Det finns nog få ultralöpare i Filippinerna...

Då var vi åter i Svea efter 2 1/2 underbara veckor i (på?) Filippinerna. Det har varit en otroligt härlig resa och vi har sett mångmillionstaden Manila med dess (tyvärr) absoluta fattigdom och storslagna lyx ("Mall of Aisa" har bl.a. en isrink av olympisk storlek...), vi har simmat med vackra och STOORA fantastiska valhajar i Donsol, sett den perfekta trekantsvulkanen Mt Mayon, latat oss på otroligt vackra pytteön Malapascua med sina kritvita stränder, dykt bland hajar och vackra koraller samt behandlats som kungligheter av den vänliga befolkningen.

Filippinerna är ett vackert land med fantastiska sagostränder, otroliga städer, höga berg, vackra skogar och ett rikt marint liv. Det är lätt att resa där (allt står på engelska, alla pratar engelska (mer eller mindre bra) och det är både billigt och tätt med kommunikation), befolkningen är vänlig, allt är billigt och de har jordens godaste mangos. Jag kan, trots grym jetlag och en ca 20 tim resa (enkel väg) lätt rekommendera att åka dit. SÄRSKILT om man ogillar insekter. Vi har inte sett en enda kackerlacka! Någon fluga, någon liten mygga och en hel del (rätt harmlösa och otroligt små) myror. C'est tout! Nämnde jag att vi ätit världens godaste Mangos? Fem kr styck på stranden...

Men. Det finns ett men. Filippinerna är inget land för en löpare. Än mindre en ultralöpare. Om vi bortser från 35-gradig värme dygnet runt (vädret i/på Filippinerna kan jämföras med ett våtvarmtomslag...) som i sig är ett gissel för en löpare, så är trafiken horribel. Vägarna är trånga och proppfulla och folk kör som biltjuvar. Jag sprang (ca 5-6km) två gången (likt jag sagt *stolt*). En gång i pyttelilla Donsol (sprang ifrån en treåring *stolt*) och en gång på ön Malapascua (som helt saknar bilar). Varmt och trångt. Jag tvivlar på att Filippinerna har särskilt många ultralöpare :-)