Jag är morgontrött. Men jag tror problemet egentligen är att jag är kvällspigg. Jag ser helt enkelt ingen anledning att ta mig i säng om kvällarna för att jag är inte trött. Ofta somnar jag efter midnatt och klockan ringer sedan strax efter 06.
De senaste dagarna har två olika personer sagt att jag ser trött ut. Och på em igår var jag supertrött! Tom i skallen, lätt huvudvärk och svidande ögon. Jag hade dock lovat mig själv minst två mil löpning. Helt ärligt tog det emot lite. Jag ville mest krascha i soffan. Men jag tog mig ut. Och som magi kände jag nästan genast hur livet som återvände!! Solnedgången färgade himlen, luften var krispig och lätt att andas, benen lätta. Jag sprang ifrån tröttheten. Ifrån stressen på jobbet och ifrån vår ostädade lägenhet (definitivt "min tur" att åtgärda...). Luften blev kallare och mörkret sänkte sig, medan jag kände mig alltmer levande. 10km slöjogg och 8km snabbt innan nedjogg. Efter två mil var jag pigg som en lärka!
På kvällen tvingade jag mig dock ändå i säng vid 22 kände mig trots det som en död i morse och sitter nu på tåg och ser ut på en höstvackerskog som ruvar i morgondimma och väcks av solens första strålar. Kan man annat än att längta ut så att det typ värker?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar