måndag, augusti 25, 2014

I fäders spår – för framtids segrar (Ultravasan)

Starten till Ultravasan går till klassisk spelemansmusik och även om det inleds med en lång backe så känns löpningen lätt. Jag panikshoppade ett par vantar på en outlet och de värmer gott. Jag och Julia planerade att hålla ihop så länge det kändes bra men vi kommer snabbt ifrån varandra. Istället träffar jag Lars och Odette som jag och Peter träffade i Uganda. Vi pratar om Afrika och vårt träning (de har inte sprungit längre än 16km som längst i år!) och vips så är vi i Mångsbodarna. Jag tar ett toastopp och får sedan fortsätta ensam. Jag pratar med många under loppet. Mest med en sjöman som hette Peter och bor i Jämtland. Vi pratade fjäll och jag delade med mig av de mer eller mindre usla pepp som jag och Julia flamsat ihop dagen innan:

"When the going gets tough, the tough gets going"

"Pain is just weakness leaving the body"

Och min favorit (dock ej så peppig): "Det är aldrig försent att ta till lipen"

Jag reciterar även "I rörelse" av Karin Boye (i en MYCKET fri tolkning...). Plötsligt står det "42,2km du har just passerat marathondistansen". Jag blir otroligt glad! Något som omedelbart försvinner för mig när jag springer långt är min förmåga att räkna. Eftersom skyltarna på Ultravasan räknade ned så hade jag helt missat att vi närmade oss maran. Jag blev verkligen jätteglad, trodde vi hade långt kvar! Jag dansar fram!

Snart börjar vi nu närma oss Evertsberg och när jag gissar på 1km dit visar det sig snart vara typ tre. Det börjar ösregna och jag är snart genomsur. Humöret sjunker som en sten och vägen mot Evertsberg känns milslång. Det går snigellångsamt. Jag blir allt tystare. Allt känns skit. En löpare kommer upp bredvid och han är ej heller så munter, han har sträckt sig. "Det är aldrig försent att ta till lipen" mumlar jag och får en konstig blick.

När vi så ÄNTLIGEN kommer till Evertsberg så står min Peter där! Jag hade sagt att han inte behövde stå längs banan och blev både förvånad och glad att se honom! Jag får även en mugg varmt kaffe och tvingar i mig en pannkaka. Jag får min dropbag och bestämer mig för att byta om helt. Allt utom underkläder byts och jag tar på mig min regnjacka. Det hela tar nog en kvart, men när jag sedan springer därifrån är jag torr och känner jag mig ostoppbar! Det är visserligen lätt nedför, men det känns så löjligt lätt! Jag studsar fram med ett leende på läpparna. Jag springer om tjogvis med löpare. Jag kommer snart ikapp sjöman-Peter. "I'm on fire, så lätt allt går" kvittrar jag. "Oj då får jag till svar, då är det nog bäst du springer om". Han ser trött ut och jag känner att jag omöjligt kan hålla igen. "Du kommer snart ikapp tröstar jag när jag flyger förbi, en sådan här 'high' kommer att ha ett bråddjupt stup snart" fast jag tror inte på vad jag säger, det känns som att inget någonsin mer kommer att vara jobbigt.

Skogen är vacker och jag hinner njuta av detta under loppet, trots att jag bitvis behöver koncentrera mig på underlaget. Vackra små hus och byar, sjöar och vattendrag Dalarna från sin bästa sida! Och ankeln håller. Jag är så nöjd att jag åkte hit!

Med tre mil kvar börjar det dock att gå tyngre igen. Jag stoppar i en ljudbok i öronen och lyssnar på Sara Sarenbrants "Andra andningen" som passande nog handlar om mord under Stockholm marathon. Ljudboken hjälper och en mil till försvinner. Efter kontrollen i Hökberg med 19km kvar är det dock nästan bara smärta. Typ alla muskler i benen värker (men inte ankeln!!) och det går tungt att andas. Jag är konstant törstig och jag blir kissnödig hela tiden men jag kan inte längre sätta mig ned på huk. Jag får hålla mig i träd i skogen. Sjöman-Peter springer om mig "Har elden falnat?" frågar han. Jag ler och mumlar nåt om stupet och troligtvis "lipen". Han springer vidare. Detta känns som ultra i ett nötskal. Hur svårt det än är att förstå när man är på topp/i bott så vänder det! Men jag är inte dummare än att jag fattar att mina toppar är slut, nu är det bara att ta fram sin allra bästa pepp. Men det enda jag minns är att det aldrig är försent att ta till lipen...

Jag kämpar mig framåt, säger åt mig själv att springa i 10min för att sedan gå en bit. Jag orkar två minuter. När jag väl springer är temot ca 5:40, men jag har svårt att springa längre sträckor. Kilometrarna tickar fram oändligt långsamt. Jag minns plötsligt att några medlöpare sagt att medaljtiden är 10:30 för herrar och 12tim för damer. Jag inser att jag har chans på båda men kan inte förmå mig att öka. Samtidigt som det är jobbigt förstår jag att jag kommer att fixa detta. Ankeln kommer att hålla och jag har snart sprungit nio mil. Jag blir glad mitt i det jobbiga (en liten topp till ändå!).

Så ser jag målet, Peter står vid kanten och hejar, jag vill så gärna till målet, men jag är dock inte alls glad jag vill bara att det ska vara över. Jag vill gråta. Jag kommer i mål, får medalj. Jag vill verkligen gråta, tårarna bränner under ögonlocken. Men jag vill inte göra folk oroliga, vill inte bli tröstad. Peter ger mig kramar och champagne :-). Solen skiner i Mora, stämningen är bra, men jag vill mest vara själv. Jag sätter mig på en busshållsplats medan Peter hämtar bilen. Äntligen får jag gråta! Jag tar till lipen :-) Jag gråter så att jag skakar och snoret rinner. Stora krokodiltårar blöter både ansikte och hals. Det är obeskrivligt skönt. När Peter kommer torkar jag tårarna och börjar smälta loppet.

Jag klarade det! Jag som är skadad, som inte sprungit på fyra veckor! Jag som typ aldrig är nöjd känner mig faktiskt nöjd. Jag har haft en fantastiskt fin dag och haft kul nästan hela vägen. Min ankel höll och jag fixade att kriga mot trötta ben och trött huvud mot slutet. Jag inte bara fixade loppet, jag fixade medaljtid. För herrar. Wii!!

"Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr."

3 kommentarer:

Mamma sa...

Vad härligt det var att få uppleva din Ultravasa skriftligen.
Det kändes som jag var med dig i spåren. Jag förstår att det måste ha varit enorma känslor, både bra och mindre bra. Än en gång så superbra gjort. KRAM

Anonym sa...

Vilken resa. Fantastisk väl kämpat, du är grym!
/AnnaB

Andreas Nilsson sa...

Well done! Nio mil ska verkligen kännas i benen och i huvudet. Känner igen mycket i din beskrivning. Största lyckan, förutom den storslagna upplevelsen av natur och människor under vägen, är att få komma i mål!
/Andreas
Om du ursäktar:
teamfillingeultra.blogspot.se