fredag, juli 29, 2011

Mer mat!


Nämligen lyxfrukost med hemmagjord latte, nyttig bakteriefylld yoghurt och fortfarande varmt surdegsbröd med valnötter... Mumma!

Annars vilar jag mig i form för morgondagens tävling, och laddar med besök (strax) av nära och kära (och sömn, frukost vid 10:20...)! Jag har alltid två vilodagar innan en tävling, det känns bra så. Onödigt? Kanske... Hur gör du?

onsdag, juli 27, 2011

Dinner for champions!

Jag är ingen stjärnkock direkt. Faktum är att jag tycker att "Brinner" är en utmärkt middag (Brinner = Breakfast-for-dinner, taget från Scrubs)! Men ibland slår jag till och slänger ihop nåt. Är tyvärr usel på att följa recept vilket ger ett ojämt men ofta överraskande resultat :-)

Så, LCHF:are och GI-freaks, look away! Inspirerad av Jonna och hennes systrar, hungrig och sugen på pasta, sparris och parmesan slängde jag ihop följande pasta (som, måste jag (ödmjukast) säga, blev jättebra). Jag bjuder på detta :-)

Ingredienser:

  • Parmesan (ca 1dl finriven)
  • Sparris (typ ett knippe)
  • Salladslök/vårlök (typ fyra st)
  • Färsk spenat (ett par nävar)
  • Vitlök (efter tycke och smak)
  • Räkor (så mycket man gillart)
  • Coctailtomater (ett gäng)
  • Salt, peppar, olivolja
  • Pasta (gärna kokad i mild buljong)
Sätt på pastan. Skiva sparrisen i lagom stora bitar (efter att ha knipsat bort "roten") ev. koka den lätt. Skiva salladslöken. Halvera tomaterna.

Stek sparrisbitarna i generöst med olja. Tillsätt vitlök (stek på rätt låg värme så att vitlöken inte rostas). Låt steka ett tag. Tillsätt salladslök och spenat, låt koka ihop. Tillsätt 1/2-1dl av pastavattnet, tomater och räkor. rör runt ett par varv. Tillsätt sedan parmesan och sedan pasta - Klart!


måndag, juli 25, 2011

Kärlek och respekt - ska det vara så jävla svårt?

I en intervju med CNN (enligt NT) sa en av ungdomarna från Utöja:

"Om en man kan visa så mycket hat, tänk så mycket kärlek vi kan visa tillsammans"

Jag och Peter satt i bilen då vi först fick höra om attentatet. I denna en av de första sändningarna om terrorattentatet fick vi höra att man trodde att det var ett terrordåd, kanske med islamistiska förtecken. Man "trodde" att det var ett terrordåd?! Är inte en bomb mitt i centrala Osla samt dödskjutning av unga per definition terrorism? Oavsett vet som utfört dådet?

"Varför tror man att det är en muslim?" sa min kloka pojkvän, "troligare är väl att det är någon som hatar vänstern, en högerextremist."

Det skulle ju, som vi alla nu vet allt för väl, visa sig att han hade rätt. Dock ska vi ska akta oss för att ta bort etiketten "terrorist". Anders Bering Breivik ÄR en terrorist*. Dock finns tendenser att nu istället kalla honom för "galning" eller "sjuk i huvudet" (även om det med lätthet kan hävdas att han även är detta). Hade han varit muslim så hade etiketten "terrorist" aldrig rubbats. En muslimsk terrorist är inte psykiskt sjuk utan terrordådet ses då som en del av den han/hon ÄR. Det är sådant som DE gör.

Nå, detta var en del av Anders. Han har i häktningsförhandlingen idag erkänt men samtidigt deklarerat att han handlat i övertygelse om att detta är det bästa för Norge och att han inte borde straffas för att försöka rädda landet. En terrorist. Övertygad om att han gjorde gott som handlade i enlighet med sin sak. Tyckte att detta stod över liv.

Norges regering har gått ut starkt med budskapet om att bemöta denna avskyvärda handling med mer demokrati och öppenhet. Stor eloge till Norge. Som Anders Lindberg skriver i sin ledare:

"Vi bör hedra dem som dog i terroristattacken genom att förändra det politiska klimat som gjorde hatet möjligt."

