lördag, april 30, 2011

Denna gjorde jag sur på långpasset idag...


Ja, jag borde kanske inte ha klappat på den där den låg och solade, men eftersom detta tydligt är en helt ofarlig (om än skitstor; +60cm) snok så kunde jag inte låta bli. Den var dock lat och nöjde sig med att väsa irriterat istället för att lämna sin plats i solen. Men, ormivrare, ni kan vara lugna. Jag och Max tröttnade snart på dålig respons och sprang vidare. 26km solsken bidde det idag!

torsdag, april 28, 2011

Det finns nog få ultralöpare i Filippinerna...

Då var vi åter i Svea efter 2 1/2 underbara veckor i (på?) Filippinerna. Det har varit en otroligt härlig resa och vi har sett mångmillionstaden Manila med dess (tyvärr) absoluta fattigdom och storslagna lyx ("Mall of Aisa" har bl.a. en isrink av olympisk storlek...), vi har simmat med vackra och STOORA fantastiska valhajar i Donsol, sett den perfekta trekantsvulkanen Mt Mayon, latat oss på otroligt vackra pytteön Malapascua med sina kritvita stränder, dykt bland hajar och vackra koraller samt behandlats som kungligheter av den vänliga befolkningen.

Filippinerna är ett vackert land med fantastiska sagostränder, otroliga städer, höga berg, vackra skogar och ett rikt marint liv. Det är lätt att resa där (allt står på engelska, alla pratar engelska (mer eller mindre bra) och det är både billigt och tätt med kommunikation), befolkningen är vänlig, allt är billigt och de har jordens godaste mangos. Jag kan, trots grym jetlag och en ca 20 tim resa (enkel väg) lätt rekommendera att åka dit. SÄRSKILT om man ogillar insekter. Vi har inte sett en enda kackerlacka! Någon fluga, någon liten mygga och en hel del (rätt harmlösa och otroligt små) myror. C'est tout! Nämnde jag att vi ätit världens godaste Mangos? Fem kr styck på stranden...

Men. Det finns ett men. Filippinerna är inget land för en löpare. Än mindre en ultralöpare. Om vi bortser från 35-gradig värme dygnet runt (vädret i/på Filippinerna kan jämföras med ett våtvarmtomslag...) som i sig är ett gissel för en löpare, så är trafiken horribel. Vägarna är trånga och proppfulla och folk kör som biltjuvar. Jag sprang (ca 5-6km) två gången (likt jag sagt *stolt*). En gång i pyttelilla Donsol (sprang ifrån en treåring *stolt*) och en gång på ön Malapascua (som helt saknar bilar). Varmt och trångt. Jag tvivlar på att Filippinerna har särskilt många ultralöpare :-)

söndag, april 10, 2011

Mot Valhajarna!

Nu bär det snart av, mot Filippinerna och Valhajar och sol och bad och ta hand om varandra (jag och Peter) och se ett nytt land mm mm. Det känns jättehärligt! Löpningsmässigt så spang jag 18km idag på mina gamla ridvägar och det kändes jätteskönt trots att det var innan frukost. Benet kändes liite. Om jag hinner/orkar/kan springa en gång per vecka i Filippinerna så får det vara bra så. Ha det bra!!

onsdag, april 06, 2011

tisdag, april 05, 2011

Jag simmade för livet!!

Igår ordnade Centralbadet i Norrköping "Simma för livet" där alla som simmade hjälpte till att samla in pengar till WaterAids projekt i Mali. Totalt simmade 314 Norrköpingsbor 285 550 m, i snitt ca 900m/person. Totalt (med lite hjälp från Norrköping vatten) fick projektet ihop 50 000kr. Jag, som totalhatar simning (för mycket folk på för liten plasts och för lite variation) simmade faktiskt hela 2km (dvs dubbelt så mkt som snittet...)! Jag tror att det är PB i distans gällande simning. Det tog nästan en timme, och på slutet så var jag rätt trött!

Det som inte känns ok är att, när man - blek, ful, fet och (snart) trettio - äntligen beger sig till badhuset, att även TV4 är där...

...vad som känns ok är att jag om en vecka simmar med en sådanhär:

söndag, april 03, 2011

På allvar Karin!?

Löpning med I stod på mitt schema. Regn stod SMHI:s schema. Dålig tajming. Regnet började sekunden I kom för att hämta mig. Det slutade INTE när vi kom till Älgsjön. Att springa vid Älgsjön var min (USLA) idé. Stigarna var som bäckar med ISKALLT vatten. Där det inte var djupsnö, lera eller myrmark vill säga. Kanske 10% var "torra" stigar. Övre delen av kroppen blev våt av det ihärdiga regnet och den kalla fuktiga dimman. Blä. Som grädden på tårtan hade Sveaskog (sveabajsskog) avverkat vid ca 10 km (av 12km). Detta innebar att de huggit ned samtliga markeringar och snart var vi totalt vilse, genomblöta, kalla, med lera från topp till tå och helt utan möjlighet att kontakta någon och givetvis utan karta. Regnet strilade, dimman tätnade och marken var lervälling av otäcka skogsmaskiner. Efter idogt letande och backtrackande hittade vi tillbaka, men vi ville ju framåt! Så småningom lyckades vi. Sista 2km i 4:30-fart (på välsignad grusväg) och efter 14km totalt var vi tillbaka vid bilen: genomblöta, iskalla, leriga och, iaf för min del, med frågan "Allvarligt Karin?! Var det detta du längtade efter när du inte kunde springa?"

EDIT: mmm, faktiskt så var det det. Eller, i alla fall de 10% av halvtorra stigar, vacker skog, brusande bäckar och de sista snabba två km, DET är på allvar det jag längtat efter! Det andra får väl ses som collateral damage...