fredag, augusti 06, 2010

Skönt under?


Vissa bloggare får pengar för att blogga om vissa varor. De får då ofta en vara hemskickad. Detta tips är gratis. Ingen har betalt mig för att tipsa om att Pierre Roberts hipsterstrosa i microfiber är fantastiskt skön att ha under löpartights! Jag tänkte bara att det kan hjälpa någon. Dessutom (bra för mig som sällan hänger i dambutiker) finns de att köpa på ica :-) Vad är ditt bästa tips?

onsdag, augusti 04, 2010

Usain Bolt springer Kistaloppet!?!


Världens snabbaste man har bestämt sig för att springa Kistaloppet och stödja det helcoola initiativet Husby Marathon (med den ännu coolare sloganen: "We run things"). Förvånande. Och dessutom så ska han göra det i den rosa T-shirten ovan!?

Galet! Men om ni inte tror mig så läs gärna mer hos Husby Marathon. Och tydligen har Husby Marathon killarna/tjejerna även de - likt Lars Ohly - spelat med Nacka Skoglund. ;-p

tisdag, juli 27, 2010

FMR - jag klarade 50 miles (lite drygt)

Vi var 11 anmälda till Full Moon Race, en fegade ur och tio kom till start - "Yes tänkte jag - Topp 10!". :-) Skämt å sido ville jag ogärna komma sist (vilket jag räknade med). Målet för loppet var dock att inte komma i mål arg som på Lidingöultra förra året utan vara nöjd och glad över vad jag gjort. Jag kände mig taggad!

Jag och Peter kom till starten vid Haväng tidigt (efter en usel uppladdning i form av att leta mat och tillsist i panik tryckt kalla plättar med alltför söt sylt). Vi hade då åkt hela vägen från Norrköping (min fina Peter körde hela vägen så att jag kunde slappa). Vid Haväng var det halvt storm. Det blåste och regnade lite och var rätt så kallt. Söta Peter rastade en missnöjd Max och pratade med de andra deltagarna medan jag kurade i värmen i bilen. Efter ett ombyte vågade även jag mig ut.

Vi startade nere på stranden, där blåste det faktiskt mindre. Fältet delade snabbt upp sig, tre snabbisar längst fram, jag, Barbro och Zingo i mitten och tre löpare längst bak. Vi höll ca 5.30 tempo och jag var rädd att tempot var för högt för att jag skulle hålla hela vägen. Jag insåg dock rätt så snabbt att jag måste haka på någon för att hitta de pyttesmå och välgömda (glömda?) oranga markeringarna. Det fick bära eller brista, Zingo (som hade GPS-rutten inlagd) och Barbro som båda sprungit loppet förr skulle få lubba på bra för att bli av med mig!

Strax efter start gick solen ned bakom oss och färgade Stenshuvud (?) längre fram vackert rosa och vi trodde i vår enfald att vädret nu bara skulle bli bättre. Löpningen gick jättebra, havet brusade och allt kändes topp!

Strax innan vi kom fram till Stenshuvud - efter att bl.a. ha sprungit genom Kiviks äppelodlingar - blev det rejält mörkt; kolsvart i skogen faktiskt. Vi satte på våra pannlampor och skuttade som bergsgetar mellan sten och rötter. Klättringen uppför Stenshuvud gick lite långsamare. När vi sprang på relativt platt underlag (inkl stig) så gick mina ben av sig själv. Det kändes lite som att jag inte hade någon underkropp, jag flöt fram. Det var ett perfekt tempo för min dåvarande energinivå. Jag vet inte om det var mörkret, men det kändes lite som att ta sig fram i ingenting. Jag kände mig oövervinnelig!!

Zingo och Barbro guidade mig fram längs leden i den Skånska natten (de påstod efteråt att jag var till bra hjälp, men jag tvivlar, he he), vi småpratade om ditt och datt och tiden, liksom kilometrarna, tickade på. Ett tag sprang vi med Ross, men efter att ha slagits med vågorna längs en smal strandremsa (högvatten) tappade vi honom.

