Dalkulla som bor i ekstaden Linköping tillsammans med kärleken Peter och pricken dalmatinern Max. Ultralöpare som drömmer om: rättvisa, att se mer av världen, hitta mig själv (bla, bla, bla) och fixa på smultronstället: vårt 1700-tals torp...
fredag, december 26, 2014
Dubbelt upp
söndag, december 14, 2014
Vardagslyx
fredag, december 12, 2014
En gång är ingen gång
Tre gånger är tradition? Nu kör vi tradition på mer kvalitet :-)
lördag, november 22, 2014
I mål!!
Jag blev uttråkad och less typ vid femte, men riktigt jobbig var nog bara sista, några innan dock svåra att komma iväg på. Började må lite illa nu på sista och ville bara bli klar. Ville duscha håret, vila magen (som varit lite i upprör) och mest bara slippa ut igen. Jag minns UI som mycket roligare förr jag gjort dem :-)
Jag är hur som stolt att jag fixade det, helt själv och på en bra tid. Men det kommer att dröja rätt länge innan jag blir sugen igen... Nu ska jag sussa!
En sak dock, den tredje intervallen (06:00) sprang jag runt universitetet via Ryd och hem. Lite senare på dagen hittar jag en artikel i Aftonbladet om Linköping. De jagar en man för en överfallsvåldtäkt i Ryd. Våldtäkten ägde rum strax innan sju, dvs ungefär när jag var där. Väldigt obehagligt.
Vad jag ätit under ultraintervaller
1 Gainomax
1 sportlunch
2 glas äppeljuice
2 stora mackor med ost och marmelad
1 latte
2 koppar te med mjölk
1 skål müsli och yoghurt
nästan ett paket kakor med choklad och mint
1 fryst pizza
1 liten chiapudding (chiafrön, mjölk och sylt)
2 mandariner
1 kopp kaffe med lite mjölk
2 digestivekex med osötat jordnötssmör
1 brustablett berocca
1 tablett probiotika
något hekto smågodis
Många glas vatten har det också blivit :-)
Innan jag gav mig av (dvs på fredagen) åt jag frukost och lunch och middag som vanligt. Falafel till middag. Och lite smågodis. Drack en Cola.
Analys? Utan att orka räkna kalorier så skulle jag tippa på att det inte är tillräckligt. Min Garmin visar på 666kalorier/mil (lite djävulskt...) vilket ger över 5000kcl utöver det som en vanligtvis gör av med (typ 2000? Kan inte sånt, men förutom UI har jag inte gått många meter idag). Jag kan dock avslöja att magen inte uppskattar UI jättemycket och att det kan vara svårt att trycka ned mycket mat. Jag har lagt fokus på vad jag varit sugen på/kunnat fått ned snarare än fokus på nyttigt eller x antal kalorier.
Nu är det snart dax för sista UI. Jag hoppas jag får i mig nåt efter den också.
Vad har du fått i dig?
Varför ultraintervaller?
- Ultraintervaller ger åtta mil i benen, men är långt mer skonsamt än åtta mil i ett svep. För oss kilometerknarkare är detta guld :-)
- Det är på ett sätt lättare att springa 8x10km istället för 1x80km. Såklart subjektivt, men att orka enbart en mil (i taget) är lättare att ta än att ge sig ut på 80km...
- Det är dock en rejäl träning av viljestyrkan att gå upp 03:00 för att springa en mil i beckmörkret = Pannbensträning.
- Som ultralöpare är det bra träning i att äta under träning.
Det blir alltid värre framåt natten
När jag kom hem laddade jag upp passet på jogg.se, tog en dusch, drack en halv Gainomax och gick och la mig. Slumrade fram till nästa pass (03:00!), drog på mig kläderna och stack iväg. Samma runda fast åt andra hållet (runt gångbanorna). Hem, ladda upp pass, drack halvan Gainomax och åt en "sportlunch" i sängen. Slumrade fram till nästa (06:00), lite ont i magen nu. Drog iväg runt universitetet, hem, dusch och sedan frukost (macka och kaffe).
Nu är natten slut, känner mig knappast utsövd, men nu börjar det ljusna!
onsdag, november 19, 2014
Galenskap. Eller ultraintervaller
måndag, november 17, 2014
Dagens värsta
lördag, november 15, 2014
En dålig dag?
onsdag, november 12, 2014
Hyllas den som hyllas bör?
"[Fotbolls]Galan drabbades (surprise) av tidsbrist. Något var tvungen att strykas från programmet. De ansvariga gjorde en snabb överläggning och kom fram till det enda rimliga i deras värld: Vi stryker hyllningen till Sjögran [som gjort över 200 landskamper!!!]."
http://m.gp.se/sport/fotboll/1.2544478-hilmersson-ska-man-skratta-eller-grata-
Och Therese Sjögran: så. sjukt. jäkla. bra. jobbat!!
söndag, november 09, 2014
Under skamgränsen
Det har varit en skön helg, men som jag hörde någon säga aningens bittert i P1 härom veckan: "Nu är det helg, men vad gör väl det, snart börjar en ny vecka" Hej måndag blott några timmar bort, nu kör vi!
måndag, oktober 20, 2014
Livet fast forward
fredag, oktober 03, 2014
Nytt styre!
Dock sjunker mitt hjärta som en sten när man läser hur DN väljer att omskriva Alice:
"Den största överraskningen i den nya regeringen. Generaldirektör för Ungdomsstyrelsen som började sin karriär som programledare i SVT:s barnprogram. Ungdomsstyrelsen arbetar bland annat för kunskap om ungas levnadsvillkor."
(1. Ungdomsstyrelsen finns inte längre, 2) barnprogram?!? Allvarligt, är detta hennes största merit enligt DN??)
Detsamma väljer SVT att göra, och de har dessutom en rätt stor del av artikeln som beskriver Alice nästan obefintliga skådiskarriär samt att berätta att hennes man är skådis!
Jag tycker att det är förminskande att beskriva en person som haft så många höga chefsbefattningar inom både civilsamhälle och näringsliv samt flera hedersvärda förtroendeposter inom desamma på det här sättet.
Som tips till media är detta en mer rättvis beskrivning av Alice:
Vad sägs om "Alice Bah Kuhnke är för närvarande generaldirektör för Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor. Hon var en av grundarna till tankesmedjan sektor tre och har innehaft flera chefsbefattningar både inom civilsamhället samt i näringslivet, tex har hon varit generalsekreterare för Rättvisemärkt samt miljö- och CRSchef inom storkoncernen ÅF. Alice har även arbetet inom kultursfären som programledare."
onsdag, oktober 01, 2014
Hämta kraft
Jag är morgontrött. Men jag tror problemet egentligen är att jag är kvällspigg. Jag ser helt enkelt ingen anledning att ta mig i säng om kvällarna för att jag är inte trött. Ofta somnar jag efter midnatt och klockan ringer sedan strax efter 06.
De senaste dagarna har två olika personer sagt att jag ser trött ut. Och på em igår var jag supertrött! Tom i skallen, lätt huvudvärk och svidande ögon. Jag hade dock lovat mig själv minst två mil löpning. Helt ärligt tog det emot lite. Jag ville mest krascha i soffan. Men jag tog mig ut. Och som magi kände jag nästan genast hur livet som återvände!! Solnedgången färgade himlen, luften var krispig och lätt att andas, benen lätta. Jag sprang ifrån tröttheten. Ifrån stressen på jobbet och ifrån vår ostädade lägenhet (definitivt "min tur" att åtgärda...). Luften blev kallare och mörkret sänkte sig, medan jag kände mig alltmer levande. 10km slöjogg och 8km snabbt innan nedjogg. Efter två mil var jag pigg som en lärka!
På kvällen tvingade jag mig dock ändå i säng vid 22 kände mig trots det som en död i morse och sitter nu på tåg och ser ut på en höstvackerskog som ruvar i morgondimma och väcks av solens första strålar. Kan man annat än att längta ut så att det typ värker?
söndag, september 28, 2014
Guldstjärna till mig!!
