Kommunikationsproblem?

Inatt vaknade jag totalt invirad i vårt tjocka täcke inklämd mellan Peter och Max. Genomsvettig. Jag försöker krångla mig ur den "konong" som jag hamnat i och då vaknar (?) Peter (alt. pratar i sömnen...):

 

Peter (som känner att jag är genomsvettig): Är du sjuk?

Jag: Nej, jag är varm.

Peter: Stackars dig som är sjuk!!!

Jag: Jag är inte sjuk, jag är varm. Du och Max har typ sovit på mig.

Peter: Jag ska ta hand om dig när du är sjuk.

Jag: suck (ger upp kommunikationen).

Peter: kryper närmre.

 

Jag läste nyligen att forskning visar att många skulle sova bättre med skilda sovrum. Att man då slipper bli väckt av sin partner samt kan sova ostört i vilken ställning man vill. Jag tänker dock att den forskningen inte kan ha tagit med i beräkningen hur svårt det kan vara att somna själv, hur mysigt det är att småprata sig till sömns, hur skönt det är att få somna på någons arm eller få hjälp att värma upp kalla fötter. För att inte tala om få tröst vi mardrömmar (eller ett skratt vid lustiga prata-i-sömnen sejourer) :-) För om forskningen hade tagit med det skulle de aldrig föreslagit skilda sovrum. Inte för mig iaf. Trots att jag ibland vaknar i en hög av hund och äkta make. För annars skulle jag inte vilja sova alls!