Att som Norge bemöta och bekämpa detta med MER öppenhet och MER demokrati är det enda sättet. Jag säger inte att vi ska "glömma och förlåta" (är det ens möjligt?) men att det enda sättet att förstöra hat är att inte ge det näring, att fortsätta kämpa för ett samhälle i linje med det som AUF kämpade för: ett öppet och demokratisk samhälle som behandlar alla lika.

Annars har Anders Bering Breivik vunnit sin kamp.


*För er som tvekar kan här läsa wikipedias definition: Terrorism (från latin terror 'rädsla, fruktan') avser det systematiska användandet av våldeller förstörelse, särskilt mot civila mål, för att med hjälp av rädsla tvinga fram politiska eller andra typer av förändringar.

fredag, juli 22, 2011

Intervaller - hur f-n gör man?

Först skryt: i tisdags 8km (i hällregn!) samt core. Onsdag = träningsvärk i magen! Igår 5km snabbdistans (21.14) EFTERÅT 8 st 200-ingar i 3.20-tempo (+ core!). Idag = träningsvärk i ben! :-D

MEN! Det här med intervaller! Hur gör man? Jag brukar gå ut stenhårt på mina och tröttna halvvägs. Ett pass som detta skulle jag inte fixa annat än på löpband. Jag skulle springa för fort hela tiden. Intervaller ska ju vara jobbiga, men man ska ändå ha kraft till den sista (som Jonna här.) Jag brukar genomföra alla men den sista är knappast snabbare än den första. Sedan är det detta med vila. Hur länge ska man vila mellan varje? Jag vet att detta i princip är en egen vetenskap, men jag kan inte komma ifrån känslan av att det viktigaste med intervaller är att de går så snabbt som möjligt, och då måste jag vila tills jag i alla fall kan andas igen.

Min filosofi är att intervallerna måste gå snabbare än min snabbaste fart på 5km (ca 4min/km). För om jag kan springa 5km i streck i en viss fart så måste jag ju kunna springa 500m eller 1000m SNABBARE än det. Typ 3.30-3.45. Minst. För då får jag ju vila. Så jag springer som en dåre och föga förvånande är intervaller inte mitt favoritpass. Därav smet jag undan 1000m intervallerna igår och körde snabbdistansen (med den föga imponerade ursäkten att det då är lättare att ha med sig Max). Minst lika jobbigt pass, men det kändes på nåt sätt ändå bättre. Kompenserade mitt dåliga samvete med 200m intervaller, säkert med fel avvägd vila mellan varje. Säkert helt fel att köra dem efter snabbdistans. Var det bortkastat pass nu? Springer jag superjobbiga intervaller förgäves för att jag gör fel? Kan det vara förgäves om det är skitjobbigt? NÅGOT måste det ju ge? Hjälp! Hur gör man?

måndag, juli 18, 2011

Toenails are for sissies - eller?

Uttrycket "toenails are for sissies" är inte mitt påhitt. Det är gammal skåpmat i ultralöpningssammanhang. Det finns till och med t-shirts med uttrycket! Det är rätt få ultrarävar (någon?) som har 10 tånaglar året om. För mig stämmer uttrycket lite sämre. Jag har aldrig tappat en tånagel, däremot blir de aningens blå...

Blå på konstiga sätt. Som synes på stortån har jag därunder ett slags blåmärke. Men inte under hela?

Förra veckan var en bra träningsvecka, med blott fyra löppass, men med fyra (typ) kvalitetspass! Det var inte riktigt tänkt så (troligen eftersom jag sällan planerar min träning), det bara bidde så. Kanske rätt obra veckan efter en mara...

Måndag: Vi börjar lugnt ;-) Vila
Tisdag: 13,5km med 4km fartökning (4,35-fart) på slutet.
Onsdag: Backintervaller 10x slalombacke (alltid lika tråkigt, jag tar i som f-n men det känns ändå segt och går sakta) + CORE
Torsdag: Vila. (Ont i rumpan från backen, måste ha gjort nåt rätt)
Fredag: Ett lugnt kort pass stod på agendan, dock valde jag barfota, 6km och första gången på länge.
Lördag: ...vilket resulterade i träningsvärken från h-vettet i vaderna! Måste springa barfota oftare. (Vila)
Söndag: Långpass, från stugan och hem 35km (med ömmande vader!)

Så lyckades jag få träningsvärk från två pass på samma vecka - när har det hänt sist? Eftersom jag även fick in ett (kort men ändock) core-pass så tycker jag att jag får högt betyg :-)

fredag, juli 15, 2011

Ett smultronår

Ett smultronår.