Trion höll ihop tills efter ca 4 mil om jag inte minns fel. Då sprang Zingo ifrån mig och Barbro. På den OÄNDLIGT långa strandremsan (sprang på stranden ca 1mil) innan Sandhammmaren kom vi på något magiskt sätt om Zingo. Vi nådde Sandhammaren och checkpointen efter 6 tim 40 min efter att ha korsat stranden i stark blåst och spöregn. Pausen blev därför kort och 10 min senare var jag och Barbro på G igen, blöta, men med kaffe i magen. Vid paus hann jag dock få en puss av underbara Peter som stått där i regnet i över tre timmar och väntat på oss... (1000-tack fina älskling för allt!)

Det gick rätt segt efter paus. Jag ville gå, men samtidigt ville jag haka på Barbro. Det var fortfarande mörkt och markeringarna var sparsamma. Stundtals hittade jag dock en bra lunk och benen flöt på bra. Vid Lödderups strandbad tänkte jag precis säga till Barbro att hon nog fick släppa mig nu, det är ju trots allt en tävling och jag ville inte sinka henne. Då säger hon att vi - tvärtemot leden - ska ned till campingen och upp igen! Mina ben var då mycket ömma och mitt humör hade regnet spolat bort. Jag argumenterade och frågade varför för jag kunde inte förstå. Barbro kunde inte förklara och vi började ta oss ned.

Tydligen hade denna "down and back again" passage varit med på förra årets karta. Dock inte nu. Jag kunde inte förstå varför vi skulle göra detta och kände mitt humör svikta. Jag sög i mig en "Burn energi shot" och följde ändå motvilligt med Barbro. Vi mötte snart Zingo som nu alltså gick om oss igen. Blev ännu surare. Barbro låg en bit framför mig och när vi kommit ned till campingen så vände jag. Nu var vi där och jag tänkte inte gå ett steg längre. Barbro skulle ändå strax vända, hon hade mer kraft än jag och skulle snart vara ikapp.

Till min förvåning kändes mina ben strax lätta! Jag fick upp en ganska bra fart och Barbro låg snart långt efter. Jag ville dock fortsätta fram, trots min "höga" fart segade sig kilometrarna fram (mycket tack vare oländig terräng) och jag ville gärna komma i mål. Det var dock skönt att få ett bra flyt igen!

Snart började dock den värsta ettappen, backarna kring Ale stenar (med smått mordiska kor och TJURAR!). Ett oändligt antal backar med knögligt gräs som underlag. Mina fötter värkte vilket gjorde det svårt att springa nedför och uppför var jag tvungen att gå. Men trots att mitt tempo var lågt så kom Barbro inte närmare. Jag var kluven inför detta, det kändes taskigt att ha sprungit om henne och hon hade hjälpt mig mycket. Jag tänker att om vi springer i mål ihop så ska hon få gå före.

Efter en evighet var backarna slut. Jag sprang omedelbart fel, och hann nästan få panik när Barbro dök upp och återigen guidade mig rätt. Efter ett tag ville jag gå och Barbro drog ifrån. Vi sprang nu på en asfaltsväg som var lång och platt, precis det som jag tycker är jobbigast - att se hur långt man har kvar och knappt känna att avståndet minskar. Jag lyckades dock drömma mig bort och komma in i en lunk under kortare stunder, men det krävde min fulla koncentration, jag var tvungen att gå ett stycke för att samla kraft.

Efter ett tag såg jag att Barbro fortsatte rakt fram, medan jag skymtade svaga oranga markeringar ned till vänster. Jag sprang ned (allt för att slippa asfalten) fick ett tag mer energi när jag följde havet, men stig byttes snart ut mot lös sand och jag gled mer bakåt än fram. Fortsatte fram, blev än tröttare och arg och osäker på om jag var på leden - dock säker på att jag var på väg åt rätt håll (fanns en bättre - snabbare - väg?). Efter en stunds pulsande kom jag fram tilll en gång- och cykelväg med tydliga markeringar - äntligen var jag rätt och det borde inte vara mer än ca 10 km kvar!

Jag fick upp en rätt så hög fart eftersom jag var så sugen på att komma i mål. Jag hade fått blåsor på tårna som sved rejält och benen var möra. Döm om min förvåning när jag snart skymtar både Barbro och Zingo!! Jag kommer snart ikapp och förbi. "Siktar du på under 11timmar?" frågar Zingo glatt. "Jag vill bara härifrån" fräser jag surt tillbaka. Det är sant, men jag lät nog värst sur. Skäms.