Jag vill dock ge mig själv en guldstjärna. Jag har klarat min skamgräns (en mara i veckan...). Jag bestämde mig även för att satsa på kvalitet denna vecka och jag har sprungit två kvalitetspass: intervaller (5x800m-intervaller) samt fartlek (7km). Detta har jag gjort via tidiga mornar, genom att äta kall mat samt genom att socialisera mindre. Jag har även hunnit med två (visserligen korta) pass på gymmet med mina sjukgymnastövningar + core och annat. Guldstjärna till mig!!
Saker jag inte hunnit med är att umgås med Peter, sova samt springa långt. Så det får bli mitt mål nästa vecka :-)
söndag, september 21, 2014
Från solskensträning till ingen träning?
Nu i veckan väntar dock tre dagars kurs (internat) och tre dagars styrelsemöte över helgen (internat, till måndag), sedan veckan därpå med kvällsjobb, möten i STHLM och bröllop på helgen. Flera roliga och superintressanta saker under dessa veckor men jag har svårt att fatta hur jag ska hinna träna nästan alls på dessa veckor... Hur gör du när annat pockar på din uppmärksamhet och när måsten hopar sig? Hur gör du för att ändå hinna träna? Eller hinner du inte? Ge mig dina bästa tips och råd :-)
fredag, september 12, 2014
Vätternrundan med apostlahästarna!
söndag, september 07, 2014
Ett vykort från Ultravasan
Detta med tischorna känns även det som ett avslutat kapitel, jag tror att de skärper sig till nästa år, det låter så på svaret de ger i SvDs Marathonblogg (kan dock tycka att de är väldigt synd att de inte kunde bemöda sig att ge mig det svaret...)
onsdag, september 03, 2014
Lila mat och gröna skor
tisdag, september 02, 2014
Om att hata och hota anonymt
onsdag, augusti 27, 2014
Jag har tillräckligt med herr t-shirts
Så trots att de visste exakt hur många damer som anmält sig så valde de att enbart köpa in herrstorlek. Varför då? De långa sträckorna i Vasaloppet (oavsett om det är på skidor, till fots eller med cykel) lockar runt 10% damer, att bli behandlad såhär lockar ju inte direkt fler att delta...
Den här händelsen fick mig att minnas alla de OTALIGA herr t-shirts från olika lopp som ligger i min garderob. Jag kan nämligen enbart komma på ett tillfälle då jag fått en dam t-shirt (och detta är även den enda som jag använder, tack Rotterdam marathon!).
Och vet du, jag har tillräckligt med herr t-shirts. Jag betalar lika mycket för att delta i loppen. Jag (och andra damer med mig) springer lika långt och svettas lika mycket. Varför får vi då inte en vinst som passar? Skulle någon komma på tanken att enbart köpa in dam och låta herrarna få en tight t-shirt (som btw är sjukt inne i träningsvärlden just nu)?
Jag tvekade lite inför att skriva detta, och det för att många lopp arrangeras till stor del ideellt av eldsjälar som älskar löpning, då känns det fel att kritisera dem (därför namnger jag ej dem nedan). Men Vasaloppet är ett skitstort arrangemang med många anställda och borde ha resurser att tänka längre. OCH idrottsvärlden är fortfarande hopplöst ojämställd med olika löner och prissummor för män och kvinnor, olika mycket tv-tid osv osv. Jag vill visa att detta inte enbart är på proffsnivå (där det kan hävdas förklaras av någon form av efterfrågan) utan även drabbar oss motionärer. Jag vill därför lyfta ett antal exempel på hur jag upplevt den ojämställda idrotten.
