Är jag en jävla mask-magnet eller?

Dåtid
När jag var liten fick jag under en period ont i stjärten (lagomt jobbigt att prata om då man är 6 bast, ja nu oxå för den delen...) Efter många sömnlösa nätter (det gjorde mest ont om kvällar och nätter, kom ihåg så väl hur jag längtade efter att somna från smärtan men att minsta lilla grej, t.o.m. att mamma sa godnatt, fick det att göra mer ont) konstaterades det att jag hade springmask. Ganska vanligt för barn men ändå ganska vidrigt.

När jag några år senare köpte min häst visade det sig väldigt snart att hon hade decimeter stora vita daggmaskliknande kompisar i sin mage (ja, BLÄ.). Dessa behandlades effektivt med diverse medel. För er som inte är inne i hästsvängen så kan jag säga att hästar avmaskas flera gånger per år, det sa de fd ägarna att de gjort efter konstens alla regler, må så vara, hon hade iaf mask.

Efter gymnasiet åkte jag till sydamerika där gick jag bland annat Inka leden till Machu Picchu. Leden går på runt 2000-4000m över havet och tar fyra dagar (jättekul verkligen!). Eftersom den tog så pass lång tid så släpade vi inte med oss vatten utan lät det vatten vi hittade (ok, våra guider hittade...) koka i 10minuter så skulle allt vara grönt. Nu till kruxet. På den höjden kokar vatten tydligen vid ca 60C vilket inte dödar parasiter - vilka dessutom är väldigt mycket vanligare i u-länder. När jag kom hem fick jag svåra magsmärtor, gick till läkare, fick remiss till infektionskliniken och fick (lagomt jobbigt) lämna bajsprov. Och visst! Nån jävla parasit hade jag med mig. Denna var dessutom så smittsam att alla i familjen fick behandling och fick absolut inte använda samma toa som jag. Jag jobbade då på hotell och enligt läkarensordinitation fick jag inte vistas nära lokaler där det lagas och serveras mat (lite jobbigt att förklara...).

Sen åkte jag och Peter till Australien. Där var vi bland annat (och jag gissar att detta är boven i dramat) på en kanottur i vildmarken i tre dagar (superkul!). Det var 40C varmt och vi fick inte plats med tillräckligt med vatten. "It's allright mate" sa han som vi hyrde kanot av, floden skulle vara så ren så, det var bara att slörpa i sig. Dum och svårlärd som jag tydligen är tycker jag att det låter som en bra idé trots att krokodiler låg och bajsade i vassen. När vi kom hem fick jag ont i magen och..., ja ni fattar va? Denna gång var parasiten inte så farlig och då jag inte tålde pillren sa de att de skulle läka ut (läs DÖ!) av sig själva.

Nutid
Idag var jag ute och sprang med Max. Då vi kommit ungefär halvvägs stannar Max och bajsar. När han sedan springer ikapp mig ser jag att han har nåt i rumpan. Det brukar han ha ganska ofta, han äter nämligen ganska mycket gräs som jag måste hjälpa honom att dra ut. Detta är dock inget grässtrå. Det ser mer ut som en spagetti. Jag inser att Max INTE fått spagetti på senaste tiden, att änden (den enda ände jag ser) är avsmalnad och att den rör sig. Modig som jag är (faktiskt) hittar jag ett löv att gripa med och drar ut en 1dm lång vit spolmaskjävel. Suck.

Hundar avmaskar man bara vid konstaterad infektion då så få som 5% får mask. Bingo. Så, nu vet ni, vill ni inte ha mask så umgås inte med mig. Jag har väl dålig hygien eller nåt. En maskmagnet, mer smickrande titlar kan jag ju tänka mig.

Dagens citat kommer (tyvärr) från Smitskyddsinstitutet:

Hundens spolmask kan inte utvecklas till vuxna maskar hos människa. Människan kan dock få i sig ägg och larverna kan nå blodcirkulationen och ge upphov till inflammation. Detta tillstånd, toxocariasis, kan karakteriseras av buksmärtor, feber och luftvägsbesvär (pga skador på inre organ) samt ögoninfektioner. Dessa tillstånd är självläkande.

Så mysigt det låter. Det skulle vara så mycket bättre om de nöjt sig med första meningen.