Dalkulla som bor i ekstaden Linköping tillsammans med kärleken Peter och pricken dalmatinern Max. Ultralöpare som drömmer om: rättvisa, att se mer av världen, hitta mig själv (bla, bla, bla) och fixa på smultronstället: vårt 1700-tals torp...
måndag, oktober 20, 2014
Livet fast forward
fredag, oktober 03, 2014
Nytt styre!
Dock sjunker mitt hjärta som en sten när man läser hur DN väljer att omskriva Alice:
"Den största överraskningen i den nya regeringen. Generaldirektör för Ungdomsstyrelsen som började sin karriär som programledare i SVT:s barnprogram. Ungdomsstyrelsen arbetar bland annat för kunskap om ungas levnadsvillkor."
(1. Ungdomsstyrelsen finns inte längre, 2) barnprogram?!? Allvarligt, är detta hennes största merit enligt DN??)
Detsamma väljer SVT att göra, och de har dessutom en rätt stor del av artikeln som beskriver Alice nästan obefintliga skådiskarriär samt att berätta att hennes man är skådis!
Jag tycker att det är förminskande att beskriva en person som haft så många höga chefsbefattningar inom både civilsamhälle och näringsliv samt flera hedersvärda förtroendeposter inom desamma på det här sättet.
Som tips till media är detta en mer rättvis beskrivning av Alice:
Vad sägs om "Alice Bah Kuhnke är för närvarande generaldirektör för Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor. Hon var en av grundarna till tankesmedjan sektor tre och har innehaft flera chefsbefattningar både inom civilsamhället samt i näringslivet, tex har hon varit generalsekreterare för Rättvisemärkt samt miljö- och CRSchef inom storkoncernen ÅF. Alice har även arbetet inom kultursfären som programledare."
onsdag, oktober 01, 2014
Hämta kraft
Jag är morgontrött. Men jag tror problemet egentligen är att jag är kvällspigg. Jag ser helt enkelt ingen anledning att ta mig i säng om kvällarna för att jag är inte trött. Ofta somnar jag efter midnatt och klockan ringer sedan strax efter 06.
De senaste dagarna har två olika personer sagt att jag ser trött ut. Och på em igår var jag supertrött! Tom i skallen, lätt huvudvärk och svidande ögon. Jag hade dock lovat mig själv minst två mil löpning. Helt ärligt tog det emot lite. Jag ville mest krascha i soffan. Men jag tog mig ut. Och som magi kände jag nästan genast hur livet som återvände!! Solnedgången färgade himlen, luften var krispig och lätt att andas, benen lätta. Jag sprang ifrån tröttheten. Ifrån stressen på jobbet och ifrån vår ostädade lägenhet (definitivt "min tur" att åtgärda...). Luften blev kallare och mörkret sänkte sig, medan jag kände mig alltmer levande. 10km slöjogg och 8km snabbt innan nedjogg. Efter två mil var jag pigg som en lärka!
På kvällen tvingade jag mig dock ändå i säng vid 22 kände mig trots det som en död i morse och sitter nu på tåg och ser ut på en höstvackerskog som ruvar i morgondimma och väcks av solens första strålar. Kan man annat än att längta ut så att det typ värker?