Ett vykort från Ultravasan

Som jag skrev tidigare så sprang jag stora delar av Ultravasan med en kille som hette Peter. Vi höll helt enkelt ofta samma tempo och vi hade trevligt i varandras sällskap. För min del så gjorde han loppet roligare! Peter gick såsmåningom i mål innan mig och när jag gick i mål var jag mer intresserad av att få  gråta ut än att vara social. :-) Vi sa därför aldrig hejdå. Jag blev därför glad och väldigt överraskad när ett vykort damp ned i brevlådan, från min loppkompis! Enda problemet är att jag inte vet hur jag skulle kunna tacka tillbaka (om du inte skulle råka läsa detta, i så fall; stort tack för sällskapet, jag hade jättekul!). 

Återhämtning efter loppet 

Veckan efter loppet var jag väldigt sömnig, främst på em (som då jag nästan somnade på personalmötet...) och sprang bara två korta pass i slutet av veckan. Även denna vecka har benen känts. Efter typ 2km löpning har benen känts som efter 2mil. Tills idag. Trots två slitiga dagar på torpet med målning och grävning så sprang jag 16km kuperad skogsväg i 5-tempo med lätthet. Kändes som att jag flög fram på pigga ben! Härlig känsla! Så nu har jag och kroppen sagt hej då till Ultravasan!

Detta med tischorna känns även det som ett avslutat kapitel, jag tror att de skärper sig till nästa år, det låter så på svaret de ger i SvDs Marathonblogg (kan dock tycka att de är väldigt synd att de inte kunde bemöda sig att ge mig det svaret...)