...och misslyckanden!

Efter mitt förra lite käcka inlägg om hur lätt det minsann är med morgonlöpning tänkte jag berätta att 1) ibland så misslyckas jag 2) man ska leva som man lär (faktiskt ett bevis för min tes i förra inlägget).

I söndags hade jag anmält mig på adventsmorgonlöpning med efterföljande frukost på Scandic (!) samt bastu (fast i omvänd ordning). Supermys!! DOCK så inledde vi helgen med att på fredag kväll åka till Ikea och köpa en "Pax" (det står för komplicerad och dyr garderob) = galet. Den jobbade vi med fram till 02.00 (förlåt grannar). På lördagen åkte vi till Norpan för att flyttstäda vår lägenhet. Det tog sju (7!) timmar. Så, ledbruten efter två tuffa dagar (och en arbetsvecka) så gjorde jag ett undantag från min "tänk inte" filosofi. Väderleksrapporten för söndagen var nämligen "Berit" och jag kände att jag pallade inte att pina mig (som supertidig löpning i storm är i min värld) en tredje dag. Alltså, jag ville gärna springa (och lite regn har ju ingen dött av) men jag sköt upp beslutet till morgonen därpå. Om det var fasansfullt så skulle jag somna om. På söndagsmorgonen kom Berit. Jag somnade om.

ERGO: Jag tänkte, jag misslyckades.

Nåväl, trots Berit tog jag mig ut på em (när det iaf slutat regna). Jag hittade till mysiga Rydskogen via vackra Vallaskogen, Valla samt Gamla Linköping. Jag var överlycklig över att slippa bygga möbler eller städa och sprang därför 15km i 5min/km utan att anstränga mig det minsta (detta trots motvinden från helvettet över slätten). Nu är jag nyss hemkommen från ett intervallpass (500m & 1000m) med joggvila och där intervallerna gick i 3:40-3:50 fart. Hejja mig! (som formtoppat helt fel...).