fredag, december 26, 2014

Dubbelt upp

Är i Dalarna och firar jul. Har firat dubbelt, både med min familj och med Peters (som ju också är min!). Idag körde jag en dubbel mil (23km) över Tjärnaberget. Turen innebar visserligen grus- och skogsvägar men en hel del av dem i djup skog. Jag gillar det, men när det är -10C hann jag även bli lite nervös för om jag skulle trampa snett och få lov att gå hem. Att gå en mil i löparkläder skulle vara skitkallt. Men det blev en härlig tur i vacker vinterskog. Fast det var kallt! Jag körde dubbla: byxor, buffs, mössor, vantar etc och trots det så var det bitvis kallt om händerna.

 
På toppen av Tjärnaberget. Välklädd :-)

 
Lite sol i en vacker vinterskog!

Väl hemma och efter ett varmt bad körde jag en hundpromenad med dubbelt syfte: rasta hund och skrapa bort nazistaffischer från lyktstolpar :-( 

Trots det sista njuter jag av att vara ledig och att vara i Dalarna med tjocka släkten.






söndag, december 14, 2014

Vardagslyx

Det finns många små saker som jag helt enkelt bara älskar! Min mormor brukar säga att den som kan vara glad åt lite har mycket att vara glad åt, så att ha till synes små saker som lyx i vardagen är ju ett bra recept på ett gladare liv. Dessutom är det ju så att vi i den här delen av världen, vi som aldrig behöver bekymra oss om tak över huvudet eller mat för dagen ofta glömmer att det finns så mycket att vara tacksam för. Sådant som vi tar för givet.

Igår storstädade jag och P. Vi gnodde och fejade och plockade. Det känns lite som ett guilty pleasure; men jag känner mig nästan fånigt lycklig över att sedan kunna gå runt i ett lätt såpaluktande hem, utan smulor, dammråttor eller lortiga strumpor. Lätt vardagslyx för mig!!

En annan vardagslyx är rena lakan. Ni som inte delar säng med en ständigt halvlortig hund kan nog inte riktig ana hur skönt det är att slippa få en peeling varje natt utan bara få glida ned mellan tvättmedelsdoftande mjuka lakan helt utan grus...

En tredje vardagslyx är långfrukost. Jag och Peter tillsammans med latte gjorda i min från Italien egenimporterade kaffemaskin, surdegsbröd med nötter, gott pålägg, radio (P1 föredrar tant...) och att sitta ungefär till lunch :-)

Vardagslyx är också långpass i skogen, tända ljus, umgås med vänner och en stor kartong skumtomtar. 

Jag är i sanning en galet lycklig människa som fick in alla sakerna ovan denna helg! Och nu är det blott en vecka kvar till "jullov" - det är dock ren LYX :-)

fredag, december 12, 2014

En gång är ingen gång

Men två gånger är en vana!! Två veckor på raken har jag dragit av ett pass snabbdistans med 5km på typ 21min blankt. Och det var inte en nära-döden-upplevelse (förutom på slutet då det var isbana och nedför).

Tre gånger är tradition? Nu kör vi tradition på mer kvalitet :-)

lördag, november 22, 2014

I mål!!

Obeskrivligt skönt att vara klar!!! Jag sprang en mil var tredje timme (aka ultraintervaller) i 24 timmar; totalt 80km på 6:56.

Jag blev uttråkad och less typ vid femte, men riktigt jobbig var nog bara sista, några innan dock svåra att komma iväg på. Började må lite illa nu på sista och ville bara bli klar. Ville duscha håret, vila magen (som varit lite i upprör) och mest bara slippa ut igen. Jag minns UI som mycket roligare förr jag gjort dem :-)

Jag är hur som stolt att jag fixade det, helt själv och på en bra tid. Men det kommer att dröja rätt länge innan jag blir sugen igen... Nu ska jag sussa!

En sak dock, den tredje intervallen (06:00) sprang jag runt universitetet via Ryd och hem. Lite senare på dagen hittar jag en artikel i Aftonbladet om Linköping. De jagar en man för en överfallsvåldtäkt i Ryd. Våldtäkten ägde rum strax innan sju, dvs ungefär när jag var där. Väldigt obehagligt.

Vad jag ätit under ultraintervaller

Lite navelskåderi, men jag tänkte att det kunde vara intressant att visa vad jag ätit under 24tim ultraintervallande:

1 Gainomax
1 sportlunch
2 glas äppeljuice
2 stora mackor med ost och marmelad
1 latte
2 koppar te med mjölk
1 skål müsli och yoghurt
nästan ett paket kakor med choklad och mint
1 fryst pizza
1 liten chiapudding (chiafrön, mjölk och sylt)
2 mandariner
1 kopp kaffe med lite mjölk
2 digestivekex med osötat jordnötssmör
1 brustablett berocca
1 tablett probiotika
något hekto smågodis

Många glas vatten har det också blivit :-)

Innan jag gav mig av (dvs på fredagen) åt jag frukost och lunch och middag som vanligt. Falafel till middag. Och lite smågodis. Drack en Cola.

Analys? Utan att orka räkna kalorier så skulle jag tippa på att det inte är tillräckligt. Min Garmin visar på 666kalorier/mil (lite djävulskt...) vilket ger över 5000kcl utöver det som en vanligtvis gör av med (typ 2000? Kan inte sånt, men förutom UI har jag inte gått många meter idag). Jag kan dock avslöja att magen inte uppskattar UI jättemycket och att det kan vara svårt att trycka ned mycket mat. Jag har lagt fokus på vad jag varit sugen på/kunnat fått ned snarare än fokus på nyttigt eller x antal kalorier.

Nu är det snart dax för sista UI. Jag hoppas jag får i mig nåt efter den också.

Vad har du fått i dig?

Varför ultraintervaller?

Har läst på jogg och någon blogg att man ifrågasätter ultraintervaller. Det kan man absolut göra. Jag tycker att de flesta aktiviteter som kräver att man går upp 03:00 går att ifrågasätta... Det har efterfrågats någon form av "vetenskaplighet". Det kan jag inte redogöra för. Dock kan jag bjuda på empiri efter att ha testat (snart) tre gånger.
  • Ultraintervaller ger åtta mil i benen, men är långt mer skonsamt än åtta mil i ett svep. För oss kilometerknarkare är detta guld :-)
  • Det är på ett sätt lättare att springa 8x10km istället för 1x80km. Såklart subjektivt, men att orka enbart en mil (i taget) är lättare att ta än att ge sig ut på 80km...
  • Det är dock en rejäl träning av viljestyrkan att gå upp 03:00 för att springa en mil i beckmörkret = Pannbensträning.
  • Som ultralöpare är det bra träning i att äta under träning.
Nyss har jag (och delvis Max) fixat den fjärde. Jag dricker te och äter yoghurt med müsli. Har tagit vitaminer och probiotika (magen ogillar UI...). Det blir nog en kaka också innan nästa vid 12:00. Bara hälften kvar, nu blir det nedförsbacke härifrån :-)

Det blir alltid värre framåt natten

Tre ultraintervaller av åtta avklarade. Efter en rätt tuffa arbetsvecka sjönk jag ned i soffan i går kväll. Kl 23:30 var jag rätt mör. Jag bytte dock om, gick ut med Max och gav mig sedan av vid 00:00. Ibland är det bäst att koppla bort hjärnan, sluta tänka och bara göra.

När jag kom hem laddade jag upp passet på jogg.se, tog en dusch, drack en halv Gainomax och gick och la mig. Slumrade fram till nästa pass (03:00!), drog på mig kläderna och stack iväg. Samma runda fast åt andra hållet (runt gångbanorna). Hem, ladda upp pass, drack halvan Gainomax och åt en "sportlunch" i sängen. Slumrade fram till nästa (06:00), lite ont i magen nu. Drog iväg runt universitetet, hem, dusch och sedan frukost (macka och kaffe).

Nu är natten slut, känner mig knappast utsövd, men nu börjar det ljusna!

onsdag, november 19, 2014

Galenskap. Eller ultraintervaller

Det finns "galenskap" och så finns det "GALENSKAP". Ultraintervaller är definitivt galenskap. Ultraintervaller under årets kallaste och mörkaste månader (nov-feb) är dock GALENSKAP. 

Givetvis har jag testat. Två gånger (en gång i november och en gång i februari). I helgen är det dax igen! Känns verkligen utmanande då det verkar som att jag får köra helt solo. Det blir första gången!

För er som är oinvigda kan jag berätta att Ultraintervaller är en mil var tredje timme åtta gånger. Det ger åtta mil under ett dygn. De kommer mig veterligen från Norge (givetvis...) och i Sverige var det Krister Lind som introducerade dem för ett par år sedan via jogg.se.

Första gången (också då i november) tänkte jag mest testa. Springa minst fem, sedan vara nöjd. Men till den sjätte fick jag sällskap av en jogg.se:are och medans vi sprang erbjöd han sig att även göra mig sällskap på den sjunde. Då startades intervallerna 06:00 vilket innebar att den sjunde sprangs kl 00:00. Jag hade då sprungit två mer än planerat och var nöjd med detta. Men Nichlas som jag sprang med tyckte att det var galet att "ge upp" med bara en kvar! Jag sa att jag inte hade nåt att bevisa och hellre gick och la mig. Han peppade dock mig och klockan tre en lördag natt sprang jag runt promenaderna i Norrköping och retade med detta upp en hel del som var på väg hem från krogen men fick då in även den sista intervallen!

För två år sedan, i februari bjöd Dag från NocOut.se hem ett gäng till sig i Mantorp och vi började springa 00:00 i beckmörkret! Jag hade då redan sprungit tre st eftersom jag skulle bort dagen därpå. Kl 06:00 gjorde jag därför min sista och hade då fått ihop sex mil och var nöjd med det.

På fredag körs det igång igen! Eller natten mellan fre/lör kl 00:00. Denna gång kan man vinna fina priser från Odlo och det är jag jättesugen på! Men det ska som sagt bli riktigt utmanande; grått, kallt och trist väder och ingen i Linköping verkar tycka att det låter kul att haka på?!? Kommer jag att fixa 10kmx8gånger alldeles själv? Vi får väl se och kanske blir Ultraintervall nummer åtta "dagens värsta" :-)

måndag, november 17, 2014

Dagens värsta

I mitt förra inlägg skrev jag om att det kan vara bra att stanna upp och fundera över vad som varit det värsta som hänt under dagen. Aggregerat får det en ofta att inse hur fantastiskt bra en har det. 

Jag hittade dock ett bevis i tidnigen på att alla inte hinner stanna upp och fundera över detta innan han skriver "dagens ris" om den obcenitet som han (mer riktigt hans fru) tvingades genomleva. Linköping är en hård stad, "Dagens värsta"...


lördag, november 15, 2014

En dålig dag?

Ibland har en en dålig dag. En försover sig, får kaffefläckar på skjortan, punka på cykeln eller skäll av chefen. Jäkligt tråkigt. Att då höra någon glatt kvittra att en ska vara glad att en i alla fall har ett jobb att en får äta sig mätt etc gör ju knappast saken bättre. Men ibland så tror jag att vi fastnar i vår dåliga dag och lite vältrar oss i "olyckan". Att en oftare gör det än stannar upp och ser helheten och ser hur otroligt bra en ändå har det. Trots en kaffefläck på skjortan och att en kom försent - för helt ärligt - hur illa är det?

Träningsglädje skrev ett inlägg som verkligen fastnade hos mig; "Dagens värsta". Det handlar om att varje dag ta upp det värsta som hänt under en dag. Aggregerat på en vecka så får det iaf mig att inser hur jäkla bra jag har det trots, punka, komma försent etc. För mig känns det mycket viktigt att fokusera på det, hur bra en har det, för att inse hur priviligerad jag är och hur lite skäl jag har att klaga. Att fokusera på att vara tacksam, men även på att förstå och försöka ändra på hur orättvist det är att "dagens värsta" för vissa verkligen är nåt att må dåligt över. Hur kan vi som har det bra göra världen lite bättre? För vet ni, många av oss fattar inte ens hur bra vi har det, hur rika vi är. Det är sorgligt. 

Dagens värsta är att jag behövde jobba på en lördag. Och att de på mässan bara bjöd på skinkmacka (äter ej kött) så att jag blev jättehungrig och fick överleva på mässgodis. Ni hör ju. Tufft liv. Dagens värsta.

onsdag, november 12, 2014

Hyllas den som hyllas bör?

Jag blir så jävla (xuse my french) trött. och ledsen.

"[Fotbolls]Galan drabbades (surprise) av tidsbrist. Något var tvungen att strykas från programmet. De ansvariga gjorde en snabb överläggning och kom fram till det enda rimliga i deras värld: Vi stryker hyllningen till Sjögran [som gjort över 200 landskamper!!!]."

http://m.gp.se/sport/fotboll/1.2544478-hilmersson-ska-man-skratta-eller-grata-


Och Therese Sjögran: så. sjukt. jäkla. bra. jobbat!!

söndag, november 09, 2014

Under skamgränsen

Jag har en gräns för hur många km jag minst vill springa per vecka. Denna vecka med jobb, jobb, jobb, förkylning och minst en natt med feber så nådde jag inte den gränsen. Blott tre tränade pass, blott två löppass och totalt blott 26km. Men vem bryr sig egentligen? På söndagen knep jag två mil i skogarna kring vackra Bjäsäteroch solens strålar letade sig tom ned mellan grenarna i den blöta skogen och det var iaf balsam för själen.

Det har varit en skön helg, men som jag hörde någon säga aningens bittert i P1 härom veckan: "Nu är det helg, men vad gör väl det, snart börjar en ny vecka" Hej måndag blott några timmar bort, nu kör vi!


måndag, oktober 20, 2014

Livet fast forward

Oj! Just nu springer livet fram! Mycket jobb och en massa andra saker, sedan försöka hinna träna också... Sova kan man göra i graven?

För att väga upp ett högt tempo planerar jag ett lugnt ultrapass på lördag. Vem som helst är välkommen att följa med 
Norrköping-Linköping, cirkus 50km.

Om man tycker att det är långt så är NKPG-Kimstad (ca20km) ett alternativ, liksom NKPG-Linghem (ca 35). Alltså, jag kör hela, men för dem som vill ha kortare. För den som vill ha längre föreslår jag valfri förlängning runt i LKPG. Planen är att åka pendeln 8:30 till NKPG. Vi stannar sedan i Norsholm (typ 22km) och provianterar, för de som är hungriga finns även möjlighet till stop i Linghem. Jag tycker att 5:20 bör vara snabbaste fart, men det där tror jag att vi löser. Jag utlovar vackra vyer över Göta kanal, Löfstaslott och schlätta. :-) Vem vill följa med? Alla är välkomna!!


Jag avslutar med reklam :-) Vi har byggt ut vårt torp, två små sovrum till. Det är Sternhags byggservice som stått för entreprenad, nedan ser ni bilder på nästan klart bygge.

Den supersnygga dörren är en handgjord dörr från vackra Dalarna! Det är Allmogesnickerier i Leksand som gjort den. Är du ute efter riktigt snygga fönster och/eller en vacker dörr och gärna i klassiskt stil så tycker jag att du bör kika på Allmoges produkter.

 
Bygget på baksidan, vi har numer sjöutsikt :-) 

 
Här syns dörren! Lite småpyssel (tex fönsterbleck, förstukvist, etc) saknas.

 
 
Avslutar med lite höstporr. Gillar inte sommarens baneman (hösten) men nog kan den vara vacker!





fredag, oktober 03, 2014

Nytt styre!

Så då har Sverige en ny regering och en ny regeringsförklaring! Mycket att leva upp till. Jag ska dock inte gräva ned mig i det. Jag vill istället lyfta den nya kultur- och demokratiministern Alice Bah Kuhnke. En fantastiskt kunnig, engagerad och driven person och ett genidrag till minister!