Jag ångar på. Går korta sträckor och försöker pilla med tårna för att få bort ett sandkorn som gör rejält ont. Det går inte. Jag längtar i mål (undrar varför i h-vete jag ställde upp på detta. Tänker "aldrig mer") men stigen tar aldrig slut! Till sist ser jag den gångbro som är alldeles innan mål. Jag går, rätt sakta, uppför, jag skiter i om både Zingo och Barbro kommer ikapp. Efter bron ser jag inga markeringar och antar därför att jag ska fortsätta rakt fram. Efter ett tag inser jag att det är fel. Jag frågar en parkarbetare om vägen, men jag har glömt namnet på torget dit jag ska. Jag försöker ringa Peter - han har inget batteri. Sliter fram tävlingsledningens nummer - minutrarna tickar - ringer, signalerna går och går, äntligen ett svar. Får ett namn på torget - men var ligger det??? Jag uppfattar ordet tågstation, trycker av luren och minns att bron jag sprang över var över järnvägsspår. Jag skriker "FAN!" av ilska bland de söta korsvirkeshusen i Ystad, slänger väskan över axeln och springer tillbaka.

Jag ser torget 200m bort samtidigt som jag ser Barbro gå i mål med Zingo ca 20 m efter. Jag kommer i mål som femma på ca 11tim och 7 minuter. Jag hade varit trea på kanske under 11 timmar om jag inte sprungit fel de sista 400 m. Jag sätter mig ned. Är arg, arg, arg. De deltagare som redan är i mål gratulerar och försöker småprata. Jag vill skrika och muttrar att jag behöver vara själv ett tag. Snälla Zingo föreslår att jag behöver mat, trots att jag vet att han har rätt så irriterar det mig. Jag vill bort. Klockan är strax efter 8.00 och Peter borde vara här. Jag försöker ringa men vet att hans telefon har dött (jäkla Skåne - finns ingen tre-täckning där?). Jag är oändligt trött, benen värker och jag är arg. Besviken.

Trots att jag innan loppet hade som mål att inte komma sist, trots att jag kom i mål på en riktigt bra tid, trots att jag kom I MÅL efter 50 miles så är jag inte nöjd alls.

Peter kommer snart och jag frågar tävlingsledningen om det är ok att vi åker på en gång. Det är det så klart. Jag kämpar fram "tack för sällskapet" och ett matt leende och sätter mig i bilen.

Efter en dusch kommer de tankar som jag hade redan då jag sprang före Barbro. Att utan henne och Zingo hade jag nog fortfarande letat markeringar på Österlen. Att jag långt innan mål gett upp för att jag inte funnit rätt väg, att de sporrat mig att springa fortare än vad jag tänkt att de båda förtjänade att komma före mig. Med råge. Jag skäms för min ilska vid målgång. Jag har sprungit 50 miles, med alla felspringningar säkert närmare 85km. Jag har gjort detta i stark blåst och regn en mörk natt och i svår terräng - på en bra tid. Jag borde vara jättenöjd!

Jag tar en ipren för att kunna somna trots värkande ben och tänker att jag ska öva på att springa i mål leendes - tills nästa gång.

lördag, juli 17, 2010

Spindel!! (eller "torpet är ett zoo 2")


Som jag tidigare sagt är vårt torp lite av ett zoo. Ser ni spindeln på bilden? Ursäkta dålig kvalitét, men förutom att slå alla storleksrekord för en normal eller extrastor svensk spindel så var den även snabbare än en gepard. De är MINST (och då menar jag MINST) 5cm i diameter. Kroppen är större än en femma. Den bor vid vår brygga. Känns sådär mysigt. Nämde jag att den både kan gå på vatten och simma??

Fler djur. I vår regntunna hittades - och räddades - nyligen en liten ödla och just nu sitter jag i lusthuset och lyssnar på de fågelungar som bor här (hungrigare än Max vad det verkar). Getingarna och myrorna tävlar om att bygga nya bostäder.

Efter att ha rivit ned gamal panel på ena kortsidan så kunde vi konstatera att hyresgästerna där valt att flytta ut (okänd art träätare). Dock utan att flyttstäda. De lämnade ett spår av pulvriserade brädor efter sig. Och (aningen märkligare) ett bläckhorn samt en ringklocka till en cykel... ???

