tisdag, juni 30, 2015

Veckans bästa

...tre saker (och det är bara tisdag! Lägger in en för onsdag med):

  1. Zara Larsson. Inte för att hon framför min typ av musik utan för att hon är så otroligt cool och inspirerande och en person som imponerar stort på mig. Hon är 17bast i en bransch där du är enormt utsatt som ung (kvinna) och hon bara vägra göra det lätt för sig. Hon står upp för det hon tycker är rätt, vägrar ta skit och vågar peka finger åt de som (läs: gubbslemmen) som trycker ned henne. Läs gärna hennes blogg (om ni missat stormen i media och på twitter...) om hur hon hanterar de män som vill örfila henne eller på annat sätt trycka ned henne med nedsättande tillmälen. Och nu pratar vi alltså om etablerade vuxna män som ger sig på en sjuttonåring. Två lysande blogginlägg hittas HÄR och HÄR. #backazara 
  2. Fotrally. En tävling som mest liknar nåt taget ur skräckroman "Marathonmarschen" av Stephen King. Du går tills alla utom vinnaren "stupat". Du får 20min /dygn för att använda den rullande bajamajan, annars ska alla gå i samma tempo. Förra året gick galenpannorna i 55 timmar!  Men anledningen att detta hamnar på veckans bästa lista är för att två av dem i år gick i 87 timmar och 45 minuter!!! G.A.L.E.T! Inte nog med det, bästa kvinna gick i 69 timmar och slog debutantrekord med 35 timmar! Ursäkta antalet utropstecken, men detta är helt galet. Jag framstår som helt normal i jämförelse :-)
  3. Mig själv. Jag tog mod till mig och sprang tusingar för första gången för i. år. Istället för att skämmas för detta är jag stolt som en tupp att jag gjorde det. Inte ens särskilt jobbigt och jag slog till med fem st med snittfart på 3:54 snabbaste på 3:50 (och detta var inte på bana). Detta är jag nöjd med, även om jag brukar ta dem snabbare, med tanke på hur länge sedan det var sedan sist...
  4. Vädret. Imorgon kommer värmen! Först blygsamt med 24C för att sedan öka till typ 30C på lördag! Tack gud. Jag kommer att jobba från torpet resten av veckan.

söndag, juni 21, 2015

Same procedure as last year?

Förra året snubblade jag på en löptur på midsommarafton och slog sönder hela knät. Ett rejält krossår som sedan vätskade och varade länge efteråt. Jag hade ca en mil kvar efter fallet och fick springa hem med gråten i halsen. 

I morse gav jag mig av från min farmor och farfars sommarstuga för att springa en favorittur runt sjön. Det blev en fin tur och jag träffade bland annat en trio tjädrar och en stor älg. Men ca 4km innan jag kom tillbaka snubblar jag på en pytteliten sten (likt förra året) och faller handlöst (som förra året) och slår i axel, överarm, armbåge, händer, höft och knä (samma som förra året). Min jacka och mina tights går sönder (som förra året) och det gör ont som F-N (som förra året)!! Jag blöder från händerna och knät och har rätt långt hem, ingen mobiltelefon (som förra året). Efter att ha jämrat mig vid vägkanten ett tag så haltar jag smålöpande hem.

Så, helt nykter har jag två år på raken lyckats med att nästan slå ihjäl mig runt midsommarafton. På grund av en liten, liten sten. Vissa midsommartraditioner bryter jag gärna.

fredag, juni 12, 2015

Hemligheten med löpning (och livet!?)

Att springa handlar att vara närvarande i nuet och om rörelse framåt men inte sällan om att testa sina gränser. Hur långt, hur fort, hur ofta? En sak löpningen lärt mig är just att flytta gränser. Jag har massor av gånger upplevt att något jag tidigare sett som ouppnåeligt sedan känns som vardagsmat. Innan jag sprungit mitt första Lidingölopp var jag orolig över att inte komma i mål. Efter att jag kommit i mål tvivlade jag aldrig på min förmåga att springa tre mil. Det var alltså allt som krävdes, att jag en gång fixade sträckan.

Första gången jag sprang över en mil var min första gräns. En mil var långt för mig då och att styra stegen mot 3,5km spåret efter att ha fixat 10:an kändes stort. Det gick, såklart, och efter det var en mil inte längre lång. Och känslan efteråt... som att ha bestigit Mount Everest. 2008 beskriver jag en tydlig bergsbeskrivning här, en tur som idag är både vardagsmat och en favorit.

En skulle kunna tro att en blir blasé efter ett tag, att en slutar att passera sina gränser (om en inte fortsätter springa än längre). Så är det inte. Även om jag numer vet att jag kan springa 9mil på raken eller (teoretiskt) klämma 5km på ca 20min så kan jag korsa gränser på andra sätt. Under våren har jag av olika skäl mest lallar runt i för mig mellanmjölkstempo. Att sedan öka farten och springa snabbt kändes som jag skrev om i förra inlägget väldigt tufft. Svårmotiverat och jag hittade på massor av ursäkter. Men, så gjorde jag det. Fick tummen ur och sprang snabbt. Sedan dess har jag klämt in snabbdistans varje vecka (igår 5km på 21 blankt!). Det känns inte längre tufft och jag hittar inte på ursäkter. Jag ser tom fram emot det. Jag har åter hittat snabbheten. Jag har alltså passerat en gräns som jag visserligen passerat förr, men blev ändå förvånad över hur lätt det går att springa snabbt nu.

Det är även tydligt att avstånd är olika saker för olika personer. Jag har ofta på frågan om jag morgonjoggat svarat att jag bara hunnit med en kortis om sju kilometer fått förvånade blickar och utrop om att "men det är väl inte alls kort!" Då är det min tur att bli förvånad för allt under en mil är väl kort? Folk tror vidare att jag är sarkastisk när jag berättar att jag inte alls springer så mycket, bara 5-7mil i veckan. Men jag jämför mig ju med de som springer 100miles och inte med de som inte är löpare. Och det fina är att de som tycker 7km är långt bara är ett pass på över en mil för att flytta sin gräns.

För att komma till poängen så tror jag att det är med livet som med löpningen. Vissa saker känns så oöverstigliga att en inte ens vågar/vill/ids testa. Men när en väl tagit steget, när en en gång testat det som känns omöjligt, så har en svårt att förstå hur det kunde verka skrämmande alls. Så gåtan torde vara varför vi inte vågar oftare?


Och jag vet. Hopplöst pretentiös titel på detta inlägg.