torsdag, december 29, 2011

Jag och Dagmar...

...eller hennes skitunge till lillasyster. Skitsaksamma vad de tänker kalla stormen idag men jag har en gås oplockad med denne! Innan försökte jag glatt kaxa till mig med att hävda att "lite blåst har väl ingen dött av" och "det märks knappt att det blåser när man bor på en slätt" eller "klass ett varning? Förstaklassigt väder borde det kallas!" Osv osv... ...meeen så här i efterhand vill jag inte säga så mycket mer än det blev så som jag kaxigt hoppades på, motvind. Hela. Vägen. Jag och Ida stod typ still när "Dagmar" (eller hennes syrra) ven kring oss. Att snacka var otänkbart. Jag tjurade ihop, gav upp och vi valde tåget från Linghem. Besviken. Jag älskar långpass, men dessa 4mil i motvind var en sann plåga. Damn you Dagmar(s syrra)!!

6 kommentarer:

LL sa...

Tråkigt! Men ibland blir det ju inte som man tänkt! Bättre lycka nästa gång. Ni gjorde ett tappert försök. Det är mer än vad många andra skulle ha gjort.

Andréa sa...

Men 4mil är ju väldans bra! Jag skulle givit upp LÅNGT tidigare!

Karin sa...

Andréa: hade jag kunnat ge upp hade det lätt varit ett alternativ! Men som nu var fanns bara "fortsätta" eller "lägga sig ned och dö". Pest eller kolera. Jag sprang dock och funderade på att lifta, men kände bestämt på mig att Ida skulle blåvägra det. Kanske lika bra...

Det tunga är att Bamm nog kan bli värre än detta, nu hade vi ju "bara" 21 sekundmeter i byarna. Det som inte dödar härdar?

LL sa...

Sprang ni 40 kilometer? Det var väl mer än godkänt?!

Jonna sa...

Jag vet inte vad jag ska säga, om jag sprungit 40 km i de förhållanden hade jag svävat på moln i en vecka minst :) Men vi har ju liiiite olika referensramar du och jag :)

B sa...

Om man springer Roxen Runt, t.ex. om en månad, kan man inte ha motvind mer än halva sträckan.