Jag: bra idé. Jag kan mellan 19:15-20:00
Peter: fick jag just en 45-min tidsbokning med min fru ikväll?
Jag: eh, ja. Sorry, rätt sjukt, har telmöte osv. Eller efter 21?
Peter: *tystnad*
Jag: älskling?
Peter: fan också, jag har möte kl 19-20.
Based on a true story... Komiskt, tragikomiskt eller enbart tragiskt?
Dessutom far jag på onsdag på fortbildningsdagar i Sthlm, sedan direkt till Amnestys årsmöte i Malmö, efter det tredagars utbildning åter i Sthlm och sedan konferens i Sandviken fyra dagar... Åter Linköping 18maj... Paus på livet tills dess?
#detärmycketnu
3 kommentarer:
Äsch, det är så det blir i livet ibland. Jag och min man har det så väldigt mycket. Vi kommunicerar t ex mest genom att chatta med varandra på dagarna. Eftersom vi har barn börjar en av oss jättetidigt för att sedan kunna sluta tidigt och hämta barnen. Den andra kommer hem till nattningen, vanligtvis lägger sig då den som gick upp tidigt eftersom man är trött efter att ha gått upp vid 4-5-tiden...
Men vad gör man inte för att få livet att rulla på med tid för barnen, jobbet, träningen och hemmet.
Hm. Jag vill absolut inte moralisera och lever inte själv riktigt som jag lär, men din beskrivning låter rätt hemsk. Kommunicera mest via chatt med den människa som man delar sitt liv med låter som ett straff för mig. Inte värt alla pengar i världen.
Oj, det var inte alls menat att det skulle låta hemskt! Vi gör det inte för pengarna (hur vi nu skulle tjäna pengar på det) utan för att kunna vara mer med våra barn.
(Givetvis hårddrar jag det en del, det är ju inte så att vi ses över huvudtaget i veckorna. Fast det tror jag att du nog anade.
Min kommentar var i alla fall inte alls menad att ge dåliga vibbar, ledsen för det.
Skicka en kommentar