Väderprognosen visade 23C och sol dagen för Vansbromarathon. Lite väl varmt, men svårt att göra nåt åt. Starten går klockan två och första kilometern gick på en platt grusväg och jag var först bland damerna. Tempot blev därefter 4.40... Bestämde mig för att sakta av och blev då genast omsprungen av Åsa som sprang med en skitsnygg grön vätskerygga. Jag tyckte att det var skönt att slippa hålla tempo, och tempot hon höll var bra. Jag tog en snabb kopp på första vätskestationen (ca 4km) och hamnade än lite efter (hon bar ju vatten med sig!). Men i skogen sjönk hennes tempo och jag blev lite stressad av att inte komma om. Väl ute på en skogsväg drog jag om och fick upp tempot. Tempot låg sedan på ca 5-5.20 på de långa raka sträckor som följde. Bland annat sprang vi längs en nedlagd järnväg och det var ju, som ni förstår, platt. Inte min favorit, att se lååångt fram, men skönt att bara låta benen pendla.
Loppet fortskred sedan och vi sprang genom vackert landskap, se gärna bilderna här. Vid 16km började stigningen så som ni ser ovan. Trots att - eller kanske på grund av? - att banan mellan 16-26km är de brantaste och knixigaste så minns jag knappt detta parti. Förutom, jag tror det var vid Gruvvallarna, då jag sprang på en smal tekniskt krävande stig i en gles skog och bortom träden skymtade blånande berg så långt ögat kunde se! Magiskt! Det var rolig löpning, upp och ned i vacker terräng, så denna del bara flög förbi! Strax innan knösen (som jag besteg som första dam) började det dock att bli tyngre. Min skada i våras och bristen på långpass känns i benen. Farten sjunker. Jag har kul och det är vackert, men humöret dalar ändå något. På slutet är det som typ i alla lopp: Varför gör jag detta? Kan det inte vara slut någon gång? osv. 4km innan mål blir jag även omsprungen av Malin. Hon kommer 4min före mig i mål och jag kommer in som andra dam på 4.08. Mitt mål var under 4tim. Fast Krister och Laila hade ju inte kunnat ha mer rätt när de sa att denna mara är 30min långsammare än en vanligt mara. De hade rätt på minuten!
Så, jag kom tvåa, får reda på att Bergspriset för den som besteg Knösen först ENBART gällde första löpare (dvs tydligen ett pris avsett för män...) samt missade mitt mål med 8min.
...meeen det var ett otroligt vacker och välarrangerat lopp. Det var jättekul och utmanande! Dessutom fick jag träffa min bloggkompis Jonna IRL. Hon hade lurat med sig sin sambo på halvmaran och när jag läser hennes beskrivning av banan inser jag att jag måste ha varit bra trött, jag hade missat massor av det hon beskriver! Jag får se till att hålla korpgluggarna öppna nästa år...
