Efter en stark insats (nåja, starkast var att jag över huvudtaget tog mig ut i spöregnet) kom jag femma i tävlingen "Broarna runt" i Norrköping. Tiden 21.33 var lite av en besvikelse, men jag har en chans till nästa vecka.
Jag insåg (återigen...) hur dålig jag är på att tävla och hur illa jag tycker om det. Jag står där på startlinjen och ångrar att jag är där, ångrar att jag överhuvudtaget håller på med en så töntig sport, bestämmer mig för att lägga av (för alltid) och idag (eftersom jag hade så nära hem) var det mycket nära att jag faktiskt gick hem. När jag sedan springer så är det enda jag tänker på är att jag högaktningsfull skiter i om någon springer om - och om det blir jobbigare än så här så tänker jag faktiskt gå! - jag kommer definitivt INTE försöka öka.
Väl i mål blir jag lite endorfinhög. Jag ångrar alltid att jag inte gav mer, att jag inte kämpade lite till. Jag tänker att "nästa gång då jävlar!" - och längtar till nästa gång! Men nästa gång står jag där och letar efter exitskylten... Detta gör ju att jag inte är särskilt taggad på startlinjen, eller på banan och det ger ju heller inte så mycket energi. Hur jobbar man bort detta???
En rolig sak var att en tränare för LIUelitidrott (ja, ELITidrott) kom fram efteråt och frågade om jag kunde ville träna med dem. Att han sen sa "Det är öppet för alla" tror jag betydde "även de som inte går på LIU om de är tillräckligt bra" snarare än "alla oavsett talang" - eller hur?
Väl i mål blir jag lite endorfinhög. Jag ångrar alltid att jag inte gav mer, att jag inte kämpade lite till. Jag tänker att "nästa gång då jävlar!" - och längtar till nästa gång! Men nästa gång står jag där och letar efter exitskylten... Detta gör ju att jag inte är särskilt taggad på startlinjen, eller på banan och det ger ju heller inte så mycket energi. Hur jobbar man bort detta???
En rolig sak var att en tränare för LIUelitidrott (ja, ELITidrott) kom fram efteråt och frågade om jag kunde ville träna med dem. Att han sen sa "Det är öppet för alla" tror jag betydde "även de som inte går på LIU om de är tillräckligt bra" snarare än "alla oavsett talang" - eller hur?
2 kommentarer:
Svår fråga hur man jobbar bort den där känslan?
Vet inte riktigt hur du tränar men jag tycker att det hjälper att verkligen pressa och utmana sig själv på träning. När man sedan kommer till tävling är det riktigt skönt att ha det där i bakhuvudet och då vill jag ha utdelning för allt slit under träning. Då ger jag järnet och vill definitivt inte gå hem ;)
Det enklaste sättet att motiveras är ju helt klart att ha ett mål innan start. Precis som allt annat i livet så blir det inte särskilt kul utan mål.
Och kom ihåg att löpning, det är inte töntigt. Det är ju det fränaste man kan sysselsätta sig med :).
Skicka en kommentar