Som jag skrev om nyligen så gjorde Max illa sig i en färist. Sedan dess har han varit ohalt, pigg och glad men inte velat hoppa upp i säng och soffa (eller, jo, det har han velat. Han har suttit nedanför och gnällt (japp även mitt i natten) samt sett ledsen ut). När han i lördags plötsligt började halta på frambenet så beslöt vi oss för att gå till veterinären. Väl där så bände, kände och klämde hon på hela Max. Han bet ihop, stirrade rakt fram och låtsades vara någon annanstans. Hade han ont så visade han det inte med en min. Eftersom han har hjärtfel (och eftersom det är svindyrt kan jag tänka) så är det inte aktuellt att röntga ännu. Han fick antiinflammatorisk samt ordinerad vila i 10 dagar (och vi blev 1700kr fattigare...).
Men. Dessutom blev han vägd: 36 pannor. 36!!! Vi som brukar referera till honom som 30kg kärlek! Han har alltså lagt på sig 6kg och jag tror att veterinären gick så långt att hon kallade honom TJOCK! Tjock!? Min Max? Max den ultralöpande hunden är alltså en tjockis!? Humor. När hände det liksom?
Nu är det biggest looser som gäller här hemma. Att banta hund ser jag som en smal sak (ha, ha) minusarbete för mig (hälla upp mindre mat) om ingen skillnad för Max. Han går ändå alltid och lägger sig hungrig :-)
Max på Borgafjäll, 30pannor.
Max i Peking, smärt.
Max 30kg kärlek - när det fortfarande stämde...
Fast hur ska man kunna motstå den lilla nosen när man ändå tänker slänga sina pizzakanter??
