BAMM - dag 2

Dag två var mycket kyligare än dag ett och molnen låg tunga över de vackra bergen omkring oss (får se om jag hittar lite bilder, annars finns lite här). Efter frukost och omplåstring av tår var det återigen dax att vada med vatten över låren i bäcken för att komma till start på andra sidan. Ni som har vadat i strömmande vatten över knäna vet att det inte är helt lätt. Väl på andra sidan var min puls i 200 av kylan. Men jag skulle snart även bli varm. Första stigningen var brutal. Lång och brant, på många ställen skulle jag ha bedömt att det vore helt omöjligt att ta sig upp. Nu var det bara att pinna på och kravla sig upp. Efter stigningen kom de ledande lagen (som startat efter oss) ikapp. De studsade som kängrus på de vassa och ostadiga stenarna och var otroligt imponerande! Efter första stigningen och ett stenfält blev det springbart även för oss dödliga. Om vi sprang 20% dag ett så sprang vi nog 80% dag två - gött! 

Det är otroligt härligt att springa i fjällen. På sann fånig hollywood-maner är "king of the world" den mening som spelas på repeat i mitt huvud (när jag inte reciterade Karin Boyes "I rörelse" som också var vårt lagnamn). Vi sprang på fjälltopparna med andra högre fjäll runt oss och små bäckar och sjöar i dalarna nedanför oss. Vi stannade och drack av det rena vattnet och forcerade annars framåt så mycket vi kunde. En härlig känsla av att vara på världens tak och verkligen MITT i naturen. Nästan så att det hisnade (när man väl kunde titta på nåt annat än rakt ned i marken).

Efter en broövergång kom ytterligare en sjukt lång och brant stigning (500höjdmeter) vilken nästan tog knäcken på mig. Nu var dimman tät och jag vet inte om det var liite tur eller enbart Idas lysande orientering som gjorde att vi ändå kom rakt på kontrollen! Efter en lika lång nedstigning blev det åter springbart. Nu hade vi flera damlag runt oss vilket var lite stressande. Mina ben var mos, men så länge det var plant eller lite nedåt kunde jag springa på som bara den trots att de stora blåsorna på tårna fick mig att svära högt av smärta. Som tur var var det nu mycket nedåt och vi kunde hålla bra tempo, Jag kände mig snabb! Vädret var bitvis kallt och dimmigt men tempot gjorde att jag höll värmen. Från sista kontrollen gick vi om laget som låg tvåa (totalt) och kom före dem in i mål. Dock räckte inte vårt försprång utan vi blev totalt trea - vilket jag är väldigt nöjd med! Jag var nästan nära tårar i mål, stolt, lättad och glad över att vara i mål, över att ha klarat det, över att ha överlevt! :-)

På kvällen blev det prisutdelning och vi fick stå på pallen, jag med ett fånigt leende. Två dagar i riktigt tuff terräng (över 4000 höjdmeter, dvs ett halvt Mt Ewerest!) och vi slog många duktiga tjejer. Vilket äventyr! Och, vi kunde ju inte ha valt ett bättre lagnamn:

I rörelse (K. Boye)

Den mätta dagen, den är aldrig störst. 

Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd - 

men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast, 

där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång, 

blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. 

Oändligt är vårt stora äventyr

BAMM dag 1

Efter pastaparty och info på torsdagskvällen stod vi på startlinjen (en väldig slalombacke) kl 9:00 på fredagsmorgonen. Rapporterna tidigare i veckan hade visat på 2C (känns som -2C) och snö. Jag hade packat därefter. Det var dock 17C och sol :-)

Efteråt fick vi veta att arrangören trodde att de flesta skulle gå över startlinjen för att sedan vända om och springa en annan väg upp på berget (enligt dem den bästa vägen). Så blev det inte. Samtliga började springa uppför berget. Det tog oss 45min till första kontrollen som var i toppen av backen (900höjdmeter sa nån). Vaderna brann av syra! Snällt nog hade de satt första kontrollen ute i ett kärr så att vaderna fick kyla ned sig...

Vi fortsatte runt bergstoppen framför oss (om du är intresserad finns kartor här!) det var backigt och svårt att springa men att gå gick utmärkt. Senare på dagen kravlade vi oss upp för branta bergsväggar med stup på 100-tals m nedanför där lösa stenar som vi sparkade loss orsakade en knallpulverdoft i bergen. Vi trevade oss även nedför lika branta bergsväggar, sprang över snöfält och hoppade (mkt osäkert för min del) från sten till sten på kilometerstora stenfält med stenar stora som hus och vassa som skalpeller. Kanske låter det som att jag överdriver, och så här i efterhand känns det lite så, men det kändes faktiskt ofta som att detta var med livet som insats. Felmarginalerna var otroligt små och fallen hade ofta blivit mycket långa. Ibland började vi en klättring för att snart inse att vi varken kommer upp eller ned (och detta med en ca 7kg tung rygga på ryggen). Jag tänkte både en och två gånger att jag (om jag kom tillbaka...) aldrig skulle utsätta mig för detta igen!

Av första dagen var kanske 20% springbart. Resten var spikrakt upp eller brant ned. När vi vadade över den breda och strida bäcken till nattlägret hade vi varit ute i åtta timmar (att jämföra med bästa damlag 2011 som var ute i 4.45 dag 1, vilket säger en hel del om årets bana). Folk hurrade när vi kom i mål och vi var övertygade om att det var för att vi hade jumboplatsen. Det visade sig att vi låg trea! Enbart 12min efter tvåan som vi haft följe med under en stor del av dagen. De sista lagen kom in långt efter 22 på kvällen!

