Först en bekännelse. Förutom några lama backintervaller och lite halvhjärtad fartlek så har jag inte sprungit kvalité (dvs intervaller eller snabbdistans), sedan... Januari. Pinsamt. Till del har det sina skäl, men till stor del är det för att jag har "väntat på rätt tillfälle". En bra dag att springa snabbt. Men så fort jag tänkt snabbdistans så har det blivit väldigt blåsigt. Eller så har jag sovit dåligt. Eller så kanske jag jobbat över till sent. Eller, ja, ni hör ju, jag har drabbats av bortförklaringsinism. Ofta tämligen taggad kvällen innan och även på morgonen, men när väl springskorna kommit på framåt em så har jag resonerat mig till en annan fart. Kanske en skön tur i skogen, kanske lite längre, men inte snabbt, "det blåser ju för mycket". Så idag bestämde jag mig att det får väl blåsa orkan och gå skitlångsamt, men i em blir det snabbdistans!! Jag laddade hela dagen. Berättade för min löparkollega på jobbet så att jag inte skulle kunna ändra mig. Men...
Först fastnade jag på jobbet. Kom därifrån först 17:45 och hade något samtal ytterligare kvar att beta av på kvällen. Så, när jag kom ut ur Stadshuset blev min första tanke: "nej, det blåser för mycket." För det blåste faktiskt. Men kom. Igen.
Lite stolt kan jag dock avkunna att jag fann ett strå av beslutsamhet, brände hem på cykeln, bytte om och drog iväg innan jag hann tänka mer. 5km 21:14 och det var inte ens särskilt jobbigt. Trots blåst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar