onsdag, mars 18, 2015

Längta till musbajs?!?

Just nu kör jag i princip tre arbetsveckor på raken (utan helgvila). Detta eftersom förra helgen var det styrelsemöte hela helgen och denna helg ska jag på utbildning. Det blir rätt tungt. Därför tog jag ledigt i måndags och oj så jag längtade efter den dagen! Solen skulle skina (vilket den gjorde) och jag skulle ut till torpet. Ut till torpet och städa undan musbajs samt ta hem och tvätta de textilier behövdes tvättas... Jag längtade alltså ut till en utkyld stuga för att hantera bajs. Jag är i sanning en enkel människa!

Men det var jättemysigt bland snödroppar och solstrålar i stugan! Som alltid fick jag genast blåsor på händerna av att kratta lite och som alltid åt Max så mycket pinnar att han sedan bajsade masonit (ja, inne. Nej, inte i sängen. Denna gång).

När jag nu sitter på jobbet i många dagar till tar jag med mig känslan av när vi satt på trappen i solen och drack varm choklad och när jag sedan sprang knappt två mil i solen i Eklandskapet. Vardagslyx :-) 


Vår, sol och ledighet är en svårslagen kombo! 

söndag, mars 15, 2015

Varför är världen ibland så ful?

Efter att ha suttit inne heeela fina helgen på styrelsemöte valde jag att inte ta tunnelbanan ända till T-centralen utan gå sista biten. Jag tvekade lite först då jag hade en halvtung väska att släpa på. När jag kommer upp från tunnelbanan så har ett antal utsatta EU-medborgare ("tiggare") samlats. Alla bär de på alla sina saker och har både stora väskor på ryggen, rullväskor samt påsar och väskor i händerna. Jag skäms nästan för min tvekan att gå en station och bära på min lilla helgpackning.

På stationen ser jag ytterligare en kvinna som bär på allt hon äger. Hon går fram till ett litet kafé som för tillfället helt saknar gäster. Hon ställer ned sina saker och tar fram en bägare med nudlar och ber om vatten. Servitrisen skakar på huvudet. Efter att ha bett ett par gånger så tar kvinnan fram lite pengar, några kronor och femmor, men servitrisen skakar fortfarande på huvudet. Det räcker inte. Kvinnan lägger fram några fler kronor och fortsätter att be men får nej. Hon ger upp. Jag kan inte hålla mig. Jag går fram och frågar vad det kostar och betalar de 29kr som de tar för "te". Servitrisen ursäktar sig lite med att hon inte får, de har regler. Jag förstår. I grunden är det inte hennes fel. 

Jag går därifrån bränner tårarna bakom mina ögonlock. Hur kan världen vara så jävla ful? Varför är det så orättvist? Varför är det så att för de allra fattigaste så kostar nästan allt mer? Hon hade köpt den allra billigaste maten men för att kunna äta den var hon tvungen att betala säkert tre gånger mer än vad den kostade. Jag hade kunnat värma vatten hemma nästan gratis. Hur kan världen vara funtad så att den allra fattigaste vägras lite varmt vatten när hon saknar andra sätt att skaffa sig detta? Hur kan det vara ok för mig (och för dig?) att flera gånger varje dag gå förbi otroligt fattiga utan att hjälpa? Hur kan jag sova i min sköna säng när 30 personer sover under en av Linköpings broar? Varför stänger vi vissa ute från sådant som för andra är rättigheter? 

Kvinnan tackade mig för hjälpen. Jag skämdes och blev nästan arg (om än inte på henne) vad är det hon behöver tacka för? För att jag hade turen att födas i ett av världens rikaste länder och för att hon hade oturen att inte göra det? Min relativa rikedom är inte gudagiven eller något jag förtjänat. Jag har haft tur i var jag föddes och det har gett mig möjligheter hon aldrig kommer att få. Hon kommer istället antagligen att straffas hela livet för att hon inte hade samma tur. Vägras tak över huvudet, utbildning, sjukvård eller mat. För att hon är fattig och för att hon alltid kommer att förvägras medel att göra något åt det. Det gör mig så oändligt ledsen. Och arg. 

Jävla fula värld.

måndag, mars 02, 2015

Jämn löpning :-)

Jag och många löpare med mig är inte bara som hamstrar gällande antal kilometer (the more the merrier!), utan vi har även en fäbless för jämna tal. Grannar till oss kan notera att vi inte sällan avslutar löpturen med tre varv runt huset och kanske undrar om vi har problem med förståndet, men jag kan då säga att det är för att en helt enkelt inte stannar på 49,82 eller 9,76. Det är i princip fysiologiskt omöjligt och det ger mig i princip svåra allergiska reaktioner. Tror jag i alla fall. Givetvis har jag inte testat (en är ju inte galen liksom). Jag tror att många känner igen sig?
 
Jag blev därför väldigt glad när jag summerade februari. Detta är ju dels en kort månad men dels att jag visste att jag av olika anledningar inte skulle sätta något slags längrekord denna månad. Den första "besvikelsen" över en inte särskilt imponerande siffra övergick till glädje över den otroligt JÄMNA siffra jag, utan att ens försöka, lyckats prestera: 200,00!!
 
Givetvis blev jag dock rätt så nedslagen när jag på total träningstid såg siffran 19:54:09 - mindre än fem minuter från perfektion!! Men så inser jag att om jag stannat knappa fyra minuter längre på gymmet igår så hade ju det passet inte landat på snygga 45min utan hemska 49min vilket såklart hade varit en omöjlighet...
 
Jag väljer att fokusera på antalet löpta kilometer och snygga 200.
 
Nu kör vi ny månad, mot nya snygga tal!