Jag kan faktiskt bli i det närmaste religiös när jag tänker på morgonjogg. Vissa av er känner kanske att detta låter superpräktigt och slutar läsa nu, för er som ids fortsätta läsa vill jag förklara varför. Att ge sig ut på morgonen, nästan innan världen har vaknat har en särskild känsla...
Jag har nyss vaknat. Bara klätt på mig och gett mig iväg. Luften är ny och "oandad", inget damm eller avgaser. Jag börjar springa. Vaknar så sakta till. Kanske håller solen på att gå upp och ljuset är blekt rosa, kanske är det fortfarande mörkt förutom bleka morgonstjärnor. Det är färre bilar än vanligt och nästan inget folk ute. Förutom på vintern så sjunger fåglarna som mest intensivt på morgonen och om vår/sommar/höst glänser ofta daggen i gräset. Kanske ligger dimma som dansande älvor på åkrar och ängar. På vintern glimmar det ofta av frost, ibland nästan likt diamanter och snön knarrar extra under fötterna.
Kanske tycker du att det jag skrivit mest är en hyllning till morgonen generellt? På ett sätt är det så. Men jag är morgontrött och "upplever" sällan morgonen. Det är att kämpa sig upp för att sedan försöka få morgonen undanstökad så snart som. Men under morgonjoggen, då hinner jag riktigt UPPLEVA morgonen, stanna i nuet, få en stund för mig själv innan dagen har vaknat. Jag hinner med det jag vill göra förutom jobbet den dagen och kommer hem uppiggad, nyvaken, nöjd, och ändå är det inte ens frukost ännu! Och vid frukosten smakar kaffet bättre och brödet mer. Kvällen innan morgonjoggen kan det nästan kännas som att jag ska få en present. På morgonen ska jag få stjäla lite fritid, lite tid i naturen för mig själv och detta redan innan jobbet!
Jag kommer ut från husen, bort från bebyggelse och in bland träden. Dagen har knappt börjat och ändå gör jag redan något jag älskar och jag får en stund för mig och en stund ute, får en stunds stillhet mitt i rörelsen. Andetag, steg, vinden mot kinden och en värld som vaknar. En ny dag, en chans att vila i den nya dagen. Vilken present! Något jag unnar mig. Något du kan unna dig.
2 kommentarer:
Det låter verkligen härligt, det skulle nog många prova på (man behöver ju inte springa lika långt som dig :-).) Jag tror att mycket av stress och oro försvinner om man börjar dagen så.
Ha det gott/Kram
Hejsan Karin,
jag hittade din blogg via ett gammalt Dalmatiner forum.
Jag är själv inne på att skaffa en dalmatinervalp som jag sedan också vill ha med i mina aktiviteter (trailrunning, vandring osv)
Jag tänkte kolla om du kanske hade lite tips om hur du gjorde med din hund när den var liten. Har inte letat så mkt efter informationer än men tycker att det är svårt att hitta vettiga info om just dalmatiner och hur man ska förhålla sig med motionen i början. De flesta skriver att man absolut inte bör motionera i början där vissa tom tycker det första året medan andra säger efter typ 8-10 månader har de börjat lätt.
Vissa uttrycker sig som de är rädda att motionera för mkt inte på grund av att hunden far illa utan att den sedan bli för aktivt vilket de inte vill…
Men jag misstänker att man egentligen ska träna mera successivt men hur det ska och få ser ut behöver jag hitta information om, för självklart vill jag inte att hunden övermotionera och mår dåligt
Jag skulle vara super tacksam om du vill dela med dig lite av dina erfarenheter, för även om du nu springer lite längre än jag gör så känns det som vi har en rätt likadan inställning för vad vi vill göra med hunden (när jag läser din blogg)
Jag skriver här för jag inte hittade ngn emailadress men du kan ju gärna svara till mitt mail så behöver vi inte skriva i kommentars fältet: fuchs@euromail.se
mvh Philipp
Skicka en kommentar