Ångest, besvikelse och ett straff

Så var det då dax för BAMM 2013! Jag och I åkte upp lite halvbra förberedda och jag har insett vad det är jag gillar och ogillar med BAMM. 

Gillar: utmaningen, "utsattheten" (det är svårt att ge upp...) NATUREN! Det är så vackert här att ögonen tåras.

Ogillar: ångesten. Själva springandet uppför berg är en baggis jämfört med ångesten inför att göra detsamma. Innan loppet är det ångest över allt från packning, väder, klädsel, basträckning, men allra främst över nattlägret. Komma fram, rätt trött och sedan slå upp sin tygbit till tält och sedan sova där på marken... I iskyla, orkan osv. I år var det rätt ok. Solen sken och även om det blåste friskt så kunde man sitta i solen och känna lite värme. Men när andra lopp är som att slita av ett plåster (man bara gört och sen är det dusch) är "belöningen" för BAMM ett potentiellt iskallt nattläger. Och sedan en dag till (att ha ångest över).

Dag ett var soligt, bra sikt och hyfsat lättlöpt och rätt lättorienterat. En härlig dag på fjället och även om banan var BETYDLIGT lättare än förra året så var den heller inte riktigt lika vacker. Dag två var piskande regn, stormbyar och väldigt (VÄLDIGT) kallt. Jag kunde knappt prata och fick varken av eller på vantar för att jag frös så. Pga låga moln och regn blev en annars säkert vacker bansträckning mest grå. Men bilden av den azurblå trollsjön, nedklämd mellan stuprätta berg där forsande vattenfall kastade sig ut, den otroligt vackra bilden bevarar jag i mitt hjärta lääänge!

Hur som, nu till det viktiga: vi vann.

Besvikelsen blev dock då vi pga dålig info missade prisutdelningen. Den första och troligtvis enda gången jag vinner en tävling och så missar vi prisutdelningen.

Straffet: vi vann detta:

 

Bild från nattlägret: