onsdag, augusti 27, 2014

Jag har tillräckligt med herr t-shirts

Jag sprang nyligen nio mil i dalarnas djupa skogar. Ultravasan, ett arrangemang av Vasaloppet. En rätt bra bedrift som jag dock inte var ensam om. Det var ca 90 damer och ca 700 herrar som startade. Hela arrangemanget var jättebra och när vi kom i mål var servicen med mat och annan ompyssling jättebra! Men. När vi kom i mål fick vi en t-shirt med snyggt Ultra-vasan tryck i bra funktionsmaterial från Craft (dvs en kvalitets t-shirt!). När jag kom hem och kikade vidare på min t-shirt insåg jag dock att jag fått en herr t-shirt. Tråkigt tyckte jag såklart då detta annars var en t-shirt jag haft stor användning för. En t-shirt som inte passar använder jag dock sällan. Jag e-postar Vasaloppet för att höra om det var möjligt att byta. Jag får svar att de enbart köpt in herrstorlekar.

Så trots att de visste exakt hur många damer som anmält sig så valde de att enbart köpa in herrstorlek. Varför då? De långa sträckorna i Vasaloppet (oavsett om det är på skidor, till fots eller med cykel) lockar runt 10% damer, att bli behandlad såhär lockar ju inte direkt fler att delta...

Den här händelsen fick mig att minnas alla de OTALIGA herr t-shirts från olika lopp som ligger i min garderob. Jag kan nämligen enbart komma på ett tillfälle då jag fått en dam t-shirt (och detta är även den enda som jag använder, tack Rotterdam marathon!).

Och vet du, jag har tillräckligt med herr t-shirts. Jag betalar lika mycket för att delta i loppen. Jag (och andra damer med mig) springer lika långt och svettas lika mycket. Varför får vi då inte en vinst som passar? Skulle någon komma på tanken att enbart köpa in dam och låta herrarna få en tight t-shirt (som btw är sjukt inne i träningsvärlden just nu)?

 
"Ända" sedan 1981 får damer åka Vasaloppet & man inrättade en damklass 1997. Det verkar dock dröja innan de anstränger sig för att få oss att känna oss välkomna...

Jag tvekade lite inför att skriva detta, och det för att många lopp arrangeras till stor del ideellt av eldsjälar som älskar löpning, då känns det fel att kritisera dem (därför namnger jag ej dem nedan). Men Vasaloppet är ett skitstort arrangemang med många anställda och borde ha resurser att tänka längre. OCH idrottsvärlden är fortfarande hopplöst ojämställd med olika löner och prissummor för män och kvinnor, olika mycket tv-tid osv osv. Jag vill visa att detta inte enbart är på proffsnivå (där det kan hävdas förklaras av någon form av efterfrågan) utan även drabbar oss motionärer. Jag vill därför lyfta ett antal exempel på hur jag upplevt den ojämställda idrotten.

Jag minns det bergspris som jag inte fick i V-maraton. Trots att jag var först i dam klassen över berget. Det var enbart första löpare, ergo en man, som fick bergspris. Jag minns den herr t-shirt av bra kvalitet (Haglöfs!) som jag fick på ett ultralopp som passar min man, och en annan från en terrängmara med snyggt tryck som jag använder som nattlinne för att den är så stor. Jag minns alla de Blodomlopp (jättestort arrangemang!) jag kutat med en herr t-shirt i bommull som "vinst". Jag minns när jag gick i mål på BAMM (en av Sveriges tuffaste löpartävlingar) som vinnare utan att bli uppmärksammad medan vinnande herrar fick applåder in i mål, snygga vinnarbilder, vinnarkrans och pepp (bildbevis här). Idag kikar jag nyfiket på www.laplandultra.nu i vilken de puschar för vinnaren 2014 på första sidan. Vinnare i herrklassen - inte ett ord om vinnande dam.

Hur ser det ut för dig, har du som jag för många herr t-shirts?

#herrt-shirt

måndag, augusti 25, 2014

I fäders spår – för framtids segrar (Ultravasan)

Starten till Ultravasan går till klassisk spelemansmusik och även om det inleds med en lång backe så känns löpningen lätt. Jag panikshoppade ett par vantar på en outlet och de värmer gott. Jag och Julia planerade att hålla ihop så länge det kändes bra men vi kommer snabbt ifrån varandra. Istället träffar jag Lars och Odette som jag och Peter träffade i Uganda. Vi pratar om Afrika och vårt träning (de har inte sprungit längre än 16km som längst i år!) och vips så är vi i Mångsbodarna. Jag tar ett toastopp och får sedan fortsätta ensam. Jag pratar med många under loppet. Mest med en sjöman som hette Peter och bor i Jämtland. Vi pratade fjäll och jag delade med mig av de mer eller mindre usla pepp som jag och Julia flamsat ihop dagen innan:

"When the going gets tough, the tough gets going"

"Pain is just weakness leaving the body"

Och min favorit (dock ej så peppig): "Det är aldrig försent att ta till lipen"

Jag reciterar även "I rörelse" av Karin Boye (i en MYCKET fri tolkning...). Plötsligt står det "42,2km du har just passerat marathondistansen". Jag blir otroligt glad! Något som omedelbart försvinner för mig när jag springer långt är min förmåga att räkna. Eftersom skyltarna på Ultravasan räknade ned så hade jag helt missat att vi närmade oss maran. Jag blev verkligen jätteglad, trodde vi hade långt kvar! Jag dansar fram!

Snart börjar vi nu närma oss Evertsberg och när jag gissar på 1km dit visar det sig snart vara typ tre. Det börjar ösregna och jag är snart genomsur. Humöret sjunker som en sten och vägen mot Evertsberg känns milslång. Det går snigellångsamt. Jag blir allt tystare. Allt känns skit. En löpare kommer upp bredvid och han är ej heller så munter, han har sträckt sig. "Det är aldrig försent att ta till lipen" mumlar jag och får en konstig blick.

När vi så ÄNTLIGEN kommer till Evertsberg så står min Peter där! Jag hade sagt att han inte behövde stå längs banan och blev både förvånad och glad att se honom! Jag får även en mugg varmt kaffe och tvingar i mig en pannkaka. Jag får min dropbag och bestämer mig för att byta om helt. Allt utom underkläder byts och jag tar på mig min regnjacka. Det hela tar nog en kvart, men när jag sedan springer därifrån är jag torr och känner jag mig ostoppbar! Det är visserligen lätt nedför, men det känns så löjligt lätt! Jag studsar fram med ett leende på läpparna. Jag springer om tjogvis med löpare. Jag kommer snart ikapp sjöman-Peter. "I'm on fire, så lätt allt går" kvittrar jag. "Oj då får jag till svar, då är det nog bäst du springer om". Han ser trött ut och jag känner att jag omöjligt kan hålla igen. "Du kommer snart ikapp tröstar jag när jag flyger förbi, en sådan här 'high' kommer att ha ett bråddjupt stup snart" fast jag tror inte på vad jag säger, det känns som att inget någonsin mer kommer att vara jobbigt.

Skogen är vacker och jag hinner njuta av detta under loppet, trots att jag bitvis behöver koncentrera mig på underlaget. Vackra små hus och byar, sjöar och vattendrag Dalarna från sin bästa sida! Och ankeln håller. Jag är så nöjd att jag åkte hit!

Med tre mil kvar börjar det dock att gå tyngre igen. Jag stoppar i en ljudbok i öronen och lyssnar på Sara Sarenbrants "Andra andningen" som passande nog handlar om mord under Stockholm marathon. Ljudboken hjälper och en mil till försvinner. Efter kontrollen i Hökberg med 19km kvar är det dock nästan bara smärta. Typ alla muskler i benen värker (men inte ankeln!!) och det går tungt att andas. Jag är konstant törstig och jag blir kissnödig hela tiden men jag kan inte längre sätta mig ned på huk. Jag får hålla mig i träd i skogen. Sjöman-Peter springer om mig "Har elden falnat?" frågar han. Jag ler och mumlar nåt om stupet och troligtvis "lipen". Han springer vidare. Detta känns som ultra i ett nötskal. Hur svårt det än är att förstå när man är på topp/i bott så vänder det! Men jag är inte dummare än att jag fattar att mina toppar är slut, nu är det bara att ta fram sin allra bästa pepp. Men det enda jag minns är att det aldrig är försent att ta till lipen...

Jag kämpar mig framåt, säger åt mig själv att springa i 10min för att sedan gå en bit. Jag orkar två minuter. När jag väl springer är temot ca 5:40, men jag har svårt att springa längre sträckor. Kilometrarna tickar fram oändligt långsamt. Jag minns plötsligt att några medlöpare sagt att medaljtiden är 10:30 för herrar och 12tim för damer. Jag inser att jag har chans på båda men kan inte förmå mig att öka. Samtidigt som det är jobbigt förstår jag att jag kommer att fixa detta. Ankeln kommer att hålla och jag har snart sprungit nio mil. Jag blir glad mitt i det jobbiga (en liten topp till ändå!).

Så ser jag målet, Peter står vid kanten och hejar, jag vill så gärna till målet, men jag är dock inte alls glad jag vill bara att det ska vara över. Jag vill gråta. Jag kommer i mål, får medalj. Jag vill verkligen gråta, tårarna bränner under ögonlocken. Men jag vill inte göra folk oroliga, vill inte bli tröstad. Peter ger mig kramar och champagne :-). Solen skiner i Mora, stämningen är bra, men jag vill mest vara själv. Jag sätter mig på en busshållsplats medan Peter hämtar bilen. Äntligen får jag gråta! Jag tar till lipen :-) Jag gråter så att jag skakar och snoret rinner. Stora krokodiltårar blöter både ansikte och hals. Det är obeskrivligt skönt. När Peter kommer torkar jag tårarna och börjar smälta loppet.

Jag klarade det! Jag som är skadad, som inte sprungit på fyra veckor! Jag som typ aldrig är nöjd känner mig faktiskt nöjd. Jag har haft en fantastiskt fin dag och haft kul nästan hela vägen. Min ankel höll och jag fixade att kriga mot trötta ben och trött huvud mot slutet. Jag inte bara fixade loppet, jag fixade medaljtid. För herrar. Wii!!

"Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr."

Tänk om jag ångrar mig och sedan ångrar mig igen? (Ultravasan)

Den 22 juli ställde jag klockan för att springa långpass rusktigt tidigt (kl 04:00!), ett genrep innan ultravasan. Tyvärr gick det inte som jag tänkt mig och sedan dess har jag varit skadad med svullnad och smärta runt yttre fotknölen :-( Troligtvis någon form av överansträngning troligtvis i Peroneus senorna.

Ultravasan, något jag längtat efter länge och årets stora mål, närmade sig hela tiden. Ankeln blev inte bättre alls trots totalvila från löpning och otaliga naprapat- och sjukgymnastbesök.. Fredag innan loppet bestämde jag mig för att inte springa. Då hade jag inte sprungit alls på nära fyra veckor och ankeln var fortfarande svullen. Tyvärr var det samma dag som detta kom ut:

 
Jag hade fått förfrågan om att bli intervjuad i Dagens Nyheter om mitt deltagande i Ultravasan och denna intervju gjordes i juni. Det visade sig sedan även bli en fotosession samt att jag i slutändan typ fick lika mycket plats i tidiningen som ultrakungen Jonas Buud! Och hamnade på första sidan (för dig som är nyfiken så är nog biblioteket enda lösningen, eller att köpa en prenumeration då artikeln är en prenumerationsprodukt på dn.se). Fy en sådan ångest, här gick jag ut i riksmedia och berättade att jag skulle springa och sen kunde jag inte det! Lyckönskningarna haglade in på mail och sms och jag kände mig dum. 

"Man kan inte rå för om man är skadad" sa kloka kollegor och "Du vill väl inte att det ska bli värre" sa kunniga sjukgymnasten. Jag mindes Holaveden från 2012 och smärtsamt tråkig skadevila och rehab. Allt säger att jag borde avstå. Jag ringer Julia, ställer in, lägger på minnet att avboka boendet senast onsdag.

Sjukgymnasten uppmanar mig att testa springa på helgen, typ 4-5km för att se hur jag svarar på behandlingen. På söndagen testar jag istället 1,5mil och det går bra! Ett liitet hopp väcks. På måndagen beslutar jag mig för ett sista desperat test av ankeln på tisdagen och bränner då av 2,3mil terräng. Jag flåsar och pustar, konditionen är som bortblåst efter 4v utan löpning och det går inte fort men ankeln håller! Onsdagen kommer och jag avbokar inte boendet. Jag ringer Julia. Hon fixar barnvakt på 30min. Vi beslutar oss för att köra.

Torsdagen är ren ångest. Att tvingas bryta känns värre än att inte köra alls och att köra 9mil på en svullen ankel är helt enkelt bara dumt. Jag ångrar mig och ångrar mig igen. Och igen. Och igen. På fredagen vaknar jag och är lättad. Jag mår illa och har svåra magkramper och har uppenbarligen fått magsjuka. Nu kan jag VERKLIGEN inte springa. När jag vaknat till inser jag dock att det enbart är nervositet och snart är vi på väg till Sälen.

I SälenVRÄKER regnet ned och det känns mörkt som i november. Jag har ångets över benet, över vädret, över att jag inte har med mig tillräckligt med kläder, över att jag har ångest och svårt att äta etc (det är här någon borde påminna mig och ISIS, världssvält och andra reella saker att ha ångest för). Jag svär att aldrig mer tävla.

På fredagkväll efter pepp och god mat tycker varken Julia, Peter eller jag att ankeln är svullen alls. Iaf inte om man kisar. Jag ser det som ett tecken. 

På lördag ringer klockan 03:50 och det är trots tiden rätt så lätt att gå upp, jag har knappt sovit något! Frukosten växer i munnen och nervositeten är total. Nu dock även utspridd med frustration. Jag VILL ju springa. Jag vill kriga och kämpa mot trötta muskler och brännande lungor. Jag vill kämpa över stock och sten och i myrar. Det jag INTE vill är att tvingas bryta pga skada. Jag VILL springa Ultravasan! Fast sedan ångrar jag mig och ångrar mig igen och när vi är så sega från hotellet att tom tidsoptimisten Peter är oroliga för att vi ska hinna i tid till starten hoppas jag i hemlighet att vi inte ska hinna.

Men vi hinner. Buud har lovat gryning vid starten men det är becksvart. Stämningen är dock på topp och jag träffar en del ultrabekanta. Första sträckan är kantad med marschaller och det är så vackert vid älvkanten, även om regnet hänger i luften och det är rätt kallt (6C).

Så plötsligt är det försent att ångra sig! Starten går...

onsdag, augusti 20, 2014

Vem bestämmer vem du är?

Vi omges av berättelser och bilder som på olika sätt förklarar verkligheten. På det här sättet kan vi via enkla bilder berätta en hel historia. Tydligast syns detta i film- och reklambranschen som ofta bygger på traditioner, nidbilder, fördomar och historier. Vi skapar även bilder av oss själva genom tex hur vi klär oss. Alla dessa bilder hjälper oss visserligen att snabbt förstå varandra, vad vi menar mer än vad vi faktiskt säger, men de gör även att vissa döms på förtid. Det innebär även att vi cementerar och befäster fördomar och nidbilder och försvårar för oss själva och andra att skapa sina egna liv. Dessa bilder och berättelser är omöjliga att värja sig för. Den som säger att den saknar fördomar ljuger (att agera på och tro på en fördom är en annan sak). Tex. tror jag att de flesta kan berätta hur en rom fördomsfullt skulle beskrivas. Och även om många med mig vägrar säga att denna nidbild beskriver sanningen om romer generellt så påverkar bilden oss alla. Ändå tycks det mänskligt att tro att eftersom bilderna finns hos oss alla - måste det inte då finnas någon sanning i dem?

Svaret här är enkelt. Nej. Bilderna skapas av de som har makt att beskriva andra. Dessa bilder underlättade för nazismen under andra världskriget. Man spelade på gamla fördomar och nidbilder om hur judar var och beskrev dem som ett hot. De bilder av judar som redan existerade, som innan Hitlers maktövertagande säkert sågs som ganska ofarliga och enbart som fördomar och kanske "fånerier" blev nu sanningar. Samma sak använder SD nu när de beskriver invandrare generellt och muslimer specifikt.

Min poäng här (för att bli övertydlig) är att hur vi väljer att beskriva vår verklighet (i text och bild) påverkar oss på djupet. Därför är det problematiskt om läkare alltid avbildas som män medan sjuksköterskor beskrivs som kvinnor. Detta skapar "sanningar" om verkligheten som kan vara långt ifrån sanningen.

Jag vill illustrera detta. Så här visar google att en "fransman" ser ut (jag har valt de tre första bilderna som sökverktyget föreslår):



 

Och ni kan ju gissa vad jag sökt på här:

 

eller här:

 

("spanjor" och "nörd") - Ok, det kan kanske tyckas oproblematiskt? 

Problematiskt blir det när de två första bilderna när man söker på "muslimer" blir dessa:


 

Bilder som tycks ha väldigt lite med muslimer att göra och skulle lika gärna ha varit de två första vid min sökning på ordet "terrorist":



I sökningen på "terrorist lyckades jag dock inte hitta en bild på den här mannen:

 
För även om få skulle motsätta sig att Anders Behring Brevik ÄR en terrorist så är det inte om män som Anders som bilden av en terrorist byggs. 

Problemet med dessa bilder är givetvis att de hindrar människor att själva kunna visa vilka de är, men än värre hindrar de människor att själva kunna VARA vilka de vill, och, faktiskt, att ens själva VETA vilka de vill vara. Vilka är vi utan att kunna spegla oss i andra? Vad ser jag i din spegel?

Vi har alla ett anvsar för att inte fortsätta sprida fördomar, felaktiga bilder, hat och missnöje.

Ps. Baker Karim pratar fantastiskt vackert vilka bilder som sprids och faran i detta i slutet av sitt sommarprat!