Dock sjunker mitt hjärta som en sten när man läser hur DN väljer att omskriva Alice:

"Den största överraskningen i den nya regeringen. Generaldirektör för Ungdomsstyrelsen som började sin karriär som programledare i SVT:s barnprogram. Ungdomsstyrelsen arbetar bland annat för kunskap om ungas levnadsvillkor."

(1. Ungdomsstyrelsen finns inte längre, 2) barnprogram?!? Allvarligt, är detta hennes största merit enligt DN??)

Detsamma  väljer SVT att göra, och de har dessutom en rätt stor del av artikeln som beskriver Alice nästan obefintliga skådiskarriär samt att berätta att hennes man är skådis!

Jag tycker att det är förminskande att beskriva en person som haft så många höga chefsbefattningar inom både civilsamhälle och näringsliv samt flera hedersvärda förtroendeposter inom desamma på det här sättet.

Som tips till media är detta en mer rättvis beskrivning av Alice:

Vad sägs om "Alice Bah Kuhnke är för närvarande generaldirektör för Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor. Hon var en av grundarna till tankesmedjan sektor tre och har innehaft flera chefsbefattningar både inom civilsamhället samt i näringslivet, tex har hon varit generalsekreterare för Rättvisemärkt samt miljö- och CRSchef inom storkoncernen ÅF. Alice har även arbetet inom kultursfären som programledare."

onsdag, oktober 01, 2014

Hämta kraft

Jag är morgontrött. Men jag tror problemet egentligen är att jag är kvällspigg. Jag ser helt enkelt ingen anledning att ta mig i säng om kvällarna för att jag är inte trött. Ofta somnar jag efter midnatt och klockan ringer sedan strax efter 06.

De senaste dagarna har två olika personer sagt att jag ser trött ut. Och på em igår var jag supertrött! Tom i skallen, lätt huvudvärk och svidande ögon. Jag hade dock lovat mig själv minst två mil löpning. Helt ärligt tog det emot lite. Jag ville mest krascha i soffan. Men jag tog mig ut. Och som magi kände jag nästan genast hur livet som återvände!! Solnedgången färgade himlen, luften var krispig och lätt att andas, benen lätta. Jag sprang ifrån tröttheten. Ifrån stressen på jobbet och ifrån vår ostädade lägenhet (definitivt "min tur" att åtgärda...). Luften blev kallare och mörkret sänkte sig, medan jag kände mig alltmer levande. 10km slöjogg och 8km snabbt innan nedjogg. Efter två mil var jag pigg som en lärka!

På kvällen tvingade jag mig dock ändå i säng vid 22 kände mig trots det som en död i morse och sitter nu på tåg och ser ut på en höstvackerskog som ruvar i morgondimma och väcks av solens första strålar. Kan man annat än att längta ut så att det typ värker?

söndag, september 28, 2014

Guldstjärna till mig!!

Sex dagar denna vecka har jag varit på resande fot (Stockholm). Först tisdag-torsdag (kurs) och nu fredag-måndag (styrelsemöte samt andra möten). Att hinna träna när man spenderar långa dagar med inbokade aktiviteter samt har långa resdagar är utmanande och jag trodde verkligen inte att jag skulle hinna med mycket träning alls denna vecka.

Jag vill dock ge mig själv en guldstjärna. Jag har klarat min skamgräns (en mara i veckan...). Jag bestämde mig även för att satsa på kvalitet denna vecka och jag har sprungit två kvalitetspass: intervaller (5x800m-intervaller) samt fartlek (7km). Detta har jag gjort via tidiga mornar, genom att äta kall mat samt genom att socialisera mindre. Jag har även hunnit med två (visserligen korta) pass på gymmet med mina sjukgymnastövningar + core och annat. Guldstjärna till mig!!

Saker jag inte hunnit med är att umgås med Peter, sova samt springa långt. Så det får bli mitt mål nästa vecka :-)

söndag, september 21, 2014

Från solskensträning till ingen träning?

Efter en vecka på varma Mallorca har jag fått ihop en bra träningsvecka med 64km löpta under den spanska solen. Samtliga morgonpass (innan hettan), ett på 17km upp i bergen och resterande längs stranden åt olika håll 8-14,5km som distanspass och fartlek. Och även om fokus på veckan var semester och slappa fick jag till två styrkepass i gymet också :-) En bra träningsvecka och en superhärlig vecka med min fina familj!

Nu i veckan väntar dock tre dagars kurs (internat) och tre dagars styrelsemöte över helgen (internat, till måndag), sedan veckan därpå med kvällsjobb, möten i STHLM och bröllop på helgen. Flera roliga och superintressanta saker under dessa veckor men jag har svårt att fatta hur jag ska hinna träna nästan alls på dessa veckor... Hur gör du när annat pockar på din uppmärksamhet och när måsten hopar sig? Hur gör du för att ändå hinna träna? Eller hinner du inte? Ge mig dina bästa tips och råd :-)

fredag, september 12, 2014

Vätternrundan med apostlahästarna!

Jag har alltid tyckt att det är lite fusk att man får ha hjälpmedel i vissa tävlingar. I Vasaloppet till exempel; på vinterna får man fuska och ha skidor!! I Vätternrundan är det lika illa, du får ha CYKEL! Galet, men sant. Coola Daniel "Roxen" Roxvret ska dock ta sig runt sjön (Sveriges näst största...) på det enda vettiga sättet, till fots. Han börjar redan ikväll och hans mål är att vara snabbare än cyklisterna (nåja, en cyklist, den långsammaste). Du kan hjälpa Daniel runt samt göra en god gärning - på samma gång! Daniel har nämligen en insamling för Läkare utan gränser.
 
Just nu pågår AKUTA kriser på flera ställen i vår värld med ebola i västafrika (bland annat i Sierra Leone, ett av Afrikas fattigaste länder som jag besökt ett antal gånger), väpnade konflikter med vidriga konsekvenser för civila i Syrien, Irak, Centralafrikanska republiken, Sydsudan och Gaza. Hjälp Roxen runt Vättern och hjälp Läkare utan gränser i kampen mot världens vidrigheter!
 
Du hittar hans insamling HÄR. Vill du läsa mer om Daniel, hur du kontaktar honom under helgen samt få reda på mer om hans andra påhitt så kan du läsa hans eminenta blogg. Där kan du även följa hans framfart!
 
Hejja dig Roxen!

söndag, september 07, 2014

Ett vykort från Ultravasan

Som jag skrev tidigare så sprang jag stora delar av Ultravasan med en kille som hette Peter. Vi höll helt enkelt ofta samma tempo och vi hade trevligt i varandras sällskap. För min del så gjorde han loppet roligare! Peter gick såsmåningom i mål innan mig och när jag gick i mål var jag mer intresserad av att få  gråta ut än att vara social. :-) Vi sa därför aldrig hejdå. Jag blev därför glad och väldigt överraskad när ett vykort damp ned i brevlådan, från min loppkompis! Enda problemet är att jag inte vet hur jag skulle kunna tacka tillbaka (om du inte skulle råka läsa detta, i så fall; stort tack för sällskapet, jag hade jättekul!). 



Återhämtning efter loppet 
Veckan efter loppet var jag väldigt sömnig, främst på em (som då jag nästan somnade på personalmötet...) och sprang bara två korta pass i slutet av veckan. Även denna vecka har benen känts. Efter typ 2km löpning har benen känts som efter 2mil. Tills idag. Trots två slitiga dagar på torpet med målning och grävning så sprang jag 16km kuperad skogsväg i 5-tempo med lätthet. Kändes som att jag flög fram på pigga ben! Härlig känsla! Så nu har jag och kroppen sagt hej då till Ultravasan!

