torsdag, november 30, 2006

Glögg KRIS!!!

Idag tog jag mig en snabbis förbi stan för att inhandla glögg till glöggkvällen nästa vecka. Jag gick in på systemet och började leta. Utbudet var ganska dåligt, naiv som jag är trodde jag att de inte plockat fram allt ännu. Jag hittade nästan bara tråkig Blossa glögg (den fick iof högsta betyg i glöggtestet som jag höll i näven men vilken ful flaska!!!). Jag bestämde mig för att fråga en expedit efter den glöggen jag letade efter (givetvis den med choklad i):

- Nej, den är tyvärr slut.
- Den då (Pekar på Blossa 06, årgångsglöggen för i år)
- Nej, den är tyvärr också slut.
- Ok, va synd (nu måste jag alltså hit igen!!) När får ni in mer?
- Mer? Nej, det får vi inte de är slut för i år.

Glöggen är alltså slut.
För i år.
Det är den 30 november.
Och folk tycker växthuseffekten är illa, vad är då detta? Snart firar vi väl jul i augusti och äter kräftor till midsommar. När det gäller jul är jag en inbiten traditionalist, avskyr förändringar.

I panik för jag ut till Willys sent på kvällen då jag börjat misstänka att även hyacineterna kunde ta slut! Därför har jag nu julpyntat nästan klar för att inte hyacinterna ska känna sig så ensamma...

Men vi är faktisk bara här tills innan jul så jag får ha juligt nu. Om det nu går utan årgångsglögg.

söndag, november 26, 2006

Prickig promenad!

Nu var det ett tag sedan jag skrev något! Inte för att det har hänt sådär särskilt mycket... Det här får bli lite av en bildblogg, först en bild på Max uppfödare Carloines Pirayor, förlåt, jag menar givetvis valpar! I bild Becajo's Bumbel bee och Betty Boop (Big Boss, skymtar lite i bakgrunden). Snälla Peter, bara en till??


I helgen var det prickig promenad i Linköping. Trots att det regnade hela tiden så var vi ett tappert gäng på sex dalmatiner och nio tvåbeningar om jag inte räknar fel... Här ser ni en del av gänget:

Max lekte bäst med kompisen Zigge. Zigge säger nämligen inte ifrån då Max fultacklas så han faller som ett korthus. Till Max försvar är Zigge ganska valpig och tappar lätt balansen. Det var i alla fall jättekul att se dem ha så kul ihop, här busar de om en pinne:
Trots att de var så många var det inte nåt bråk. Tjejjerna grymtade lite om att det minsan var de som bestämde, men inga allvarliga catfights, de var med i leken de med!

Tyvärr är vår kamera (och bara dens fel ok?) jättedålig, så det där är allt ni bjuds på! Tyvärr ingen tillräckligt osuddig bild på stackars parabol-Noah som inte kunde vara med de andra och leka pga sin svansskada som tvingar honom att bära en tratt. Tyckte synd om honom då de andra busade runt, men det är ju för att han ska bli bra snart, synd bara att man inte kan förklara det! Prommenaden var iaf jättetrevlig, trots vädret. Vi gör gärna om det! Väldigt bra strövområde oxå... Bra fixat Jenny!

torsdag, november 02, 2006

Min morfar

Jag kommer ihåg känslan i magen då hans blå (i mitt minne i alla fall) bil stod parkerad bredvid vår uppfart. Han parkerade aldrig på uppfarten, kanske för att mina föräldrar hade två bilar, kanske gjorde han det bara att jag inte minns.

Jag kommer ihåg att jag brukade springa hem då jag såg bilen för att träffa honom, att jag blev glad och upprymd bara av att se hans bil stå där. Jag kommer också ihåg besvikelsen då det inte var hans utan någon annans bil och han inte alls var och hälsade på. Jag brukade sitta i morfars knä och prata. Jag kommer inte ihåg något särskilt som han sa eller gjorde, men i mitt minne har han alltid skjorta på sig.

Ett mycket starkt minne är att han i dörren på sin bil hade en burk, en ganska vanlig burk då jag var barn, en gammal sirapsburk. Den var fyrkantig fast med runda hörn. Jag kommer ihåg den som beige och med vitt lock. Fast morfar hade inte sirap i sin burk utan karameller! Oftast (eller var det alltid?) polkagrisar. Jag fick alltid ett par stycken.

Jag kommer även mycket starkt ihåg hans hem i ”Bygget”. Jag kommer framför allt ihåg de skämt som alla brukade dra om ”Pang i bygget” som jag inte förstod då jag aldrig sett den serien. Av någon anledning kommer jag inte ihåg hur vi sov när vi var där, kanske hade vi husvagnen? Jag kommer dock ihåg köket i huset. Inte i detalj, utan mer känslan och vad vi gjorde. Jag åt fil där med hjortron där. Jag tyckte inte om hjortron då (troligtvis hade jag aldrig vågat smaka) så jag ville helst inte ha. Men jag kommer ihåg att då jag smakade tycket jag att det var gott, men det erkände jag inte förståss! Jag har även ett minne av att jag var ute på en myr och plockade hjortron i träskor… låter inte så värst smart…

Morfar hade djur också. Han hade svarta grisar med betar, men jag tror inte att det var vildsvin, för jag var inne och lekte med dem (även om mamma inte var så förtjust i det…). Jag älskade grisar på den tiden och att träffa livs levande grisar var ju toppen! Morfar hade getter också. Det jag mest kommer ihåg är att mamma var livrädd för dem (också), men jag var inte rädd alls. En gång hade jag fått en ring ur en automat. Den hade en grön skimrande plaststen klistrad på dem. Jag gillade verkligen denna ring, men det visade sig att det gjorde även en av getterna. Getter äter ju som bekant allt så efter ett tag då jag stått där och gullat med en av dem så hade hon sugit i sig min vackra sten! Morfars fru lovade att hålla utkik efter stenen, men hon hittade den aldrig, konstigt nog… Jag minns inte om jag bara tänkte limma dit en ny sten eller om jag faktiskt gjorde det.

Ett mindre roligt minne är att en gång då vi kom till bygget fanns där inga getter men däremot gethudar uppspända på tork…

Det var även däruppe som jag för första gången såg hundvalpar. Jag minns faktiskt inte om det var morfars valpar eller någon bekants, men som jag minns det var det någon slags jaktras och de var väldigt små och söta. I mitt minne ligger de i en korg under ett fönster.

Jag minns även starkt morfars kopor, eller heter det så? Sådana små koppar med handtag som man dricker varm choklad ur i skogen, som scouter har? Fast morfars var i trä, han hade snidat dem själv av utbuktningar i träden. Jag kommer speciellt ihåg en, som är min, den är ganska liten och har som piggar på undersidan, fast mellan piggarna är den väldigt len.

Det finns många minnen, men mest minns jag morfar som stor, mjuk och varm och innerligt snäll. Min mamma och moster säger att han aldrig gnällde eller var sur, detsamma sa de på Hällsjöhemmet. De kallade honom för en stor snäll björn. Min morfar björnen, jag kommer alltid att minnas honom.

Sov gott morfar, vi ses i nagjala.