Jag minns det bergspris som jag inte fick i V-maraton. Trots att jag var först i dam klassen över berget. Det var enbart första löpare, ergo en man, som fick bergspris. Jag minns den herr t-shirt av bra kvalitet (Haglöfs!) som jag fick på ett ultralopp som passar min man, och en annan från en terrängmara med snyggt tryck som jag använder som nattlinne för att den är så stor. Jag minns alla de Blodomlopp (jättestort arrangemang!) jag kutat med en herr t-shirt i bommull som "vinst". Jag minns när jag gick i mål på BAMM (en av Sveriges tuffaste löpartävlingar) som vinnare utan att bli uppmärksammad medan vinnande herrar fick applåder in i mål, snygga vinnarbilder, vinnarkrans och pepp (bildbevis här). Idag kikar jag nyfiket på www.laplandultra.nu i vilken de puschar för vinnaren 2014 på första sidan. Vinnare i herrklassen - inte ett ord om vinnande dam.
Hur ser det ut för dig, har du som jag för många herr t-shirts?
#herrt-shirt
måndag, augusti 25, 2014
I fäders spår – för framtids segrar (Ultravasan)
Jag reciterar även "I rörelse" av Karin Boye (i en MYCKET fri tolkning...). Plötsligt står det "42,2km du har just passerat marathondistansen". Jag blir otroligt glad! Något som omedelbart försvinner för mig när jag springer långt är min förmåga att räkna. Eftersom skyltarna på Ultravasan räknade ned så hade jag helt missat att vi närmade oss maran. Jag blev verkligen jätteglad, trodde vi hade långt kvar! Jag dansar fram!
Snart börjar vi nu närma oss Evertsberg och när jag gissar på 1km dit visar det sig snart vara typ tre. Det börjar ösregna och jag är snart genomsur. Humöret sjunker som en sten och vägen mot Evertsberg känns milslång. Det går snigellångsamt. Jag blir allt tystare. Allt känns skit. En löpare kommer upp bredvid och han är ej heller så munter, han har sträckt sig. "Det är aldrig försent att ta till lipen" mumlar jag och får en konstig blick.
När vi så ÄNTLIGEN kommer till Evertsberg så står min Peter där! Jag hade sagt att han inte behövde stå längs banan och blev både förvånad och glad att se honom! Jag får även en mugg varmt kaffe och tvingar i mig en pannkaka. Jag får min dropbag och bestämer mig för att byta om helt. Allt utom underkläder byts och jag tar på mig min regnjacka. Det hela tar nog en kvart, men när jag sedan springer därifrån är jag torr och känner jag mig ostoppbar! Det är visserligen lätt nedför, men det känns så löjligt lätt! Jag studsar fram med ett leende på läpparna. Jag springer om tjogvis med löpare. Jag kommer snart ikapp sjöman-Peter. "I'm on fire, så lätt allt går" kvittrar jag. "Oj då får jag till svar, då är det nog bäst du springer om". Han ser trött ut och jag känner att jag omöjligt kan hålla igen. "Du kommer snart ikapp tröstar jag när jag flyger förbi, en sådan här 'high' kommer att ha ett bråddjupt stup snart" fast jag tror inte på vad jag säger, det känns som att inget någonsin mer kommer att vara jobbigt.
Skogen är vacker och jag hinner njuta av detta under loppet, trots att jag bitvis behöver koncentrera mig på underlaget. Vackra små hus och byar, sjöar och vattendrag Dalarna från sin bästa sida! Och ankeln håller. Jag är så nöjd att jag åkte hit!
Med tre mil kvar börjar det dock att gå tyngre igen. Jag stoppar i en ljudbok i öronen och lyssnar på Sara Sarenbrants "Andra andningen" som passande nog handlar om mord under Stockholm marathon. Ljudboken hjälper och en mil till försvinner. Efter kontrollen i Hökberg med 19km kvar är det dock nästan bara smärta. Typ alla muskler i benen värker (men inte ankeln!!) och det går tungt att andas. Jag är konstant törstig och jag blir kissnödig hela tiden men jag kan inte längre sätta mig ned på huk. Jag får hålla mig i träd i skogen. Sjöman-Peter springer om mig "Har elden falnat?" frågar han. Jag ler och mumlar nåt om stupet och troligtvis "lipen". Han springer vidare. Detta känns som ultra i ett nötskal. Hur svårt det än är att förstå när man är på topp/i bott så vänder det! Men jag är inte dummare än att jag fattar att mina toppar är slut, nu är det bara att ta fram sin allra bästa pepp. Men det enda jag minns är att det aldrig är försent att ta till lipen...