Detta med tischorna känns även det som ett avslutat kapitel, jag tror att de skärper sig till nästa år, det låter så på svaret de ger i SvDs Marathonblogg (kan dock tycka att de är väldigt synd att de inte kunde bemöda sig att ge mig det svaret...)


onsdag, september 03, 2014

Lila mat och gröna skor

I måndags blev tyvärr min ridning inställd, men då vi behövde handla så drog jag iväg med bilen i alla fall. Jag stannade till på XXL en sväng. Efter att ha provat skor i 45 minuter och kikat på annat blev jag typ utkastad när de stängde vid 20:00, 1,5tim senare... Då var jag så trött att jag inte orkade handla mer än mjölk och bröd. Vi gick och la oss hungriga. Men det gäller ju att prioritera. Jag fick ju dessa gröna sköningar (med lila detaljer) med mig hem:
 
 

Lite lustigt att soppan vi skrapade ihop av rester ur kylen dagen innan (lila sötpotatis och blomkål med vitlöksstekt sockerärt) var typ som skorna fast inverterad, lila med gröna detaljer. Som ni ser kan vi av detta dra slutsatsen att vissa saker bör inte lagas mat av oavsett att de är både ätliga och goda:
 

Ser väl smakligt ut? Not.

tisdag, september 02, 2014

Om att hata och hota anonymt

År 2006 gjorde jag praktik på Byrån mot diskriminering. Jag lyfte då detta med anonyma sms och kunde enbart se två skäl till att skicka anonyma sms 1) för att skoja med någon eller 2) för att man vill säga något man inte vill stå för så som mobbing eller hot. Ett elakt sms från en okänd avsändare kan du inte skydda dig mot och på så sätt kan mobbingen fortsätta ända in i sovrummet (och kanske från en vän?). Jag satte press på telebolagen som hade denna tjänst och jag kan (rätt så stolt) säga att efter kampanjen som jag drev så valde samtliga bolag att ta bort dennatjänst! Så nu måste alla mobbare stå för vad de säger. Jag tror på intet sätt att detta fått slut på mobbingen, men det ströp en kanal och tvingade till öppenhet. 

Det är därför med sorg i hjärtat som jag idag ser på nyheterna och de berättar om appen secret som möjliggör just det som jag uppmärksammade som ett problem och fick bort. Se inslaget på TV4 Nyheterna här. Rektorer och föräldrar i Malmö uppmärksammar nu till att polisanmäla och i Brasilien är appen förbjuden av just dessa anledningar. Det enda fegare än mobbing och att ge sig på den som är svagare måste vara att göra det utan att våga stå för det.

onsdag, augusti 27, 2014

Jag har tillräckligt med herr t-shirts

Jag sprang nyligen nio mil i dalarnas djupa skogar. Ultravasan, ett arrangemang av Vasaloppet. En rätt bra bedrift som jag dock inte var ensam om. Det var ca 90 damer och ca 700 herrar som startade. Hela arrangemanget var jättebra och när vi kom i mål var servicen med mat och annan ompyssling jättebra! Men. När vi kom i mål fick vi en t-shirt med snyggt Ultra-vasan tryck i bra funktionsmaterial från Craft (dvs en kvalitets t-shirt!). När jag kom hem och kikade vidare på min t-shirt insåg jag dock att jag fått en herr t-shirt. Tråkigt tyckte jag såklart då detta annars var en t-shirt jag haft stor användning för. En t-shirt som inte passar använder jag dock sällan. Jag e-postar Vasaloppet för att höra om det var möjligt att byta. Jag får svar att de enbart köpt in herrstorlekar.

Så trots att de visste exakt hur många damer som anmält sig så valde de att enbart köpa in herrstorlek. Varför då? De långa sträckorna i Vasaloppet (oavsett om det är på skidor, till fots eller med cykel) lockar runt 10% damer, att bli behandlad såhär lockar ju inte direkt fler att delta...

Den här händelsen fick mig att minnas alla de OTALIGA herr t-shirts från olika lopp som ligger i min garderob. Jag kan nämligen enbart komma på ett tillfälle då jag fått en dam t-shirt (och detta är även den enda som jag använder, tack Rotterdam marathon!).

Och vet du, jag har tillräckligt med herr t-shirts. Jag betalar lika mycket för att delta i loppen. Jag (och andra damer med mig) springer lika långt och svettas lika mycket. Varför får vi då inte en vinst som passar? Skulle någon komma på tanken att enbart köpa in dam och låta herrarna få en tight t-shirt (som btw är sjukt inne i träningsvärlden just nu)?

 
"Ända" sedan 1981 får damer åka Vasaloppet & man inrättade en damklass 1997. Det verkar dock dröja innan de anstränger sig för att få oss att känna oss välkomna...

Jag tvekade lite inför att skriva detta, och det för att många lopp arrangeras till stor del ideellt av eldsjälar som älskar löpning, då känns det fel att kritisera dem (därför namnger jag ej dem nedan). Men Vasaloppet är ett skitstort arrangemang med många anställda och borde ha resurser att tänka längre. OCH idrottsvärlden är fortfarande hopplöst ojämställd med olika löner och prissummor för män och kvinnor, olika mycket tv-tid osv osv. Jag vill visa att detta inte enbart är på proffsnivå (där det kan hävdas förklaras av någon form av efterfrågan) utan även drabbar oss motionärer. Jag vill därför lyfta ett antal exempel på hur jag upplevt den ojämställda idrotten.

Jag minns det bergspris som jag inte fick i V-maraton. Trots att jag var först i dam klassen över berget. Det var enbart första löpare, ergo en man, som fick bergspris. Jag minns den herr t-shirt av bra kvalitet (Haglöfs!) som jag fick på ett ultralopp som passar min man, och en annan från en terrängmara med snyggt tryck som jag använder som nattlinne för att den är så stor. Jag minns alla de Blodomlopp (jättestort arrangemang!) jag kutat med en herr t-shirt i bommull som "vinst". Jag minns när jag gick i mål på BAMM (en av Sveriges tuffaste löpartävlingar) som vinnare utan att bli uppmärksammad medan vinnande herrar fick applåder in i mål, snygga vinnarbilder, vinnarkrans och pepp (bildbevis här). Idag kikar jag nyfiket på www.laplandultra.nu i vilken de puschar för vinnaren 2014 på första sidan. Vinnare i herrklassen - inte ett ord om vinnande dam.

Hur ser det ut för dig, har du som jag för många herr t-shirts?

#herrt-shirt

måndag, augusti 25, 2014

I fäders spår – för framtids segrar (Ultravasan)

Starten till Ultravasan går till klassisk spelemansmusik och även om det inleds med en lång backe så känns löpningen lätt. Jag panikshoppade ett par vantar på en outlet och de värmer gott. Jag och Julia planerade att hålla ihop så länge det kändes bra men vi kommer snabbt ifrån varandra. Istället träffar jag Lars och Odette som jag och Peter träffade i Uganda. Vi pratar om Afrika och vårt träning (de har inte sprungit längre än 16km som längst i år!) och vips så är vi i Mångsbodarna. Jag tar ett toastopp och får sedan fortsätta ensam. Jag pratar med många under loppet. Mest med en sjöman som hette Peter och bor i Jämtland. Vi pratade fjäll och jag delade med mig av de mer eller mindre usla pepp som jag och Julia flamsat ihop dagen innan:

"When the going gets tough, the tough gets going"

"Pain is just weakness leaving the body"

Och min favorit (dock ej så peppig): "Det är aldrig försent att ta till lipen"

Jag reciterar även "I rörelse" av Karin Boye (i en MYCKET fri tolkning...). Plötsligt står det "42,2km du har just passerat marathondistansen". Jag blir otroligt glad! Något som omedelbart försvinner för mig när jag springer långt är min förmåga att räkna. Eftersom skyltarna på Ultravasan räknade ned så hade jag helt missat att vi närmade oss maran. Jag blev verkligen jätteglad, trodde vi hade långt kvar! Jag dansar fram!

Snart börjar vi nu närma oss Evertsberg och när jag gissar på 1km dit visar det sig snart vara typ tre. Det börjar ösregna och jag är snart genomsur. Humöret sjunker som en sten och vägen mot Evertsberg känns milslång. Det går snigellångsamt. Jag blir allt tystare. Allt känns skit. En löpare kommer upp bredvid och han är ej heller så munter, han har sträckt sig. "Det är aldrig försent att ta till lipen" mumlar jag och får en konstig blick.

