tisdag, september 15, 2015

Max - 30kg kärlek



Max. Den finaste av vänner.

40 minuter. Så länge vill jag minnas att det tog när Max kom hem till oss innan vi blev en flock. Han kom in i vår lägenhet, liten (8v), rädd och saknade sin mamma. Ynklig gick han runt och pep innan han utmattad somnade en stund på golvet. När han vaknade var det som att han hade fötts hemma hos oss och han blev det självklara centrumet i mitt och Peters liv. Från början fick han inte sova i sängen och han var så liten och klumpig att han heller inte kunde komma upp. Men så, när han lärde sig det så somnade vi varje natt utan Max i sängen och vaknade varje morgon av att han låg mellan oss och flinade. Sedan dess har vi tre delat säng varje natt i nära 11 år.

Flinar är en sak som vissa hundar (och dalmatiner i synnerhet) gör. Max gjorde det både när han var glad – som när vi kom hem – eller när han gjort nåt bus. Han var hysteriskt söt när han skrynklade ihop hela sin prickiga nos!


Ett litet, litet flin. Svårt att fånga på bild.

Vi har gjort typ allt med Max. Vi har liftat, åkt buss, tåg, bil och färja. Vi har bott på hotell, vandrarhem, fjällstation och i tält. Vi har fjällvandrat, haft honom med på fest, plockat svamp, varit i storstan samt sprungit sex mil i ett svep som längst. Han har varit med oss på nästan allt. Varit med mig på nästan alla löprundor sedan han blev ett drygt år.

Vi har räddat livet på honom minst två gånger. En gång då han råkade hoppa ut genom fönstret på Brahehus och Peter (den hjälten!) orkade hålla emot och dra upp honom (han bar sele) så att han inte föll tiotal meter ned mot stenar. Eller som den gången då han trillade i Motala ström (ca 2m ned) och jag fick klättra ned på en stege för att lyfta upp honom (inte helt enkelt!). 

Dalmatiners brukar sägas vara enmanshundar. Max var en tvåmanshund – min och Peters. Visst fanns det andra människor som han gillade, men de allra flesta valde han att ignorera. Med mig och Peter kunde han vara nästan löjligt rättvis i sina kärleksbetygelser. Vi satt alltid i soffan och gosade om kvällarna. Först kunde han gå till mig, pussas, gosa, vilja bli klappad – för att sedan omedelbart gå till Peter för samma sak. Han ville alltid att det skulle vara vi tre. Helst med Max i mitten. Jag minns när jag kom hem från Indien efter att ha varit borta i ca två månader. Max blev helt tokig. Han skrek och sprang runt som tokig och var nästan utom sig av lycka. Max älskade verkligen sin flock. Och vi honom. En natt för ett par år sedan smög sig Peter närmare mig i sömnen, kramade mig och mumlade: ”Jag älskar dig Max”. Kanske blev jag lite stött just då, men det kan symbolisera hur tighta vi tre var. Vi var en flock, en familj.

Max har varit den bästa av vänner. Han har fått vardagen mindre grå, ledsna dagar mindre ledsna och glada dagar gladare och gett mer kärlek än som finns i universum. Han har alltid funnits där för kramar och gos. Han har varit olydig, dryg och ständigt hungrig, men mest alldeles alldeles underbar. Jag vet knappt vem jag är utan att vara Max matte. Vill inte ha en vardag utan hundpussar, trängsel i sängen, gos i soffan och mys i skogen.

Jag önskar att jag gett honom mer gos, mer mat som han gillade, att vi gjort fler roliga saker. Jag önskar att jag aldrig skällt på honom och att vi haft mycket mer tid. Max dog i helgen. Han var 11 år, hade hjärtsvikt och skyhöga levervärden. Nu fick han även svåra smärtor i ryggen samt att han hade vätska i buken. Mot slutet kunde han inte riktigt springa eller busa som han alltid annars gjorde. Han hade svårt att hoppa upp i sängen vilket gjorde honom olycklig och han hade problem med magen. Max blev 11 år, vilket motsvarar drygt 85 människoår. Han hade haft ett bra och långt liv.

Men det är så oändligt tomt här hemma. Allt från hans tomma skålar och filtar till soffan där vi alltid satt och gosade eller sängen där vi tre alltid sov, påminner om honom. Jag väntar på att få höra hans tassar mot parketten och få se honom komma yrvaken runt hörnet. Jag saknar honom så att det gör ont. Och jag hatar att han nu ligger själv under äppelträdet (han älskade äpplen!!) i stugan. Även om han älskade stugan och fick med sig sin älskade Ru (leksak från McDonalds som han haft i säkert 8 år utan att ha sönder!). Han ville inte vara själv. Han ville att det skulle vara vi tre. Det vill jag med. 
 
Mest av allt hatar jag att aldrig mer få träffa honom. Inte få krama honom och pussa hans öra med en hjärtformad prick på. Att inte få gosa med honom i soffan eller gå tillsammans i skogen. Jag hatar att Max inte finns och jag saknar honom av hela mitt hjärta.


Vårrullen. Varje vår, när det blivit tillräckligt varmt och vårligt så rullade Max. Det var det säkraste vårtecknet. 

Älskade fina Max, tack för tiden vi fick ihop. Vi saknar dig oändligt här hemma och vi hoppas så att du äter älgfärs och sover på mjuka duntäcken i hundhimlen. Galna, underbara du!