Smaka på den meningen. I år är ett smultronår.

Låter det inte härligt? Kan ett smultronår vara annat än ett bra år? Smultron är jordgubbar delux! De är godare och gratis, men samtidigt ack så små och svårare att få tag på.

Två av varandra oberoende vänner till mig har sagt att 2011 är "året då allt händer". Inte mer specifikt än så och båda hävdar att "någon sagt det". Jag ägnade det inte så stor eftertanke förrän jag såg vad jag (i november 2010) valt att skriva på min egendesignade almenacka för i år:



Om inte nu, när? Är inte det ett helt fantastiskt "ordspråk"? Varför vänta när man kan få omedelbar tillfredställelse? När? Nu! Kör! Eller, som vi säger här i Ö-götland: "Bara gört!"

...vilket givetvis gör det till en sanning. 2011 ÄR kanske året då "allt" händer.

Och även om "allt" inte har hänt så har mycket hänt. Jag har fått erbjudanden om två jättespännande tjänster, och efter lite lagom ångest (tänk att ett val av två bra saker kan vara så svårt?) har jag nu fattat ett beslut. Jag är övertygad om att det blir jättebra! Beslutet innebär nog även att vi kommer att flytta, om än inte så långt. Även det känns bra (...om än dumt att vi just köpt en lägenhet)!

Även lite annat smått och gott är på g och vet ni, smultronen blommar än!



2011 - ett smultronår.

onsdag, juli 13, 2011

Att inte springa...


...är att gå för långt ;-)

Det är dock inte alla som håller med om det. Min familj verkar tycka att jag är lite koko ibland. Som när min kära mamma valde att skicka denna bild dagen efter Vansbromarathon :-D


Min familj skulle bara veta hur många därute som är så mycket värre (eller bättre?) än jag :-)

Idag gav jag mig på backintervaller, och visst låter det tufft att säga att jag sprang upp och ned för en slalombacken 10 gånger, men beakta då att jag bor i Östergötland och här får tydligtvis minsta sluttning kallas "slalombacke". Icke desto mindre så blev jag svettig.

lördag, juli 09, 2011

För frihet!

Bloggaren Sven Englund har blivit utkastad ur Kina. Varför? Bajsade han på Himmelska fridens torg? Skrek han "Jag hatar kommunister" i tunnelbanan? Mördarde han någon?

Nope.

Han uppmanade till en manifestation för frihet. DN tar upp hans aktion i en artikel. Han blev förhörd av berörda myndigheter och fick sedan en biljett hem.

Frågan är nu bara hur svenska myndigheter kommer att reagera på detta. En svensk medborgare blir förhörd och utkastad ur landet för en manifestation för frihet. Enligt mig kräver detta en stark reaktion och ett avståndstagande från svenska regeringen (TROTS semester och Almedalen bakfylla).

torsdag, juli 07, 2011

Maraton i lilla Vansbro!


Väderprognosen visade 23C och sol dagen för Vansbromarathon. Lite väl varmt, men svårt att göra nåt åt. Starten går klockan två och första kilometern gick på en platt grusväg och jag var först bland damerna. Tempot blev därefter 4.40... Bestämde mig för att sakta av och blev då genast omsprungen av Åsa som sprang med en skitsnygg grön vätskerygga. Jag tyckte att det var skönt att slippa hålla tempo, och tempot hon höll var bra. Jag tog en snabb kopp på första vätskestationen (ca 4km) och hamnade än lite efter (hon bar ju vatten med sig!). Men i skogen sjönk hennes tempo och jag blev lite stressad av att inte komma om. Väl ute på en skogsväg drog jag om och fick upp tempot. Tempot låg sedan på ca 5-5.20 på de långa raka sträckor som följde. Bland annat sprang vi längs en nedlagd järnväg och det var ju, som ni förstår, platt. Inte min favorit, att se lååångt fram, men skönt att bara låta benen pendla.