Jag kämpar mig framåt, säger åt mig själv att springa i 10min för att sedan gå en bit. Jag orkar två minuter. När jag väl springer är temot ca 5:40, men jag har svårt att springa längre sträckor. Kilometrarna tickar fram oändligt långsamt. Jag minns plötsligt att några medlöpare sagt att medaljtiden är 10:30 för herrar och 12tim för damer. Jag inser att jag har chans på båda men kan inte förmå mig att öka. Samtidigt som det är jobbigt förstår jag att jag kommer att fixa detta. Ankeln kommer att hålla och jag har snart sprungit nio mil. Jag blir glad mitt i det jobbiga (en liten topp till ändå!).
Så ser jag målet, Peter står vid kanten och hejar, jag vill så gärna till målet, men jag är dock inte alls glad jag vill bara att det ska vara över. Jag vill gråta. Jag kommer i mål, får medalj. Jag vill verkligen gråta, tårarna bränner under ögonlocken. Men jag vill inte göra folk oroliga, vill inte bli tröstad. Peter ger mig kramar och champagne :-). Solen skiner i Mora, stämningen är bra, men jag vill mest vara själv. Jag sätter mig på en busshållsplats medan Peter hämtar bilen. Äntligen får jag gråta! Jag tar till lipen :-) Jag gråter så att jag skakar och snoret rinner. Stora krokodiltårar blöter både ansikte och hals. Det är obeskrivligt skönt. När Peter kommer torkar jag tårarna och börjar smälta loppet.
Jag klarade det! Jag som är skadad, som inte sprungit på fyra veckor! Jag som typ aldrig är nöjd känner mig faktiskt nöjd. Jag har haft en fantastiskt fin dag och haft kul nästan hela vägen. Min ankel höll och jag fixade att kriga mot trötta ben och trött huvud mot slutet. Jag inte bara fixade loppet, jag fixade medaljtid. För herrar. Wii!!
Tänk om jag ångrar mig och sedan ångrar mig igen? (Ultravasan)
onsdag, augusti 20, 2014
Vem bestämmer vem du är?
Svaret här är enkelt. Nej. Bilderna skapas av de som har makt att beskriva andra. Dessa bilder underlättade för nazismen under andra världskriget. Man spelade på gamla fördomar och nidbilder om hur judar var och beskrev dem som ett hot. De bilder av judar som redan existerade, som innan Hitlers maktövertagande säkert sågs som ganska ofarliga och enbart som fördomar och kanske "fånerier" blev nu sanningar. Samma sak använder SD nu när de beskriver invandrare generellt och muslimer specifikt.
Min poäng här (för att bli övertydlig) är att hur vi väljer att beskriva vår verklighet (i text och bild) påverkar oss på djupet. Därför är det problematiskt om läkare alltid avbildas som män medan sjuksköterskor beskrivs som kvinnor. Detta skapar "sanningar" om verkligheten som kan vara långt ifrån sanningen.
Jag vill illustrera detta. Så här visar google att en "fransman" ser ut (jag har valt de tre första bilderna som sökverktyget föreslår):
torsdag, juli 24, 2014
Torpet är ett zoo, kapitel 100...
fredag, juli 18, 2014
Totalt taktlös?
fredag, juli 11, 2014
Demonerna på torpet (eller en fortsättning på "torpet är ett zoo")
torsdag, juli 10, 2014
Sånt man hamnar i helvettet för...
onsdag, juli 09, 2014
Intervalla in semestern
söndag, juli 06, 2014
Om att flyga fram
Redan under Vansbro marathons första kilometer beslöt jag mig för två saker: dels att bara köra mitt lopp, dels att jag skulle vara nöjd med att slå 2012 års tid om så bara med någon minut. Jag såg tävlingen som ett rejält snabbt träningspass men öven en chans att få njuta av den vackra banan och av en dag i skogen.