1000-TACK KÄRA MAMMA OCH ROLF FÖR HJÄLPEN!!

måndag, juli 12, 2010

Transportlöpning

Peter på Gotland med bilen och min mor på besök ute i sommarstugan. Hur tar jag mig dit? Pja, till fots tycks vara det enda kvarvarande alternativet. Det är 3,5mil. Men med tanke på att jag har en rätt tung arbetsvecka bakom mig OCH att de utlovar +35grader så tror jag att jag fuskar en bit... Dessutom är det full moon, snart. Detta får bli det sista långpasset.

torsdag, juli 01, 2010

Mot 50miles (känns bättre än 8mil då jag har dålig uppfattning av hur lång en mile är...)

24 dagar kvar till Full Moon Race. Hotell bokat, sportdryck/bar/gel/tablett mm inköpta, anmälan gjord och beslut taget gällande vilka skor jag ska springa i. Trots allt vad vissa säger så har jag inte så många och välja på, men det blir mina darling Puma trailfox, med Newtons i reserv.

Igår sprang jag sista långa långpasset. Jag hade tänkt 40km, men när jag kom fram till bilen stod klockan på 32km. Vad göra? Springa längs den krokiga, asfalterade och trafikerade Kolmårdsvägen i 3,5km och vända bara för att knarka km? Springa mot Alguttsboda och börja med en mördarbacke? Eller ta Getåravinen en gång till? Jag valde Getå. Åter vid bilen stod klocka på 37km. Klockan var nio på kvällen och jag kastade in handduken. Såg det lite som ett nederlag. Peter såg det som ett prov på viljestyrka att jag inte gav upp första gången. Olika.

Jag springer nästan alla mina långpass själv utan att se det som någon bedrift. En bloggare och ultralöpare av rang, Miranda, springer mest med andra och beskrev sitt ensamma långpass som "galenskap". Jag har inte ens reflekterat över att jag ofta springer själv (förlåt, med Max, han var dock hemma igår pga värmen) Olika.

Ensam eller i grupp, nu får vi hoppas att mina långa långpass i början av året var tillräckliga för att palla 8mil i juli då långpassen därefter varit förhållandevis korta. Eller så får vi hoppas att Peter har rätt och att jag har en stark viljestyrka.

P.s. såg just efter och har ändå fått in fyra långpass i juni, ett på 20km, två på 30km och ett på 37km. Med alla andra pass totalt 226km. Rätt bra med tanke på skadan i april/maj.

söndag, juni 27, 2010

Karin & Peter Zoo??

Jag börjar mer och mer förstå att vårt sommartorp håller på att förvandlas till ett zoo.

Först var det de två söta rådjuren, en morsa och hennes kid, jättesöta där de gick på ängen utanför huset bara ca 50m bort. Jättesöta när man kan gå förbi (med Max) på bara ca 10m avstånd och de bara står och glor. Jättesöta tills de åt upp varenda blomma i min rabatt. Max tar nu över där de slutade och roar sig med att slita av blommor och knoppar, spotta ut och börja om. Vi bråkar rätt mycket om detta.

Peter snubblade rakt in i en älg när han gick ut för att kissa framåt småtimmarna. En riktig bjässe med stor krona. Till och med Max fick syn på (ett) djur ute i torpet (han verkar annars immun för att se vilt) och lyckades skrämma bort en hare under samma vecka.

På vår brygga bor en familj snokar. De gillar att simma och solar sedan på bryggan. Det gäller att akta fötterna för skygga kan man inte beskylla dem för att vara.

Vid vår dörr har vi två klätterväxter, där har ett koltrastpar bestämt sig för att bygga bo. Varje gång vi går ut blir de skiträdda och flyger iväg... varvid vi (särskilt Peter med fågelskräck) blir skiträdda av att nästan krocka med en fågel. Andra fåglar som hälsar på (eller bor i några av våra holkar) är hackspettar, sädesärlor, gråsparvar, korpar och någon stor rovfågel till.

Bakom huset har vi granar, där bor mins en bataljon ekorrar (att döma av spåren efter dem. Eller ett par jäkligt hungriga. Vi ser dem sällan).