När vi så ÄNTLIGEN kommer till Evertsberg så står min Peter där! Jag hade sagt att han inte behövde stå längs banan och blev både förvånad och glad att se honom! Jag får även en mugg varmt kaffe och tvingar i mig en pannkaka. Jag får min dropbag och bestämer mig för att byta om helt. Allt utom underkläder byts och jag tar på mig min regnjacka. Det hela tar nog en kvart, men när jag sedan springer därifrån är jag torr och känner jag mig ostoppbar! Det är visserligen lätt nedför, men det känns så löjligt lätt! Jag studsar fram med ett leende på läpparna. Jag springer om tjogvis med löpare. Jag kommer snart ikapp sjöman-Peter. "I'm on fire, så lätt allt går" kvittrar jag. "Oj då får jag till svar, då är det nog bäst du springer om". Han ser trött ut och jag känner att jag omöjligt kan hålla igen. "Du kommer snart ikapp tröstar jag när jag flyger förbi, en sådan här 'high' kommer att ha ett bråddjupt stup snart" fast jag tror inte på vad jag säger, det känns som att inget någonsin mer kommer att vara jobbigt.

Skogen är vacker och jag hinner njuta av detta under loppet, trots att jag bitvis behöver koncentrera mig på underlaget. Vackra små hus och byar, sjöar och vattendrag Dalarna från sin bästa sida! Och ankeln håller. Jag är så nöjd att jag åkte hit!

Med tre mil kvar börjar det dock att gå tyngre igen. Jag stoppar i en ljudbok i öronen och lyssnar på Sara Sarenbrants "Andra andningen" som passande nog handlar om mord under Stockholm marathon. Ljudboken hjälper och en mil till försvinner. Efter kontrollen i Hökberg med 19km kvar är det dock nästan bara smärta. Typ alla muskler i benen värker (men inte ankeln!!) och det går tungt att andas. Jag är konstant törstig och jag blir kissnödig hela tiden men jag kan inte längre sätta mig ned på huk. Jag får hålla mig i träd i skogen. Sjöman-Peter springer om mig "Har elden falnat?" frågar han. Jag ler och mumlar nåt om stupet och troligtvis "lipen". Han springer vidare. Detta känns som ultra i ett nötskal. Hur svårt det än är att förstå när man är på topp/i bott så vänder det! Men jag är inte dummare än att jag fattar att mina toppar är slut, nu är det bara att ta fram sin allra bästa pepp. Men det enda jag minns är att det aldrig är försent att ta till lipen...

Jag kämpar mig framåt, säger åt mig själv att springa i 10min för att sedan gå en bit. Jag orkar två minuter. När jag väl springer är temot ca 5:40, men jag har svårt att springa längre sträckor. Kilometrarna tickar fram oändligt långsamt. Jag minns plötsligt att några medlöpare sagt att medaljtiden är 10:30 för herrar och 12tim för damer. Jag inser att jag har chans på båda men kan inte förmå mig att öka. Samtidigt som det är jobbigt förstår jag att jag kommer att fixa detta. Ankeln kommer att hålla och jag har snart sprungit nio mil. Jag blir glad mitt i det jobbiga (en liten topp till ändå!).

Så ser jag målet, Peter står vid kanten och hejar, jag vill så gärna till målet, men jag är dock inte alls glad jag vill bara att det ska vara över. Jag vill gråta. Jag kommer i mål, får medalj. Jag vill verkligen gråta, tårarna bränner under ögonlocken. Men jag vill inte göra folk oroliga, vill inte bli tröstad. Peter ger mig kramar och champagne :-). Solen skiner i Mora, stämningen är bra, men jag vill mest vara själv. Jag sätter mig på en busshållsplats medan Peter hämtar bilen. Äntligen får jag gråta! Jag tar till lipen :-) Jag gråter så att jag skakar och snoret rinner. Stora krokodiltårar blöter både ansikte och hals. Det är obeskrivligt skönt. När Peter kommer torkar jag tårarna och börjar smälta loppet.

Jag klarade det! Jag som är skadad, som inte sprungit på fyra veckor! Jag som typ aldrig är nöjd känner mig faktiskt nöjd. Jag har haft en fantastiskt fin dag och haft kul nästan hela vägen. Min ankel höll och jag fixade att kriga mot trötta ben och trött huvud mot slutet. Jag inte bara fixade loppet, jag fixade medaljtid. För herrar. Wii!!

"Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr."

Tänk om jag ångrar mig och sedan ångrar mig igen? (Ultravasan)

Den 22 juli ställde jag klockan för att springa långpass rusktigt tidigt (kl 04:00!), ett genrep innan ultravasan. Tyvärr gick det inte som jag tänkt mig och sedan dess har jag varit skadad med svullnad och smärta runt yttre fotknölen :-( Troligtvis någon form av överansträngning troligtvis i Peroneus senorna.

Ultravasan, något jag längtat efter länge och årets stora mål, närmade sig hela tiden. Ankeln blev inte bättre alls trots totalvila från löpning och otaliga naprapat- och sjukgymnastbesök.. Fredag innan loppet bestämde jag mig för att inte springa. Då hade jag inte sprungit alls på nära fyra veckor och ankeln var fortfarande svullen. Tyvärr var det samma dag som detta kom ut:

 
Jag hade fått förfrågan om att bli intervjuad i Dagens Nyheter om mitt deltagande i Ultravasan och denna intervju gjordes i juni. Det visade sig sedan även bli en fotosession samt att jag i slutändan typ fick lika mycket plats i tidiningen som ultrakungen Jonas Buud! Och hamnade på första sidan (för dig som är nyfiken så är nog biblioteket enda lösningen, eller att köpa en prenumeration då artikeln är en prenumerationsprodukt på dn.se). Fy en sådan ångest, här gick jag ut i riksmedia och berättade att jag skulle springa och sen kunde jag inte det! Lyckönskningarna haglade in på mail och sms och jag kände mig dum. 

"Man kan inte rå för om man är skadad" sa kloka kollegor och "Du vill väl inte att det ska bli värre" sa kunniga sjukgymnasten. Jag mindes Holaveden från 2012 och smärtsamt tråkig skadevila och rehab. Allt säger att jag borde avstå. Jag ringer Julia, ställer in, lägger på minnet att avboka boendet senast onsdag.

Sjukgymnasten uppmanar mig att testa springa på helgen, typ 4-5km för att se hur jag svarar på behandlingen. På söndagen testar jag istället 1,5mil och det går bra! Ett liitet hopp väcks. På måndagen beslutar jag mig för ett sista desperat test av ankeln på tisdagen och bränner då av 2,3mil terräng. Jag flåsar och pustar, konditionen är som bortblåst efter 4v utan löpning och det går inte fort men ankeln håller! Onsdagen kommer och jag avbokar inte boendet. Jag ringer Julia. Hon fixar barnvakt på 30min. Vi beslutar oss för att köra.

Torsdagen är ren ångest. Att tvingas bryta känns värre än att inte köra alls och att köra 9mil på en svullen ankel är helt enkelt bara dumt. Jag ångrar mig och ångrar mig igen. Och igen. Och igen. På fredagen vaknar jag och är lättad. Jag mår illa och har svåra magkramper och har uppenbarligen fått magsjuka. Nu kan jag VERKLIGEN inte springa. När jag vaknat till inser jag dock att det enbart är nervositet och snart är vi på väg till Sälen.

I SälenVRÄKER regnet ned och det känns mörkt som i november. Jag har ångets över benet, över vädret, över att jag inte har med mig tillräckligt med kläder, över att jag har ångest och svårt att äta etc (det är här någon borde påminna mig och ISIS, världssvält och andra reella saker att ha ångest för). Jag svär att aldrig mer tävla.

På fredagkväll efter pepp och god mat tycker varken Julia, Peter eller jag att ankeln är svullen alls. Iaf inte om man kisar. Jag ser det som ett tecken. 

