Idag stack jag hem (bara något försenad från jobbet, dvs strax efter 17) gick direkt ut med Max och sprang sedan ut i Tinnerö. Som av en slump beslöt jag mig för att ta med pannlampan. Jag springer aldrig med pannlampa och tänkte att den nog skulle vara onödig. Jag springer ju jämt på vinterhalvåret och alltid utan pannlampa. Vad jag måste ha glömt är att jag tydligen inte brukar springa i Tinnerö (naturreservat) utan pannlampa. Det blev kolsvart. Strax efter 18:00.
Detta får mig att fundera. Dels över minnet (det enda jag minns är en stjärnklar kväll med massor av snö och att det då gick jättebra att springa i Tinnerö, trots mörkret) dels över möjliga springvägar på vintern. Alltså, hur kan man glömma detta och hur kan jag springa bara i stan under hela vintern (boring!!)!?!
Så jag tänkte börja öva mig på monotoni (samma löpvägar hela vintern) med att springa Växjömaraton i helgen. En varbsbana runt Växsjön. Åtta gånger...
1 kommentar:
kul m marathon, lycka till!!!
och jag längtar faktiskt efter mörkerlöpning... jag tycker man känner sig lätt och stark i den omfamnande mörkret och det känns nästan "häftigt" att springa utan lampor, om det är vägar man känner såpass väl att man inte behöver se mer än konturen...
Skicka en kommentar