På prispallen!

Idag var det dax för Höstmilen (som btw firar 40 år!) Som jag skrev tidigare har jag missat detta event trots att jag bott i Norrköping sedan 2002. I år fixade jag att var med. I alla fall nästan. Jag tog Damfemman istället för att inte riskera något inför Åland maraton.

När jag vaknade på morgonen och allteftersom morgonen gick var jag mycket glad för det beslutet. Det spöregnade. Hela. Tiden.

Efter att ha värmt upp (så gott det gick i regnställ...) gick starten. En liten liten tjej som sprang i en bomulls t-shirt pep iväg, jag var strax efter och kände mig rätt säker på att komma förbi henne. Som ofta vid tävling blev jag nervös, fick gelében och andades häftigt. Banan var mycket tuff och mycket tung. Ofta sjönk jag ned till anklarna i vatten och lera. skorna blev tunga, stenar och rötter var hala. Vid ca 2km fick jag håll. Jag får det ibland, inte ofta, men det gör fruktansvärt ont och tvingar mig till att springa dubbel. Jag försökte med allt (sträcka upp armarna, krama tummen, andas djupt mm) men det släppte inte. Här sprang en tjej om mig. Hållet höll i sig till dryga 4km och därför lyckades jag inte komma om den andra tjejen. Jag kom trea. Den lilla tjejen som ledde från start vann. Hon var 13 år, sjukt bra!

Bäst:

• Att jag tog mig dit i regnet.
• Att jag kom trea.
• Att jag bet ihop trots smärtan.
• Funktionärerna som trotsade regnet.

Sämst:

• Tiden. 26.28 på 5,2km är inget att skryta med. Även om banan var mycket tung.
• Att loppet pga ovan kanske inte blev det snabbdistanspass som jag ville ha.
• Regnet.
• Publiken. De hejade knappt. Varför komma dit då??