På lördag ringer klockan 03:50 och det är trots tiden rätt så lätt att gå upp, jag har knappt sovit något! Frukosten växer i munnen och nervositeten är total. Nu dock även utspridd med frustration. Jag VILL ju springa. Jag vill kriga och kämpa mot trötta muskler och brännande lungor. Jag vill kämpa över stock och sten och i myrar. Det jag INTE vill är att tvingas bryta pga skada. Jag VILL springa Ultravasan! Fast sedan ångrar jag mig och ångrar mig igen och när vi är så sega från hotellet att tom tidsoptimisten Peter är oroliga för att vi ska hinna i tid till starten hoppas jag i hemlighet att vi inte ska hinna.

Men vi hinner. Buud har lovat gryning vid starten men det är becksvart. Stämningen är dock på topp och jag träffar en del ultrabekanta. Första sträckan är kantad med marschaller och det är så vackert vid älvkanten, även om regnet hänger i luften och det är rätt kallt (6C).

Så plötsligt är det försent att ångra sig! Starten går...

onsdag, augusti 20, 2014

Vem bestämmer vem du är?

Vi omges av berättelser och bilder som på olika sätt förklarar verkligheten. På det här sättet kan vi via enkla bilder berätta en hel historia. Tydligast syns detta i film- och reklambranschen som ofta bygger på traditioner, nidbilder, fördomar och historier. Vi skapar även bilder av oss själva genom tex hur vi klär oss. Alla dessa bilder hjälper oss visserligen att snabbt förstå varandra, vad vi menar mer än vad vi faktiskt säger, men de gör även att vissa döms på förtid. Det innebär även att vi cementerar och befäster fördomar och nidbilder och försvårar för oss själva och andra att skapa sina egna liv. Dessa bilder och berättelser är omöjliga att värja sig för. Den som säger att den saknar fördomar ljuger (att agera på och tro på en fördom är en annan sak). Tex. tror jag att de flesta kan berätta hur en rom fördomsfullt skulle beskrivas. Och även om många med mig vägrar säga att denna nidbild beskriver sanningen om romer generellt så påverkar bilden oss alla. Ändå tycks det mänskligt att tro att eftersom bilderna finns hos oss alla - måste det inte då finnas någon sanning i dem?

Svaret här är enkelt. Nej. Bilderna skapas av de som har makt att beskriva andra. Dessa bilder underlättade för nazismen under andra världskriget. Man spelade på gamla fördomar och nidbilder om hur judar var och beskrev dem som ett hot. De bilder av judar som redan existerade, som innan Hitlers maktövertagande säkert sågs som ganska ofarliga och enbart som fördomar och kanske "fånerier" blev nu sanningar. Samma sak använder SD nu när de beskriver invandrare generellt och muslimer specifikt.

Min poäng här (för att bli övertydlig) är att hur vi väljer att beskriva vår verklighet (i text och bild) påverkar oss på djupet. Därför är det problematiskt om läkare alltid avbildas som män medan sjuksköterskor beskrivs som kvinnor. Detta skapar "sanningar" om verkligheten som kan vara långt ifrån sanningen.

Jag vill illustrera detta. Så här visar google att en "fransman" ser ut (jag har valt de tre första bilderna som sökverktyget föreslår):



 

Och ni kan ju gissa vad jag sökt på här:

 

eller här:

 

("spanjor" och "nörd") - Ok, det kan kanske tyckas oproblematiskt? 

Problematiskt blir det när de två första bilderna när man söker på "muslimer" blir dessa:


 

Bilder som tycks ha väldigt lite med muslimer att göra och skulle lika gärna ha varit de två första vid min sökning på ordet "terrorist":



I sökningen på "terrorist lyckades jag dock inte hitta en bild på den här mannen:

 
För även om få skulle motsätta sig att Anders Behring Brevik ÄR en terrorist så är det inte om män som Anders som bilden av en terrorist byggs. 

Problemet med dessa bilder är givetvis att de hindrar människor att själva kunna visa vilka de är, men än värre hindrar de människor att själva kunna VARA vilka de vill, och, faktiskt, att ens själva VETA vilka de vill vara. Vilka är vi utan att kunna spegla oss i andra? Vad ser jag i din spegel?

Vi har alla ett anvsar för att inte fortsätta sprida fördomar, felaktiga bilder, hat och missnöje.

Ps. Baker Karim pratar fantastiskt vackert vilka bilder som sprids och faran i detta i slutet av sitt sommarprat!


torsdag, juli 24, 2014

Torpet är ett zoo, kapitel 100...

I torpet har vi mycket orm. Många snokar nedåt bryggan och huggormar i alla dess olika färger och storlekar kring huset. Nu i år har vi dock sett förhållandevis få huggisar förutom en svart på gräsmattan. I förrgår förvandlades Peter plötsligt till Stewe Irwing och lyckades fånga ormen!! Jag tog den då i en hink och gick iväg med den till en söt glänta i skogen där jag släppte ut den (de är ju faktiskt fridlysta).

 

Våra grannar bara skrattade och sa att den skulle återvända inom kort. "Det var en orm", sa jag självsäkert, " ingen brevduva. Den bor fint nu."

Igår vid frukost kom en svartglänsande huggorm slingrandes förbi. Givetvis kan man inte med säkerhet säga att det är samma...

Igår kväll planterade jag om en blomma. När jag hämtade jorden i ett uthus hörde jag ett prasslande ljud. Jag kikade mig omkring, men såg inget. Det var först när jag vände blicken uppåt som jag såg ljudet... Det var ljudet av hårt arbete och flit. Bålgetingar. För dig som inte träffat Bålgetingar kan jag säga att de är som vanliga getingar fast på steroider. Stora som helikoptrar hovrar de kring och behöver i princip en landningsbana för att kunna landa. De tappar heller inte sin tagg vilket gör att de kan sticka hur många gånger som helst. Till deras fördel är de snälla, stör ej och ska tydligen äta vanliga getingar. Shit så feta de kommer att bli!!! 



På kvällen kommer Peter upp från ett kvällsdopp. "Vad är det som piper i knuttimret, har vi fått ett fågelbo?" Vi går ut, hör ett pipande och ser sedan en mus!! "En mus, säger jag klentroget, med bo däruppe?! Hur kommer de upp dit, flyger de eller?" Och då såg vi att det var just vad de gjort!! Musen hade vingar! 

Så på samma dag har herr huggorm, släkten bålgeting samt familjen fladdermus flyttat in med oss. Tre fridlysta raser. Varmt välkomna hörrni, kan vi försöka hålla sams?

fredag, juli 18, 2014

Totalt taktlös?

Jag är taktlös. Inte (bara) så att jag säger fel saker vid fel tillfälle, jag saknar musikalisk takt. Jag är även typ tondöv. Samt musikalisk analfabet. Inte så att jag ogillar musik, jag kan ofta tycka att det är fantastiskt, men jag vet aldrig vem som gjort vilken låt när och jag klarar mig nästan alltid utan och musik är sällan nåt jag saknar. Med detta sagt, herrejävlar vilken klockren lufttrumning jag fick till när jag kutade till Winnerbäcks "Farväl Jupiter" idag!! Säkert såg jag ut som en drunknande men i mina öron/ögon såg/lät det fantastiskt!! Hett som synden, en dag efter 51km men jag typ flög fram. Trummandes :-) #flow!

fredag, juli 11, 2014

Demonerna på torpet (eller en fortsättning på "torpet är ett zoo")

Klockan är 02:17 och jag har vaknat. Max å jag är ensamma i torpet och inte heller han sover. Han ligger vaken på helspänn och lyssnar. Då hör jag varför jag vaknat. Utanför torpet är det någon som skriker. Det är ångestfyllda grymtande skrik som varierar mellan att låta som längtan och ångest efter att ha förlorat någon/något väldigt viktigt och att låta som att hen/den har svåra smärtor. Ibland väntar jag mig en fortsättning i form av en sista dödsgurgling (ni vet som det är på film). Jag går fram till fönstret och spanar ut. Det är så mörkt det blir en svensk sommarnatt, allt är skumt och skuggigt. Jag ser inget, men jag hör. Förutom skriken hör jag tassande. Någon  tassar runt i det höga gräset runt stugan. Och fortsätter att skrika. Jag blir kissnödig. Vi har dass. Knappast att jag går ut till demonen där ute. Vakthunden Max tar min plats och somnar om. Skriken tystnar först efter ca 20min. Det tar lång tid innan jag somnar om...