I vintras fick vi (mer ovälkommet) besök av någon husmus och ett gäng sorkar grävde snygga vägar i vår gräsmatta. Andra ovälkomna besök är de bålgetingar (stora som helikoptrar) som svävar förbi, eller det gäng vanliga getingar som byggde tre bon i vår bod på mindre än en arbetsvecka! Eller de förbannade myrorna. I alla färger och alla storlekar och ÖVERALLT!

Har jag glömt nåt? Nåväl, välkomna hit djurvänner, vi är billigare än Kolmården.

tisdag, juni 22, 2010

Förberedelser...


Inköp inför full moon race. Hjälp! Försöker lugna ned mig med fem snabba km i söderköping i kväll.

lördag, juni 19, 2010

Vissa gör galna saker vid fullmåne...

...får svårt att sova, genomför seanser, får vassa tänder, päls och äter människor är några exempel. Andra springer 50 miles (8 mil) längs stranden i Skåne. Jag har anmält mig till ett av ovanstående - Full Moon Race. Totalt galet och superläskigt men jäkligt skoj känns det.

Peter kommer att bli medtvingad som caddie, men jag fick lov att muta med hotellvistelse för honom och hunden... Innan dess tävlar vi på tisdag i Kanalrundan - även där är min käre P medtvingad i vårt lag A Team. Jag rapporterar med om det då, men jag räknar med att mina saucony type A3 kommer att ge mig turbo.

P.s. för er som oroar er känns mitt ben helt prima, trots hårda kvalitetspass och långa långpass.

fredag, juni 04, 2010

Skärpning Ericsson!


Ordet "lösgodis" finns inte i T9 funktionen på min mobil. Skärpning Ericsson! Än mer förvånande är att jag inte lagt till det. Det måste ha å göra med min blygsamma godiskonsumtion ;-) . Nu - fredag - godis och rödvin (finns i T9 ;-) ) i solen i torpet! P.s. Lycka till alla marathoniter!

måndag, maj 31, 2010

Ganska bra ändå?

I början av maj hade jag konstant ont i vänster ben och kunde inte springa alls. Den 11 maj fick jag en första stötvågsbehandling. I förra veckan fick jag min sista behandling och under den här tiden har jag så sakteliga börjat springa. Först lugna 5km i skogen, sedan ett test på en snabb km, sedan - i helgen - två mil i utmanande terräng, idag 5km snabbt som - under omständigheterna - attans!

Och? Det verkar funka!!!

Trots att jag i maj bara kom upp i futtiga 85km istället för MINST 165km som är mitt minimum per månad så får jag vara - och ÄR - nöjd med det. NOLL km hade varit ok om jag så skulle bli bra.

Idag var det premiär förspringasnabbtskorna - Saucony Grid Type A3 (aka "Kiss this"):

Jäkligt snabba! :-) Det beror givetvis mycket på färgen, även om jag tror att jag varit än snabbare i dess knallröda föregångare. Jag flög fram och gjorde en bra tid på 5km samtidigt som jag kände att jag hade lite kvar att ge. Topp!

Nu är bara frågan, Full Moon eller Jättelångt??? Är jag i form redan till Jättelångt? (Tänk om jag blir inbjuden till ett visst bröllop?? ;-P ) Är jag i form för Full Moon?? Pallar jag 50miles?? Vill jag?? JAA!!!!!

lördag, maj 22, 2010

Sweet summer!

Kort vad-update: Har nu fått tre stötvågsbehandlingar och är betydligt bättre än innan, men om det blivit någon förbättring mellan stötvågsbehandling 1 och 3 låter jag vara osagt. Jag har inte ont i benet, men det känns (när jag springer och JA; JAG TAR DET LUGNT!). Det är som ett tryck, nästa som om det satt ett klistermärke där och tryckte. Jag har även varit till en ortoped som skällde lite på mig för att jag fått (i hans mening) bluff-stötvågsbehandling hos en bluff"doktor". (Whatever works baby, tänkte jag. Och JA, jag är beredd att betala för att bli lurad om det hjälper...). Ortopeden klämde lite, trodde inte heller på stressfraktur och skrev ut 25 dagars antiinflammatoriskt samt magmedicin (eftersom min klena mage uppenbarligen ogillar starka tabletter). De tar jag om jag blir sämre och lägger annars på braattha-hyllan (och med Stockholm Marathon i faggorna kan dessa vara värda miljoner på den svarta (löpar)marknanden ;-P).