Vi bytte till torra kläder, fixade två portioner frystorkat (mmm...) och satte upp tält på mkt stela ben. Hur jag skulle kunna springa dag 2 med dessa stela betongben kändes helt oförståeligt! Både jag och Ida konstaterade att detta lätt var det tuffaste vi gjort! Samtidigt en otrolig upplevelse i en helt fantastisk natur! Efter småsnackande med andra i lägret och ett parti yatzy försökte vi sova på den stenhårda marken i det pyttelilla tältet. Tack vare min sköna (och dyra) sovsäck så frös jag inget, men inte heller sov jag många timmar innan solen grydde för dag två...

I Synddalen (på riktigt alltså)

På lördagen packade vi gasolkök, extra kläder, snickers (såklart), första hjälpen samt kompass och begav oss upp på fjäll efter fjäll! Vi besökte sex toppar bla Flatfjället, Köarsfjället och Källfjället, sedan ned i Lördagsgraven och Synddalen. Det kändes trots namnen bra! Vädret var strålande sol, vi sprang i shorts och t-shirt. Bergen var vackra, himlen blå och snön vit - energin och frihetskänslan var TOTAL!!! Lycka! Tom frystorkat var helt ok, även om det såg ut som kräks.

Måste man åka hem?

Det enda som kom bort sig var min kompass!! Hög på fjälluft, endorfiner och lite stolthet över att ha orienterat sig både över och under trädgränsen fram och åter.

Give me more!!!

26C och snö(?!?)

Till fjälls är vädret lika som i övriga Sverige! Jag och Ida drog upp på fjället som bjöd på vackra vyer, svalkande duggregn, solsken OCH snö(!) samt bitvis riktigt jobbigt underlag! En ordentlig dos frihetskänsla!!

Så här såg det ut:

BAMM

BAMM - Björkliden Arctic Mountain Marathon, det är mitt mål för sommaren/året! BAMM är tvådagars fjällorientering i nordligaste Sverige (Nordligaste. Det tar lika lång tid att åka tåg dit som att flyga till Filippinerna). Det ska bli skitkul bara att få komma så högt upp i landet samt att få vara i vår vackra fjällvärld! Problemet är att jag inte kan orientera. Problem två är att förra året ställde ultraräven Andreas Falk upp (en av Sveriges bästa). Han gav upp. Inte bra. Men väl en utmaning!

Jag och min partner in crime Ida ska springa i 50km klassen. Det innebär ungefär 2,5mil löpning per dag. En barnlek med andra ord, det gör jag i sömnen! Problemet är att det är 2,5mil fågelvägen. Över berg. I fjällterräng. Med packning. MINST 2,5mil, om man hittar rätt. Nu är Ida en duktig orienterare och jag har just gått en orienteringskurs, så hur svårt kan det bli?

I maj åker vi upp till Sälen och tjuvtränar på att springa med ryggsäck. Det har jag redan testat i två km och det var skitjobbigt. Därför la jag igår en smärre förmögenhet på en lätt (men varm!) sovsäck från Uteliv. Tur att de hade 40%. Då blev sovsäcken bara att kosta ett par hotellnätter istället för en hel vecka på Hilton.

Vårt lag heter  "I rörelse" och vårt motto är ett citat av Karin Boye. Pretto. Fast sant. MEN om jag känner tävlingsskallen Ida rätt kommer hon att jaga oss som skållade lemmlar över fjället. Jag kommer att sura. Och äta snickers. 

"Nog finns det mål och mening i vår färd -

men det är vägen, som är mödan värd"

BAMM -  Bring it!

Gepard som husdjur?

Nu är en vecka på Korsika snart till ända! Det har tyvärr varit en hel del regn, men när solen tittade fram så har vi ändå hunnit med att bränna oss både här och där... Det har varit en aktiv semester, vi har cyklat (och fick punktering mitt på ett berg och fick lov att ringa efter hjälp från hotellpersonalen... pinsamt), vandrat, sprungit samt hyrt bil och susat runt på serpentinvägarna. Korsika är fantastiskt vackert, det har tidigare varit en del av de franska alperna, och det märktes verkligen när vi kom upp på 1500m höjd och landskapet var snarast fjällikt. Jättevackert! Nere på lägre höjder kantas vägarna av olika blommor och havet kantas av röda branta klippor, så det är rätt storslaget.

På hotellet bor det dock mest pensionärer, och här har ordnats aktiviteter så som stadsrundvandring och pubquiz (som vi nog var nära att vinna! He he). Hela Ile Rousse där vi bor är rätt laid back, så det är ju inte Ibiza direkt... Men det var ju inte det vi ville ha heller. Jag har haft en toppen semester med många skratt, upplevelser, god mat och läskande viner!

(Rubriken till denna blogg kommer från pubquizen då det skedde ett missförstånd över vad "däggdjur" heter på norska. Någon föreslog "Keledur" vilket dock betyder husdjur/keldjur. Så att svaret på frågan om det snabbaste (hus)djuret blev Gepard upprörde norrmännen men roade oss.

"Keledur?? Gepard som keledur, det går ju icke!

Fast Sandra har också klämt till med några roliga citat, bland annat (när vi låg och solade på stranden) "Å, här är ju fan sand överallt!")