Igår stod jag på startinjen till Blodomloppet. Med ångest muttrade jag ilsket jag till alla snyggt dressade klubbkompisar jag mötte att "jag VERKLIGEN borde sluta tävla. I hate it." Jag beslöt mig för att se loppet som ett bra träningspass i bra tempo. Jag skulle INTE stressas av hetsiga medtävlare eller min egen klocka. Sub 45 var fullt godkänt. Lugnt, kontrollerat och lagom snabbt. Basta.
Startskottet går. Första km går på typ 3:46 vilket är på tok för snabbt. Jag saktar av, kör mitt race. Ser klubbisarna försvinna bort. Loppet går bra. Jag hade tänkt hålla ca 4:10-4:15-tempo men det går snabbare än så. Jag springer på, men jag pressar mig inte, bryr mig inte om andra. Det känns aldrig tungt. Vid åttonde km springer jag om en tjej (första jag sett på länge) och sista 500m pressar jag mig till en spurt. 41:30 stannar klockan på, sjunde dam. Jag är är pigg i mål. En halvmara i samma tempo känns fullt överkomligt. Skönt "träningspass".
Nu till den stora frågan: hade jag sprungit snabbare om jag pressat mig? Eller hade jag fått håll, ont i ett ben eller andnöd? Att springa avslappnat och kontrollerat kanske ger bäst effekt? Kanske borde jag inte sluta tävla (för att jag hatar det) utan byta inställning, slappna av och tävla mer?