Annars så försöker jag undvika att jobba - inte för att jag inte trivs eller inte vill - men för att vädret varit fantastiskt och jag mest vill ligga och slöa (läs; rensa ogräs, städa och pyssla) ute i torpet. Lite som safari är det med. Sist såg jag en snok, ett fasanpar och två rådjur. Idag såg vi en gigantiskt (GIGANTISKT) skalbagge, en kopparödla, några rovfåglar och ett lamm (!) i skogen. Det sistnämnda var dött och gav oss en hel del huvudbry tills vi (snälla som får, ha ha) beger oss till bonden för att berätta att han kan sluta leta. "Det har jag slängt där" säger han då fåraktigt (HA HA!). Eh, japp.

Något annat kul är att jag har orienterat !! För första gången sedan i gymnasiet (och om jag ska vara ärlig så följde jag mest på någon annan då). Ida tvingade mig att försöka och sa(ljög) sedan att jag varit duktig. Hittade alla kontroller, banan var 4,8km men vi sprang ca 1km längre. Kul men myggigt.

fredag, maj 14, 2010

På rätt väg?

Japp, då så. Då har jag testat stötvågsbehandling. Behandlingen gjorde ganska ont, särskilt där "skadan" sitter (Kiropraktor Eklund testade även på mitt friska ben så att jag skulle få känna skillnaden). Direkt efter behandlingen var jag något bättre (detta eftersom endorfiner och co. sätter igång en process som är smärtstillande/bedövande) men sedan blev det som vanligt igen.

Tills helgen. Då blev jag bättre! Nu gjorde inte längre varje steg ont. På lördag testade jag att springa i 1min, efter ca 30 sek kände jag av skadan. På söndag kändes den inte alls, inte heller på måndagen. På tisdagen sprang jag (efter konsultation med kiropraktorn) 5,5km UTAN att det kändes!!

Dagen efter var benet lite ömt vid beröring, men inte när jag gick. Jag fick då en till behandling och sprang dagen efter utan smärta. Jag ska nu försiktigt springa och få några till behandlingar, så ska vi se hur det yttrar sig. På rätt väg?

torsdag, maj 06, 2010

Stillastående

Sedan Portugal har jag haft problem med vaden. Problemen började omedelbart efter Portugal, men jag tog dem inte riktigt på allvar. Sedan försökte jag att medicinera bort dem med alldeles för starka värktabletter vilket innebar att jag slog ut magen. Sedan försökte jag springa bort det, sedan vila bort det och sedan...

Ge gärna en hobbydiagnos:

Symptom: Smärta mitt på vänster vad, ungefär där benhinnesmärtor brukar sitta. Det är dock INTE benhinnor då jag inte har det minsta ont vid beröring. I början hade jag inga smärtor vid promenad, men alltid har första löpsteg känts som att vadbenet (tibia) är utbytt mot ett träben. Smärtan blir något bättre efter en stunds löpning för att sedan åter bli värre. Slutar när jag slutar springa även om någon molnande värk kan finnas kvar efter. Det gör inte superont, men smärtan hindrar mitt naturliga steg och jag får därför ont i ryggen efter ett par km löpning.

Nu har jag vilat från löpning i typ en månad utan minsta förbättring. I tisdags testade jag stötvågsbehandling, jag återkommer med besked om resultat.

Annars är jag mest sur och bitter över att inte kunna springa i den vackra vårnaturen samt att jag missar en massa, t.ex. Lidingö Ultra. BAJS.

måndag, april 26, 2010

Jag har deklarerat!

Skatteverket borde ge mig nåt slags pris! Jag måste ju ha varit först, det är ju en hel vecka kvar! Jag borde i alla fall slippa betala restskatten!

Givetvis klarade jag det inte utan min mamma och jag undrar var alla andra ringer som inte har en mamma som arbetar på en revisionsbyrå... Tycker att det känns som ett jäkligt krångligt system, när inte ens jag klarar av det, he he.

Dagens fråga är om det inte borde finnas någon slags gräns för när en häst är för liten för att kallas just häst? När hästen är i kattstorlek så tycker jag att det är en berättigad fråga! Läs mer om denna (tydligen) väldigt smarta häst Einstein här.

söndag, april 18, 2010

Flyg VS vulkan


...och vinnaren är:

Den Europeiska flygindustrin!!

Eloge till dem ;-)