Jag lyckades med att helt igenom köra mitt lopp, jag hade ett jättebra lopp utan någon egentlig svacka. Det regnade blott lite och skogen var som alltid härlig! Det jag särskilt vill behålla är den känslan jag hade i de mycket tekniska branta stigar nedför där jag f l ö g fram! Jag sprang där om en massa personer trots all stock och sten och det kändes som utan ansträngning - härligt!! Jag som vanligtvis är så feg.
Jag kom i mål på 3:47, 10min snabbare än 2012 (som jag sprang 10min snabbare än 2011...) & som tredje dam. Att denna terrängmara kräver ca 30min mer än en vanlig mara tycks alltså stämma rätt exakt på mig år efter år.
Tack Vansbro för en härlig dag :-)
torsdag, juli 03, 2014
Kändisspotting i Vansbro
onsdag, juli 02, 2014
Om snoppen och makten
Om vi börjar med namnen, så nej, de vanligaste namnen i våldtäktsmål är Andreas är med 35 förekomster som den åtalade (personen kan ha friats av rätten) av 1549 kontrollerade domar. Därefter följer Mikael, Daniel, Robert, Stefan, Sebastian, Marcus, Jimmy, Johan, Magnus, Robin och Joakim. Läs mer om detta här eller här eller här.
Sedan är det smärtsamt uppenbart att våldtäktskulturen finns inom SD och inom de andra rasistiska grupperingarna. Bland de män som inte ser kvinnor som gelikar och inte tror på jämställdhet och lika värde. Bland dem tycks våldtäkt ha två syften: bestraffning och "botning". Uppdrag granskning gjorde för ett år sedan ett repotage om hoten mot kvinnliga medieprofiler, journalister och författare. Jag kan bland dessa hot knappt hitta ett som inte beskriver en våldtäkt, och dessa hot utdelas för dessa kvinnors arbete mot rasism och för jämställdhet och lika värde. Anna Hedemo (Agenda) berättar att hoten kommer när hon tar upp SD, integration, feminism eller rasism. Ni kan läsa/se en sammanfattning i denna artikel men bland annat så här låter hoten:
"Jag hoppas att du eller dina barn, nära och kära, våldtas inom kort..." ,"Din pryda jävla subba. Jag orkar inte höra din jävla röst. Det du behöver är att knullas sönder med ett basebollträ.", "Dö, kan du inte bara dö." eller "En dag kommer jag personligen skära halsen av dig och lämna dig med kniven uppkörd i fittan"
Senaste exemplet kommer nu under Almedalsveckan där SD anhängare menar att F!-sympatisörer borde interneras i arbetsläger och att de bara "har fått för lite kuk". Tydligen är dessa mäns självbild att de antingen går runt med något slags trollspö mellan benen som kan "bota" allt från bögar till feminister, eller att det är någon form att straffredskap. Vad är det för skev jävla självbild? Och vad har man för syn på sexualitet om påtvingat sex gång efter annan lyfts fram som en straffmetod/botemedel? Det blir tydligt att våldtäkt inte har med sex att göra, våldtäkt är en dominerande makthandling från den som har och kan ta sig makten över andra människor och över en annan människas kropp. Att hota med våldtäkt är att visa sin (vissa mäns) makt över de som saknar makt (ofta kvinnor). På så sätt blir snoppen både "trollspö", straffredskap och bevis på makt.
I Almedalen under den pågående politikerveckan har flera kända antirasister och feminister blivit hotade av rasistiska och nazistiska grupperingar (se tex. här eller här). Hot mot dessa personer, mot deras kamp för jämlikhet och jämställdhet är hot mot oss alla som arbetar för detsamma, alla oss som "fått för lite kuk". Alla oss som ska skrämmas till tystnad genom våld, hot om våld och våldtäkt. Alla oss som "behöver domineras eller botas". Jag är som sagt inte först på listan, jag har inte hotats personligen, men detta är hot mot mig liksom mot alla kvinnor och alla de män som inte står för dessa ruttna idéer; hot från SD, rasister och nazister. I deras våldtäktskultur och makthunger.