Nån som vet vem/vad som skrek utanför mitt fönster? Och varför? Att torpet är ett zoo har vi konstaterat många gånger innan, men demoner?? :-) Under min två mil långa morgonjogg såg jag enbart en älg, en rovfågel och ett rådjur. -Hjälp!

torsdag, juli 10, 2014

Sånt man hamnar i helvettet för...

Idag klippte jag gräset. Det tog TVÅ timmar!!! Galet jobbigt bland ilskna bromsar och gassande sol. Nu har jag blåsor på båda händerna. Det tog även lång tid därför att:

1) gräset var långt
X) gräsklipparen är dålig
2) gräsmattan är stor

Jag lyckades även köra över två kopparödlor. En tvärdog, den andra kapade jag av svansen och halva huvudet(!) på. Den dog inte. Jag tänkte att det kanske bara var dödsryckningar, lät den ligga och gick dit efter ett tag. Den var inte död. En geting satt och åt på den :-( Jag insåg att jag måste döda den. Jag stampade på den. Den dog inte. Jag försökte mosa den med ett kvastskaft, den bara fortsatte slingra sig. Jag fixade inte mer. Vad göra? Jag plockade ut den på grusvägen för att den skulle bli överkörd. På vägen var det hett som i en bakugn. Jag försökte inbilla mig att vägen är vältrafikerad. Det är den inte. Jag är fan ond. Detta är sånt man hamnar i helvettet för. Även om det gör ont i mitt hjärta.



PS. Rätt svar är alla ovan.

onsdag, juli 09, 2014

Intervalla in semestern

Då var den här: S.E.M.E.S.T.E.R.N!!! Det behövde firas tyckte jag och bestämde mig för att göra det på Campus Arenan och med intervallträning. Med strålande sol och typ 30C så skulle detta bli ett  förstklassigt firande! Och värmen den klagar jag VERKLIGEN inte på! Är så trött på allt gnäll på solen nu när den äntligen är här.  När jag blir president förbjuds gnäll på bra väder (min definition gäller).

Motvinden tänker jag dock att det är ok att gnälla lite på, även om "vän av ordning" säker gärna vill påpeka att jag även måste ha haft medvind eftersom jag sprang på bana. Den gav dock inte i närheten av så mycket som motvinden tog...

1000+1000+1000+800+800+200+200 med en snittfart om 3:51 är definitivt inte min snabbaste dag, men jag körde enligt plan och sub4 är än godkänt i min värld.

 
svett...

söndag, juli 06, 2014

Om att flyga fram

Redan under Vansbro marathons första kilometer beslöt jag mig för två saker: dels att bara köra mitt lopp, dels att jag skulle vara nöjd med att slå 2012 års tid om så bara med någon minut. Jag såg tävlingen som ett rejält snabbt träningspass men öven en chans att få njuta av den vackra banan och av en dag i skogen.

Jag lyckades med att helt igenom köra mitt lopp, jag hade ett jättebra lopp utan någon egentlig svacka. Det regnade blott lite och skogen var som alltid härlig! Det jag särskilt vill behålla är den känslan jag hade i de mycket tekniska branta stigar nedför där jag f l ö g fram! Jag sprang där om en massa personer trots all stock och sten och det kändes som utan ansträngning - härligt!! Jag som vanligtvis är så feg.

Jag kom i mål på 3:47, 10min snabbare än 2012 (som jag sprang 10min snabbare än 2011...) & som tredje dam. Att denna terrängmara kräver ca 30min mer än en vanlig mara tycks alltså stämma rätt exakt på mig år efter år.

Tack Vansbro för en härlig dag :-)

torsdag, juli 03, 2014

Kändisspotting i Vansbro

Den första jag ser på parkeringen vid Vansbro marathon är hela Dalarnas (& Sveriges) posterboy för långdistans och terränglöpning: Jonas Buud. Cool.

Själv ägnar jag mig åt att noja över vilka kläder jag ska ha på mig samt åt smygreklam: 
 
 

Nu kör vi!

onsdag, juli 02, 2014

Om snoppen och makten

Ibland menar SD (och dess gelikar) att mångkulturen och invandringen är ett hot särskilt mot kvinnor, om att det finns en våldtäktskultur  inom islam och att det vanligast namnet vid våldtäkt skulle vara Muhammed (eller annat valfritt arabiskt klingande namn) och att vi måsta värna och skydda "våra svenska kvinnor" mot detta.

Om vi börjar med namnen, så nej, de vanligaste namnen i våldtäktsmål är Andreas är med 35 förekomster som den åtalade (personen kan ha friats av rätten) av 1549 kontrollerade domar. Därefter följer Mikael, Daniel, Robert, Stefan, Sebastian, Marcus, Jimmy, Johan, Magnus, Robin och Joakim. Läs mer om detta här eller här eller här.

Sedan är det smärtsamt uppenbart att våldtäktskulturen finns inom SD och inom de andra rasistiska grupperingarna. Bland de män som inte ser kvinnor som gelikar och inte tror på jämställdhet och lika värde. Bland dem tycks våldtäkt ha två syften: bestraffning och "botning". Uppdrag granskning gjorde för ett år sedan ett repotage om hoten mot kvinnliga medieprofiler, journalister och författare. Jag kan bland dessa hot knappt hitta ett som inte beskriver en våldtäkt, och dessa hot utdelas för dessa kvinnors arbete mot rasism och för jämställdhet och lika värde. Anna Hedemo (Agenda) berättar att hoten kommer när hon tar upp SD, integration, feminism eller rasism. Ni kan läsa/se en sammanfattning i denna artikel men bland annat så här låter hoten:

"Jag hoppas att du eller dina barn, nära och kära, våldtas inom kort..." ,"Din pryda jävla subba. Jag orkar inte höra din jävla röst. Det du behöver är att knullas sönder med ett basebollträ.", "Dö, kan du inte bara dö." eller "En dag kommer jag personligen skära halsen av dig och lämna dig med kniven uppkörd i fittan"

Senaste exemplet kommer nu under Almedalsveckan där SD anhängare menar att F!-sympatisörer borde interneras i arbetsläger och att de bara "har fått för lite kuk". Tydligen är dessa mäns självbild att de antingen går runt med något slags trollspö mellan benen som kan "bota" allt från bögar till feminister, eller att det är någon form att straffredskap. Vad är det för skev jävla självbild? Och vad har man för syn på sexualitet om påtvingat sex gång efter annan lyfts fram som en straffmetod/botemedel? Det blir tydligt att våldtäkt inte har med sex att göra, våldtäkt är en dominerande makthandling från den som har och kan ta sig makten över andra människor och över en annan människas kropp. Att hota med våldtäkt är att visa sin (vissa mäns) makt över de som saknar makt (ofta kvinnor). På så sätt blir snoppen både "trollspö", straffredskap och bevis på makt.

I Almedalen under den pågående politikerveckan har flera kända antirasister och feminister blivit hotade av rasistiska och nazistiska grupperingar (se tex. här eller här). Hot mot dessa personer, mot deras kamp för jämlikhet och jämställdhet är hot mot oss alla som arbetar för detsamma, alla oss som "fått för lite kuk". Alla oss som ska skrämmas till tystnad genom våld, hot om våld och våldtäkt. Alla oss som "behöver domineras eller botas". Jag är som sagt inte först på listan, jag har inte hotats personligen, men detta är hot mot mig liksom mot alla kvinnor och alla de män som inte står för dessa ruttna idéer; hot från SD, rasister och nazister. I deras våldtäktskultur och makthunger.

