Mot 50miles (känns bättre än 8mil då jag har dålig uppfattning av hur lång en mile är...)

24 dagar kvar till Full Moon Race. Hotell bokat, sportdryck/bar/gel/tablett mm inköpta, anmälan gjord och beslut taget gällande vilka skor jag ska springa i. Trots allt vad vissa säger så har jag inte så många och välja på, men det blir mina darling Puma trailfox, med Newtons i reserv.

Igår sprang jag sista långa långpasset. Jag hade tänkt 40km, men när jag kom fram till bilen stod klockan på 32km. Vad göra? Springa längs den krokiga, asfalterade och trafikerade Kolmårdsvägen i 3,5km och vända bara för att knarka km? Springa mot Alguttsboda och börja med en mördarbacke? Eller ta Getåravinen en gång till? Jag valde Getå. Åter vid bilen stod klocka på 37km. Klockan var nio på kvällen och jag kastade in handduken. Såg det lite som ett nederlag. Peter såg det som ett prov på viljestyrka att jag inte gav upp första gången. Olika.

Jag springer nästan alla mina långpass själv utan att se det som någon bedrift. En bloggare och ultralöpare av rang, Miranda, springer mest med andra och beskrev sitt ensamma långpass som "galenskap". Jag har inte ens reflekterat över att jag ofta springer själv (förlåt, med Max, han var dock hemma igår pga värmen) Olika.

Ensam eller i grupp, nu får vi hoppas att mina långa långpass i början av året var tillräckliga för att palla 8mil i juli då långpassen därefter varit förhållandevis korta. Eller så får vi hoppas att Peter har rätt och att jag har en stark viljestyrka.

P.s. såg just efter och har ändå fått in fyra långpass i juni, ett på 20km, två på 30km och ett på 37km. Med alla andra pass totalt 226km. Rätt bra med tanke på skadan i april/maj.