Loppet fortskred sedan och vi sprang genom vackert landskap, se gärna bilderna här. Vid 16km började stigningen så som ni ser ovan. Trots att - eller kanske på grund av? - att banan mellan 16-26km är de brantaste och knixigaste så minns jag knappt detta parti. Förutom, jag tror det var vid Gruvvallarna, då jag sprang på en smal tekniskt krävande stig i en gles skog och bortom träden skymtade blånande berg så långt ögat kunde se! Magiskt! Det var rolig löpning, upp och ned i vacker terräng, så denna del bara flög förbi! Strax innan knösen (som jag besteg som första dam) började det dock att bli tyngre. Min skada i våras och bristen på långpass känns i benen. Farten sjunker. Jag har kul och det är vackert, men humöret dalar ändå något. På slutet är det som typ i alla lopp: Varför gör jag detta? Kan det inte vara slut någon gång? osv. 4km innan mål blir jag även omsprungen av Malin. Hon kommer 4min före mig i mål och jag kommer in som andra dam på 4.08. Mitt mål var under 4tim. Fast Krister och Laila hade ju inte kunnat ha mer rätt när de sa att denna mara är 30min långsammare än en vanligt mara. De hade rätt på minuten!

Så, jag kom tvåa, får reda på att Bergspriset för den som besteg Knösen först ENBART gällde första löpare (dvs tydligen ett pris avsett för män...) samt missade mitt mål med 8min.

...meeen det var ett otroligt vacker och välarrangerat lopp. Det var jättekul och utmanande! Dessutom fick jag träffa min bloggkompis Jonna IRL. Hon hade lurat med sig sin sambo på halvmaran och när jag läser hennes beskrivning av banan inser jag att jag måste ha varit bra trött, jag hade missat massor av det hon beskriver! Jag får se till att hålla korpgluggarna öppna nästa år...

lördag, juli 02, 2011

Jag delar inte din åsikt, men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem - (Voltaire)

Det inledande citatet från Voltaire handlar om att mänskliga rättigheter (här i form av yttrandefriheten) alltid måste försvaras och efterlevas.

Mänskliga rättigheter är universella och odelbara. De har brett stöd världen över och Sverige slår sig rätt ofta på bröstet som en mönsterelev i MR-skolan. Missförstå mig inte, Sverige är i många avseenden bra på MR-frågor. Men vi har även en lång väg att vandra i vissa frågor.

Amnesty är en organisation som jag är mycket engagerad i och de driver MR frågor med mod, både i Sverige och i andra länder. En brist som Amnesty tagit upp gällande Sverige är att det behövs en granskning i hur Sverige behandlar våldtäktsanmälningar. En otäckt stor andel av alla anmälda våldtäkter läggs ned. Enbart 6-7 procent ger en fällande dom. Globalt driver Amnesty just nu (för att bara nämna en sak) en kampanj mot sexuellt våld mot kvinnor och i denna är en viktig del att bekämpa straffrihet (något som Amnesty bedriver gällande alla brott. Vi anser dock inte att brott ska bestraffas med tortyr eller död).

Just för Amnestys starka engagemang i just frågan om våldtäkt så känns den debatt som nu går på Newsmill extra sorglig. En man från Eritrea begick en våldtäkt i Sverige och blev först dömd till utvisning, men han fick sedan nåd (med stöd av Migrationsverket) eftersom han i Eritrea riskerar tortyr. I Sverige finns ett absolut förbud (non-refoulment förbudet) mot att utvisa en person till ett land där de riskerar att utsättas för tortyr eller annan grym eller omänsklig behandling (inkl dödsstraff). DÄRFÖR utvisades inte mannen. Sverige hade i så fall bidragit till en MR-kränkning.

Nu är mannen, sorgligt nog, återigen misstänkt för en våldtäkt och SD tog detta som ett tillfälle att rikta kritik mot Amnesty och mot detta beslut (som givetvis tagits av regeringen). Amnestys Generalsekreterare bemöter kritiken här.

Det känns generellt att SD har vridna åsikter men det känns dock som extra beklämmande att en svensk ambassadtjänsteman stämmer in i klagosången.

Som jag inledde så är mänskliga rättigheter universella. De gäller för alla, alltid. I ett samhälle där någon/några skulle kunna uteslutas från universella rättigheter har vi t.ex. sett under andra världskriget. Nu handlar detta dock om en person som snarare anses ha "förbrukat" sina rättigheter genom att begå ett brott. Jag vill dock påminna om att mänskliga rättigheter är universella och även gäller brottslingar. Om mannen är skyldig ska han straffas för det brott han begått, men samhället har för det inte rätt att begå brott mot denne! Två fel gör inte ett rätt. Som Lise Bergh påpekar så måste mänskliga rättigheter gälla för alla, även för grova brottslingar och om vi börjar tumma på detta och utesluta vissa från dessa rättigheter kommer vi snart att leva i ett mycket otäckt samhälle.