BAMM-panik

Mamma må förlåta mig (eller hur?) men jag har - vilket jag lovade att inte göra - anmält mig till BAMM i år igen. Troligtvis ett av Sveriges tuffaste lopp, tvådagars orientering i fjällterräng. Ärligt trodde jag att jag skulle dö flera gånger förra året; och det inte bara för att det var så sjukt jobbigt, det var även livsfarligt brant! 

Men, nu är Dreamteam Karin och Ida ("I rörelse" efter Karin Boye :-) japp, pretto!) anmälda igen! En tredjeplats att försvara förpliktigar. Och jag börjar få panik. Förra året vid denna tid hade jag inte bara sprungit mer utan även fler snabba mil ("mjölksyremil") fler mil i terräng, fler ultrapass. Jag hade slagit PB på maraton, kommit tvåa i en tuff terrängmara och haft en träningshelg med Ida i Sälen. 

Inte ens sex vändor i vår lokala slalombacke "Yxbacken" ikväll kunde dämpa denna träningspanik. Jag kan omöjligt komma ikapp förra året, enda chansen är att tuffa till mig. Och det är jag usel på... Men, det är ju aldrig försent att ta till lipen?