måndag, mars 31, 2014

Finns det inte så många roliga tjejer?

Jag blir så trött. TV fullkomligt svämmar över av manliga humorduos som gör allt från att ta kort, resa runt eller bara vara i största allmänhet. Det har typ blivit så inne att man tror att det är så TV ska se ut. Emma Knyckare skrev en strålande krönika om detta fenomen som ni gärna kan läsa här. Hon analyserar bland annat att när det väl syns roliga kvinnor i rutan så bedöms de efter en helt annan måttstock. Mäns "gemytliga stämning" blir till "fånigt fnitter" om det är kvinnliga utförare. 

Sedan valde även debatt att ta upp det i ett riktigt lågvattenmärke till debatt. Av okänd anledning fick Erik Hörstadius (journalist) debattera. Han tar då ickeargumentet: "Jag älskar roliga tjejer och vill gärna att de ska ta större plats men problemet är att det inte finns så många kvinnliga humorduos. Så enkelt är det." Jaså Erik. Är det så enkelt? Två snabba frågor på det: 1) har du letat? 2) har du funderat på vad det kan bero på att du inte kan hitta några? (Eller tycker du helt enkelt att kvinnor inte är roliga/förtjänar inte plats i rutan?). En annan (manlig...) komiker försöker rädda situationen med att det nog ligger i mäns gener att försöka vara roliga för att få kvinnors uppmärksamhet. Till exempel, analyserar han skapt *ironi* har många hanfåglar vackra fjädrar och utför roliga danser för att få honfåglarnas uppmärksamhet. Och lejonet har sin man och så vidare.

Skjut. mig.

Har vi inte kommit längre?

söndag, mars 30, 2014

Träna med förkylning?

Denna ständiga 10 000 kr fråga - när, var, hur, kan/får/bör man träna med/efter en förkylning? Att träna med en infektion i kroppen tror jag få anser vara en bra idé, men frågan är väl när den antingen inte är så särskilt allvarlig eller när den gått över? Jag läser ofta på Jogg.se om de som blir förkylda, vilar en dag och sedan kan köra på som vanligt. Jag fattar inte hur det är möjligt. Inte om det är bra, utan hur det är möjligt. Jag är förkyld nu och har så varit halva veckan och jag kan säga att jag knappt orkar cykla till jobbet (1,7 km) och när jag går uppför en backe med Max så känns det som att huvudet ska sprängas! Hur kan då andra vila en dag och sedan är allt hunky dory? Visst kan förkylning vara olika "svåra" men jag tycker att det för mig alltid är ett par dagar när jag är helt knäckt med hosta, huvudvärk och en förlamande trötthet...

Mitt mål om MINST 5mil/vecka kommer således inte att nås denna vecka. Ej heller två styrkepass/vecka. Styrka är ju inte lika slitit (för luftrör mm) men jag orkar faktiskt inte göra det idag heller. Och det tycker jag inte gör nåt alls. Ibland måste man bara ta det piano! Men, en lugn promenad med Max och Peter i solen, DET fixar jag! Sticker ut nu - hejja våren!


P.s. Övertygade jag dig inte om att det heter Chokladboll, och att kalla det annat är allt från aningslöst till direkt kränkande? Kolla då på Raskortet på SVT : Där jämför de istället med ordet "hora" och då blir användningen av N-ordet än mer absurt.. Det skulle då låta såhär: "Men vadå, tar du illa upp för att jag kallar dig för hora? Jag menar inget illa med det. För mig är hora ett ord på världens äldsta yrke bara, varför blir du stött för det? Det måste ha med din snuskiga fantasi att göra. För mig är det ingen skillnad på det och  t.ex. flygvärdinna." 
Absurt? Absolut.

tisdag, mars 25, 2014

We call it winerbröd

Vad är det som är så provocerande med ordet chokladboll? Vari ligger oviljan att använda detta ord? Varför måste vissa hävda sin "rätt" att kalla chokladboll för "negerboll"? 

Ordet "neger" är på grund av sin historia starkt förknippat med slaveri, förtryck och brist på respekt för människors lika värde. Det har använts - och används idag - nedsättande. Till skillnad från (för att föregripa dessa "argument") ord som t.ex. "Finska pinnar" och/eller "fransyska"? För att de orden är neutrala.

Att hävda att ”det har vi alltid sagt” håller givetvis inte. Värderingar & språk förändras med tiden. Under 1900-talets första hälft var det fortfarande kutym att kalla personer med en utvecklingsstörning för "idioter" och "sinnesslöa". Det anses djupt kränkande idag, "idiot" används som nedsättande skällsord och ingen hävdar sin rätt att säga så. 

Vissa säger att det är mörkhyade personer själva som använder ordet. Men givetvis spelar avsändaren roll. Min man brukar ibland kalla mig för "gumman". Det är kärleksfullt och jag tycker om när han gör det. Om en manlig kollega däremot skulle kalla mig för "gumman" skulle jag anse det djupt nedsättande och kränkande; och det alldeles oavsett i vilken avsikt denne kollega sa det.

Och så har vi dem som med en dåres envishet menar att "men JAG menar inget illa, när jag säger så". Och då undrar jag, vad är det som gör att de måste hävda sin "rätt" att säga så även om det kränker andra? Varför anser dessa personer att det är viktigare vad de menar än hur det tas emot av de som får kränkande ord kastade i ansiktet? Om man inte menar något illa varför i h-vette är det då så svårt att kalla en boll av choklad för en chokladboll?

