Långpassen har alltid varit mina absoluta favoriter! Jag kan se fram emot helgens långpass från måndag! Jag kollar på kartor, bestämmer rutt, köper in snax, får med mig löparsällskap (eller undviker detsamma), laddar ned bra ljudböcker osv...
Sedan ut i skog och mark, upptäcka nya vägar, njuta på gamla, lyssna på fåglarna, se söta rådjur, känna doften av blommor mm. Njuta i lagom takt och länge. Härligt!
Men. På sistonde har jag drabbats av långpassångest. Det känns tungt att ge sig ut, alla stigar känns trampade (eller fulla med snö), vägarna känns som eviga (uppförs)backar osv. Flera på jogg.se har uttryckt detsamma och även om det tog mig emot att erkänna så är jag där. Mina favoritpass har blivit mina fiender. Hur ska vi bli kompisar igen? Sprang 32km igår och det gick bra, men jag kollade på klockan och räknade ned mest hela tiden... Jag saknar mina längpasspass, hur kommer man över detta?
3 kommentarer:
Know the feeling... Fast kanske har det vänt nu! Hoppas det vänder för dig också!
Beror det inte lite på den här förbaskade kylan då? Blir förhoppningsvis bättre om ett par veckor? :-))
det kommer, det kommer! längtan, njutningen. det är ett resultat efter vintern och kylan. nu kommer guldtiden för löpning och långpass med milt doftande skogar kvällar som aldrig mörknar och shortsklädda ben!
Skicka en kommentar