 

tisdag, juli 01, 2014

Tredje gången gillt?

I helgen hade jag tänkt springa premiären av Kolmården trail marathon. Det låter som ett kanonfint arrangemang och skogen där är fantastisk!! Men så kom min käre make på att han ville till Dalarna och det passar ju utmärkt då där annordnas fantastiska Vansbro marathon! Detta lopp har jag sprungit två gånger förut (tvåa båda gångerna... läs mer här och här) och det är ett jättebra arrangemang och en underbart fin bana; riktig trail, utsikt och mörkaste finaste dalaskog. 

DOCK kan det hävdas att det inte var så klokt att bränna av två mil i marathon-(närmre halvmaraton-)fart söndagen innan ett långlopp på torsdagen... Eller är jag kanske känslig? Kanske kommer jag att vara fullt återhämtad och med benen fulla av fart (benen känns ju bra redan idag). 

För att inte chansa grundar jag med en pizza och en Tip-topp (varför äta annan glass när denna finns?) idag som början på en kolhydratladdning! Samt rödbetsjuice. 

Vad gör du i helgen? Du har ju här fått två kanonbra tips :-) Och jag tar gärna emot dina bästa laddnings och pepptips!

söndag, juni 29, 2014

Myror i brallan?

Jag för en tämligen ojämn kamp mot myrorna ute  i torpet. I'm outnumberd, skulle man kunna säga... Jag vet att man - i onödan - inte ska försöka få bort myror. De är nyttodjur och fyller en viktig funktion i naturen. Problemet med dessa stackmyror är att de av okänd anledning går på huset. Och nej, jag har inte misstagit dem med hästmyror - vilket hade gjort problemet större - med de tycks ha anammat torpet som någon sorts sommarbostad. De gillar att vara på den soliga sidan av huset och då huset är gammalt så kommer de inte sällan in. Myror i sängen är inte en hit... Att det sedan även är otrevligt att ha dem på tomten generellt och bli biten när man går barfota spär på problemet.

Jag vågar nästan säga att jag försökt allt - myrr, fun light, bensin, gräva... - med i princip noll i resultat. Har du tips tas de ödmjukast och mycket tacksamt emot!

Nåväl, som ni märker är detta lite av ett personligt vendetta mellan mig och myrjäklarna. Kan man då annat än att ta detta som ett hot: 

 

Ni tror mig säkert inte, men detta är myrornas verk!! De hade ett bo vid detta träd, byggt bo även inne i trädet och så - när jag skulle passera - beslöt de sig för att fälla trädet!

Karin VS myrorna  0-14577 - men hämden är ljuv!!!


P.s. Hann knappt smida några hämndplaner på dagens regniga  2-milare, sprang i 4:35-tempo och rev av två mil på 1:31 - myror i brallan helt enkelt :-)

onsdag, juni 25, 2014

Heaven or hell on the run?

Vi har alla dåliga dagar. Och bra (hoppas jag!!). Och likaså har vi nog alla bra och dåliga LÖPARdagar. Personligen är jag nog rätt jämn. Rätt jämn i humöret (glad som default, även om jag kan bli (rätt ofta) redigt förbannad på elakheter och orättvisor) och även rätt jämn löparmässigt. Om jag ska ut och bara springa några sk "junkmiles", dvs lagom långt och utan krav på fart (samt ej så kuperat/tekniskt) så hamnar farten i snitt på runt 5:15. För någon vecka sedan skulle jag ut på en morgonjogg i torpet och kom knappt upp i styrfart. Jag segade mig fram i 5:45-fart och gick i minsta backe. BLY i benen, ett pass att glömma. I helgen sprang jag långpass. Runt 30km skulle jag kuta och benen fick själv välja fart (vanligtvis brukar jag annars dämpa farten något i början av långa pass för att inte slita så mycket). Passet landade på 31,5km i 5:15-tempo och det kändes lekande lätt - ett pass att minnas. Och detta trots x antal skurar med isande kallt regn.

Ikväll var det intervaller med klubben. Pyramid. Tyvärr kör klubben intervaller kl 20:00 och inte för att jag är tidig i säng, men vid den tiden gillar jag att chilla med mina killar. Desutom kom jag tidigt från jobbet och var hemma redan 15:30 - bara att sitta å vänta tills 20:00? Med klubben får man draghjälp och sällis, samtidigt som jag blir löjligt nervös inför de passen (laddar). Jag kompromissade och sprang pyramiden själv :-) Friidrottsbanan var stängd så det fick bli på gångväg. Benen var om inte bly så järn, segt från första steget, Men jag hade verkligen behövt draghjälpen, S Å segt. Men även om jag är missnöjd med snittet 3:47 på 200-400-600-800-1000-800-600-400-200 (knappt under 4 på tusingen) så gav jag inte upp utan kämpade på. Och, som sagt, vissa dagar är jag bättre än andra, träningen ger nog lika mycket ändå.

Har du bättre och sämre dagar? Vad händer då? Har du några tips för att "komma ur" svackor?

fredag, juni 20, 2014

Ned som en pannkaka...

Jag skulle ta mig en midsommartur i skogen i morse, 2mil i vacker skog. Vid 10km, dvs när jag var som längst bort, snubblar jag på en sten och faller handlöst. Jag landar tungt på stigen, förvånad och med skarp smärta i hand och knän. Jag är lerig och jordig, och det gör faktiskt så ont att tårar tränger fram. Jag sätter mig på sidan av stigen, jämrar mig och ser blodet tränga fram genom mina tights. De är trasiga också, mina 2XU á 1000kr. Jag har landat bredvid en bäck och jag sköljer min sargade hand i det kalla vattnet. Jag funderar på vad jag ska göra, det är lika långt att vända som att fortsätta. Försiktigt tar jag några steg, jag kan nog gå utan problem, jag fortsätter och snart börjar jag springa, det går bra. Efter några km börjar det dunka och spänna i handen, men det går. Väl hemma har knät fastnat i tightsen, det gör ont att dra bort. Efter duschen har jag stelnat och nu haltar jag. Det drar å spänner i knät jag tycker rätt synd om mig själv och ser ut som en treåring som nyss lärt sig cykla. Tur att min midsommarklänning är ankellång.




Ha en skön midsommar, min kan ju bara bli bättre nu!! 

onsdag, juni 18, 2014

En fantastisk dag (och 15 fantastiska år!)

Jag och P träffades när jag var 18år och det får mig att känna mig lastgammal när jag tänker på att det är 15år sedan! Jag är otroligt lyckligt lottad att ha en så fantastisk livskamrat och bästa vän. Sedan ett år kan han dessutom titulera sig "min man". Lyckosten ;-)

 
Solsken, ängsblommor och fäbod!
 
Kärlek...
För evigt.

Kan inte annat än att lovorda vackra Fryksås fäbod där vi gifte oss och otroligt kompetenta och gästvänliga Fryksås hotell. Suveräna Nicole tog våra bilder (nästan alla ovan).

måndag, juni 16, 2014

It's all about the money?

Jag har blivit uppmärksammad på mer oegentligheter från Kristina Winbergs sida. Tydligen är hon även ifrågasatt inom sitt eget parti. En sökning på henne ger vid handen att hon anser sakna både erferenhet, kunskap och kompetens även av sina partikamrater. Högt uppsatta inom partiet ifrågasätter även hennes incitament till att bli politiker. Tydligen verkar saker så som (hög) ersättning, möjlighet till shopping, hur många (!) sekreterare hon får etc. vara frågor som intresserar Winberg mer än politiken i sig. I den mycket SD-vänliga tidningen "Fria tider" kan man läsa ett SMS från partiets presschef Martin Kinnunen:

"Kent [Ekeroth, dvs han med järnrören] rapporterade dock att Kristina visar upp en oroande attityd sett till pengar. Många frågor om hur mycket pengar man tjänar, hur man maxar traktamenten, shopping, hur många sekreterare hon får mm. Kan vara bra att ha i bakhuvudet."

Förvånande? Inte särskilt.

#minaskattepengar