Varför är det så viktigt att få kalla en liten boll av choklad för "negerboll"? Varför har det gått någon form av korståg i denna sötsak? Och vad är egentligen viktigast; att använda ordet negerboll/neger eller att undvika att kränka en annan människa?

Jag tycker att det valet är lätt. Jag kan inte förstå att inte alla tycker att det valet är (galet!) lätt.

måndag, mars 17, 2014

Unna dig själv...

Jag kan faktiskt bli i det närmaste religiös när jag tänker på morgonjogg. Vissa av er känner kanske att detta låter superpräktigt och slutar läsa nu, för er som ids fortsätta läsa vill jag förklara varför. Att ge sig ut på morgonen, nästan innan världen har vaknat har en särskild känsla...

Jag har nyss vaknat. Bara klätt på mig och gett mig iväg. Luften är ny och "oandad", inget damm eller avgaser. Jag börjar springa. Vaknar så sakta till. Kanske håller solen på att gå upp och ljuset är blekt rosa, kanske är det fortfarande mörkt förutom bleka morgonstjärnor. Det är färre bilar än vanligt och nästan inget folk ute. Förutom på vintern så sjunger fåglarna som mest intensivt på morgonen och om vår/sommar/höst glänser ofta daggen i gräset. Kanske ligger dimma som dansande älvor på åkrar och ängar. På vintern glimmar det ofta av frost, ibland nästan likt diamanter och snön knarrar extra under fötterna. 

Kanske tycker du att det jag skrivit mest är en hyllning till morgonen generellt? På ett sätt är det så. Men jag är morgontrött och "upplever" sällan morgonen. Det är att kämpa sig upp för att sedan försöka få morgonen undanstökad så snart som. Men under morgonjoggen, då hinner jag riktigt UPPLEVA morgonen, stanna i nuet, få en stund för mig själv innan dagen har vaknat. Jag hinner med det jag vill göra förutom jobbet den dagen och kommer hem uppiggad, nyvaken, nöjd, och ändå är det inte ens frukost ännu! Och vid frukosten smakar kaffet bättre och brödet mer. Kvällen innan morgonjoggen kan det nästan kännas som att jag ska få en present. På morgonen ska jag få stjäla lite fritid, lite tid i naturen för mig själv och detta redan innan jobbet!  

Jag kommer ut från husen, bort från bebyggelse och in bland träden. Dagen har knappt börjat och ändå gör jag redan något jag älskar och jag får en stund för mig och en stund ute, får en stunds stillhet mitt i rörelsen. Andetag, steg, vinden mot kinden och en värld som vaknar. En ny dag, en chans att vila i den nya dagen. Vilken present! Något jag unnar mig. Något du kan unna dig.

söndag, mars 02, 2014

Skräckvägen

Idag tog jag mig till supersöta byn Bjäsäter för att springa en runda i skogarna runt ikring. Beväpnad med en karta och en bra ljudbok tog jag mig på små grusvägar runt i vackra skogar kring byn. Jag sprang förbi små torp, gölar och genom täta skogar. Jag kände helt klar att jag har hittat ett nytt favoritställe att springa på!!! Eller iaf tills jag kom förbi denna skylt:  

 

Behöver jag berätta att jag inte valde den vägen? Sprang även förbi denna väg som jag ser det lite oklart vad den innebär:

 

Men den lät helt klart mer lockande än den första. Är mycket nöjd med att ha hittat ett nytt favoritställe att springa på, det är det en lycka i :-) Idag 2,5mil lycka i skogen.

lördag, mars 01, 2014

#fail

Åh, jag som var så pepp och så positivt inställd kring detta med mina mål, så får jag en fail på första försöket!!! Inte bra. Löpningen har jag fixat, stretchingen likaså, men två styrkepass/vecka är liksom helt omöjligt att uppnå denna vecka när klockan strax är 20:00 på lördag och jag sitter på ett tåg. Attans. Visserligen har jag i tränade minuter tränat mer styrka än jag tänkt, men ändå.

Jag får skylla på att min arbetsvecka, främst med mitt jobb, men även med mitt förtroendeuppdrag, har varit helt galen. På fredag em (hade tänkt jobba halvdag pga mkt övertid, men kom iväg först efter 17) drog jag på mig skorna och tog med mig Max på en snabb mil. Det var som att jag försökte springa ifrån allt och tempot blev rätt högt trots att jag var helt slut. Superskönt och jag kunde lämna arbetsveckan bakom mig vilket jag inte hade fixat på gymmet. Känns som en bra prioritering.

Att prioritera kan ibland annars vara svårt trots att jag väl vet vad i livet jag mår bra av. För mig är detta något jag ofta måste fundera kring för att inte gå vilse i livet. Och även om man inte alltid kan göra de val man vill så finns det ofta något man kan göra för att hitta sig själv, lyckan och närvaron i nuet. Jag testar just nu en app som ger en små utmaningar för att träna upp sin lycka. "Happines is (like) a muscle, it gets stronger with exercise". Första uppgiften var att ta ögonkontakt med och le mot tre främlingar samt att tyst önska dem lycka. Jag utmanar dig att testa och se vad som händer (med dig själv och med andra!). #happines :-)