) att ställa upp i lag SM-kval i friidrott. Jag fick grenen ingen annan ville ha 5000m. Jag kom inte sist och fick PB på distansen.

Inspirerad av kortdistansen sprang jag i juni Parloppet med Anna. Rätt förkyld, men det var ett kul lopp! Samma helg var jag på mitt första möte med Amnestys svenska sektions styrelse i vilken jag blev unvald i maj. Detta arbete är något som jag verkligen brinner för och jag är skitstolt att få arbeta för denna häftiga organisation!

I juli sprang jag underbara Vansbro Marathon (och gissa till vart jag nyss anmälde mig till igen?) ett fantastiskt vackert och roligt lopp i TERRÄNG! Resten av månaden spenderades ute i stugan där vi plockade (inte letade, de fanns överallt!) kantareller, badade, sprang och grillade. Jag älskar sommaren!

I juli blev jag även erbjuden två nya jobb! En forskartjänst (jättespännande) och sedan min nuvarande tjänst. Tänk att ett val mellan två goda ting kan innebära så mycket huvbudbry!! Eftersom jag inte kunde välja fel kan jag inte säga at jag valde rätt. Det jag kan säga är att jag trivs jättebra med att arbeta med landsbygdsfrågor! Jobbet - och att Peter fick jobb - innebar även att vi började leta ny bostad i ny stad!

Men nu hejdar vi oss!! Innan detta kom jag ju tvåa i Baltzarloppet på nytt PB på halvmara (1.34), och sedan kom jag tvåa i Kraftloppet 72km och avslutade med att knipa en silvermedalj på min nemesis Lidingöloppet (nä nu ljuger jag! det var ju en 10:e plats i Höstmilen som var slutet på säsongen!).

Sedan var det sista dagen på jobbet innan vi for en vacka till Malta innan vi i november blev Linköpingsbor. Efter att ha bott i Norrköping i nära 10 år (galet! jag som fortfarande tycker att jag är dalkulla!) så kändes det lite sorgligt att flytta. Men vi trivs fantastiskt bra här, både i lägenhet och i omgivningar. Det känns som att jag har slagit mig ned :-)

Så. 2011 var ett händelserik år med många överraskningar. Det var året alla mina nära vänner fick eller blev med barn och det var året vi bytte både jobb och riktnummer. Det var ett bra år även om allt inte gick precis som jag ville.

Men det kan alltid bli bättre; 2012 - B R I N G  I T  O N ! ! ! :-D

Skor...

Jag har ju skrivit om ämnet förr (här och här t.ex!) men det tåls att skriva om igen :-)  I löparvärlden är nu (sedan ett tag tillbaka) "minimalistiska" eller "barfotaskor" det nya svarta. Exempel på sådana ur min skogarderob är Vibram five fingers och Nike free (även om experter skulle hävda att de är på varsin sida av skalan).

Jag lockas av idén som i korthet bygger på att låta foten röra sig så naturligt som möjligt, utan att styras av pronationskilar och dylikt. Tesen är även att trots att skoindustrin har lagt ned massa möda på att ta fram dämpade och stabiliserande skor så har inte löparskadorna minskat (tvärtom menar vissa!). 

Oftast går minimalistiska/barfotaskor och ett annat löpsteg ihop. Anhängarna menar att det naturliga steget (så som vi således bör springa) är att springa på tå. 

"På TÅ!?!" Utbrister du häl-rullnings-drillade person! Ja, på tå. Jag ska villigt erkänna att jag tror på idén! Tänk dig att du är på stranden och ska springa det fortaste du kan till glasskiosken en bit längre bort. HUR springer du då? Jo, på tå!!! ( Är du fortfarande skeptisk? Kika in vad Newton säger!). Efter denna "minimalistiska/barfotaskor/tålöpnings for dummies-kurs" tänkte jag delge min syn på saken:

Jag tror inte på stabiliserande skor. Jag tror inte att en sko kan ändra ditt naturliga löpsteg. Jag tror heller inte att en sko (om de kan ovan) BÖR göra det. Jag tror således inte på pronation. Eller, jag tror att det finns, jag är dock inte enig med skoindustrin om att det är ett problem (som bör åtgärdas).

Jag tycker att det kan vara skönt att springa barfota. Dock anser jag inte att detta alltid ger ett optimalt steg. Det kan kan tvärtom ha lite motsatt effekt då det trots "fusk" som Vibram Five fingers gör jäklarns ont att kliva på en kotte vilket gör steget stelt. Jag tror att skor är en rätt så bra idé för att skydda foten, ge viss dämpning och ge dig möjlighet att springa på utan att bli stel (rädd för kottar). Jag tror att de flesta springer mer på tå/framfot om de inte har superdämpade skor med hög häl och jag tror därför att många (alla) mår bra av att springa mer på tå. Jag är således varken anhängare till "barfota-alltid-klanen" men definitivt inte till "stabilt är bäst". Lite mellanmjölk? Snarare lättmjölk :-)

Nu är 10 000 krs frågan: vad tycker du??? Vilka är dina favoritskor och vilken typ av skor tycker du är kung? Håller du med mig eller är du för tjockskor??