Att springa handlar att vara närvarande i nuet och om rörelse framåt men inte sällan om att testa sina gränser. Hur långt, hur fort, hur ofta? En sak löpningen lärt mig är just att flytta gränser. Jag har massor av gånger upplevt att något jag tidigare sett som ouppnåeligt sedan känns som vardagsmat. Innan jag sprungit mitt första Lidingölopp var jag orolig över att inte komma i mål. Efter att jag kommit i mål tvivlade jag aldrig på min förmåga att springa tre mil. Det var alltså allt som krävdes, att jag en gång fixade sträckan.
Första gången jag sprang över en mil var min första gräns. En mil var långt för mig då och att styra stegen mot 3,5km spåret efter att ha fixat 10:an kändes stort. Det gick, såklart, och efter det var en mil inte längre lång. Och känslan efteråt... som att ha bestigit Mount Everest. 2008 beskriver jag en tydlig bergsbeskrivning här, en tur som idag är både vardagsmat och en favorit.
En skulle kunna tro att en blir blasé efter ett tag, att en slutar att passera sina gränser (om en inte fortsätter springa än längre). Så är det inte. Även om jag numer vet att jag kan springa 9mil på raken eller (teoretiskt) klämma 5km på ca 20min så kan jag korsa gränser på andra sätt. Under våren har jag av olika skäl mest lallar runt i för mig mellanmjölkstempo. Att sedan öka farten och springa snabbt kändes som jag skrev om i förra inlägget väldigt tufft. Svårmotiverat och jag hittade på massor av ursäkter. Men, så gjorde jag det. Fick tummen ur och sprang snabbt. Sedan dess har jag klämt in snabbdistans varje vecka (igår 5km på 21 blankt!). Det känns inte längre tufft och jag hittar inte på ursäkter. Jag ser tom fram emot det. Jag har åter hittat snabbheten. Jag har alltså passerat en gräns som jag visserligen passerat förr, men blev ändå förvånad över hur lätt det går att springa snabbt nu.
Det är även tydligt att avstånd är olika saker för olika personer. Jag har ofta på frågan om jag morgonjoggat svarat att jag bara hunnit med en kortis om sju kilometer fått förvånade blickar och utrop om att "men det är väl inte alls kort!" Då är det min tur att bli förvånad för allt under en mil är väl kort? Folk tror vidare att jag är sarkastisk när jag berättar att jag inte alls springer så mycket, bara 5-7mil i veckan. Men jag jämför mig ju med de som springer 100miles och inte med de som inte är löpare. Och det fina är att de som tycker 7km är långt bara är ett pass på över en mil för att flytta sin gräns.
För att komma till poängen så tror jag att det är med livet som med löpningen. Vissa saker känns så oöverstigliga att en inte ens vågar/vill/ids testa. Men när en väl tagit steget, när en en gång testat det som känns omöjligt, så har en svårt att förstå hur det kunde verka skrämmande alls. Så gåtan torde vara varför vi inte vågar oftare?
Och jag vet. Hopplöst pretentiös titel på detta inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar